I detta blogginlägg skriver jag om Johannes Thomae Agrivillensis Bureus, mer känd som 'Johan Bure' (1568-1652). Han var stormaktstidens kanske mest kände riksbibliotekarie och riksantikvarie. Johan Bure hade många intressen däribland språk och äldre svensk historia. Under sin uppväxt i Åkerby socken (Uppsala län) kom han i kontakt med hembygdens många runstenar. I vuxen ålder utvecklades hans intresse och han började på allvar kartlägga och beskriva olika runstenar ute i landet. Senare i livet kom han att fortsätta ha arkivvårdande uppdrag. Han var son till kyrkoherden Thomas Matthiae och Malin Andersdotter. Föräldrarna dog unga, men det hindrade inte hans framtida utbildning först i Uppsala (1577) och senare vid Gråmunkeholmen (1583), våra dagars Riddarholmen.
[caption width="175" id="attachment_1468" align="alignleft"]
I Sumlen lät Johan Bure anteckna sina tankar, erfarenheter och en del annat som forskningen ännu inte lyckats utläsa betydelsen av. Det är en märklig anteckningsbok och det är ibland svårt att förstå för en människa som lever på 2000-talet vad Bure egentligen menar alla gånger i sina anteckningar. Inläggen är dessutom för det mesta odaterade och för ett vaket öga i mångt och mycket ostrukturerade och tillsynes röriga. Han skriver om olika platser i Sverige, naturalia, folklore, kyrkobyggnader, böner, ramsor, dikt, texter, avskrifter av texter i och på kyrkobyggnader, var runstenar finns, om Gustaf Wasa och hans söner, inblickar i det vardagliga ute på sina resor i landet. I Sumlen får vi t ex veta följande om vargars beteende i Norrbotten:I Norbotn vanka lijtet varghar. the göra sällan skadha på boskapen. men mehr tähr södher.
1856 lät man trycka upp delar av Sumlen och det är ur denna utgåva ovanstående och följande citat i inlägget är taget.
Om bergtagna jungfrur och knektar i Sumlen
1600-talet var en märklig tid fylld av religiösa föreställningar, religionskrig, hunger och mycket mörker för vardagens enkla män och kvinnor. Livslängden var inte lång och det fanns sjukdomar och döden ständigt närvarande. Att ha nära till det övernaturliga var inte konstigt. Världen och samhället var uppdelat i ljus och mörker, kampen mellan Gud och Djävulen, gott mot ont. Det individualistiska stråket i Martin Luthers kristendom drog också in den enskilde i kampen. Det handlade om en evighet i himlen eller i helvetet. Självklart måste det ha varit stressande föreställningar i en redan så hård tillvaro. Kyrkan var byarnas och de mindre städernas centrum. Här tog hög som låg emot prästens undervisning i kristendom, men man fick också höra nyheter och träffa släkt och bekanta. Att även vanligt folk såg syner i form av jättar, spöken, gastar, troll, häxor och annat oförklarligt hörde till det vardagliga. Johan Bure har en del sånt antecknat.
Men man fick också passa sig för att inte bli alltför teologisk i sina beskrivningar av det övernaturliga. Det kunde vara farligt. Att hävda andliga resor in i himlen eller i helvetet var mer eller mindre ett snabbt sätt att skriva under sin egen dödsdom på. Exempelvis skriver Bure i en anteckning från 30 dec. 1601:
Sadhe en gamal quinna i Wassunda hafva denne natt wardit ledhsagat bådhe til Himelrijkes och helwetes, hon blef sedhan derföre bränd. /.../ 1602 [8. Nov.] Den dagen som Blasius Brijta i Ala i Wassunda stektes för thet hon hade sagt sigh waridt i Himelen och Helfwetet.
Historien om den uppbrända häxan Blasius Brita tar inte slut här. Det visar sig i påföljande dagboksnotiser att Bures egna närmaste står drabbade av häxeriet. Det verkar som en av Bures manliga släktingar pekats ut av två häxor som deras läromästare. Mannen var Johan Bures svärfar Martinus Johannis:
Togh iagh 2 rijspapeer til Tapete Inventionen, s.d blef (Martinus Johannis min Swär och sträkt utstruket) efter de helvetes quinnorne skulle hafva bekent på honom at han hade instrueret dem.
Johan Bure berättar att mannen avrättades. Den bakomliggande orsaken var att han varit ledare för en förbjuden väckelserörelse där "helveteskvinnorna" varit medlemmar. Rörelsen beskylldes även för att vara katolsk i sin natur och det var skäl nog att bli avrättad och bedömd som häxa. Att däremot berätta om läskiga skogsrån, hemskheter man sett i skogen, troll och bergtagna var däremot historier som kunde godtas av allmänheten och kyrkan.
Att bli bergtagen betyder i folktron att en levande person lockats in i ett berg av något övernaturligt väsen. I nordisk folktro är det oftast trollen som sysslar med att bergta människor. Föreställningen går ut på att den bergtagna människan måste leva inne i själva berget. Nedan följer två historier nedtecknade i Sumlen. Jag har själv försökt översätta så gott som möjligt från 1600-talssvenskan.
I. En piga berättar om sin upplevelse av att bli bergtagen
I Läckö framför Huset finns en gråsten som alltid är våt och aldrig torr. Den låg där vid sjön under fru Elsas mormors tid. En piga hade kommit in i ett berg och var där några dagar. Därinne fanns inget annat än utgamla och spädunga. Där fanns en kärring som hade varit där i mer än tjugo år. Hon satt där och vaggade en hög med barn i en vagga av järn. Hon kved denna visan: Lulla, Säve, lulla. Labbe Lerfot, Agnil och Magnil. Hon bad pigan att inte äta av deras mat och särskilt inte av deras korv som de ofta ville hon skulle äta. Om brödet sade hon att det inte var lika farligt som korven.
II. En knekts upplevelse av att bli bergtagen
Vid Öland på Jungfrun finns ett hål inne i berget såsom en välvd kyrka med en hög dörr. Därinne bodde ett rån och hon gick sedan in i ett annat rum dit hon tog en knekt som var där i tre dygn och när han kom tillbaka sade han att därinne fanns endast kvinnfolk. Strax därefter dog han. Detta hände ett dygn innan kriget kom till södra Ölandsudden.
Källor:
Bure, J. (1886). Sumlen där vthi ähro åtskillighe collectaneer, som vthi een och annan måtta tiäna till antiquiteternes excolerande. Stockholm: Kongl. Boktryckeriet, P.A. Norstedt & söner.
Litteraturbanken - skrifter av Johan Bure.
Project Runeberg - Om Johan Bure
Svenskt Biografiskt Handlexikon - Om Johan Bure
