Paul Celans lyrik i svensk översättning. Några rekommendationer

Vittneslitteratur kan även uppträda som lyrik. Jag har tidigare i bloggen skrivit om hur ögonvittnesskildringar kan gestaltas i biografiskt skrivande eller genom att författaren i fråga omvandlar sina erfarenheter till litterära teman och berättelser. Att skriva om hemska, självupplevda händelser i lyrikform kan vara en utmaning för läsaren. Det är min åsikt eftersom en känsla eller händelse som förmedlas genom lyrikens språk kan vara svår att tolka "rätt". Det kan finnas många barriärer, men ofta är det ju faktiskt så att lyrikens förmedling kan vara en ögonöppnare. Även om ord och sammanhang blir svårbegripliga finns oftast en underliggande känsla i orden som gör att dikten ändå lyckas förmedla något av sitt budskap till läsaren. Ytterligare barriärer i sammanhanget brukar anges som det språkliga. En dikt ska helst läsas och upplevas genom sitt originalspråk. Föreställningen är dock inte realistisk och vi behöver översättningar. Första gången jag mötte Paul Celans lyrik var i en bok författad av Georg Klein, Pièta. Jag hade nyss avslutat gymnasiet och köpte en pocketutgåva på Åhléns. Klein skrev även om Edgar Allan Poes lyrik i den boken. I detta inlägg tänkte jag ta upp några svenska översättningar av Paul Celan. Innan jag gör det tänkte jag kort redogöra för vem Paul Celan var och varför det är viktigt att läsa honom idag. Paul Celan föddes 1920 i staden Cernăuți, Bukovina som ligger i nuvarande Rumänien. Tidvis tillhörde staden det österrikiska-ungerska imperiet. Han kom från en judisk familj som var tyskspråkig och hans mamma uppmuntrade barnen att använda det tyska språket. Hon var även litterärt intresserad.

När Paul kom i 18-årsåldern började han skriva poesi. Han var även intresserad av medicin, men i samband med "Anschluss", den nazityska anslutningen av Österrike till nazityskland kunde han inte läsa medicin i Österrike. Även de rumänska universiteten försvårade utbildningen eftersom de införde kvotering av judar. Han reste därför till Frankrike för att där påbörja sina läkarstudier. 1939 återvände han till sin hemstad för att läsa romanska språk och litteraturvetenskap. Ett år senare ockuperades rumänska Bukovina av Röda Armén och det blev dax för payback time. Deporteringar av rumäner startades. De skickades till Sibrien. Under Rumäniens fascistiska diktatur som inföll under andra världskriget infördes fascistdiktaur i landet och ghetton upprättades. 1941 sattes den stora synagogan i Cernăuți i brand på order av ett tyskt SS-kommando och deras rumänska allierade i staden. I oktober månad samma år gavs order om att alla judar i staden måste ansluta sig till ghettot. Även Paul Celan hamnade i ghettot. Han översatte Shakespeares sonetter i hemlighet och brände upp ryska författares böcker på tyskarnas order. 1942 försökte han övertyga sina föräldrar att lämna Rumänien. Detta lyckades inte och de hamnade i ett uppsamlingsläger tillsammans med andra oönskade grupper t. ex. romer. Detta hände i Transnistrien. Hans pappa avled troligtvis av tyfus och mamman sköts.

Paul Celan själv var inte närvarande och undgick deportation. Han hamnade ändå i ett arbetsläger där han emottog information om sina föräldrars öde. I februari månad 1944 befriades han av Röda armén och innan staden återigen hamnade under Röda Arméns styre arbetade Paul som sjuksköterska på ett mentalsjukhus. Ur detta perspektiv, kära bloggläsare, kan du nog förstå hur problematiskt Rumänien hade det under denna tidsperiod. Att kastas mellan nazismen och kommunismen. Två extrema, antidemokratiska och människofientliga regimer. När Röda armén till sist befriade fångarna ur lägren kände Paul Celan enorm skuld över föräldrarnas öde. Han hade ju försökt att varna dem och hjälpa dem inse situationens allvar. Bland annat genom att försöka gömma dem och få föräldrarna att gå under jorden. Han funderade efter kriget på att emigrera till Palestina, men flyttade till Bukarest. Här inföll en stark litterär inspiration. Paul träffade andra intellektuella och började skriva igen. Under denna period skrev han även sin mest kända dikt "Todesfuge", 'dödsfugan'. Den är en sorgedikt som handlar om Förintelsen. Den inleds med orden:

Gryningens svarta mjölk vi dricker den varje kväll
vi dricker den middag och morgon vi dricker den varje natt
vi dricker och dricker
vi gräver en grav i vinden där ligger man inte trång

Dikten har förstås en längre fortsättning och 1947 översattes den till rumänska (Tangoul morţii). Själva titeln anspelar på kända fakta, nämligen att nazisterna i fånglägren gärna spelade musik, och spelade upp till dans allt medans fångarna arbetade ihjäl sig och dog. Kort före den slutliga anslutningen av Rumänien till östblocket/järnridån hann Paul Celan fly landet. Han hamnade tillsist i Wien där han blev bekant med den kända författarinnan Ingeborg Bachmann. 1948 flyttade han till Paris och gav ut diktsamlingen Der Sand aus den Urnen. Celan bodde 6 år i franska huvudstaden men hade samtidigt svårt att anpassa sig och kände sig isolerad. 1955 blev han fransk medborgare. Han begick självmord 1970.

Litteratur av Paul Celan i svensk översättning:

Recension : 'En dag i Ivan Denisovitjs liv' av A. Solzjenitsyn

Som jag skrivit tidigare kommer bloggen att ha lite mer fokus på ögonvittnesskildringar och vittneslitteratur framöver. Jag tycker det är viktiga områden att läsa om och tänka vidare kring. Jag skrev i ett tidigare inlägg om vår svenska författare Hédi Fried och hennes självbiografiska bok Skärvor av ett liv. I denna recension kommer jag att uppmärksamma den ryske författaren Alexander Solzjenitsyn (1918-2008) och hans debutroman En dag i Ivan Denisovjits liv.

Solzjenitsyn satt under flera år i sibiriska fångläger (GULAG) där den sovjetiska kommunistregimen bestraffade och omskolade dissidenter. Under tiden skrev han egna dagboksanteckningar kring vardagen i lägren och dessa blev sedan grunden för hans debutroman. Han påbörjade arbetet med romanen 1957 efter att ha släpps ur den exil som hans fångvistelse resulterat i. När den släpptes första gången i Sovjetunionen 1962 orsakade publiceringen stora rubriker. Den trycktes i den sovjetiska tidskriften Novy Mir ("Nya Värld") Handlingen är dessutom förlagd till en av de mörkaste episoderna i Sovjets historia - den stalinistiska perioden under 1950-talet. Man ska också ha i åminnelse att sovjetiska författare inte fick skriva om, eller hänvisa till arbetsläger i sina böcker. Förmodligen hade den lagen trätt ur kraft när romanen publicerades? Eller så kanske någon dispens gavs innan tryckningen.

Romanens protagonist heter Ivan och han har dömts till ett arbetsläger för politiska fångar. I januari månad 1951 blev han anklagad för att ha spionerat åt fienden. Detta ska ha ägt rum efter att han tillfångatagits av tyskarna under andra världskriget. Han tilldelas fångnumret S 858. Fångarna tilltalas med detta nummer som också är ett sätt att avhumanisera dem på. Dagen börjar med att han vaknar upp sjuk. Som straff för att han har vaknat sent skickas han till vakthuset för att städa och tvätta det. När han är klar med städandet går han till sjukstugan för att rapportera att han är sjuk. Men nu är det sent på morgonen och läkaren får inte sjukskriva fler arbetare så får Ivan eller "Sjuchov"som han allt oftare kallas för arbeta ändå. Resten av dagen handlar om även om Ivans grupp bestående av 24 personer, hur de måste arbeta ute i den bittra kylan (40 minusgrader) och deras lojalitet för gruppchefen. Han heter Tiurin och betraktas som sträng men ändå rättvis. Han pratar med fångarna och hjälper dem när han kan. Fånggruppen tilldelas också mat utifrån hur de presterat arbetsmässigt under dagen. Solzjenitsyn förmedlar en bild av hur vardagen kunde te sig ett arbetsläger. Montonin och det meningslösa i tillvaron bryts mot små ljuspunkter och protagonisten kan vid sänggåendet konstatera att dagen ändå varit lyckad. Självklart ger det självbiografiska- och självupplevda inslaget i texten ytterligare styrka till handlingen. Debutromanens huvudteman är förtryck och överlevnad.

Recension : 'Skärvor av ett liv - Vägen till och från Auschwitz' (1992)av Hédi Fried

Boken Skärvor av ett liv: Vägen till och från Auschwitz (1992) är författad av psykologen Hédi Fried (f. 1924) och är en självbiografi. Den beskriver hennes erfarenheter av Förintelsen och framförallt tiden i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Den beskriver även hennes uppväxt, barndomsmiljön i den lilla transylvanska staden Sighet och familjen.

Fried kommer ursprungligen från Rumänien, men har levt och bott större delen av sitt liv i Sverige dit hon kom i samband med krigsslutet 1945. Hennes sista vistelse före krigets slut var koncentrationslägret Bergen-Belsen som i samband med krigets sista månader blev helt överbefolkat. Trots att kriget gick allt sämre för Nazityskland ville Hitler inte sluta med det parallella utrotningskriget och lät evakuera dödslägren i öst, däribland Auschwitz, Gross-Rosen m.fl. läger. Allt för att förhindra de allierades försök till befrielse av lägren. När Auschwitz tillsist befriades av Röda armén hade merparten av fångarna redan skickats iväg. SS-administrationen gjorde sitt yttersta för att förstöra bevis på det utrotningsmaskineri som pågått i Auschwitz bland annat genom att spränga gaskamrarna och bränna upp dokument. Kvarvarande lägerfångar skickades iväg på dödsmarscher för att interneras i lägret Bergen-Belsen. I lägret dog folk av svält, arbete och sjukdomar som t. ex den i lägren vanligt förekommande bakteriesjukdomen tyfus. Enligt den minnessten (Gedänkstätte) som finns uppsatt på platsen dog ca. 52 000 män, kvinnor och barn, samt 19 700 krigsfångar i Bergen-Belsen.

Hédi Fried har länge varit verksam i den offentliga debatten och under större delen av sitt liv berättat om Förintelsen och sin judiska bakgrund offentligt. Boken hamnar i genren vittneslitteratur. Termen vittneslitteratur användes första gången av författaren och Nobelpristagaren Elie Wiesel (1928-2016) och betecknar den enskilda individens litterära skildringar av svåra självupplevda händelser i livet. Vittneslitteratur idag täcker inte bara överlevare från Förintelsens erfarenheter, det kan handla om erfarenheter av livet i totalitära regimer eller om folkmordet i Ruwanda.

Men att skildra och återberätta det traumatiska är inte lätt. För den drabbade är det en smärtsam process att behöva konfrontera sina minnen. Jag har en stark beundran för alla som har skrivit om det svåra, då vi som medmänniskor behöver ta till oss av andras livshistorier och ge oss själva tid att lyssna. Förintelsen är ett såpass hemskt minne i Europas historia att det aldrig får glömmas bort eller förringas. Det lever vidare i vårt gemensamma kollektiva minne. Därför behöver vi plocka fram överlevarnas erfarenheter. Läsa dem och ta till oss dem. Lämpligt nog börjar hennes livshistoria med ett citat av poeten Gunnar Ekelöf: "Endast som vittne är människan till. Tag och skriv." Orden kommer ur dikten Färjesång. Hon påbörjade arbetet med boken under 1980-talet, men det dröjde ändå länge innan den gavs ut. En vän lät översätta den till engelska och den utkom först i Storbritannien och det tog två år innan bokförlaget Natur & Kultur tryckte den. Hédi Fried beskriver dessutom hela processen i Förintelsen, som hon och hennes familj fick gå igenom tillsammans med tusentals andra. Den processen handlar om antisemitismen i Europa före nazisternas maktövertagande och hur den genom år av normalisering ute i samhället lyckades vänja folk vid brutaliseringen och till sist utrotandet av judar.

Fried berättar om ghettot, boskapsvagnarna och selektionen i Auschwitz-Birkenau. Båda föräldrarna dog och det är hemskt att läsa hennes återgivna minnesbild av dr. Mengele som selekterar bort hennes mamma vid ankomsten till Auschwitz. Ögonvittnesskildringen beskriver även tiden i Belsen, de vita bussarna som skickades av Sverige och återanpassningen till ett nytt liv i frihet. År 2015 kom boken i nytryck av Natur & Kultur och pocketutgåvan har ett förord som innehåller några särskilt viktiga ord jag vill citera här. Skulle något som Förintelsen kunna hända idag? Fried skriver: "Tyvärr måste jag besvara frågan jakande. Skulle jag kunna lita på mina grannar, mina vänner? Jag, jag vill våga hoppas och tro det, men eftersom det återigen blivit comme il faut att vara nazist, rasist, fascist och antisemit både från vänster och höger, börjar jag tvivla."

Mer litteratur av Hedi Friéd

Livet tillbaka (1995)

Ett tredje liv: Från jordbävning i själen till meningsfull tillvaro (2000)

Livets pendel. Fragment, erfarenheter, insikter (2003)

Frågor jag fått om Förintelsen (2017) - Denna bok är mycket viktig idag och här sammanfattar Fried frågor hon själv fått om förintelsen genom åren när hon varit ute i skolorna. Många barn och ungdomar har ställt frågor.

Litteratur skrivna av överlevare

Förintelsen och litteratur skrivna av överlevare är viktigt att återkomma till därför att de är första ögonvittnen. Därför måste vi se efter att deras arv bevaras och att deras skildringar finns tillgängliga i det allmänna rummet och i samtalet. I detta inlägg nämner jag endast ett fåtal, men det finns en enorm uppsjö av biografisk litteratur skrivna eller återberättade av människor som satt internerade i koncentrationslägren. Alla har inte översatts och det finns flera titlar som förtjänar en bredare publik och bör översättas.

Den som letar efter mer vittneslitteratur att läsa kan exempelvis finna uppslag hos wikipedias artikel Bibliography of the Holocaust. Ytterligare exempel på mer känd vittneslitteratur om förintelsen är Imre Kertész Mannen utan öde och Primo Levis Är detta en människa?  Fler personer som skrivit om sina erfarenheter av förintelsen är Elie Wiesel som genom sin bok "Night" skildrar sina egna -och faderns erfarenheter av lägren Auschwitz och Buchenwald. Jag vill också rekommendera läsning av Paul Celan (1920-1970) som uttryckt sina erfarenheter i diktform.