Den svenska översättning som jag har valt är Sam J.Lundwalls översättning från 1992. Den finns dock en nyare utgåva, översatt av Charlotte Hjukström. Själv berömmer jag Sam J. Lundwalls fina inledning och kommentar till Carmilla (Typ Förlag) där han bjuder läsaren på en kortfattad litteraturhistorisk översikt kring vampyrgenren. Vampyren som litterärt tema uppfanns dock inte av den gotiska litteraturen utan fanns närvarande i litteraturen långt tidigare. Lundwall nämner även Goethes dikt Bruden från Korinth (1797) som ingår i Goethes ballader som en tidig föregångare [Översatt till svenska av Carl Snoilsky, min anm.]. Sheridan le Fanu var född i Dublin 1814 och han studerade i sin ungdom juridik vid Trinity College, men övergav senare juridiken för journalistiskt arbete. Le Fanu var bl a verksam på tidningen All the Year Round, en viktoriansk långkörare och veckomagasin som grundandes av Charles Dickens. Han debuterade relativt sent, men debutromanen, en deckare med titeln Uncle Silas blev en succé.
Carmilla trycktes första gången i tidskriften ”The Dark Blue” som gavs ut mellan 1871-1873. Rossetti Archive tillhandahåller idag inskanningar från tidningen via sin hemsida. Le Fanu publicerade Carmilla som en fristående novell i In a Glass Darkly (titel efter 1 Kor. 12:13) tillsammans med fyra andra noveller. Den innehåller också en prolog där en viss Dr. Martin Hesselius ger sig till känna. Dr. Hesselius är doktor i de ockulta vetenskaperna och har förstås vissa gemensamma drag med Van Helsing-karaktären i Bram Stokers Dracula. Stokers stora vampyrroman utgavs nästan trettio år efter Carmilla och han tros ha inspirerats av novellen. Tilläggas bör att prologen är utlämnad i de flesta fristående publiceringar av Carmilla jag varit i kontakt med. Prologen låter oss veta genom dr Hesselius’ att den som författat Carmilla är död och att han själv ombesörjt offentliggörandet av manuskriptet.
Handlingens huvudperson är Laura som också är berättarrösten och därtill en berättare i första person. Hon lämnar ingående beskrivningar om sin familjebakgrund och det österrikiska slott ('the schloss', som det står i originalet) hon växt upp på. Hon lever där tillsammans med sin far och tjänstefolk och försäkrar läsaren att hennes liv “har varit ensamt”. Slottet ligger nära en liten by men är ändå belägen på en enslig plats där naturen alltid tycks ödslig. Redan i mycket unga år erfar hon ett möte med en vampyr som hon långt senare i livet kommer att identifiera som Carmilla. Här märks de typiska dragen hos den gotiska litteraturen. Det är ingående beskrivningar av hur naturfenomenen inverkar på den mänskliga naturen och adjektiven tycks aldrig ta slut när det gäller att beskriva månen, hur dess faser inverkar på den mänskliga temperamentet eller hur ensliga omgivningarna är. När Laura läst färdigt generalens brev och berörts av dotterns plötsliga död under kvällspromenaden har solen hunnit gå ner. Laura sörjer kort den avlidna, men hennes längtan efter en vän kommer snart att uppfyllas i samband med vampyrens ankomst. Trots att Laura känner igen Carmilla från sin barndoms nattliga mardrömmar byts snart denna erfarenhet ut mot en växande besatthet. Förförelsen låter inte vänta på sig. Carmilla svarar nästan omgående med fysisk kontakt.
Namnet Carmilla är dessutom ett anagram som till sist avslöjar vampyrens verkliga identitet. Trots att intensiteten i deras vänskap ökar vägrar Carmilla lämna några detaljer om sig själv eller sin familj. Istället blir hon irriterad över Lauras frågor. Laura noterar fler märkligheter. Carmilla deltar aldrig i de gemensamma bönerna på slottet och tycks sova hela dagarna. Under tiden bryter en oförklarlig sjukdom ut i byarna omkring, men det är bara unga kvinnor som insjuknar och dör. Laura börjar få tillbaka sina nattliga mardrömmar och i en dröm visar sig hennes döda mor och varnar henne. Till sist insjuknar även Laura. Vad som därefter händer kommer inte att avslöjas i denna recension.
Den som vill fördjupa sig ytterligare i skräckdramat Carmilla kan Googla David Henry Friston och Michael Fitzgerald, som gjort flera illustrationer till romantexten. Dessa bilder kan säkert försätta läsaren iden rätta stämningen. Jag lägger upp en här på bloggen eftersom de numera är under “Public Domain”.
Mycket tolkning har tillskrivits relationen mellan protagonisterna Laura och Carmilla. Hur uppfattades relationenunder den viktorianska perioden och kan le Fanu rent av ha varit en tidig feministisk föregångare? Även om drottning Viktoria kan ha utropat att sex mellan kvinnor inte existerade så var viktorianerna inte främmande inför företeelsen. Tvärtom. Det är också i den kontexten man måste placera romanen. I dess egen tidsanda. Tyvärr har kulturpersonligheter som Lytton Strachey och Virginia Woolf hjälpt till att sprida de anti-viktorianska myterna om tidsandans uppfattning kring sexualitet överlag. Dagens forskning är desto mer objektiv kring dessa frågor.
