Recension av Heroes (2018) författad av Stephen Fry

Nu är det åter höst och snart kommer vintern. Jag har lagt en särskild hög med brittisk litteratur vid sidan om tidningsstället på vardagsrumsgolvet. De flesta av er är kanhända redan bekanta med alltiallomannen Stephen Fry som numera är både comedian, regissör, filmstjärna, poddare och författare. Fry tycks ha hunnit med väldigt mycket i sitt liv.  Personligen tröttnar jag aldrig på att läsa om myter och legender från världens alla hörn. Fry har i boken Heroes : Volume II of Mythos (2018) fokuserat på grekernas myter om hjälten. Tilläggas bör att den är helt självständig från sin föregångare Mythos som utgavs litet tidigare. "There are heroes - and then there are Greek heroes." Fry är munter i sin framställning och presentation av hjälterollen och hjältedåden i de grekiska legenderna. Det känns trevligt. 

Boken är en utmärkt och lättsam introduktion följd av kartor, personbeskrivningar. Boken avhandlar främst berättelsen om Perseus, Herakles, Bellerophon, Orfeus, Jason, Atlanta, Oidepus, samt avslutningsvis Theseus. Västerländska målningar i färg från olika tidsepoker får tolka den konstnärliga framställningen genom tiderna.

En läsvärd bok väl värd att spara för återkommande läsning!

Recension: 'Plutarch - Greek Lives: A New Translation by Robin Waterfield

[caption id="attachment_4225" align="alignleft" width="300"] Ruinerna efter Apollons tempel i Delfi. Här tjänstgjorde Plutarchos som präst. (Bild:Wikipedia)[/caption]

I denna recension återkommer jag till översättaren Robin Waterfield som jag tidigare recenserat här på bloggen. Han har översatt den grekiske historikern Plutarchos  (46-120 e.Kr) verk "Parallella liv" [Bioi paralleloi] till engelska. Utgåvan Plutarch-Greek Lives (2008) är återigen en fråga om urval bland de många porträtten av framstående personligheter i det antika Grekland. Den inledande introduktionen är exakt densamma som i Plutarch-Roman Lives. Den grekiska översättningen går igenom nio liv. Waterfields upplägg är att han först själv introducerar varje biografi med sin egen kommentar till texten. Denna kommentar är cirka tre sidor och presenterar den historisk-kritiska forskningen om både personen och texten. Den är inte kommentar till själva översättningen, men redogör för kontext och omständigheter som inte alla gånger blir tydliga i Plutarchos text. Jag kan förvarna den intresserade läsaren om att den innehåller namn du förmodligen aldrig hört talas om tidigare. Eller så blir det ett underbetyg till mig själv då jag endast kände igen tre personer när jag tittade i innehållsförteckningen, nämligen Perikles, Solon och Alexander den Store. I förordet skriver Waterfield hur Plutarchos verk alltid har varit tillgänglig genom tiderna och hur biografierna lästs och beundrats av Beethoven, Rosseau och Harry Truman. Idag är det väl knappast troligt att politiker läser de gamla antikens klassiker, om dagens politiker nu läser något överhuvudtaget som har med klassisk bildning att göra. Jag ska kortfattat kommentera namnen:

Lykurgus : ca. 800-700 f.Kr. Enligt den gamla traditionen var Lycurgus den person som skapade Spartas konstitution som innebar en kraftig militarisering tack vare en utsaga från det berömda oraklet i Delfi. Personer som Herodotus, Xenofon, Platon och Epitektus nämner Lycurgus i sina verk.

Solon : ca. 640-558 f.Kr. Solon var en atensk ämbetsman och politiker som är känd för sina många reformer som till sist banade väg för republiken. Han skrev även dikter och tänkespråk. Enligt Platons berömda dialog i Protagoras, där han hyllar Sparta, var Solon en av Greklands sju vise. Solon är känd för följande tänkespråk:

• Den som vill lära sig att befalla måste först ha lärt sig att lyda.


• Ingen dåre kan hålla tyst på en fest.


• Ingen man är lycklig. Han är, i bästa fall, tursam.


• Lär dig att lyda innan du får för dig att befalla.


• Medan jag växer lär jag mig något nytt varje dag.*


• När du ger goda råd försök att hjälpa, inte behaga, din vän.


• Poeter berättar många lögner.

Themistokles : ca. 524-459 f.Kr. Atensk politiker och general som var verksam under den Atenska demokratins tidigaste år. Som politiker var han populist och lyckades få den lägre klassens medborgare med sig vilket drev honom i opposition mot adeln. Som militär deltog han i det berömda slaget vid Marathon mot persernas försök till erövring. Under den andra persiska invasion såg han till att bygga upp den grekiska flottan. Han befallde också sjöstyrkorna vid slagen vid Artemesion och Sardis.

Kimon : ca. 510-450 f.Kr.var också en atensk politiker och general. Precis som Themistocles var han närvarande vid Marathon där grekerna segrade i striden mot perserna. Han närvarade även i slaget vid Salamis. Kimon utvisades av statsmannen Perikles.

Perikles : ca. 495 - 429 f:kr. är kanske det mest kända namnet i den atenska demokratins historia. Han var statsman och mycket känd för sin vältaliga retorik. Hans försvar av den atenska demokratins värden innebar att han ansåg att alla medborgare i Aten skulle aktivt delta i politiken. Under hans tid blev Aten den starkaste av de grekiska stadsstaterna och blomstrade kulturellt. Även Perikles själv var intresserad av kulturen och litteraturen. Militärt var Aten mycket starkt och bjöd det persiska imperiet hårt motstånd.

Nikias : ca. 470-413 f.Kr. Var en grekisk statsman och fältherre. Han uppnådde graden general och deltog i det Peleponnesiska kriget (431-404 f.Kr). Hans familj ska ha varit extremt rik, men under expeditionen till Syrakusa, Sicilien uppstod problem. Där tillfångatogs han och avrättades av dess befolkning. Han betalade, enligt Plutarchos, en staty av gudinnan Athena och ett tempel åt guden Dionysos. Dessa monument ska enligt Plutarchos fortfarande finnas synliga. Nikias stabiliserade Atens relation till Sparta, särskilt i slutet av det Peleponnesiska kriget.

Alkibiades : ca. 450-404 f.Kr. Ytterligare en i raden av kända statsmän i Athen. Kanske mer känd för sin extravaganta livsstil. Han fick dock problem när han försökte övertyga perserna att slå till mot Sparta. Istället blev det perserna som överraskade Alkibiades i badrummet och mördade honom efter han försökt dra kniv till sitt försvar.

Agesilaus : ca. 444-360 f.Kr. Kung av Sparta och militär.

Alexander : 356-323 f.Kr. Detta är förstås Alexander den Store, Αλέξανδρος ο Μέγας [Alexandros ho megas]. Den störste och mest framgångsrike fältherren och regenten genom hela mänsklighetens historia? Mannen som sökte sig till världens ände och erövrade emperier som det Persiska riket (Issos, 333 f.Kr; Gaugamela 331 f.Kr.), Egypten och flera platser i dagens Indien. Alexander den Store grundade även flera städer, däribland Alexandria i Egypten. Hans erövringar gav själv upphov till en historisk epok, hellenismen. Genom hellenismen uppstod en slags internationell [Främre Orienten] beundran inför allt som hade med grekisk kultur att göra. Inklusive litteratur och språk.

Källor:

Wikipedia [De svenska och engelska versionerna.]

Recension: 'The Lagoon : How Aristotele invented Science' (2014)

I denna recension presenterar jag ett ganska spretigt porträtt av en av den västerländska idétraditionens mest framstående filosofer, nämligen Aristoteles. Boken The Lagoon: How Aristotele invented Science är läsvärd för den vetgirige som intresserar sig för naturalhistoria och arternas uppkomst, enligt den grekiska världsbildens uppfattning. Visst, Aristoteles hade även en stor betydelse för den arabiska världen under islams gyllene epok och vi får inte glömma att det var framstående muslimska översättare som först lät översätta de grekiska filosoferna och gjorde texterna brukbara även för västerlandet.

Denna bok är dock skriven och tänkt ur ett västerländskt perspektiv och presenterar dessutom det grekiska tänkandet överlag för den tidsperiod under vilken Aristoteles var verksam. Den är främst att betrakta som ett bidrag till den naturalhistoriska vetenskapen, men samtidigt som han lägger ut Aristoteles påståenden blandar författaren detta med eget tyckande som blir jobbigt i längden. Bitvis är boken pladdrig. Det är bra att Aristoteles felaktigheter i fråga om biologin pekas ut i citerade textpartier, men fortsättningen blir gärna högtravande löst prat som jag som läsare klarar mig utan. Jag tycker också han brister när han vill förklara världsbilden under den tidsperiod Aristoteles levde i.

Historiska bakgrunden till exempelvis försokratierna och deras syn på världen, oftast i direkt motsats och kanske mer vetenskapligt orienterad än t ex Platon går här till sist om intet. Biologen och författaren Armand Leroi går dessutom gärna ut på djupt vatten och det förekommer ibland ointressanta paralleller kring andra ämnen och då inom humaniora, som t ex vad den eller den författaren diktat och tänkt.

Dessutom är boken bitvis skriven i jag-form och författaren berättar vad han gör på sina resor till Aristoteles lagun. Det greppet kanske går hem hos en yngre läsargenerationer, men de flesta av oss kanske redan vett att Aristoteles satte sina egna tankar högre än vetenskaplig empiri. Som litterärt stilgrepp i en bok som presenterar facklitteratur blir det bara jobbigt.

Bokens förtjänst är att den kan hjälpa en ovan läsare till att få en överskådlig blick, som inte mött Aristoteles tankar om biologin att vilja söka vidare efter mer fakta. Det är dock en bok om zoologins historia och hur Aristoteles valde att förhålla sig till den. Jag tycker storheten hos honom ligger i förmågan att vilja förstå naturen genom att klassificera och katalogisera olika djurarter. Ön den spännande lagunen återfinns och där filosofen gjorde sina mest intressanta upptäckter kring naturläran, låg belägen på Lesbos. Han bodde under en period på ön.

 

Om historikern Plutarchos och hans verk 'Parallella liv' samt enrecension av Waterfields utgåva 'Roman Lives' (2008)

Hej på er! Innan jag släpper detta inlägg vill jag skriva in ett tack till alla nya och gamla läsare/följare av bloggen.

I detta inlägg tänkte jag presentera historikern och filosofen Plutarchos lite närmare. Han levde under det första århundradet när en ny religion, kristendomen, höll på att ersätta de gamla gudarnas religioner och myter. Först vill jag säga, att webben idag är att betrakta som en enorm kunskapsbank att söka information i och så även böcker! Det finns många klassiker från antikens värld som numera finns tillgängliga gratis och kan laddas hem utan att intrång görs på någons upphovsrätt. Detta gäller förstås inte samtida historiker som gör nyöversättningar av gamla verk. Ibland behöver vi fräscha upp klassikerna och de har förstås rätt att ta betalt för sitt arbete. Jag rekommenderar därför Robin Waterfields översättning: Plutarch Roman Lives (Oxford World's Classics). Den är även känd under titeln "Parallella liv". Jag avslutar inlägget med att presentera Waterfields översättning.

Vem var Plutarchos?

Plutarchos bar en historiker och filosof som var verksam under första århundrandet. Han föddes 46 i Chaeronea, Grekland som inte låg långt bort från Delfi. Han växte upp i en familj från det övre samhällsskiktet som hade lokala politiska kopplingar i samhället. Fadern hade också ett stort intresse för filosofi och han förekommer ofta i Plutarchos skrifter. Han fick en gedigen utbildning och skickades till Aten för att studera. Skolorna i Aten var under denna tid stark influerade av stoicismen och platonismen även om den sistnämnda var den dominerande filosofiska traditionen. Även influenser från de mytiska, religiösa mysteriekulterna förekom. Plutarchos skrev om Osiris-kulten som kom till Grekland från Egypten.

Plutarchos lärde sig latinet under sina många resor till Rom där han även utvecklade en relation till de styrande genom sin kontakt med många inflytelserika familjer. Tillsist fick han även romerskt medborgarskap och hans latinska namn var Lucius Mestrius Plutarchus. Han tilldelades så småningom ett romerskt ämbete som gjorde honom inflytelserik när han återvände till sin hemstad Chaironeia. Han blev en slags ambassadör. Han var också präst vid den stora helgedomen i Delfi och var intresserad av mysteriekult vilket även märks av i hans texter.

Plutarchos hade även en privatakademi i hemstaden dit även kvinnor hade tillträde! Detta var mycket ovanligt för att inte säga ett enormt undantag i en tid där kvinnan inte hade några särskilda rättigheter! Tänk även på att den kristne Paulus också uttryckte i sina brev att kvinnan inte skulle ha tillträde att undervisa. Plutarchos ansåg att flickor skulle ges samma utbildning som pojkar för att äktenskapet på så sätt skulle bli lyckligare ifråga om ekonomi och reproduktion! I essäsamlingen Moralia finns titeln Om modiga kvinnor (De Mulierum Virtutibus). I inledningen nämner han även Sapfo! I denna essä tar Plutarchos upp, om än mycket kortfattat, de trojanska kvinnornas mod och ger flera andra historiska exempel. Han skriver även om keltiska, persiska och etruskiska kvinnor. Det är väl i det närmaste onödigt att påpeka att fransosen Montaigne ett par århundraden senare kände stor beundran inför Plutarchos och även Shakespeare hade hans Caesarbiografi framför sig när han författade sitt drama om den store kejsaren av Rom.

Plutarchos skrifter har haft en enorm påverkan på den västerländska kulturen och idétraditionen under flera århundraden. Hans texter ger oss mycket information om grekisk- och romersk kultur som Plutarchos levde i. Han har bidragit till den filosofiska inriktning som kallas för platonismen, som dominerade det filosofiska tänkandet under hans egen livstid. Han gjorde själv mycket för att introducera Aristoteles filosofi, främst logiken och i etiken i platonismen. Han har också en psykologisk blick på sin egen samtid vilket gör att vi fortfarande uppskattar honom och kan ta till oss hans texter idag.

Texterna Parallella liv och Moralia

Plutarchos skrifter är fördelade i två större samlingar, nämligen Parallella liv och Moralia. Båda är mycket omfattande till innehållet som ger läsaren stor insikt i livet under 100 e.Kr. Båda texterna är skrivna på grekiska, men tyvärr har inte några helt fullständiga upplagor överlevt historiens gång. Han levde under en relativt stillsam period i romarrikets historia och hans texter var också kända under hans egen samtid. Kanske möjliggjorde det stabila omvärldsläget att han kunde författa såpass mycket? Vi vet att han skrev regelbundet på biografierna redan under kejsar Trajanus tidigaste regeringstid och fortsatte med projektet fram till sin död mellan 120-125 f.Kr.

Plutarchos text "Parallella liv" är en samling om 50 biografier, levnadsskildringar över kända historiska personligheter från Grekland och Romarriket. Idag finns 46 av dem kvar. Den kallas för "Parallella liv" eftersom böckerna ursprungligen är arrangerade i en parallell ordning där en grekisk personlighet presenteras före en romersk personlighet. Någon annan förklaring till titeln går inte att finna. Moralia är en samling essäer där Plutarchos tydligtvill uppmana sin läsare att själv tänka mer filosofiskt kring sitt eget liv, sin samtid och framförallt egna karaktärsdrag. Religionen ges förstås en stor plats i detta och läsaren ska betänka gudarnas makt i tillvaron och det kommande livet efter döden.

Robin Waterfields utgåva Roman Lives : A selection of eight Roman Lives (2008)

I denna utgåva har Waterfield samlat ihop åtta romerska biografier ur Plutarkos "Parallella Liv". Inledningen är på ca 30 sidor och går igenom översättarens kommentar, urvalet, kronologin och kartor. Efter de åtta levnadsskildringarna följer kortfattad info om romerska mynt och mått, särskilda ord och terminologi, en förklaring av romerska familjenamn, den långa notapparaten till levnadsskildringarna (ca. 100 sidor), ett index över litteratur och källor som Plutarchos själv nyttjade. Bokversionen avslutas med ett omfattande namnindex. Textsamlingen kan tyckas övermäktig och tradig för någon som inte är van att läsa feta klassiker på engelska, men boken är ändå värd en chans för någon som vill uppleva en antik klassiker och den antika världen i en så kallad originaltext!

Jag gillar Waterfields upplägg. Varje levnadsskildring introduceras med en längre kommentar om ca tre sidor med hänvisning till modern forskning. På många sätt är Waterfields utgåva mer vetenskapligt orienterad än t ex Lagerström som också har översatt fem biografier av Plutarchos, men till svenska.

Cato den äldre: 239-149 f.Kr.  Cato d.ä var en romersk statsman, senator och författare. Cato d.ä är mycket berömd för sina tal och sin retorik. I senaten avslutade han alltid sina tal med meningen: Ceterum/Praeterea censeo Carthaginem esse delendam "För övrigt anser jag att Karthago måste förstöras". Hans önskan gick i uppfyllelse år 149 f.Kr då Rom startade det tredje puniska kriget mot Karthago. Hela Karthago slogs sönder, man strödde salt i dess åkrar och befolkningen såldes som slavar.

Aemilius Paullus:  229 - 160 f.Kr, romersk fältherre

Tiberius och Gajus Gracchus - Bröderna Gracchus var två tribunaler som levde i slutet av 100-talet f. Kr. Deras största bedrift var en reform som gick ut på att fördela aristokratins egendomar ute på landsbygden så den även kom krigsveteraner och fattigare folk till nytta. De mördades av motståndare till reformen.

Marius: 157-86 f.Kr var en romersk fältherre och statsman.

Sulla: 138-78 f.Kr var en romersk fältherre och statsman. Under en tid var han även diktator som intog Rom vid två tillfällen och fördubblade under den tiden senatorernas makt.

Pompejus: 106-48 f.Kr var en romersk fältherre och statsman. Mördad.

Caesar: 100-44 f.Kr. Kejsare och förmodligen den mest kände av dem.  

Antonius: 83-30 f.Kr. Romersk fältherre, död genom suicid.

Nyfiken på Plutarchos på svenska?

Här är några titlar som jag funnit för dig som är intresserad av svenska översättningar av Plutarchos texter:









Källor:

Bill Thayers webbsida innehåller tusentals verk av antikens författare och här kan man läsa flera intressanta författare i engelsk översättning. Dessa bygger i sin tur på översättningar publicerade 1931 i Loebs Classical Library. Här finns mycket kul läsning för den som inte vill lägga pengar på nytryck!

Var den minoiska kulturen på Kreta det sjunkna Atlantis?

Under hela antiken och genom historien har människan fascinerats av legenden om det sjunkna Atlantis. Vad var det sjunkna Atlantis? Vilka var de människor som sades ha skapat en högstående kultur på ön och som plötsligt försvann under havet som om de aldrig hade funnits? Legenderna om dess storhet har växt genom århundradena och trots det fiktiva inslaget finns många spekulationer och försök till historiska paralleller med en rad omöjliga och möjliga kandidater på kartan.

I detta inlägg fokuserar jag på om legenderna om Atlantis kan ha en koppling till den minoiska kulturen på Kreta. 1909 presenterade nämligen The Times teorin att det var en enorm flodvåg, eller tsunami som slukade minoernas kultur efter ett vulkanutbrott på ön Thera, nuvarande Santorini. Detta vulkanutbrott resulterade i en tsunami som satte fart mot Kreta där minoerna bodde. Namnet Atlantis kommer från grekiskans Ἀτλαντὶς νῆσος som betyder Atlasön. Jag skriver här om Platons dialoger, den minoiska kulturen och myten om Kung Minos.

Atlantis i Platons dialoger

Det är tack vare filosofen Platon som historierna om Atlantis överlevt intill vår tid. Han nämner ön i två dialoger, Timaios och Kritias. I den senare i texten är beskrivningen av ön avbruten och saknar en rimlig fortsättning. Enligt Platon ska ön ha legat bortom Herakles stoder och varit en stormakt. Men försök till geografiska beskrivningar från antiken är allt annat än korrekta idag. Mycket på grund av att antiken hade en helt annan världsbild.

Beskrivningen av Atlantis i Timaios : Loeb Classical Librarys utgåva

I Timaios beskriver Platon (360 f.Kr) Atlantis geografiska läge och Herakles stoder tros ha varit i närheten av Gibraltarsundet. Den åsikten ligger visserligen långt ifrån Platons eget närområde. Han nämner även statsskicket på ön. Vanligtvis läser man direkt in det fiktiva i beskrivningen och menar att det hela endast blivit skrivet med syfte att belysa någon mer teoretisk ståndpunkt. Båda dialogerna har relativt ingående beskrivningar av Atlantis geografiska läge och av människorna som bodde där.

For it is related in our records how once upon a time your State stayed the course of a mighty host, which, starting from a distant point in the Atlantic ocean, was insolently advancing to attack the whole of Europe, and Asia to boot. For the ocean there was at that time navigable; for in front of the mouth which you Greeks call, as you say, 'the pillars of Heracles,' there lay an island which was larger than Libya and Asia together; and it was possible for the travelers of that time to cross from it to the other islands, and from the islands to the whole of the continent over against them which encompasses that veritable ocean. For all that we have here, lying within the mouth of which we speak, is evidently a haven having a narrow entrance; but that yonder is a real ocean, and the land surrounding it may most rightly be called, in the fullest and truest sense, a continent. Now in this island of Atlantis there existed a confederation of kings, of great and marvelous power, which held sway over all the island, and over many other islands also and parts of the continent.

Men Platon säger även att de som bodde på ön offrade tjurar vilket ger oss en rimlig koppling till den minoiska kulturen som vördade tjuren. Samtidigt är det värt att påpeka att just tjuren dyrkades genom hela bronsåldern i flera kulturer där den sågs som en symbol för styrka och fertilitet.

Beskrivningen av Atlantis i Kritias:

Som jag nämnde är beskrivningen av Atlantis i dialogen Kritias mycket kortfattad:

But afterwards there occurred violent earthquakes and floods; and in a single day and night of misfortune all your warlike men in a body sank into the earth, and the island of Atlantis in like manner disappeared in the depths of the sea. For which reason the sea in those parts is impassable and impenetrable, because there is a shoal of mud in the way; and this was caused by the subsidence of the island.

Övriga textvittnen från antiken

Även om minoerna hade ett skriftsspråk i form av ett hieroglyfliknande alfabet (Linear A) verkar de inte ha efterlämnat några större bokskatter som handlar om sig själva. Eller så har vi helt enkelt ännu inte återfunnit dessa vilket också kan vara en förklarande omständighet. Som tur är har andra högstående kulturer i samma område skrivit om minoerna. Än idag har vi inte kunna deschiffera minoernas språk! Hesiodius kan ha syftat på den stora naturkatastrofen i sin Theogoni som handlar om grekernas stora gudavärld och myter.Myten som sägs vara kopplad till den minoiska kulturens undergång är den som handlar om Titanomachia, det stora gudakriget mellan titanerna och kroniderna. På en stele från farao Amose I:s tid beskrivs hur Egypten drabbades av apokalyptiska regnfall och stormar. Dessa oväder slog sönder både tempel, gravar och pyramider. Forskare har velat koppla inskriptionen på den s.k storm-stelen till vulkanutbrottet på Santorini.

Vilka var minoerna?

Minoernas kultur var inte okänd under antiken och de var kända som ett stort sjöfolk som bedrev handel långväga till sjöss. Den legendariske historikern Herodotus nämner kung Minos, men de kallade sig själva inte för minoer. Detta namn är senkommet och syftar på den mytiske kung Minos som bodde i palatset i Knossos under den grekiska forntiden. Omkring honom och hans palats kom grekerna långt senare att bygga sina mytologiska berättelser. Minoerna tillhörde bronsåldern och verkade ca. 3000-1000 f.Kr. Återupptäckten av minoernas kultur gjorde under det tidiga 1900-talet då den brittiske arkeologen Arthur Evans (1851-1941) gjorde utgrävningar på Kreta. Han fann då de berömda palatsstrukturerna på Knossos.

Minoretaus och den märkliga labyrinten

Myten om Minos, hans hustru och Minotauros är välkänd och vi är väl otaliga generationer av barn som fått höra den återberättad i en censurerad version där kungens hustru bara skulle prata litet med tjuren. I Illiaden återberättas myten om Kung Minos på Kreta och hans hustru Ariadne. Kung Minos dyrkade havsguden Poseidon och brukade offra tjurar åt honom. En dag bad kungen om en extra vacker tjur att offra och Poseidon frammanade ur havsdjupet en fantastiskt vit och vacker tjur. Men istället för att offra det vackra djuret lät kung Minos behålla gåvan och skickade en mindre stilig tjur till slakt. Detta tillvägagångssätt förargade Poseidon som beslutade sig för att straffa kungen. Som straff lät Poseidon kungens hustru förälska sig häftigt i tjuren och det resulterade i en avkomma, Minotauros. Den var till hälften människa och till hälften tjur. Euripides har en ganska livlig beskrivning av Minotaurus i ett av sina dramer. Enligt legenden lät kung Minos tillkalla Daedalus som ritade upp labyrinten (λαβύρινθος) och i den spärrades avkomman in. Vart nionde år offrades 14 ungdomar - sju flickor och sju pojkar från Aten till Minotaurus. Ordet labyrint har en etymeologisk koppling till lavrys >> dubbelyxan med den ungefärliga betydelsen 'dubbelyxans hus'.


Jag var oerhört fascinerad av hur berättelsens hjälte Theseus går in i labyrinten för att söka upp Minoretaus. Jag tyckte det var en enormt spännande och hur han använde Ariadnes garnnystan (mitos) till att bilda ett vägledande snöre för att kunna hitta ut samma väg som han kom in i labyrinten.

Olika försök har gjort att förklara den minoiska kulturens förfall. Den kan ha drabbats av en rad naturkatastrofer, men erövringsförsök kan ha varit en bidragande faktor. Deras berömda palats förstördes, men minoerna lyckades återhämta sig och kunde återuppbygga dem. ca 1400 f. Kr finns mycket som tyder på att greker började komma i kontakt med Kreta och började utöva ett kulturellt inflytande på ön. Grekiska krigare eller krigare från Mykene kan ha intagit ön och därmed på längre sikt ha påverkat skriftspråket. Idag är endast Linear B deschifferat, men Linear A väntar ännu på att tolkas.


Kvinnan tros haft en upphöjd ställning under denna peiod och teorier har framförts att den minoiska kulturen vilade på ett matriarkat. På bilden till vänster har kvinnorna precis som i Egypten vid samma period avbildats i profil. Deras hud är vit vilket troligen betyder att de uppehöll sig inomhus i palatsen, medan männen målats bruna vilket antyder att de arbetade utomhus. Kvinnorna är avbildade med blottade bröst och det har tolkats som att de kanske gick klädda så till vardags, eller så kanske det endast var prästinnorna som hade brösten blottade på detta sätt. Minoerna avbildade även tjurar som ansågs heliga och flera bilder visar människor som kastar sig över tjurar genom att ta tag vid deras horn. Denna form av tjurhoppning tros kunna kopplas till religiösa högtider. Kanske bedrevs den direkt på de enorma palatstaken i Knossos, då man ännu är osäker på vilken allmän funktion de labyrintliknande palatsen hade i staden.

Vad var det som hände?

Föreställningarna om en ö som sjunkit i havet kan ha sitt ursprung i en serie naturkatastrofer som drabbade Kreta med flera platser på jorden omkring 1600 f. Kr då även det berömda vulkanutbrotten ägde rum. I modern tid har man inte funnit några människoskelett trots att Santorini varit befolkad vid tidpunkten. Möjligen han dess befolkning evakueras om signaler på aktivitet kunnat iakttagas under en längre period.

Vulkanutbrottet blev så kraftigt att en del av ön Santorini, då kallad Thera [Θήρα], sjönk ner i havet och försvann. Stora askmoln dröjde sig kvar över himlen och en stor svallvåg, en tsunami kastade sig över Kreta och slog inte bara sönder dess palats utan en hel kultur. Bokstavligt svepte tsunamin hela ön och de få individer som kunde rädda sig flydde upp i bergen och tros sedan ha bott där cirka hundra år, förmodligen med en manisk skräck för havet. Så dog förmodligen minoerna ut och Kreta intogs av greker och folk från den nära belägna Mykene.

Den stora vulkankatastrofen som drabbade Kreta kan även ha gjort avtryck i Bibeln. Om ni är bekanta med hur Israels folk, judarna vandrade i öknen i fyrtio år efter flytt från Egypten, så följde de stora rökpelare i luften. Dessa rökpelare kan enligt vissa forskare ha varit synliga i området vid denna tiden och berodde på vulkanutbrottet på Santorini. Att utbrottet var kraftigt och påverkade klimatet som blev kallare har påvisats av moderna forskare bland annat genom dendrologiska studier då man tittat på träds årsringar. Självklart ledde det även till svår missväxt och kanske även massvält på vissa håll.

Källor:

Foster, Karen Plinger; Ritner, Robert K.; Foster, Benjamin R. (1996). "Text, Storms and the Thera Eruption". Journal of Near Eastern Studies. 55 (1): 1–14.

Friedrich, Walter L; Kromer, B, Friedrich, M, Heinemeier, J, Pfeiffer, T, and Talamo, S (2006). "Santorini Eruption Radiocarbon Dated to 1627-1600 B.C". Science. American Association for the Advancement of Science. 312 (5773): 548

Homer, ., Murray, A. T., & Wyatt, W. F. (1999). Iliad. Cambridge, Mass: Harvard University Press.

Sivertsen, Barbara J. (2009). "The Minoan Eruption". The Parting of the Sea. Princeton University Press. p. 25.

Sapfo från Mytilini och hennes tidigaste biografiker

I detta inlägg fokuserar jag på Sapfos tidigaste biografiker från antiken och vad de nedtecknat om henne. Jag tar också en titt på kvinnans roll i det grekiska samhället under den arkaiska perioden (ca. 750 f.Kr - 480 f.kr) som Sapfo levde under. Eftersom kvinnor och män inte betraktades som jämställda var den enskilda kvinnans frihet mycket begränsad. Hon hade ingen särskild position i samhället annat än den som hustru och mor. Det fanns dock religiösa sammanhang och återkommande högtider som var reserverade för kvinnan och som ansågs verka positivt på hela samhället. Jag skriver därför litet om den berömda kvinnohögtiden thesmophoria som även firades på Lesbos trots att ön befinner långt bort från Aten.

I. Världen som Sapfo föddes till

Idag vet vi mycket lite om Sapfos egen uppväxt och tidigaste år. Om föräldrarna vet vi inget förutom att hennes mamma hette Klëis och antikens källor listar upp till åtta namnförslag på fadern. Hennes far var troligen en lesbisk köpman som handlade med viner, eller någon som ägde mark. Det är troligt han tillhörde det övre samhällskiktet eftersom han kostade på Sapfo en utbildning vilket var ovanligt ifråga om döttrar. Förmodligen var han precis som sina barn bördig från Lesbos. Hon lär ha haft tre bröder Charaxos, Erigyius och Larichus. I fragmenten tycks hon ha föredragit den yngre brodern som brukade hälla upp vin åt besökare i stadshuset i Mytilini. Detta var en förmån reserverad enbart för aristokratins ynglingar. Hon klagar ofta över den äldre brodern Charaxos vilken var en handelsresande och förebrår honom för hans affär med en känd prostituerad kvinna i Egypten. Han ska ha slösat mycket av familjens pengar på denna kända kvinna och det är troligen därför Sapfo förebrår honom.

[caption id="attachment_2533" align="alignleft" width="250"] En tidig avbildning av Sapfo.[/caption]

Under den arkaiska tiden (ca. 750 f.Kr - 480 f.kr) som Sapfo levde i försämrades kvinnans sociala, juridiska och ekonomiska ställning drastiskt. Tidigare kunde den grekiska kvinnan äga både land och egendom. Under den arkaiska perioden började könssegregerande lagar tillämpas och kvinnan var inte längre tillåten att lämna hemmet. Även i hemmet var hon tvungen att uppehålla sig i kvinnozonen (gynaikon) där hon utförde mer traditionellt kvinnliga saker som matlagning och tvätt. Männens zon (andros) var också separat och helt avskild från kvinnornas uppehållsplatser i huset.

Under den arkaiska perioden var en form av infanticid vanligt förekommande bland grekerna. Föräldrarna mördade inte barnet direkt, men för att slippa skuldkänslan av direkt förorsakat ett oönskat barns död lät de istället gudarna avgöra barnets öde. Den nyfödde sattes helt enkelt ut på en ödslig plats. Detta hemska öde drabbade främst flickebarn då söner var mer önskvärda både ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv. Hade bebisen tur kanske något par som själva var barnlösa ta hand om det. I Sparta var det däremot de äldre som först undersökte levnadsdugligheten hos bebisen. De som inte bestod provet lämnades att dö ensamma i skogen eller kastades helt enkelt bort utmed ett berg eller ner i en mörk håla. Så småningom kom flera stadsstater i attiska förbundet att införa ett förbud mot den grymma sedvänjan. Hur vanlig den var på Lesbos vet man idag inte. Alla spädbarn oavsett kön togs emot i sitt hem under en speciell ceremoni (amphidromia) som innebar en introduktion till övriga medlemmar. Denna ceremoni legitimerade barnet som en fullvärdig medlem i familjen. Detta var en glad festlighet som firades med mat, vin och familjen namngav barnet.

Artemis : de grekiska kvinnornas främsta beskyddare

Gravida kvinnors främsta beskyddare var Artemis, jaktens gudinna. Hon kunde förvandla sig till en livmoder och på detta sätt hjälpa kvinnan genom en säker graviditet. Artemis var tvillingsyster till den vise Apollo och människosläktets - och alla djurens moder. Hon beskyddade särskilt kvinnor och flickor. Artemis var också en förebild genom sin kyskhet. När Orion försökte våldta Artemis skickade hon skorpioner på honom som dödade honom och hans hund. Han blev sedan tillsammans med hunden en stjärnbild på himlen. I religiösa högtider kopplade till Artemis kunde flickor klä ut sig i till björnar. Romarna identifierade henne som Diana och prisade henne som fruktbarhetsgudinna. Sapfo prisar Artemis i flera fragment. Det är förmodligen ur dessa fragment föreställningen om Sapfo som prästinna till någon kvinnlig grekisk gudom har tillkommit. Det finns inga bevis för detta utan tillhör den romantiserade bilden av Sapfo som främst spreds under 1800-talet. I ett av fragmenten som riktas till flickor (korai) återberättar Sapfo för dem hur Artemis flydde från Alpheios.

[caption id="attachment_3304" align="alignleft" width="360"] Artemis gör sig redo att skjuta med pilbåge. (Bild: Författaren)[/caption]

Sapfos grupp och föreställningarna om den

Det är svårt att veta vad Sapfo sysselsatte sig med under sin levnad. Vi vet att hon skrev lyrik ackompanjerad till lyra, samt att lyriken hade varierande tema och innehåll. Det är troligt hon själv var någon form av lärare och att hon hade kvinnliga studenter till sin grupp. Ellen Greene tar upp denna föreställning om Sapfo i sin bok Reading Sappho: Contemporary Approaches (1996). Huruvida gruppen är studenter är svårt att avgöra. Märk också att den berömde antika historikern Plutarkos säger om kvinnan i Sapfos fragment att hon antingen tillhör dem som är amousai eller amatheis, nämligen de som inte vet vad musik är eller de som är ignoranta! Det är en relativ hård bedömning, men behöver inte vara felaktig.

Thesmophoria : kvinnohögtid till gudinnan Demeters ära

Thesmophoria var en kvinnohögtid som firades i grekiska städer till gudinnan Demeters ära. Vi vet att den även firades på Lesbos då arkeologiska bevis återfunnits. Den som vill veta mera om hur thesmophoria firades på Lesbos kan se det länkade youtubeklippet som visar delar av en utgrävning som gjordes på 1980-talet. Som gift kvinna deltog säkert Sapfo även i denna återkommande tillställning. Högtiden firades endast av gifta kvinnor och var till minnet av gudinnan Demeter när hon övergav sina gudomliga plikter för att leta efter sin försvunna dotter.

Demeter, grek. Δήμητρα (démetra) var en fruktbarhetsgudinna med koppling till skörderiterna. Hon var dotter till Kronos och Rhea samt mor till Persefone. Hennes bröder var Hades och och Poseidon. Myten om Demeter och hennes dotter Persefone förklarar hur årstiderna uppstod. En dag förälskade sig Hades i Persefone och han rövade bort henne med våld ner till sitt hem i underjorden. Demeter började leta över hela jorden efter sin dotter, men kunde inte finna henne. En förtvivlan av  sorg och klagan gjorde att hon misskötte sina åtaganden som skörde- och fruktbarhetsgudinna. Naturen vissnade och hamnade i ett förfall medan människorna svalt. Hon hamnar så småningom i Elysium där hon försöker adoptera ett barn, men detta misslyckas medan svälten bland människorna ökar. Tillsist befaller Zeus att Hades ska släppa Persefone fri så hon kan återförenas med sin mor. Detta sker, men Persefone har redan ätit av ett äpple i dödsriket som periodvis tvingar henne tillbaka.

Särskilt grisar offrades under denna högtid och deras kadaver grävdes ned för att vid nästa års högtid grävas upp igen och brännas till aska tillsammans med offrade fallossymboler. Askan efter kadavren spreds därefter ut över åkrarna för att frambringa en lyckad skörd. En ritual som tydligt kan förknippas med fertilitet. Högtiden firades endast en gång om året och det gav den gifta kvinnan en chans att ensam få lämna hemmet. Deras makar förväntades betala för alla utgifterna i samband med högtiden. Vare sig ogifta kvinnor, flickor, män eller barn fick närvara. Män som ertappades med spionage kunde bestraffas hårt. Riterna gick i arv genom muntliga traditioner och vi vet mycket litet om hur högtiden firades. Trots att den är starkt förknippad med fertilitet så förberedde sig den gifta kvinnan genom sexuell avhållsamhet.

II. Sapfo i Sudais : Den stora Suda-biografin

Ett av de brittiska arkeologerna Grenfell & Hunts fynd i Oxyrhynchus var ett papyrus från sent 100-tal eller tidigt 200-tal som beskriver diktaren Sapfo. Biografin Suda (Sudais) från 900-talet är en bysantinsk biografi med ca 30.000 uppslag. Den skriver att Sapfo var en lesbisk [invånare] från födseln och att hon kom från Mytilene. Hennes fader var Scamander, eller enligt vissa, Scamandronymus och hon hade tre bröder; Erigyius, Larichus och Charaxus. Den äldste Charaxus seglade till Egypten och associerade sig med kvinnan Doricha, vilken han lade stora summor pengar på. Sapfo tyckte bäst om den yngre brodern Larichus. Hon hade en dotter vid namn Kleis precis [samma namn] som sin mamma. Hon har anklagats av vissa för sin felaktiga levnadssätt och att hon var en kvinnoälskare. Till sitt yttre ska hon ha varit liten och ganska ful, med mörk hy. Det samma har sagts om {Alcaeus?} som var småväxt.

Ytterligare en notis i Suda [S:107] säger att Sapfo var dotter till Simon eller Eumenus, eller Eerigyius, Ercytus, Semus, Camon, Etarchus eller Scamandronymus. Hennes mamma var Kleis; Hon [Sapfo] en lesbisk [invånare] från Eresus, en kvinnlig lyriker som levde under 42:a olympiaden (612/608 f.Kr) då Alcaeus, Stesichors och Pittachus levde. Hon hade tre bröder: Larichus, Charaxus och Eurygius. Här kommer några mer skämtsamma påståenden om Sapfos man. Enligt Suda var hon gift med en mycket rik man, Kerkylas (av kerkos >> penis )som var en handelsman från Andros ['männens ö'] i kykladerna. Detta är förstås inte ett särskilt troligt påstående och kommer förmodligen från en av de romerska komedierna som behagat skämta om den berömda skaldinnan från Lesbos. Namnet Keryklas förekommer dessutom endast i källor om Sapfos liv. Tillsammans med honom hade hon dottern Kleis. Vidare fortsätter Suda: Hon hade tre kompanjoner eller väninnor - Atthis, Telesippa, Megara och att hon fick ett dåligt rykte på grund av sin 'orena' vänskap med dem. Hennes studenter var Anagora från Miletus, Gongyla från Kolofon och Eunica från Salamis. Hon skrev nio böcker med dikter och hon uppfann plektrumet. Hon skrev även epigram, elegier, jamber och solosånger.

III. Sapfo i Strabos stora Geografi

Strabo (ca. 62-24 f.kr) var en grekisk historiker och geograf. Han var född i Amaseia, nuvarande Turkiet och levde i en omvälvande tid när det romerska riket övergick från konungadöme till kejsardöme. Trots att Sapfo varit död sedan mer än 400 år var hennes rykte och berömmelse ännu stor i den antika världen. Förmodligen kom han från en välbärgad familj och tycks ha levt som ekonomiskt oberoende vilket möjliggjorde hans skrivande och resande. H.C Hamilton har i den engelska utgåvan Geography påpekat i bokens inledning att han främst använder sig av grekiska källor. Mer anmärkningsvärt är att Strabo citerar okritiskt och betraktade t ex Homeros som en auktoritet i fråga om geografi och platser. Strabo beskriver Lesbos som en uppseendeväckande ö i fråga om dess geografiska läge skriver han om dess småöar och kust. Han nämner flera städer och även Mytilini. När han beskriver Lesbos nämner han flera av öns kända invånare och så även Sapfo. Strabo nämner hennes bror Charaxos och hans affär med den rosenkindade prostituerade kvinnan i Egypten.

Platon nämner Sapfo

Även filosofen Platon kände till Sapfos lyrik och han kallar henne vis. Han säger också att Sapfo är den tionde musan och jämför henne därmed med de traditionellt nio muserna i grekisk mytologi. Dessa ansågs vara kunskapen som återfinns i poesi, lyriken och sångerna.

Övrig antik testimonia om Sapfo : inskription på marmor

På ett stycke bevarat marmor finns en historisk-kronologisk datering bevarad och den låter oss veta att Sapfo hamnade i exil på Sicilien mellan 604-594 f.Kr. Om uppgiften i Fragment 98 går att tolka som självbiografiskt hade hon innan exilen redan fött sin dotter Kleis. Om det nyfunna fragment 98 stämmer med biografisk data så uppnådde hon även en hög ålder.

Författaren Menander : Sapfos påstådda självmord

Enligt en antik tradition efter författaren och dramatikern Menander ska hon begått sjävmord genom att kasta sig utför den Levkadiska klippan på grund av obesvarad kärlek till färjkarlen Faon. Moderna historiker sätter ingen tilltro till denna tradition och den betraktas av vissa som ett försök att få Sapfo att framstå såsom heterosexuell. Vi har ju även det nyfunna fragmentet där hon tycks hänvisa till sin egen ålderdom som motsätter sig denna historia.

Bernadette J. Brooten har i boken Love Between Women: Early Christian Responses to Female Homoeroticism (1996) tagit upp just denna föreställning om Sapfo. I essän 'Introduction: Of Sappho, Woman-Woman Marriage, and the ways of the Egyptians' har visserligen ett bredare perspektiv än bara Sapfo, men hon tar upp det historiska och kulturella perspektivet kring hur kvinnlig homoeroticsm betraktades under antiken och den bysantinska perioden. Brooten tolkar inte Sapfos poesi utan utgår från vad de tidigaste källorna avslöjar om henne. Brooten menar att de romerska utsagorna om henne också speglar dess samtids uppfattning.

[caption id="attachment_2209" align="alignleft" width="234"] Sapfo avbildad på en vas.[/caption]

III. Maximus av Tyre skriver i sina tal (Filosofiska orationer) från 100-talet om Sapfo

Cassius Maximus Tyrius (Μάξιμος Τύριος) var en grekisk retoriker och filosof som levde under slutet av 100-talet och i samband med kejsar Commodus regeringstid. Han skrev följande om Sapfo och bilden av henne som homosexuell tycks här väl etablerad i hans samtid:

"Vad annat kan man säga om den lesbiska kvinnans kärlek annat än att den är ett uttryck för den sokratiska kärleken? För enligt mig tycks det att båda praktiserat kärlek efter sitt eget sätt, hon med kärlek till kvinnor och han med kärlek till män. För de sade att de älskade många och berördes av allting som var vackert. Vad Alkibiades och Charmides och Faidon för honom; så var Gyrinna, Atthis och Anactoria för henne. Vad rivalerna Prodikus och Gorgias och Thrasymachus och Protagoras var för Sokrates, så var Gorgo och Andromeda för Sapfo. Ibland censurerar hon dem, vissa gånger korsförhör hon dem och hon använder sig av ironi precis som Sokrates gjorde."

Det finns fler testimonia, tidiga vittnen om Sapfo.

I ett av fragmenten talar Sapfo till oss med en tydlig stämma som sträcker sig över generationer och århundraden:

”Μνάσεσθαί τινά φαμι καὶ ὔστερον ἀμμέων. - Jag tror att man kommer att minnas oss i framtiden.”

Och visst fick Sapfo rätt?

Vi minns fortfarande Sapfo.

Litteratur- och källförteckning

Brooten, B. J. (1996). Love between women: Early Christian responses to female homoeroticism. Chicago [Ill.: Univ. of Chicago Press.

Campbell, D. A. (1990). Greek lyric. Cambridge, Mass: Harvard University Press.

Freeman, P., & Sappho, . (2016). Searching for Sappho: The lost songs and world of the first woman poet : including new translations of all of Sappho's surviving poetry.

Greene, E. (1996). Reading Sappho: Contemporary approaches. Berkeley: University of California Press.

Strabo, ., Hamilton, H. C., & Falconer, W. (1854). The geography of Strabo. London: H.G. Bohn.

Thesmorphoria - Kvinnohögtid som firades i den grekiska övärlden. Den årliga festivalen omnämns i denna dokumentär om arkeologiska utgrävningar i Lesbos.



[caption id="attachment_2522" align="alignleft" width="259"] Mitt ex av Greek Lyric I från Loeb Classical Library[/caption]

Recension: 'Grekisk gryning - Om det hellenska kulturflödet genom tiderna' av Sture Linnér (2005)

Ni som följt bloggen vet säkert att jag redan tidigare recenserat litteratur av professor Sture Linnér. Han var en av de mest kända 'kännarna' av grekisk historia och kultur i Sverige. Genom sina böcker har han efterlämnat ett fint arv till den allmänna folkbildningen. I denna bok tar han med läsaren på ytterligare en resa genom det grekiska kulturarvet på ett inspirerande sätt med några historiska nedslag som han lyckas sammankoppla med historiska händelser som ligger närmare vår egen tid. I Grekisk gryning : Om det hellenska kulturflödet genom tiderna (2005) funderar han vidare kring Greklands bidrag till västerländsk kultur- och civilisation.

Jag tycker om Linnérs sätt att skriva och engagera sig i olika ämnen, men jag anser ändå att boken kräver en viss förförståelse av den grekiska kulturhistorien hos läsaren. För det är även en fråga om tvära kast mellan litteraturhistoria, den grekiska epiken och historiska händelser som t ex perserkrigen. Den har inte heller något särskilt upplägg och fördjupningarna är korta. Detta behöver inte ses som en nackdel för den som vill bläddra. Linnér menar att allt vad vi idag känner till vid namn som t ex demokrati, filosofi, litteratur går att återfinna hos den grekiska civilisationen. Han ger även flera exempel på hur den faktiskt överlever in i vår egen samtid.

Linnér låter oss lyssna till flera exempel. Han berättar om hur den unge danske sjömannen Kim Malthe-Bruun, som i ett brev till sin flickvän skriver om sina känslor utifrån Sokrates och Platon. Malthe- Bruun dömdes till döden (4/4 1945) för anti-nazistisk verksamhet under kriget när Danmark var ockuperat. I sitt brev skriver han (min övers fr danska):

'Jag tänker på Sokrates, läs om honom, och du kommer höra Platons ord, vad jag nu känner...Jag har något, som lever och bränner inom mig - en kärlek, en inspiration, kalla det för vad du vill men det är något som jag ännu inte har hittat uttryck för. Nu dör jag, och jag vet inte, om jag har tänt en liten flamma i ett annat sinne, en flamma, som ska överleva mig, men ändå är jag lugn, för jag har sett och vet att naturen är [...] Varför ska jag då förtvivla, när jag ser all den rikedom, som ändå lever.'.

Även i ett brev till modern skriver Malthe-Bruun om hur Sokrates, som ju också dömdes till döden, påverkat honom. Även medlemmar i den anti-nazistiska motståndsrörelsen Vita Rosen (Weisse Rose) i Tyskland hänvisade till antikens litteratur och visade på hur den påverkat deras uppfattningar om demokrati och frihet. Syskonen Hans och Sophie Scholl avrättades i München 22/2 1943 tillsammans med flera andra för att ha spridit anti-nazistisk propaganda. I ett av flygbladen som delats ut fanns anspelningar på Aristoteles bok Politiken (Femte Boken) där Vita Rosen utifrån den antike filosofen definierar tyranniet:

'Tyranniet innebär [...] att inte vara okunnig om något som en undersåte säger eller gör utan att ha spioner [...] och genom förtal så fiendskap mellan invånarna och få vänner att bli osams med varandra, folket med eliten och de rika inbördes. Tyranniet innebär också att utarma undersåtarna och göra dem så upptagna av det dagliga arbetet att de inte hinner intrigera [...] Tyrannen börjar även krig för att undersåtarna skall vara sysselsatta och alltid behöva en ledare...'

Linnér frågar sig hur grekernas kultur påverkar oss idag. Linnérs utgångspunkt kan tyckas inspirerande för alla läsare som funderar över historiens gång. Han menar att han själv alltid sökt sig tillbaka till antikens värld när han önskat förstå vår egen samtid. Han frågar också vad Sokrates kan ha för gemensamma drag med Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Han söker också likheter mellan perserkrigen och våra dagars krig. Det blir också nedslag i hur populärkulturen idag tagit till sig de gamla grekerna. Förutom idétraditionen som faktiskt överlevt så upplyser oss Linnér om hur den grekiska litteraturen snabbt försvann. Nu menar jag litteratur i pappersform. Under antiken kunde man inte massproducera skriven text. Det var s.k kopister som sysslade med kopiering av texterna, men då som nu blev var det störst chans att de mest kända texterna kom att överleva historiens gång. Därför finns Illiaden och Odysséen kvar, men inte Sapfo, Alkaios, Menander m.fl.

Under 400-talet uppfördes minst 1000 tragedier på scenen i Aten, men endast ett trettiotal av dem har överlevt i vår tid. I samband med detta kommer Linnér även in på den så kallade papyrusforskningen och berättar om dess framsteg sedan 1800-talet. Han skriver också om staden Oxyrynkos, Egypten och om det enorma arkeologiska fynd som gjordes där i slutet på 1800-talet. Oxyrynkos var vid tidpunkten för fyndet en liten stad med omkring 20,000 invånare. I en soptipp på sju meters djup fann man stora högar av slängda papyrer! Efter 10 år var omkring 100,000 fragment räddade! Mycket arbete återstår dock. Säkert kommer flera fynd av fragment från antikens stora namn bli kända. Forskningen tar dock tid på sig, först 1999 fick vi den första sammanhängande texten av filosofen Empedokles (ca. 400 f.Kr) utgiven.

I ett annat kapitel tar Linnér upp den äldsta epiken och funderar kring den. Han skriver om Hesiodos som sammanställde de grekiska myterna och det blir en spännande presentation av den grekiska gudavärlden, samt den grekiska kosmogonin. Han skriver också om den grekiska mysteriekulten inom religionen och om de eleusinska mysterierna, men tar även upp försokratikerna som var mer naturvetenskapligt inriktade. Vi får även många smakprov på hur vår egna författare valt att översätta antikens klassiker till svenska. Linnér delar generöst med sig av olika översättningar. Ett kapitel ägnas åt den grekiska filosofin och gör nedslag hos Sokrates/Platon. Han skriver också hur perserkrigen inverkat på idétraditionen i området. Det avslutande kapitlet handlar om ett urval bland våra nutida poeter och hur de valt att förhålla sig till det grekiska kulturarvet. Linnér diskuterar den grekiske poeten Kavafis Julianusdikter, Gustaf Frödings dikt "I Daphne" får en analys, liksom Verner von Heidenstam.

Jag tycker boken är en av de bästa böcker som Sture Linnér har skrivit om grekiskt kulturarv och jag rekommenderar den varmt.

Modern astronomi kommenterar Sapfos poem 'Plejaderna har sjunkit...'

I min recension av Sture Linnérs bok Den Gyllene Lyran så nämnde jag Sapfos välkända poem om plejaderna. Fragmentet samlades först in av den grekiske grammatikern Hefaiston, ca. 100 e.Kr. Både Voigt & Campbell utgår från att Sapfo är den verkliga författaren till poemet. Såhär diktade Sapfo, men återigen är det bara en fråga om fragment och vi vet inte hur en fortsättning på raderna kan ha sett ut:

Δέδυκε μεν ἀ σελάννα
καὶ Πληΐαδεσ, μέσαι δὲ
νύκτεσ πάρα δ᾽ ἔρχετ᾽ ὤρα,
ἔγω δὲ μόνα κατεύδω.

Översättningen i Loebs utgåva (1990):

The moon has set and the Pleiades; it is midnight,

and time goes by, and I lie alone. (Campbell 1990, s. 173)

Plejaderna är en stjärnhop i Oxens stjärnbild och har fått sitt namn efter sju nymfer i den grekiska mytologin. Den går även under namnet de sju systrarna och samtliga stjärnor i plejaderna har namn efter döttrarna till Atlas och Pleione i den grekiska mytologin.  Nu har några astronomiker tagit sig en närmare titt på texten och publicerat en artikel om detta. "Seasonal Dating of Sappho's 'Midnight Poem'" är skriven av Cuntz, Gurdemir & Georg och är tryckt i Journal of Astronomical History and Heritage (2016).

Sapfo har nämligen här inte bara skrivit skön lyrik, hon har också gjort en astronomisk iakttagelse om hur stjärnornas konstellation såg ut på himlavalvet vid en särskild tidpunkt. Raderna förmedlar två viktiga upplysningar:

• Månen har gått ner och plejaderna har sjunkit under horisonten...


• och detta har ägt rum före midnatt.

[caption width="300" id="attachment_2446" align="alignleft"] Plejaderna i stjärnbilden Oxen[/caption]Anledningen till varför iakttagelsen blir intressant är för att det går att avgöra under vilka år dikten skrevs. För att kunna komma fram till denna slutsats utgick astronomerna från två saker - Sapfos geografiska plats (Mytilini, Lesbos) för att veta vilken del av stjärnhimlen hon kunde se och tidpunkten för hennes död, år 570 f.Kr. Detta för att möjliggöra en viss variation angående år, men samtidigt dras slutsatsen att plejadernas position inte är nämntvärt förändrade under dessa år. Slutsatsen är dock att Sapfo från Mytilini kunde observera plejaderna i denna position från och med senvintern 25 januari fram till tidig vår, 31 mars.

Assuming that Sappho observed from Mytilene on the island of Lesbos, we determined that in 570 BC the Pleiades set before midnight from 25 January on, and were lost to the evening twilight completely by 6 April.

Källor:

Campbell, David A., ed. (1990). Greek Lyric I: Sappho and Alcaeus. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press.

Cuntz, Gurdemir & George. "Seasonal Dating of Sappho's 'Midnight Poem'", Journal of Astronomical History and Heritage, 19 (1), 18-24 (2016)

 

Recension: 'Homerisk hemkomst' av Sven Deblanc (1992)

Hej igen, kära läsare av bloggen! Som Du säkert har märkt är det nu rejäla djupdykningar ner i antikens litteratur. Jag fortsätter i de gamla grekernas fotspår och det blir t ex ännu mera Sapfo framöver. I detta inlägg kommer jag dock fokusera på det stora eposen Illiaden och Odysséen från 700 f.Kr vars myter och historia fortfarande är mycket levande i vårt kollektiva medvetande och i vårt gemensamma europeiska kulturarv. I detta inlägg rekommenderar jag ytterligare en bok om detta antikens mästerverk sedd genom författaren Sven Deblancs ögon. Förhoppningsvis kommer Deblancs bok att få dig, kära läsare, att fortsätta dina självstudier i dessa berömda klassiker. Bokens titel är "Homerisk hemkomst - Två essäer om Illiaden och Odysséen" (1992). Deblanc skriver i Inledningen att en läsning av 6:e sången i Odysséen på orginalspråket, den klassiska grekiskan, är en av de främsta läsupplevelser han någonsin haft. Deblanc tillhörde den bildningstradition som numera är borta. Han skriver om sin tid som student i litteraturhistoria vid Uppsala universitet och hur han där någorlunda lärde sig att behärska den homeriska dialekten. Hur han fick hjälp av Loeb Classical Library och dess utgåva av Homeros och Autenrieths grekiska ordbok till densamma. Tidigt i boken kommer Sven Deblanc in på författarfrågan. Vem eller vilka skapade de stora eposen Illiaden och Odysseen? Deblanc redovisar några vetenskapliga studier i ämnet. 1795 framförde professor Friedrich August i Halle åsikten att de båda verken hade olika författare. Själv var Deblanc en unitarist i frågan som trodde på en författare till båda verken. Han valde att se till de enhetliga och gemensamma dragen i båda eposen.

2000 verser tycks ha varit standardmåttet på ett epos under denna tiden, men både Illiaden och Odysséen är långt mer omfattande. Deblanc tror i enlighet med forskningen att de stod färdigskrivna omkring 730 f.Kr. Förmodligen var de nedtecknade på papyrus, det vanligaste materialet under denna tiden. Deblanc ägnar en del tid till att förklara hur eposen gått från muntlig utsago, från muntlig tradering av stoff till nerskriven text. Han ställer också den viktiga frågan kring hur en händelse blir till text. Kan det episka stoffet vila på historisk verklighet?

Illiaden handlar om grekernas segerrika krig mot Troja som de tillsist besegrade. Troja ligger i dagens Hisarlik, Turkiet. Det trojanska kriget startade när Paris från Troja rövade bort Helena som var gift med kung Menelaus av Sparta. Dess mytologiska ursprung och källor berättar att kriget egentligen startade när gudinnorna Athena, Hera och Afrodite bråkade om ett gyllene äpple de fått av Eris. Den vackraste gudinnan skulle få äpplet och Zeus skickade iväg gudinnorna till Paris som skulle döma mellan dem. Paris tyckte Afrodite var den vackraste av dem. Som tack för gåvan lät Afrodite den jordiska kvinnan Helena bli den vackraste kvinnan. Paris rövade då bort Helena från kung Menelaus, men grekerna krossade som hämnd hela Troja. Därför börjar också eposet Illiaden med orden: Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Pelliden Akilles olycksdiger till tusende kval för akajernas söner. Odysséen handlar om greken Odysseus som modigt kämpat på grekernas sida under kriget, men han får visst lite problem med att komma hem till sitt älskade Itakha. Istället får läsaren lära känna honom och hans tappra krigare lite bättre genom de många äventyren. Några iakttagelser av vikt är Deblancs påståenden om att all antik diktning är performativ och muntlig. Dessa epos har blivit uppsjungna eller reciterade inför publik. Med hänvisning till forskaren Walter J. Wong som menar att när en diktning övergår till en skriftlig form har den ändå med sig det formspråk som finns i den muntliga dikten. Trots detta vet vi idag ändå litet om hur själva traderingen av berättelserna gick till och hur den muntliga traditionen lyckades bevara dem. Deblanc påpekar att redan på 600 f.kr fanns det en diktare vid namn Homeros. Det ska också finnas fragment av text som anknyter till både Illiadien och Odysséen, men de faller utanför båda verken. Kanske har vi att göra med en pseudo-Homeros? Ibland tycker jag Deblanc är alldeles för konservativ i sina bedömningar av forskningen. Han tycks föredra den äldre forskningen och dissar neo-analytikerna, som han själv kallar dem, och deras åsikter om t ex författarfrågan.

Filmtips: För er som inte har lust till läsning rekommenderar jag den underbara filmen The Odyssey (1997) som humoristiskt och med glimten i ögat följer Odysseus och hans tappra män. Den innehåller oförglömliga scener t ex när den outtröttlige hjälten vistas hos jätten, häxan Kirkes och på Kalypsos ö. Isabella Rosselini spelar den synnerligen högst 'strålögda' Athena. Filmen följer händelserna i eposet ganska bra.

Recension: 'Den gyllene lyran - Archilochos, Sapfo, Pindaros' av Sture Linnér (2014)

I denna recension rekommenderar jag Sture Linnérs bok Den gyllene lyran - Archilochos, Sapfo, Pindaros. Boken utgavs först 1989 och nu i elektronisk utgåva, 2014 (Norstedts). Sture Linnér (1917-2010) var docent i grekiska och skrev mycket om antikens litteratur. Han var också mottagare av en rad priser och utmärkelser. Däribland Svenska Akademins stora pris (2006), Serafimermedaljen (2008) och Karin Boyes litteraturpris (2008). Denna bok är en djupdykning i den grekiska antiken. Linnér beskriver i förordet att de äldsta grekiska lyrikerna hör till den poesi som han fortfarande alltsedan studieåren, återvänder till och läser. Det är lätt att hålla med om den trollbindning denna tidsperiod ur världslitteraturen kan utgöra på en läsare. Den antika lyriken är speciell och det ligger en förundran och skönhet i faktum att av den återstår många gånger endast fragment. Men trots det ofullständiga kan man ändå finna något av det allmänmänskliga och tidsöverskridande i dem. Många av er kan säkert identifiera er i Sapfos text (Fragment 168b.):

Plejaderna har sjunkit och månen gått ner

och midnatt är inne.

Vår mötestimma har kommit,

men jag ligger ännu ensam.

Tänk också hur många tusentals människor som genom århundradena, som har läst samma rader. Dikten är också ofullständig. Idag finns endast två fullständiga dikter kvar av den stora skalden från Lesbos. Den sista hittades så sent som 2014 och fyndet gjorde stora tidningsrubriker över världen. Jag tänker ibland på hur en fortsättning på de få raderna skulle kunna se ut. Det har också många andra stora författare gjort genom tiderna, t ex Walt Whitmans On the beach at night.

Det är alltid intressant att ha kunskap om vilka översättare en författare väljer att citera i ett arbete som detta. Citat ur Homeros ges ur Erland Lagerlöfs översättning, Hesidios efter Elof Hellquist och en del övrig text efter Emil Zillacus. Det inledande kapitlet ägnas åt att beskriva lyrikens äldsta tid i Grekland. Det är fyra former av lyrikens uttryckssätt som Linnér beskriver, nämligen elegin, jamben, visan och körlyriken. Under antiken så räknades dock inte elegin och jamben som lyrik. Han motiverar också varför han särskilt valt ut poeterna Archilochos, Sapfo och Pindaros, men skriver samtidigt att även bland dessa tre har urvalet begränsats. Han beskriver elegin som en uttrycksform som svårt sargats av tiden. Det är inte mycket som finns kvar. Archilochos är vald representant för denna konstform trots att vi endast har ett fyrtiotal någorlunda begripliga rader kvar av honom. Dessa i sig representerar mellan 8 till högst 14 dikter. Till ämne och innehåll varierar de och den gemensamma nämnaren är det elegiska distika versmåttet (hexameter och pentameter). Linnér påpekar att elegin inte representerar den romerska tolkningen av versformen där elegin betyder sorglig sång över en kär avliden eller ett poem vars tema är sorgligt eller ledsamt. Linnér bryter in med jämförelse och referens till Rainer Maria Rilke och Gunnar Ekelöf. Han går igenom samtliga versformer och om hur lyriken skiljer sig från visan, innan han kommer in på Archilochos liv, samtid och diktning. Enligt Platon så bestod lyriken av tre komponenter: orden, musiken, metern. Den sistnämnda representerade själva rytmen i lyriken. Enligt tankegångarna under antiken så representerade vare sig elegin eller jamben lyriken eftersom dessa reciterades. De sjöngs inte även om ackompanjemang till flöjt kunde förekomma.  Det musikala inslaget i elegin och jamben försvann efter en tid. Efter Archilochos följer hans biografi och presentation av Sapfo. Han går sedan över till att beskriva Pindaros. Boken är lämplig för alla som är intresserade av den antika grekiska lyriken och litteraturhistoriska perspektiv från denna epok. Porträtten han tecknar av skalderna är fascinerande, neutrala och intressanta till den mån man själv gärna vill ha deras dikter till hands medan man läser om deras liv. Lämpligt nog redogör Linnér även för grundforskningen om dem, samt gör fina paralleller med stora svenska lyriker och deras översättningar.

Om Sapfo genom historien och hemvändardikten 'Nereider'

I ett föregående inlägg skrev jag om det papyrusfragment som upptäcktes 2014 och som innehåller en nästan fullständig dikt av Sapfo. Dikten tillhör kategorin hemvändardikter och handlar om Sapfos äldre broder Charaxos. Den kallas även för Brödrapoemet eller Brödrasången eftersom båda Sapfos bröder finns omnämnda i den. Detta inlägg kommer att handla om Sapfo genom historiens gång. Jag nämner några viktiga milstolpar angående vad de historiska källorna skriver om Sapfo från Lesbos. Inlägget avslutas med min översättning av dikten Nereider, som också faller under kategorin hemvändarlyrik.

• Homeros skriver de stora eposen Illiaden och Odyssén omkring 750-700 f.Kr.


• Sapfo (Σαπφώ) föddes någon gång mellan 630-612 f.Kr och avled ca 570 f.Kr enligt vissa källor. Hon föddes troligen i Eressos, på ön Lesbos och levde större delen av sitt liv i Mytilini med undantag för de år hon var i landsflykt på Sicilien.


• 200 f.Kr återfinner vi de äldsta fragmenten med Sapfos dikter. De finns på papyrus eller på lerskärvor.


• 100 f.Kr poeterna Catullus, Horatius och andra romerska poeter influeras av Sapfos diktning. Dionysus Halicarnassos skriver ner Fragment 1. Hymnen till Afrodite.


• 100-200 e.Kr Lesbos invånare börjar trycka Sapfos bild på sina mynt. Maximus från Tyre föreläser om Sapfo i Rom. Hefaiston bevarar många fragment av Sapfos poesi.


• 362 e.Kr Den romerske kejsaren Julianus Avfällingen (ca. 331-363 e.Kr) citerar Sapfo.


• 600 e. Kr. Sapfos poesi skrivs ner på pergament av djurhudar.


• 1100 talet. Biskopen Eustathius av Tessalonike (ca. 1115-1195) citerar ur en dikt av Sapfo i samband med en kommentar om månen i Homeros Illiaden (Campbell 1990, s. 83).


• 1897, de brittiska arkeologerna Grenfell och Hunt upptäcker papyrus av Sapfo vid oasen Oxyrhynchus i Egypten.


• 2002, ett fragment av Sapfo som handlar om hennes syn på ålderdom återfinns. Fragmentet relaterar till ett tidgare känt sådant, nämligen Fragment 58 = P. Oxy. 1787


• 2014, fragment innehållande en nästan fullständig dikt Brödrapoemet och rader av ett fragment Kyrpispoemet återfinns hos en privat samlare i London.

Brödrasången är inte den enda dikten med ett hemvändartema. Från cirka 200 e.Kr finns en dikt som återfanns 1897 av Grenfell & Hunt i Oxyrhynchos, Egypten. Vid denna oas hittades tiotusentals fragment, småbitar av papyrus från antikens alla klassiker. Det kommer ta årtionden att sammanställa och tyda fragmenten kring ett av de mest spektakulära arkeologiska fyndet i modern tid. Kanske finns det ännu mer fragment av Sapfo som väntar på sin upptäckt i dessa nerpackade kartonger.

Dikten som nu följer är känd som Nereider, efter nereiderna som var havsnymfer i den grekiska mytologin. Sapfo ber i dikten nereiderna om hjälp och att de ska beskydda hennes bror som befinner sig ute på havet. Förmodligen är han på väg åter till Lesbos efter att ha bedrivit vinhandel. Jämför den gärna med Brödrapoemet!

Grenfell & Hunt i Egypten, 1896

Nereider

Här följer min översättning av dikten Nereider till svenska från Greek Lyric I: Sappho and Alcaeus (1990). Kommentaren till dikten lyder att den ursprungligen kan ha bestått av fem stanzas. Jämför gärna likhet i tema med Brödrapoemet som återfanns 2014:

Kypris och nereider lova att min bror återvänder hit oskadad

och att allt som han av hjärtat önskar sig ska uppfyllas,

och lova att även han sonar för sina gamla misstag och blir till en glädje för sina vänner och en baneman för sina fiender,

så att ingen igen kommer att bli till en smärta för oss,

lova att han kommer ha en vilja att ge ära åt sin syster [...]

svåra lidanden [...]

tidigare sorger[...]

hörandes [...]

hirsfrön [...]

{anklagelser?} från invånarna [...]

och vill du, {augusti?}

Cypriot, lägga åt sidan

{din tidigare fientlighet?}

{befria honom?}

från onda {lidanden?}

Källor

Sappho, Alcaeus, and David A. Campbell. 1990. Greek lyric. I, I. London: Harvard University Press.

Sapfo från Mytilini och hennes biografiker

I detta inlägg fokuserar jag på Sapfos tidigaste biografiker från antiken och vad de nedtecknat om henne. Jag tar också en titt på kvinnans roll i det grekiska samhället under den arkaiska perioden (ca. 750 f.Kr - 480 f.kr) som Sapfo levde under. Eftersom kvinnor och män inte betraktades som jämställda var den enskilda kvinnans frihet mycket begränsad. Hon hade ingen särskild position i samhället annat än den som hustru och mor. Det fanns dock religiösa sammanhang och återkommande högtider som var reserverade för kvinnan och som ansågs verka positivt på hela samhället. Jag skriver därför litet om den berömda kvinnohögtiden thesmophoria som även firades på Lesbos trots att ön befinner långt bort från Aten.

I. Världen som Sapfo föddes till

Idag vet vi mycket lite om Sapfos egen uppväxt och tidigaste år. Om föräldrarna vet vi inget förutom att hennes mamma hette Klëis och antikens källor listar upp till åtta namnförslag på fadern. Hennes far var troligen en lesbisk köpman som handlade med viner, eller någon som ägde mark. Det är troligt han tillhörde det övre samhällskiktet eftersom han kostade på Sapfo en utbildning vilket var ovanligt ifråga om döttrar. Förmodligen var han precis som sina barn bördig från Lesbos. Hon lär ha haft tre bröder Charaxos, Erigyius och Larichus. I fragmenten tycks hon ha föredragit den yngre brodern som brukade hälla upp vin åt besökare i stadshuset i Mytilini. Detta var en förmån reserverad enbart för aristokratins ynglingar. Hon klagar ofta över den äldre brodern Charaxos vilken var en handelsresande och förebrår honom för hans affär med en känd prostituerad kvinna i Egypten. Han ska ha slösat mycket av familjens pengar på denna kända kvinna och det är troligen därför Sapfo förebrår honom.


Under den arkaiska tiden (ca. 750 f.Kr - 480 f.kr) som Sapfo levde i försämrades kvinnans sociala, juridiska och ekonomiska ställning drastiskt. Tidigare kunde den grekiska kvinnan äga både land och egendom. Under den arkaisk perioden började könssegregerande lagar tillämpas och kvinnan var inte längre tillåten att lämna hemmet. Även i hemmet var hon tvungen att uppehålla sig i kvinnozonen (gynaikon) där hon utförde mer traditionellt kvinnliga saker som matlagning och tvätt. Männens zon (andros) var också separat och helt avskild från kvinnornas uppehållsplatser i huset.

Under den arkaiska perioden var en form av infanticid vanligt förekommande bland grekerna. Föräldrarna mördade inte barnet direkt, men för att slippa skuldkänslan av direkt förorsakat ett oönskat barns död lät de istället gudarna avgöra barnets öde. Den nyfödde sattes helt enkelt ut på en ödslig plats. Detta hemska öde drabbade främst flickebarn då söner var mer önskvärda både ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv. Hade bebisen tur kanske något par som själva var barnlösa ta hand om det. I Sparta var det däremot de äldre som först undersökte levnadsdugligheten hos bebisen. De som inte bestod provet lämnades att dö ensamma i skogen eller kastades helt enkelt bort utmed ett berg eller ner i en mörk håla. Så småningom kom flera stadsstater i attiska förbundet att införa ett förbud mot den grymma sedvänjan. Hur vanlig den var på Lesbos vet man idag inte. Alla spädbarn oavsett kön togs emot i sitt hem under en speciell ceremoni (amphidromia) som innebar en introduktion till övriga medlemmar. Denna ceremoni legitimerade barnet som en fullvärdig medlem i familjen. Detta var en glad festlighet som firades med mat och vin och familjen namngav barnet.

Artemis : de grekiska kvinnornas främsta beskyddare

Gravida kvinnors främsta beskyddare var Artemis, jaktens gudinna. Hon kunde förvandla sig till en livmoder och på detta sätt hjälpa kvinnan genom en säker graviditet. Artemis var tvillingsyster till den vise Apollo och människosläktets - och alla djurens moder. Hon beskyddade särskilt kvinnor och flickor. Artemis var också en förebild genom sin kyskhet. När Orion försökte våldta Artemis skickade hon skorpioner på honom som dödade honom och hans hund. Han blev sedan tillsammans med hunden en stjärnbild på himlen. I religiösa högtider kopplade till Artemis kunde flickor klä ut sig i till björnar. Romarna identifierade henne som Diana och prisade henne som fruktbarhetsgudinna. Sapfo prisar Artemis i flera fragment. Det är förmodligen ur dessa fragment föreställningen om Sapfo som prästinna till någon kvinnlig grekisk gudom har tillkommit. Det finns inga bevis för detta utan tillhör den romantiserade bilden av Sapfo som främst spreds under 1800-talet. I ett av fragmenten som riktas till flickor (korai) återberättar Sapfo för dem hur Artemis flydde från Alpheios.

Sapphos grupp och föreställningarna om den

Det är svårt att veta vad Sapfo sysselsatte sig med under sin levnad. Vi vet att hon skrev lyrik ackompanjerad till lyra, samt att lyriken hade varierande tema och innehåll. Det är troligt hon själv var någon form av lärare och att hon hade kvinnliga studenter till sin grupp. Ellen Greene tar upp denna föreställning om Sapfo i sin bok Reading Sappho: Contemporary Approaches (1996).Huruvida gruppen är studenter är svårt att avgöra. Märk också att den berömde antika historikern Plutarkos säger om kvinnan i Sapfos fragment att hon antingen tillhör dem som är amousai eller amatheis, nämligen de som inte vet vad musik är eller de som är ignoranta! Det är en relativ hård bedömning, men behöver inte vara felaktig.

Thesmophoria : kvinnohögtid till gudinnan Demeters ära

Thesmophoria var en kvinnohögtid som firades i grekiska städer till gudinnan Demeters ära. Vi vet att den även firades på Lesbos då arkeologiska bevis återfunnits. Den som vill veta mera om hur thesmophoria firades på Lesbos kan se det länkade youtubeklippet som visar delar av en utgrävning som gjordes på 1980-talet. Som gift kvinna deltog säkert Sapfo även i denna återkommande tillställning. Högtiden firades endast av gifta kvinnor och var till minnet av gudinnan Demeter när hon övergav sina gudomliga plikter för att leta efter sin försvunna dotter.

Demeter, grek. Δήμητρα (démetra) var en fruktbarhetsgudinna med koppling till skörderiterna. Hon var dotter till Kronos och Rhea samt mor till Persefone. Hennes bröder var Hades och och Poseidon. Myten om Demeter och hennes dotter Persefone förklarar hur årstiderna uppstod. En dag förälskade sig Hades i Persefone och han rövade bort henne med våld ner till sitt hem i underjorden. Demeter började leta över hela jorden efter sin dotter, men kunde inte finna henne. En förtvivlan av  sorg och klagan gjorde att hon misskötte sina åtaganden som skörde- och fruktbarhetsgudinna. Naturen vissnade och hamnade i ett förfall medan människorna svalt. Hon hamnar så småningom i Elysium där hon försöker adoptera ett barn, men detta misslyckas medan svälten bland människorna ökar. Tillsist befaller Zeus att Hades ska släppa Persefone fri så hon kan återförenas med sin mor. Detta sker, men Persefone har redan ätit av ett äpple i dödsriket som periodvis tvingar henne tillbaka.

Särskilt grisar offrades under denna högtid och deras kadaver grävdes ned för att vid nästa års högtid grävas upp igen och brännas till aska tillsammans med offrade fallossymboler. Askan efter kadavren spreds därefter ut över åkrarna för att frambringa en lyckad skörd. En ritual som tydligt kan förknippas med fertilitet. Högtiden firades endast en gång om året och det gav den gifta kvinnan en chans att ensam få lämna hemmet. Deras makar förväntades betala för alla utgifterna i samband med högtiden. Vare sig ogifta kvinnor, flickor, män eller barn fick närvara. Män som ertappades med spionage kunde bestraffas hårt. Riterna gick i arv genom muntliga traditioner och vi vet mycket litet om hur högtiden firades. Trots att den är starkt förknippad med fertilitet så förberedde sig den gifta kvinnan genom sexuell avhållsamhet.

II. Sapfo i Sudais : Den stora Suda-biografin

Ett av de brittiska arkeologerna Grenfell & Hunts fynd i Oxyrhynchus var ett papyrus från sent 100-tal eller tidigt 200-tal som beskriver diktaren Sapfo. Biografin Suda (Sudais) från 900-talet är en bysantinsk biografi med ca 30.000 uppslag. Den skriver att Sapfo var en lesbisk [invånare] från födseln och att hon kom från Mytilene. Hennes fader var Scamander, eller enligt vissa, Scamandronymus och hon hade tre bröder; Erigyius, Larichus och Charaxus. Den äldste Charaxus seglade till Egypten och associerade sig med kvinnan Doricha, vilken han lade stora summor pengar på. Sapfo tyckte bäst om den yngre brodern Larichus. Hon hade en dotter vid namn Kleis precis [samma namn] som sin mamma. Hon har anklagats av vissa för sin felaktiga levnadssätt och att hon var en kvinnoälskare. Till sitt yttre ska hon ha varit liten och ganska ful, med mörk hy. Det samma har sagts om {Alcaeus?} som var småväxt.

Ytterligare en notis i Suda [S:107] säger att Sapfo var dotter till Simon eller Eumenus, eller Eerigyius, Ercytus, Semus, Camon, Etarchus eller Scamandronymus. Hennes mamma var Kleis; Hon [Sapfo] en lesbisk [invånare] från Eresus, en kvinnlig lyriker som levde under 42:a olympiaden (612/608 f.Kr) då Alcaeus, Stesichors och Pittachus levde. Hon hade tre bröder: Larichus, Charaxus och Eurygius. Här kommer några mer skämtsamma påståenden om Sapfos man. Enligt Suda var hon gift med en mycket rik man, Kerkylas (av kerkos >> penis )som var en handelsman från Andros ['männens ö'] i kykladerna. Detta är förstås inte ett särskilt troligt påstående och kommer förmodligen från en av de romerska komedierna som behagat skämta om den berömda skaldinnan från Lesbos. Namnet Keryklas förekommer dessutom endast i källor om Sapfos liv. Tillsammans med honom hade hon dottern Kleis. Vidare fortsätter Suda: Hon hade tre kompanjoner eller väninnor - Atthis, Telesippa, Megara och att hon fick ett dåligt rykte på grund av sin 'orena' vänskap med dem. Hennes studenter var Anagora från Miletus, Gongyla från Kolofon och Eunica från Salamis. Hon skrev nio böcker med dikter och hon uppfann plektrumet. Hon skrev även epigram, elegier, jamber och solosånger.

III. Sapfo i Strabos stora Geografi

Strabo (ca. 62-24 f.kr) var en grekisk historiker och geograf. Han var född i Amaseia, nuvarande Turkiet och levde i en omvälvande tid när det romerska riket övergick från konungadöme till kejsardöme. Trots att Sapfo varit död sedan mer än 400 år var hennes rykte och berömmelse ännu stor i den antika världen. Förmodligen kom han från en välbärgad familj och tycks ha levt som ekonomiskt oberoende vilket möjliggjorde hans skrivande och resande. H.C Hamilton har i den engelska utgåvan Geography påpekat i bokens inledning att han främst använder sig av grekiska källor. Mer anmärkningsvärt är att Strabo citerar okritiskt och betraktade t ex Homeros som en auktoritet i fråga om geografi och platser. Strabo beskriver Lesbos som en uppseendeväckande ö i fråga om dess geografiska läge skriver han om dess småöar och kust. Han nämner flera städer och även Mytilini.

Övrig antik testimonia om Sapfo : inskription på marmor

På ett stycke bevarat marmor finns en historisk-kronologisk datering bevarad och den låter oss veta att Sapfo hamnade i exil på Sicilien mellan 604-594 f.Kr. Om uppgiften i Fragment 98 går att tolka som självbiografiskt hade hon innan exilen redan fött sin dotter Kleis. Om det nyfunna fragment 98 stämmer med biografisk data så uppnådde hon även en hög ålder.

Författaren Menander : Sapfos påstådda självmord

Enligt en antik tradition efter författaren och dramatikern Menander ska hon begått sjävmord genom att kasta sig utför den Levkadiska klippan på grund av obesvarad kärlek till färjkarlen Faon. Moderna historiker sätter ingen tilltro till denna tradition och den betraktas av vissa som ett försök att få Sapfo att framstå såsom heterosexuell. Vi har ju även det nyfunna fragmentet där hon tycks hänvisa till sin egen ålderdom som motsätter sig denna historia.

Bernadette J. Brooten har i boken Love Between Women: Early Christian Responses to Female Homoeroticism (1996) tagit upp just denna föreställning om Sapfo. I essän 'Introduction: Of Sappho, Woman-Woman Marriage, and the ways of the Egyptians' har visserligen ett bredare perspektiv än bara Sapfo, men hon tar upp det historiska och kulturella perspektivet kring hur kvinnlig homoeroticsm betraktades under antiken och den bysantinska perioden. Brooten tolkar inte Sapfos poesi utan utgår från vad de tidigaste källorna avslöjar om henne. Brooten menar att de romerska utsagorna om henne också speglar dess samtids uppfattning.


III. Maximus av Tyre skriver i sina tal (Filosofiska orationer) från 100-talet om Sapfo

Cassius Maximus Tyrius (Μάξιμος Τύριος) var en grekisk retoriker och filosof som levde under slutet av 100-talet och i samband med kejsar Commodus regeringstid. Han skrev följande om Sapfo och bilden av henne som homosexuell tycks här väl etablerad i hans samtid:

"Vad annat kan man säga om den lesbiska kvinnans kärlek annat än att den är ett uttryck för den sokratiska kärleken? För enligt mig tycks det att båda praktiserat kärlek efter sitt eget sätt, hon med kärlek till kvinnor och han med kärlek till män. För de sade att de älskade många och berördes av allting som var vackert. Vad Alkibiades och Charmides och Faidon för honom; så var Gyrinna, Atthis och Anactoria för henne. Vad rivalerna Prodikus och Gorgias och Thrasymachus och Protagoras var för Sokrates, så var Gorgo och Andromeda för Sapfo. Ibland censurerar hon dem, vissa gånger korsförhör hon dem och hon använder sig av ironi precis som Sokrates gjorde."

Det finns fler testimonia, tidiga vittnen om Sapfo.

I ett av fragmenten talar Sapfo till oss med en tydlig stämma som sträcker sig över generationer och århundraden:

”Μνάσεσθαί τινά φαμι καὶ ὔστερον ἀμμέων. - Jag tror att man kommer att minnas oss i framtiden.”

Och visst fick Sapfo rätt?

Vi minns fortfarande Sapfo.

Litteratur- och källförteckning

Brooten, B. J. (1996). Love between women: Early Christian responses to female homoeroticism. Chicago [Ill.: Univ. of Chicago Press.

Campbell, D. A. (1990). Greek lyric. Cambridge, Mass: Harvard University Press.

Freeman, P., & Sappho, . (2016). Searching for Sappho: The lost songs and world of the first woman poet : including new translations of all of Sappho's surviving poetry.

Greene, E. (1996). Reading Sappho: Contemporary approaches. Berkeley: University of California Press.

Strabo, ., Hamilton, H. C., & Falconer, W. (1854). The geography of Strabo. London: H.G. Bohn.




Thesmorphoria - Kvinnohögtid som firades i den grekiska övärlden. Den årliga festivalen omnämns i denna dokumentär om arkeologiska utgrävningar i Lesbos.

'Men du tjatar alltid om att Charaxos har kommit' : Om Sapfos återfunna Brödrapoem

I detta inlägg skriver jag om Brödrapoemet eller Brödrasången av Sapfo som återfanns 2014 hos en privat samlare av papyrusfragment. Det fanns ytterligare ett nytt ofullständigt poem Kyprispoemet som inte tas upp i detta inlägg. Fyndet skapade tidningsrubriker över hela världen och forskning har nu fastställt att poemet är Sapfos. Efter introduktionen kommer min blygsamma översättning av den till svenska. Det är en tolkning där jag tagit mig stora friheter, men jag hoppas ändå kunna förmedla något av vad jag tror Sapfo försöker uttrycka. Den översattes till svenska första gången 2014 i tidningen Sydsvenskan (2014.01.29) men jag utgår istället från Obbinks & Ferraris bearbetningar av den antika texten. Jag avslutar med ett par boktips om Sapfo på svenska.


Sapfos lyrik och upptäckten av papyruset

Sapfo (c. 630-570) skrev förmodligen omkring 10,000 rader poesi, men dag återstår bara 650 rader av dessa. Hon är mest känd för att ha komponerat till lyra, men enligt den gamla grekiska biografin Suda, som innehåller beskrivningar av antikens personligheter skrev hon även epigram, elegier och jamber. Omkring 100 f.Kr sammanställdes i Alexandria den första utgåvan av hennes lyrik. Denna utgåva bestod av åtminstone åtta böcker uppdelade enligt versmåttet meter. Vad som hände med dem är osäkert. Kanske slukades samlingen av lågorna när det berömda biblioteket i Alexandria brann upp.  Förmodligen är de nu alla förstörda av tiden och trots Sapfo hyllades under hela antiken och trots hon var mycket känd de första århundradena efter vår kristna tideräkning så glömdes hennes poesi bort. Platon hade kallat henne för den tionde musan, ett enormt erkännande som inte skyddade hennes litterära kvarlåtenskap genom historiens gång. Orsaken till detta sägs även vara den aeoliska dialekt Sapfo diktade på och akademierna i Bysans började så småningom att utesluta Sapfo ur undervisningen. I sammanhanget bör icke förglömmas att Sapfo utarbetat ett eget versmått, det sapfiska. Under denna tid, dvs 600 talet f.Kr  genomgår lyriken någonting nytt eftersom det individualistiska perspektivet i dikten bryter fram. Kanske är Sapfo den främsta representanten för detta nya synsätt med det individualistiska och känslosamma i tilltalet. Hon är också en av de främsta kärleksdiktarna och även om vi inte idag kan veta allt om hennes liv kan vi känna något av hennes tankar i de fragment hon efterlämnat.


Fyndet...

Papyruset tillhör en privat samlare som kontaktade Professor Dirk Obbink (Oxford University) för att få papyruset utvärderat eftersom den innehåller en antik grekisk text. Samlaren hade köpt det på Christie's auktion i London 2011 och visste ingenting om dess ursprung. Detta gav upphov till en rad spekulationer om dess äkthet. Kom det från Egyptens svarta marknad över antikviteter? Det fanns en förfalskningsskandal inte långt tillbaka i tiden. Tidningarna hade skrivit om ett fynd, Jesu hustrus evangelium som relativt omgående klassades som en förfalskning. Ingen i forskarvärlden ville vara med om något dylikt igen, men Obbink insåg genast papyrusets värde. Obbink skriver i "Provenance, Autencitity, and the Text of the New Sappho Papyrus"(2015) att avgörandet som bevisade att det verkligen är Sapfo hör samman med textens meter, dialekt, poetiska språk samt namnen på bröderna Charaxos och Larichos. När jag läst om att papyruset legat flera år hos en samlare och förmodligen samlat damm där undrar jag hur mycket mer av antikens papyrus och manuskript finns oupptäckta i privata samlingar världen över och som väntar på sin upptäckt? Ett viktigt fynd i modern tid angånde papyrusfragment av Sapfo var 1897 när arkeologerna Bernhard Grenfell och Arthur Hunt befann sig vid Oxhyrhynchos oas i Egypten. Platsen var ett likna vid en enorm sopstation för papyrusfragment. Det kommer fortfarande ta flera årtionden att gå igenom den enorma mängd av papyrus som fyndet i Oxhyrhynchos består av.

Diktens innehåll och sociala kontext

I dikten talar Sapfo själv och det är förmodligen hennes mamma som lyssnar. Forskarna är inte riktigt överens om vem som är föremål för tilltalet, men jag tolkar det som om det är mamman. Sapfo nämner sin äldre bror Charaxos som är ute på havet med sitt skepp för att bedriva handel. Kvinnorna är lämnade ensamma på ön utan någon (myndig) manlig anförvant. Den 'aristokratiska' familjens överhuvud var oftast en man och så även i Sapfos familj. I detta fall den äldre brodern Charaxos troligen på väg till Lesbos efter ha bedrivit handel med vin i Egypten. I familjen finns också en yngre bror, Larichus. Även den yngre brodern nämns i dikten och han är vid detta tillfälle omyndig. Dikten avslutas med Sapfos önskan om att Larichus snart ska bli en myndig man. Temat poemet förmedlar är en innerlig önskan om manligt beskydd och man undrar om det hänt något särskilt på Lesbos eller om Charaxos bara är fördröjd. Kanske har han hunnit hälsa på sin egyptiska älskarinna, en affär som Sapfo förebrår honom för i ett annat poem. Den hamnar i kategorin 'hemvändardikter' som var vanliga under denna tiden. Det har också föreslagits att Sapfo inspirerats av de homeriska myterna i eposet Odysséen. Charaxos skulle då kunna representera Odysseus, Larichos sonen Telemachus och Sapfo hustrun Penelope. Sapfo övertygar lyssnaren att det ligger i gudarnas händer om Charaxos ska komma tillbaka och det enda hon (Sapfo) behöver göra är att gå iväg och be många böner till Hera om att han ska återvända med sin last oskadad. Det finns tydliga religiösa referenser till både Hera, Zeus och en hjälpare [daimon] som Zeus skickar ut till att hjälpa dem han vill lyckönska. Detta är inte den enda dikten där Sapfo sjunger om sin äldre broder Charaxos då oberoende historiska känner till namnen på flera släktingar i Sapfos familj.

Dirk Obbink har redogjort för både papyruset och dikten i artikeln "Two New Poems by Sappho", publicerad i Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphic 198 (2014) 32-49. Ytterligare en artikel som behandlar diktens innehåll är Franco Ferraris "Sappho and her Brothers, and other Passages from The First Book", publicerad i Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphic 192 (2014) pp. 1-19.

Poemet till svenska

[...] Men du tjatar alltid om att Charaxos har kommit,

med sitt fullastade skepp. Så mycket vet jag

Att Zeus ensam

vet och alla gudarna vet, men du, du ska inte

tänka dessa tankar

Du behöver bara bry dig om att sända mig

Och uppmuntra mig att be många böner

till drottning Hera

Om att Charaxos må komma hit styrandes

sitt skepp oskadad

Och finna oss kvinnor i trygghet och vid hälsa

Och resten

låt oss lämna det åt gudarna

för efter ett plötsligt lugn

följer stora stormar

De vars lycka kungen av Olympen

önskar, dem tillkommer en daimon som vänder allt till det bästa

långt ifrån smärta, dessa män kommer att bli

lyckliga och mycket framgångsrika.

Även vi kvinnor, om Larichus ville resa på sig

och bli en man,

skulle vi alla plötsligt bli fria

från mycket tungsinne i hjärtat.

Källor:

Campbell, David A., Sapfo, and Alkaios. 1982. Greek lyric. 1, 1. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Press.

Ferrari, Franco "Sappho and her Brothers, and other Passages from The First Book",  Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphic 192 (2014) pp. 1-19.

Edith Hall reads Sappho - Hör Edith Hall berätta om papyrusfyndet och recitation av poemet! Hon sjunger inte upp den, men läser den väldigt artikulerat. Tillgänglig via YouTube.

Greek Word Study Tool - via Perseus.edu

Obbink, Dirk. "Provenance, Autencitity, and the Text of the New Sappho Papyrus" (2015)

Obbink, Dirk.”Two New Poems by Sappho”, publicerad i Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphic 198 (2014) 32-49.

Oxyrhynchos Papyri Project - Dokumentär tillgänglig via YouTube

Oxyrhynchos : the city and its texts - Dokumentär tillgänglig via YouTube

Sappho: Love and Life on Lesbos - Dokumentär tillgänglig via YouTube

Litteratur på svenska om Sapfo och hennes diktning: