Recension: 'Homerisk hemkomst' av Sven Deblanc (1992)

Hej igen, kära läsare av bloggen! Som Du säkert har märkt är det nu rejäla djupdykningar ner i antikens litteratur. Jag fortsätter i de gamla grekernas fotspår och det blir t ex ännu mera Sapfo framöver. I detta inlägg kommer jag dock fokusera på det stora eposen Illiaden och Odysséen från 700 f.Kr vars myter och historia fortfarande är mycket levande i vårt kollektiva medvetande och i vårt gemensamma europeiska kulturarv. I detta inlägg rekommenderar jag ytterligare en bok om detta antikens mästerverk sedd genom författaren Sven Deblancs ögon. Förhoppningsvis kommer Deblancs bok att få dig, kära läsare, att fortsätta dina självstudier i dessa berömda klassiker. Bokens titel är "Homerisk hemkomst - Två essäer om Illiaden och Odysséen" (1992). Deblanc skriver i Inledningen att en läsning av 6:e sången i Odysséen på orginalspråket, den klassiska grekiskan, är en av de främsta läsupplevelser han någonsin haft. Deblanc tillhörde den bildningstradition som numera är borta. Han skriver om sin tid som student i litteraturhistoria vid Uppsala universitet och hur han där någorlunda lärde sig att behärska den homeriska dialekten. Hur han fick hjälp av Loeb Classical Library och dess utgåva av Homeros och Autenrieths grekiska ordbok till densamma. Tidigt i boken kommer Sven Deblanc in på författarfrågan. Vem eller vilka skapade de stora eposen Illiaden och Odysseen? Deblanc redovisar några vetenskapliga studier i ämnet. 1795 framförde professor Friedrich August i Halle åsikten att de båda verken hade olika författare. Själv var Deblanc en unitarist i frågan som trodde på en författare till båda verken. Han valde att se till de enhetliga och gemensamma dragen i båda eposen.

2000 verser tycks ha varit standardmåttet på ett epos under denna tiden, men både Illiaden och Odysséen är långt mer omfattande. Deblanc tror i enlighet med forskningen att de stod färdigskrivna omkring 730 f.Kr. Förmodligen var de nedtecknade på papyrus, det vanligaste materialet under denna tiden. Deblanc ägnar en del tid till att förklara hur eposen gått från muntlig utsago, från muntlig tradering av stoff till nerskriven text. Han ställer också den viktiga frågan kring hur en händelse blir till text. Kan det episka stoffet vila på historisk verklighet?

Illiaden handlar om grekernas segerrika krig mot Troja som de tillsist besegrade. Troja ligger i dagens Hisarlik, Turkiet. Det trojanska kriget startade när Paris från Troja rövade bort Helena som var gift med kung Menelaus av Sparta. Dess mytologiska ursprung och källor berättar att kriget egentligen startade när gudinnorna Athena, Hera och Afrodite bråkade om ett gyllene äpple de fått av Eris. Den vackraste gudinnan skulle få äpplet och Zeus skickade iväg gudinnorna till Paris som skulle döma mellan dem. Paris tyckte Afrodite var den vackraste av dem. Som tack för gåvan lät Afrodite den jordiska kvinnan Helena bli den vackraste kvinnan. Paris rövade då bort Helena från kung Menelaus, men grekerna krossade som hämnd hela Troja. Därför börjar också eposet Illiaden med orden: Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Pelliden Akilles olycksdiger till tusende kval för akajernas söner. Odysséen handlar om greken Odysseus som modigt kämpat på grekernas sida under kriget, men han får visst lite problem med att komma hem till sitt älskade Itakha. Istället får läsaren lära känna honom och hans tappra krigare lite bättre genom de många äventyren. Några iakttagelser av vikt är Deblancs påståenden om att all antik diktning är performativ och muntlig. Dessa epos har blivit uppsjungna eller reciterade inför publik. Med hänvisning till forskaren Walter J. Wong som menar att när en diktning övergår till en skriftlig form har den ändå med sig det formspråk som finns i den muntliga dikten. Trots detta vet vi idag ändå litet om hur själva traderingen av berättelserna gick till och hur den muntliga traditionen lyckades bevara dem. Deblanc påpekar att redan på 600 f.kr fanns det en diktare vid namn Homeros. Det ska också finnas fragment av text som anknyter till både Illiadien och Odysséen, men de faller utanför båda verken. Kanske har vi att göra med en pseudo-Homeros? Ibland tycker jag Deblanc är alldeles för konservativ i sina bedömningar av forskningen. Han tycks föredra den äldre forskningen och dissar neo-analytikerna, som han själv kallar dem, och deras åsikter om t ex författarfrågan.

Filmtips: För er som inte har lust till läsning rekommenderar jag den underbara filmen The Odyssey (1997) som humoristiskt och med glimten i ögat följer Odysseus och hans tappra män. Den innehåller oförglömliga scener t ex när den outtröttlige hjälten vistas hos jätten, häxan Kirkes och på Kalypsos ö. Isabella Rosselini spelar den synnerligen högst 'strålögda' Athena. Filmen följer händelserna i eposet ganska bra.