Jag har hittills gjort tre längre resor till Orkneyöarna och varje gång har jag upptäckt något nytt kring John Rae och hans liv där. Till att börja med måste jag klargöra att John Rae inte var någon författare utan läkare och polarforskare. Det finns förstås skrifter författade av honom, samt dagböcker och anteckningar som utfördes i samband med expeditionerna. Rae var en praktisk personlighet och gillade inte riktigt att skriva. Detta påpekas i nyutgåvan av The Arctic Journals of John Rae (2012). Bland hans kvarvarande papper som finns arkiverade finns en notering från hans hustru Catharine som meddelar att John inte tyckte om att skrivandet och att hon tillsammans med sin syster och hans vänner fick pusha honom till att arbeta med självbiografin.
John Raes insatser för förståelsen av vad som hänt den försvunna Franklinexpeditionen var banbrytande. Han var vid vi idag skulle kalla för en radikal i vissa avseenden och han hade inga problem med att ta sig an den inuitiska kulturen på plats och lära sig av den. Med radikalt tänkande följer också många gånger att individen bryter mot samhällets normer och föreställningar om sig själv och den andre. Att säga sanningen är inte alltid populärt.
Tyvärr kostade hans upptäckter mer än vad det smakade i drottning Victorias England. Hans idéer och föreställningar var inte alls välkomna. Hans teori om vad som hänt Franklins besättning förkastades och kostade nästan honom karriären, ryktet och arbetet som läkare. Författaren Charles Dickens (1812-1870) deltog tillsammans med änkan efter expeditionens kapten, Lady Jane Franklin (1791-1875) i en omfattande förtalskampanj mot John Rae. Ken McGoogan har redogjort för omständigheterna i boken Fatal passage: The story of John Rae, the Arctic hero time forgot (2002). Under 1997 mer än 140 år sedan John Rae presenterade sin teori om besättningens öde kunde hans uppgifter om kannibalism slutligen bekräftas efter en omfattande studie av människoben funna på King Williams Land. Förutom att han utsattes för förtal i samband med sin hemkomst hade John Rae även problem med att få ut belöningen som skulle tillfalla den person som kunde lösa problemet med den försvunna expeditionen. Lady Jane Franklin vägrade blankt att betala ut de 10,000 punden (motsvarande 846,486 pund i dagens penningvärde). Detta skedde först 1856. Lady Jane Franklin tycks aldrig ha kommit över makens död. Hon satsade alla sina besparingar på olika expeditioner som skulle efterforska makens död. Även efter hon fått det skriftliga beviset, i form av en återfunnen anteckning från expeditionen, där hans dödsdatum angavs slutade hon aldrig att söka nya uppgifter om expeditionens öde och trodde länge att det skulle finnas andra överlevande.
Vem blir hjälte?
John Rae föddes 1813 och växte upp vid Hall of Celstrain, ett ensligt beläget hus i jordbrukarsamhället Orphir, på Orkney Mainland. Den berömde författaren Walter Scott besökte en gång huset under sin genomresa 1814. Idag är det en ledsam syn för det är mycket förfallet och myndigheterna verkar inte bry sig om att renovera huset. Förfallet pågår vilket är tragiskt då John Rae är en av de mest berömda personer som härstammar från Orkneyöarna. Familjen flyttade senare ut till den största ön Hoy utanför Mainland och bodde där under några år. Den unge John Rae visade tidigt på ett intresse för utomhusaktiviteter, som t ex bergsklättring, segling, vandring och jakt. John och hans bröder undervisades privat i hemmet av en kvinnlig guvernant. Till skillnad från många andra orkneybor vid denna tiden hade fadern det gott ställt och kunde kosta på sönerna en utbildning.
John Rae läste medicin vid Edinburgh University där han utbildade sig till kirurg. Efter utbildningen reste han till Kanada började att arbeta för The Hudson Bay Company. Han blev Orkneyöarnas representant i företaget. Som pojke hade han även gjort regelbundna resor med sin far in till Stromness där Hudson Bay hade sitt kontor och där dess skepp lade till innan färden gick åter över Atlanten. 1833 var John Rae färdigutbildad kirurg och gick på Prince of Wales som hade destination Moose Factory i Kanada. Han lärde sig mycket om dess omgivningar, kultur och sedvänjor. Av Cree stammen som fanns i området lärde sig Rae att sy sina egna snöskor, jaga Caribou och hantera köttet efter de slaktade djuren. Det fanns även inuiter i dessa delar och av dem lärde sig Rae hur man kör ett hundspann, hanterar snöblindhet och hur man bygger sig en temporär bostad i isvärlden. Alltsammans basala kunskaper byggd på urgammal praxis av dem som bott på platsen i flera generationer och århundraden. Tyvärr var John Raes kollegor inte imponerade över att han lärde sig dessa kunskaper från Cree-folket och inuiter. De såg ner på hans förvärvade metoder och att han klädde sig i urinvånarnas kläder. Under 1844-1845 vandrade han flera mil i snöskor och praktiserade sina kunskaper i överlevnad. Han fick i samband med dessa erfarenheter även ett inuitiskt namn. Under tiden utförde han kartor och fyllde i luckor på kartan längs kustremsan.
Den katastrofala Franklinexpeditionen
Sir John Franklin (1786-1847) var en brittisk amiral med en omfattande meritlista bakom sig när han fick besked om uppdraget att leda expeditionen i sökandet efter Nordvästpassagen. Han hade tidigare tjänstgjort under tre polarresor. Hans första polarresa misslyckades då man försökte segla direkt till Nordpolen, men stoppades av packisen vid Spetsbergen på Svalbard. Under den andra polarexpeditionen, 1819-1822 lyckades Franklin kartlägga Kanadas norra kustlinje längs med Copperminefloden. Efter denna resa utnämndes Franklin till kapten. Den tredje Polarresan 1825-1827 i samma område gjorde att Franklin adlades.
Sedan följde ett antal år till tjänstgöring på skepp i Medelhavet. Efter detta blev han guvernör 1837 över Tasmanien där han försökte reformera den tasmanska straffkolonin. Tasmanien kallades då Van Diemens Land, ungefär demonens land och var nyligen intagen och erövrad av britterna. Fortfarande förekom stridigheter i fråga om kängurujakt och territorium med aboriginerna i området som behandlades hänsynslöst och fördrevs till sist. Van Diemens land befolkades med hjälp av brittiska straffångar och det var också straffångar som byggde Lady Janes idag något malplacerade museum. Lady Jane var minst lika äventyrslysten som sin make och deltog aktivt i hans expeditioner inne i sydvästra Tasmanien som då var outforskade delar av landet. Vid denna tid var britterna mycket aktiva i sina försök att utforska alla platser i Australien och omkring 1840 var det ännu mycket som kunde betraktas som terra incognita.
Lady Jane försökte även sätta upp ett universitet i Tasmanien, men detta kom att bli verklighet först 1890. Paret "adopterade" en aborigin flicka vid namn Mathinna som de senare övergav på väg tillbaka till London. Flickan som faktiskt hade en familj i livet placerades istället på ett barnhem. Tasmanien fick dock genom parets försorg en botanisk trädgård för allmänheten och The Lady Jane Franklin Museum, 1843. På YouTube finns ett intressant klipp som berättar om museets historia. Franklins liberala idéer och reformer gick dock inte hem bland de britter som redan fanns på plats i kolonin. Franklin kallades istället 1843 hem till England för att söka efter den berömda Nordvästpassagen som skulle bli hans fjärde och sista polarresa. Upptäckten av Nordvästpassagen skulle betyda att en genväg till Nordamerika äntligen kunde bli möjlig och den långa resvägen via den afrikanska kontinenten skulle vara ett minne blott. Skeppen HMS Erebus och HMS Terror var byggda efter den senaste tekniken och var kvalificerade bombkits, så kallade mörsarfartyg gjorda av trä. Sista anhalten innan man seglade iväg mot polarvärlden var staden Stromness på Orkney Mainland. Här hämtade besättningen färskvatten ur en källa nära hamnen. Alla som gick in i expeditionen var övertygade om att de skulle gå till historien som dess segrare och att Nordvästpassagen nu äntligen skulle upptäckas. Det brittiska självförtroendet var det inget fel på. Ödet ville dock annorlunda och istället för ära och berömmelse slutade allting som en katastrof. Skeppen frös fast i isen. Männen övergav skeppen för att söka sin räddning. Det slutade på ett enda sätt - med döden.
John Rae beger sig ut för att söka Franklinexpeditionens öde
1854 begav sig John Rae till norra Kanada och började söka sydost om King Williams Land. I maj månad när han nådde Repulse Bay träffade han på många inuitfamiljer som kunde byta handelsvaror från Franklins expedition. Dessa reliker finns bevarade än idag. Rae hade lärt sig inuktituk, som är den vanligaste dialekten i de nordvästra territorierna och kunde göra sig förstådd. Av familjerna på plats fick han veta några inuiter för ett par vintrar sedan mött 40 kabloonas (vita män) som dragit en mindre båt söderut. Deras ledare hade varit en lång man med ett teleskop. De kommunicerade med armarna att deras skepp hade krossats av isen och att de själva var på väg söderut för att jaga renar. När inuiterna återvände nästa vår fann de 30 lik som alla bar spår av kannibalism. Som bevis fick John Rae vid detta tillfälle ett litet silverfat med signaturen Sir John Franklin K.C.H. Med denna information lät sig John Rae nöja och han lämnade bukten i augusti så snart isen hade brutits upp.
När John Rae genom sina noggrant förda efterforskningar kunde avslöja vad som hade hänt den olycksaliga besättningen chockade uppgifterna alla i England. Ingen ville tro på att historierna om kannibalism var sanna. Tvärtom. De kunde inte föreställa sig att britter kunde hänge sig åt en sådan barbarisk sed för att säkra sin överlevnad. Trots att John Rae hade bevis och vittnesbörd från inuiter vägrade man tro på vad som hade hänt. Viktorianerna betraktade inuiterna som 'vildar' och som underlägsna britterna. De ifrågasatte också varför Rae inte besökt det utpekade lägret på plats, något han inte var förmögen att göra då ingen inuit ville göra honom sällskap dit under 10-12 dagar. Starkast motstånd mötte Rae från Lady Franklin själv. Rae samtalade med de inuiter som kunde berätta för honom om var de fastfrusna skeppen låg. Han jämförde deras berättelser för att söka samstämmighet i de uppgifter som lämnats till honom. I samband med återupptäckten av skeppet Erebus år 2014 kunde man fastställa att John Raes samtal med inuiterna och deras vittnesbörd stämde med fakta om händelseförloppet. Medan samtliga döda officerare i expeditionen dubbades till riddare postumt glömdes Raes insatser bort och han fick inga medaljer eller större utmärkelser. Hans forskning ignorerades. Samtliga verkligt stora namn under denna tid inom polarforskningen fick ta emot riddarorden, men inte John Rae och han pensionerades vid 43 års ålder från Hudson Bay Company. John Rae skrev följande i rapporten om sina slutsatser:
Some of the bodies had been buried (probably those of the first victims of famine); some were in a tent or tents; others under the boat, which had been turned over to form a shelter, and several lay scattered about in different directions. [...]From the mutilated state of many of the bodies and the contents of the kettles, it is evident that our wretched Countrymen had been driven to the last dread alternative - cannibalism - as a means of prolonging existence
Även om hans anställning var över så var han ändå ett efterfrågat namn när den stora telegrafledningen skulle läggas från Färöarna, Island och Grönland till USA. Han fick ett liknande uppdrag 1884 då Western Telegraph Union Company ville dra en telegraflinje mellan Siberia, Beringsundet, Alaska och brittiska Columbia.
1859 gjordes en ny expedition på uppdrag av Sir John Franklins änka Lady Jane Franklin. Skeppet Fox med besättning skickades iväg. Den var ledd av Francis Leopold McClintock (1819-1907) och han lyckades återfinna anteckningar på King Williams Island som gav ytterligare information om expeditionens öde. Här framkom även beskedet om att John Franklin avlidit 11 juni 1847. Han mötte också några inuiter som sålde honom artefakter ihopsamlade från Franklins män. Även de kunde bekräfta hur vita män stigit i land på ön, bott där en tid, men senare avlidit. Fler döda kroppar från expedition påträffades. Mycket information om denna expedition återfinns i The Voyage of the 'Fox' in the Arctic Seas: A Narrative of the Discovery of the Fate of Sir John Franklin and His Companions. London, 1859.
John Rae avled i sitt hem i Kensington, London den 22 juni 1893 och han ligger begraven på St. Magnus kyrkogård i Kirkwall. Gravstenen är rest av hans hustru Catharine Thompson och ger detaljerade uppgifter om vem han var samt de årtal när hans expeditioner ägde rum. När jag såg graven i juli 2016 fanns inga tecken på att den förärats några minnesceremonier på sistone. Tvärtom verkar den obesökt. Inne i kyrkan St. Magnus längst fram till höger vid altaret finns dock ett minnesmonument. Monumentet skänktes av orkneyborna själva när det blev klart att Kirkwall skulle bli John Raes sista viloplats.
Återupptäcken av skeppet HMS Erebus år 2014
Alltsedan Franklin och hans besättning försvann har Franklinexpeditionen tillhört historiens mysterier. John Rae kunde avslöja mysteriet om vad som hände besättningen, men flera bitar har väntat på att hitta sin plats i pusslet. De sjunkna skeppens placering har eftersökts och 2014 gjordes ett stort genombrott. Detta år lokaliserades skeppet HMS Erebus! Upptäckten tillkännagavs av Kanadas premiärminister Stephen Harper i september 2014. Det var den 22 april 1848 som HMS Erebus övergavs i Victoria Strait sundet. Skeppet bröts med tiden ner av ismassorna och sjönk. Vart det andra skeppet, HMS Terror befinner sig idag vet man ännu inte.
Lady Franklin's Lament
Expeditionens öde gjorde stort intryck på allmänheten under denna tid och levde kvar länge i det kollektiva medvetandet. Omkring 1850 skrevs en visa i folkton Lady Franklin's Lament som handlar om Franklin och hans öde. Lyssna gärna på Sinead O'Connor och hennes musiktolkning via YouTube:
We were homeward bound one night on the deep
Swinging in my hammock I fell asleep
I dreamed a dream and I thought it true
Concerning Franklin and his gallant crewWith a hundred seamen he sailed away
To the frozen ocean in the month of May
To seek a passage around the pole
Where we poor sailors do sometimes goThrough cruel hardships they vainly strove
Their ships on mountains of ice were drove
Only the Eskimo with his skin canoe
Was the only one that ever came throughIn Baffin's Bay where the whale fish blow
The fate of Franklin no man may know
The fate of Franklin no tongue can tell
Lord Franklin alone with his sailors do dwellAnd now my burden it gives me pain
For my long-lost Franklin I would cross the main
Ten thousand pounds I would freely give
To know on earth, that my Franklin do live
Källor:
M'Clintock, F. L. (1860). The voyage of the 'Fox' in the Arctic seas: A narrative of the discovery of the fate of Sir John Franklin and his companions. Boston: Ticknor and Fields.
McGoogan, K. (2002). Fatal passage: The story of John Rae, the Arctic hero time forgot. New York: Carroll & Graf Publishers.
Rae, J. (2012). Narrative of an expedition to the shores of the Arctic Sea in 1846 and 1847. Victoria, BC: TouchWood Editions.
Rae, J., & Rae, J. (2012). The Arctic journals of John Rae. Victoria, B.C.: TouchWood Editions.
Rekommenderad litteratur om Franklins expedition:
Det har släppts en omfattande litteratur om Franklins expedition och sökande efter Nordvästpassagen. Några titlar att uppmärksamma är följande:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar