I detta inlägg fokuserar jag på om legenderna om Atlantis kan ha en koppling till den minoiska kulturen på Kreta. 1909 presenterade nämligen The Times teorin att det var en enorm flodvåg, eller tsunami som slukade minoernas kultur efter ett vulkanutbrott på ön Thera, nuvarande Santorini. Detta vulkanutbrott resulterade i en tsunami som satte fart mot Kreta där minoerna bodde. Namnet Atlantis kommer från grekiskans Ἀτλαντὶς νῆσος som betyder Atlasön. Jag skriver här om Platons dialoger, den minoiska kulturen och myten om Kung Minos.
Atlantis i Platons dialoger
Det är tack vare filosofen Platon som historierna om Atlantis överlevt intill vår tid. Han nämner ön i två dialoger, Timaios och Kritias. I den senare i texten är beskrivningen av ön avbruten och saknar en rimlig fortsättning. Enligt Platon ska ön ha legat bortom Herakles stoder och varit en stormakt. Men försök till geografiska beskrivningar från antiken är allt annat än korrekta idag. Mycket på grund av att antiken hade en helt annan världsbild.
Beskrivningen av Atlantis i Timaios : Loeb Classical Librarys utgåva
I Timaios beskriver Platon (360 f.Kr) Atlantis geografiska läge och Herakles stoder tros ha varit i närheten av Gibraltarsundet. Den åsikten ligger visserligen långt ifrån Platons eget närområde. Han nämner även statsskicket på ön. Vanligtvis läser man direkt in det fiktiva i beskrivningen och menar att det hela endast blivit skrivet med syfte att belysa någon mer teoretisk ståndpunkt. Båda dialogerna har relativt ingående beskrivningar av Atlantis geografiska läge och av människorna som bodde där.
For it is related in our records how once upon a time your State stayed the course of a mighty host, which, starting from a distant point in the Atlantic ocean, was insolently advancing to attack the whole of Europe, and Asia to boot. For the ocean there was at that time navigable; for in front of the mouth which you Greeks call, as you say, 'the pillars of Heracles,' there lay an island which was larger than Libya and Asia together; and it was possible for the travelers of that time to cross from it to the other islands, and from the islands to the whole of the continent over against them which encompasses that veritable ocean. For all that we have here, lying within the mouth of which we speak, is evidently a haven having a narrow entrance; but that yonder is a real ocean, and the land surrounding it may most rightly be called, in the fullest and truest sense, a continent. Now in this island of Atlantis there existed a confederation of kings, of great and marvelous power, which held sway over all the island, and over many other islands also and parts of the continent.
Men Platon säger även att de som bodde på ön offrade tjurar vilket ger oss en rimlig koppling till den minoiska kulturen som vördade tjuren. Samtidigt är det värt att påpeka att just tjuren dyrkades genom hela bronsåldern i flera kulturer där den sågs som en symbol för styrka och fertilitet.
Beskrivningen av Atlantis i Kritias:
Som jag nämnde är beskrivningen av Atlantis i dialogen Kritias mycket kortfattad:
But afterwards there occurred violent earthquakes and floods; and in a single day and night of misfortune all your warlike men in a body sank into the earth, and the island of Atlantis in like manner disappeared in the depths of the sea. For which reason the sea in those parts is impassable and impenetrable, because there is a shoal of mud in the way; and this was caused by the subsidence of the island.
Övriga textvittnen från antiken
Även om minoerna hade ett skriftsspråk i form av ett hieroglyfliknande alfabet (Linear A) verkar de inte ha efterlämnat några större bokskatter som handlar om sig själva. Eller så har vi helt enkelt ännu inte återfunnit dessa vilket också kan vara en förklarande omständighet. Som tur är har andra högstående kulturer i samma område skrivit om minoerna. Än idag har vi inte kunna deschiffera minoernas språk! Hesiodius kan ha syftat på den stora naturkatastrofen i sin Theogoni som handlar om grekernas stora gudavärld och myter.Myten som sägs vara kopplad till den minoiska kulturens undergång är den som handlar om Titanomachia, det stora gudakriget mellan titanerna och kroniderna. På en stele från farao Amose I:s tid beskrivs hur Egypten drabbades av apokalyptiska regnfall och stormar. Dessa oväder slog sönder både tempel, gravar och pyramider. Forskare har velat koppla inskriptionen på den s.k storm-stelen till vulkanutbrottet på Santorini.
Vilka var minoerna?
Minoernas kultur var inte okänd under antiken och de var kända som ett stort sjöfolk som bedrev handel långväga till sjöss. Den legendariske historikern Herodotus nämner kung Minos, men de kallade sig själva inte för minoer. Detta namn är senkommet och syftar på den mytiske kung Minos som bodde i palatset i Knossos under den grekiska forntiden. Omkring honom och hans palats kom grekerna långt senare att bygga sina mytologiska berättelser. Minoerna tillhörde bronsåldern och verkade ca. 3000-1000 f.Kr. Återupptäckten av minoernas kultur gjorde under det tidiga 1900-talet då den brittiske arkeologen Arthur Evans (1851-1941) gjorde utgrävningar på Kreta. Han fann då de berömda palatsstrukturerna på Knossos.
Minoretaus och den märkliga labyrinten
Myten om Minos, hans hustru och Minotauros är välkänd och vi är väl otaliga generationer av barn som fått höra den återberättad i en censurerad version där kungens hustru bara skulle prata litet med tjuren. I Illiaden återberättas myten om Kung Minos på Kreta och hans hustru Ariadne. Kung Minos dyrkade havsguden Poseidon och brukade offra tjurar åt honom. En dag bad kungen om en extra vacker tjur att offra och Poseidon frammanade ur havsdjupet en fantastiskt vit och vacker tjur. Men istället för att offra det vackra djuret lät kung Minos behålla gåvan och skickade en mindre stilig tjur till slakt. Detta tillvägagångssätt förargade Poseidon som beslutade sig för att straffa kungen. Som straff lät Poseidon kungens hustru förälska sig häftigt i tjuren och det resulterade i en avkomma, Minotauros. Den var till hälften människa och till hälften tjur. Euripides har en ganska livlig beskrivning av Minotaurus i ett av sina dramer. Enligt legenden lät kung Minos tillkalla Daedalus som ritade upp labyrinten (λαβύρινθος) och i den spärrades avkomman in. Vart nionde år offrades 14 ungdomar - sju flickor och sju pojkar från Aten till Minotaurus. Ordet labyrint har en etymeologisk koppling till lavrys >> dubbelyxan med den ungefärliga betydelsen 'dubbelyxans hus'.
Jag var oerhört fascinerad av hur berättelsens hjälte Theseus går in i labyrinten för att söka upp Minoretaus. Jag tyckte det var en enormt spännande och hur han använde Ariadnes garnnystan (mitos) till att bilda ett vägledande snöre för att kunna hitta ut samma väg som han kom in i labyrinten.
Olika försök har gjort att förklara den minoiska kulturens förfall. Den kan ha drabbats av en rad naturkatastrofer, men erövringsförsök kan ha varit en bidragande faktor. Deras berömda palats förstördes, men minoerna lyckades återhämta sig och kunde återuppbygga dem. ca 1400 f. Kr finns mycket som tyder på att greker började komma i kontakt med Kreta och började utöva ett kulturellt inflytande på ön. Grekiska krigare eller krigare från Mykene kan ha intagit ön och därmed på längre sikt ha påverkat skriftspråket. Idag är endast Linear B deschifferat, men Linear A väntar ännu på att tolkas.
Kvinnan tros haft en upphöjd ställning under denna peiod och teorier har framförts att den minoiska kulturen vilade på ett matriarkat. På bilden till vänster har kvinnorna precis som i Egypten vid samma period avbildats i profil. Deras hud är vit vilket troligen betyder att de uppehöll sig inomhus i palatsen, medan männen målats bruna vilket antyder att de arbetade utomhus. Kvinnorna är avbildade med blottade bröst och det har tolkats som att de kanske gick klädda så till vardags, eller så kanske det endast var prästinnorna som hade brösten blottade på detta sätt. Minoerna avbildade även tjurar som ansågs heliga och flera bilder visar människor som kastar sig över tjurar genom att ta tag vid deras horn. Denna form av tjurhoppning tros kunna kopplas till religiösa högtider. Kanske bedrevs den direkt på de enorma palatstaken i Knossos, då man ännu är osäker på vilken allmän funktion de labyrintliknande palatsen hade i staden.
Vad var det som hände?
Föreställningarna om en ö som sjunkit i havet kan ha sitt ursprung i en serie naturkatastrofer som drabbade Kreta med flera platser på jorden omkring 1600 f. Kr då även det berömda vulkanutbrotten ägde rum. I modern tid har man inte funnit några människoskelett trots att Santorini varit befolkad vid tidpunkten. Möjligen han dess befolkning evakueras om signaler på aktivitet kunnat iakttagas under en längre period.
Vulkanutbrottet blev så kraftigt att en del av ön Santorini, då kallad Thera [Θήρα], sjönk ner i havet och försvann. Stora askmoln dröjde sig kvar över himlen och en stor svallvåg, en tsunami kastade sig över Kreta och slog inte bara sönder dess palats utan en hel kultur. Bokstavligt svepte tsunamin hela ön och de få individer som kunde rädda sig flydde upp i bergen och tros sedan ha bott där cirka hundra år, förmodligen med en manisk skräck för havet. Så dog förmodligen minoerna ut och Kreta intogs av greker och folk från den nära belägna Mykene.
Den stora vulkankatastrofen som drabbade Kreta kan även ha gjort avtryck i Bibeln. Om ni är bekanta med hur Israels folk, judarna vandrade i öknen i fyrtio år efter flytt från Egypten, så följde de stora rökpelare i luften. Dessa rökpelare kan enligt vissa forskare ha varit synliga i området vid denna tiden och berodde på vulkanutbrottet på Santorini. Att utbrottet var kraftigt och påverkade klimatet som blev kallare har påvisats av moderna forskare bland annat genom dendrologiska studier då man tittat på träds årsringar. Självklart ledde det även till svår missväxt och kanske även massvält på vissa håll.
Källor:
Foster, Karen Plinger; Ritner, Robert K.; Foster, Benjamin R. (1996). "Text, Storms and the Thera Eruption". Journal of Near Eastern Studies. 55 (1): 1–14.
Friedrich, Walter L; Kromer, B, Friedrich, M, Heinemeier, J, Pfeiffer, T, and Talamo, S (2006). "Santorini Eruption Radiocarbon Dated to 1627-1600 B.C". Science. American Association for the Advancement of Science. 312 (5773): 548
Homer, ., Murray, A. T., & Wyatt, W. F. (1999). Iliad. Cambridge, Mass: Harvard University Press.
Sivertsen, Barbara J. (2009). "The Minoan Eruption". The Parting of the Sea. Princeton University Press. p. 25.
