Plejaderna har sjunkit och månen gått ner
och midnatt är inne.
Vår mötestimma har kommit,
men jag ligger ännu ensam.
Tänk också hur många tusentals människor som genom århundradena, som har läst samma rader. Dikten är också ofullständig. Idag finns endast två fullständiga dikter kvar av den stora skalden från Lesbos. Den sista hittades så sent som 2014 och fyndet gjorde stora tidningsrubriker över världen. Jag tänker ibland på hur en fortsättning på de få raderna skulle kunna se ut. Det har också många andra stora författare gjort genom tiderna, t ex Walt Whitmans On the beach at night.
Det är alltid intressant att ha kunskap om vilka översättare en författare väljer att citera i ett arbete som detta. Citat ur Homeros ges ur Erland Lagerlöfs översättning, Hesidios efter Elof Hellquist och en del övrig text efter Emil Zillacus. Det inledande kapitlet ägnas åt att beskriva lyrikens äldsta tid i Grekland. Det är fyra former av lyrikens uttryckssätt som Linnér beskriver, nämligen elegin, jamben, visan och körlyriken. Under antiken så räknades dock inte elegin och jamben som lyrik. Han motiverar också varför han särskilt valt ut poeterna Archilochos, Sapfo och Pindaros, men skriver samtidigt att även bland dessa tre har urvalet begränsats. Han beskriver elegin som en uttrycksform som svårt sargats av tiden. Det är inte mycket som finns kvar. Archilochos är vald representant för denna konstform trots att vi endast har ett fyrtiotal någorlunda begripliga rader kvar av honom. Dessa i sig representerar mellan 8 till högst 14 dikter. Till ämne och innehåll varierar de och den gemensamma nämnaren är det elegiska distika versmåttet (hexameter och pentameter). Linnér påpekar att elegin inte representerar den romerska tolkningen av versformen där elegin betyder sorglig sång över en kär avliden eller ett poem vars tema är sorgligt eller ledsamt. Linnér bryter in med jämförelse och referens till Rainer Maria Rilke och Gunnar Ekelöf. Han går igenom samtliga versformer och om hur lyriken skiljer sig från visan, innan han kommer in på Archilochos liv, samtid och diktning. Enligt Platon så bestod lyriken av tre komponenter: orden, musiken, metern. Den sistnämnda representerade själva rytmen i lyriken. Enligt tankegångarna under antiken så representerade vare sig elegin eller jamben lyriken eftersom dessa reciterades. De sjöngs inte även om ackompanjemang till flöjt kunde förekomma. Det musikala inslaget i elegin och jamben försvann efter en tid. Efter Archilochos följer hans biografi och presentation av Sapfo. Han går sedan över till att beskriva Pindaros. Boken är lämplig för alla som är intresserade av den antika grekiska lyriken och litteraturhistoriska perspektiv från denna epok. Porträtten han tecknar av skalderna är fascinerande, neutrala och intressanta till den mån man själv gärna vill ha deras dikter till hands medan man läser om deras liv. Lämpligt nog redogör Linnér även för grundforskningen om dem, samt gör fina paralleller med stora svenska lyriker och deras översättningar.