Emily Dickinson hör till de stora poeterna eftersom hon faktiskt lyckades hitta ett eget uttryckssätt och en egen ordstil som bryter med tidigare konventioner i den amerikanska litteraturhistorien. På något sätt ligger hennes stil i kollision med den egna samtiden. Detta i sig uttrycker själva förutsättningen för att lyckas och hamna på "topplistan" bland litteraturhistoriens stora namn. Med Dickinsons ankomst inträder det berömda paradigmskiftet. Här tillkommer nämligen något nytt, radikalt och förnyande i poesin. Det handlar inte att skriva för att bli gillad. Som med många andra författare det är lätt att fastna för, de som blir våra favoriter infaller sig känslan av att här läses någonting nytt och man landar i slutsatsen - den här författaren har verkligen det där lilla extra. Det är inte alltid lätt att veta vad poeterna menar med sin dikt alla gånger. Så är även fallet med Dickinson. Orden tycks många gånger främmande och arkaiska. Som många stora författare bidrog hon till mytbildningen om sig själv. I introduktionen till How to write about Emily Dickinson (2008) påpekar Harold Bloom följande som fångar något av det jag försöker säga:
Like Shakespeare, Dickinson and Blake thought everything through again for themselves, almost as if there had been no philosophers before them. (Priddy & Bloom 2008, Intro.)
Puritanismen hade stort inflytande på hennes språkstil. Psalmsånger och religiös musik kan ha påverkat rytmen i dikterna. Under en längre period var Dickinson också djupt troende i en mer traditionell och puritansk bemärkelse. Hennes kristna religionsuppfattning starkt präglad av puritanismen kan inte ha skilt sig märkvärdigt i den egna samtiden. Kristendomen var en naturlig del av samhället på ett helt annorlunda sätt än idag. Det har spekulerats mycket kring hennes uppbrott från traditionell kristendom och orsakerna till den. Själv tycker jag denna dikt är representativ i sammanhanget, nummer 236:
Some keep the Sabbath going to Church –
I keep it, staying at Home –
With a Bobolink for a Chorister –
And an Orchard, for a Dome –
Some keep the Sabbath in Surplice –
I, just wear my Wings –
And instead of tolling the Bell, for Church,
Our little Sexton – sings.
God preaches, a noted Clergyman –
And the sermon is never long,
So instead of getting to Heaven, at last –
I’m going, all along.
I hemstaden Amherst, Massachusetts var det stor 'revival' och väckelserörelse på gång. Flera inom familjen Dickinson går med i väckelserörelsen. Senare i livet övergav Dickinson den traditionella religiösa livsstilen och slutade även att gå i kyrkan. Något som måste ha uppfattats som mycket märkligt för att inte säga ovanligt under denna tid. Det bakomliggande orsakerna till denna religiösa kris har det spekulerats mycket kring. Dickinson utvecklade istället en egen livsåskådning som hade religiösa färgningar och ligger nära den kristna mystiken. Jesusgestalten blir dock utbytt mot en mer jordiskt inspirerad person "master" (mästaren). Mycket tid och spekulation har gått åt att försöka namnge personen som kan tänkas vara Dickinsons "master" i dikterna. Den biologiska litteraturforskningen som söker jämförelser mellan författarens eget liv och de författade texterna gör sig påmind.
Perspektiv på Dickinson idag – radikala läsningar av Patterson, Paglia och Hart
Som jag skrev i början av detta inlägget är det inte alla sidor av ett författarskap som prioriteras av litteraturvetare vilka ofta även agerar biografiker. Särskilt missgynnade relationer i Emily Dickinsons liv har varit den hon hade med sin svägerska Sue Dickinson och Sue Dickinsons väninna Kate Turner. För några år sedan framkom ett fotografi som vissa tror föreställer Emily Dickinson och Kate Turner. Flera amerikanska tidningar uppmärksammade fyndet. Det går inte att bekräfta huruvida det är damerna i fråga på bilden trots att man med hjälp av rättsmedicinska metoder försökt jämföra och avgöra med hjälp av andra porträtt. Kate Turner återfinns också i litteraturforskningen hos Rebecca Patterson (Pittsburgh University).
Jag väljer att uppmärksamma Rebecca Patterson för att visa hur svårt det var att diskutera nya sidor av Emily Dickinsons poesi under 1940- och 1950-talet. Rebecca Patterson var doktor i litteraturvetenskap och hon fick mycket kritik för sin teori. I boken The riddle of Emily Dickinson (1951) försöker Patterson visa hur flera av kärleksdikterna i själva verket var riktade till väninnan Kate Turner, ’Katie’. Hon hade tidvis tillgång till familjen Turners familjearkiv där brev och dagböcker av Kate Turner fanns bevarade. Släktingar till Katie blev så upprörda när de fick reda på Pattersons teori samt att den skulle publiceras i en doktorsavhandling att de förstörde breven. Istället för att ge Patterson fortsatt tillgång till familjearkivet brände släktingar till Kate Turner upp breven mellan henne och Emily Dickinson. Provocerade av att ha haft en död kvinnlig släkting som kunde haft en lesbisk relation med en av de mest kända och framgångsrika poeterna någonsin i den amerikanska litteraturhistorien. Patterson hade dock hunnit med kopiera det mesta ur breven och de hade tidigare aldrig studerats av någon litteraturvetare.
Självklart blev även övriga intellektuella av denna tid upprörda på Patterssons slutsatser. Detta var 1950-talet! I en review av nyutgåvan 1980 hade uppfattningen inte ändrat på sig. Även idag gör flera av de främsta inom litteraturforskningen sitt yttersta för att förneka dylika tolkningar. Vilka männen kan ha varit i dikterna spekulerats det vilt omkring trots att det inte alls går att säga med säkerhet vem eller vad som inspirerat en viss dikt, men i de fall när litteraturforskning söker koppling till väninnor bortförklaras detta och ignoreras. Märkligast är kanske Habegger som själv skrivit en biografi över Dickinson. Hör honom i denna föreläsning tillgänglig via youtube: WGHB Forum där han förklarar sina problem kring hur förhålla sig till författarens sexualitet och lesbisk tolkning av dikterna som han känner sig ’uncomfortable with’ (ca 51:30 i föreläsningen). Men liknande tankar förekommer även hos litteraturprofessorn Harold Blooms i introduktionen till How to Write about Emily Dickinson (riktar sig för övrigt till studenter och hur man bör närma sig litterära teman/författare):
Writing about Emily Dickinson tends not to engage her agile believings and disbelievings, her deliberate evasions of our prosy explanation. Did she ever carnally embrace her unstable sister-in-law Sue? I doubt it, but scarcely believe it matters in apprehending the elusive Miss Dickinson of Amherst. Did she embrace Christ? I more than doubt it, though she saw in him a paradigm for her own sufferings, which were mostly in the realm of what Freud was to term “Mourning and Melancholia.”
Camille Paglia är en amerikansk kulturkritiker och professor i litteraturvetenskap (University of Philadelphia). För en amerikansk publik är hon även känd som koluminst i tidningen Salon. Professor Paglia har utvecklat ett eget system för att tolka den västerländska kanon och idétradtionen där motpolerna, diktomin i vårt västerlänska tänkande motsvaras av det apolloninska (manligt) och dionysiska (kvinnligt). Trots den biologistiskt färgade synen på manligt och kvinnligt finns ändå ett intresse av att ta upp Paglia här. För teorin har hon även applicerat på den västerländska litteraturkanon. Paglia är själv en stor beundrare av Dickinsons poesi. Därför är ett helt kapitel tillägnad Dickinson i Sexual Personae: Art & Decadence from Nefertiti to Emily Dickinson med titeln "Amherst Madame de Sade " där kritiserar framförallt Paglia den sentimentala uppfattningen av Emily Dickinson hos moderna läsare. I Dickinsons dikter är det nämligen mycket som kryper omkring, perfekt för freudianska tolkningar och utläggningar. Namn på växter och inte minst insekter förekommer bland stickande blommor och bin. Dickinson skriver inte någon vanlig ”blomsterpoesi”. Vad försiggår egentligen i denna dikt?
So bashful when I spied her!
So pretty—so ashamed!
So hidden in her leaflets
Lest anybody find—
So breathless till I passed here—
So helpless when I turned
And bore her struggling, blushing,
Her simple haunts beyond!
For whom I robbed the Dingle—
For whom betrayed the Dell—
Many, will doubtless ask me,
But I shall never tell!
Dickinson hade ett mycket intressant sätt att skriva brev på. Breven till Susan Dickinson är skrivna med hjälp av poesins språk. Skrivsättet blir förstås extra effektfullt och intressant för mottagaren. Hart har tillsammans med Nell Smith givit ut en del av breven. De finns publicerade och kommenterade i Open Me Carefully: Emily Dickinson's Intimate Letters to Susan Huntington Dickinson (1998). Tyvärr har vi bara Emilys brev kvar. Susan Dickinsons brev till Emily brändes efter hennes död. Detta påpekas även i inledningen.
Dickinson på svenska
Hur fungerar det att läsa diktaren Emily Dickinson i svensk översättning? Jag avslutar inlägget med en rekommendation. För några år sen kom den kända amerikanskan ut i svensk översättning och nyutgåva. Ann-Marie Vinde har översatt och tolkat ett sextiotal dikter till svenska. Innehåller även kommentarer till varje dikt.
Denna översättning från 2010 är viktig eftersom det inte utkommit några nytolkningar av dikterna på svenska sedan 1930-talet. Det finns inga anledningar till att förringa en översättnings betydelse oavsett verk och språk. Dickinson kan vara svårtillgänglig på grund av språket då engelskan i detta fall är ålderdomlig och innehåller ord som inte används idag. Här fyller Vindes tolkning en viktig funktion.
Källor:
DICKINSON, E., HART, E. L., & SMITH, M. N. (1998). Open me carefully: Emily Dickinson's intimate letters to Susan Huntington Dickinson. Ashfield, Mass: Paris Press.
PAGLIA, C. (1990). Sexual personae. New Haven, Yale University Press.
PATTERSON R. (1951). The riddle of Emily Dickinson. Boston: Houghton Mifflin.
PRIDDY, A., & BLOOM, H. (2008). Bloom's how to write about Emily Dickinson. New York, Bloom's Literary Criticism.
