Recension: "Karin Boye - De fyra årstiderna" (2017). En ljudbok med samlade dikter

I detta inlägg recenserar jag en ljudbok. Jag gillar ljudböcker och poddar som kommer till stor användning när man är ute i skogen eller slumrar på tåget. Dessutom är diktläsning något underskattat idag och det ges inte ut så mycket ny lyrik i jämförelse med andra former av litteratur. Därför känns det nu bra att åter få ta itu med en svensk klassiker. Karin Boye (1900-1941) skrev både prosa och dikter. Hon är ganska så mångsidig av sig som författare och diktaren Boye är inte densamma som romanförfattaren. Det finns ständigt nya sidor att upptäcka! Personligen föredrar jag många gånger att läsa lyrik framför romaner. Bra lyrik skapar närvaro mellan texten och läsaren. Den får oss att börja reflektera på ett annat sätt. Dessutom bjuder lyriken många gånger till fler tolkningsmöjligheter än en skriven romantext. Jag tycker dessutom det är mycket roligare att analysera dikter än romaner.

Det är Grammofonbolaget som satt ihop denna antologi av inlästa dikter. Jag får börja med att berömma uppläsaren som jag tycker har ett balanserat förhållningssätt till texterna. Hon har även en jämn och bra rytm under inläsningarna utan att lägga till några egna överdrifter. Ljudboken har en inledning som tar upp några viktiga årtal kring Boyes liv. Det blir även några korta nedslag kring boktitlar, romaner och diktsamlingar. Jag hade gärna sett att inledningen kunde ha varit något längre även om jag inte har något särskilt att anmärka på angående vilka delar av Boyes författarliv man valt att lägga tyngd vid.

De utvalda dikterna kommer från samlingarna Moln, Gömda land, Härdarna och För trädets skull. Det hade varit intressant att redan i inledningen fått veta något om hur man motiverat sitt urval. Jag tycker ändå att urvalet är intressant eftersom man får uppleva andra dikter än de traditionellt kända ("Sköldmön", "Ja, visst gör det ont...") vilket är upplyftande. Boye är bra på att använda både naturmotiv och mytologi i sina dikter, men hon har också en egen stil som gör henne unik bland våra svenska 1900-talsförfattare.

Diktläsning kan upplevas på olika sätt och den vanligaste formen är förmodligen läsning för egen hand. Man glömmer idag lätt bort att lyriken i ett litteraturhistoriskt perspektiv, i sin ursprungliga form var till för att avlyssnas i offentliga sammanhang —  av en stor grupp. Vår tid är tyvärr såpass individualistisk att diktläsning för det mesta får ske på egen hand. Ta därför vara på poesifestivaler och andra sammanhang där lyriken kommuniceras direkt från människa till människa.

Självklart förs också lyriken och det skrivna ordet till en annan dimension när man hör den uppläst. Jag vill därför rekommendera mina bloggläsare att ta sig tid för den upplästa lyriken och införskaffa sig en ljudbok med dikter! Jag tycker det blir lämpligt att avsluta med en ny favorit efter att ha lyssnat på ljudboken:

"Vandraren" från samlingen Gömda land.

Säg mig, dis från Kunskapsbrunnarna,
finns det väl ting att visa mig här?
Svindel griper mig, skratt och skrämsel.
Luften har stigar som bär!

Ensam med dig, du örnögda,
vandrar jag långt, så långt ut,
frusna vägar, klirrande vägar
utan ett mål eller slut.

Alla heliga kärleksdagar
känner sin kväll och sin ensamhet.
Trogen väntar i kvällsljuset
du, som spejar och vet.

Allt jag möter lämnar jag åter.
Dis, du läker brinnande sår.
Klirrande vägar, klirrande vägar
glad med dig jag går.

Följ mig fram genom livsdagarna,
lär mig säga vid mörkrets dörr:
"Intet visste jag, litet vet jag --
mer dock än förr!"

Snabba ljudboksfakta

Titel: Karin Boye - De fyra årstiderna

Författare: Karin Boye

Förlag: Grammofonbolaget

År: 2017

Dikter: Trädet under jorden, Ja visst gör det ont, Källvattnet, I rörelse, Unga viljor viner, Moln, Gräsets sång, Gudarna, Små ting, Kunskap, Vandraren, Tillfrisknande, Via Media, Sköldmön, Nu vet jag, Bål, Svalorna, De dödsdömda, Ögonen är vårt öde, Vägen hem och Asar och alfer.

William Shakespeare idag efter fyrahundra år som död

Visst finns det alltid en anledning till att fira något stort? I år är det särskilt spännande inom litteraturen och litteraturens historia. Åtminstone för anglofiler världen över! 2016 är nämligen det stora Shakespeare-året! Så vad hände för fyrahundra år sedan som ska firas i år? Jo, Shakespeare dog nämligen 23 april 1616.

William Shakespeare har något att tillföra alla tidsåldrar. När vi själva är döda och begravda och minnet om oss redan slocknat bland nära och kära går vi ur historien bortglömda. Vissa namn glöms dock aldrig bort. Självklart hör Shakespeare dit. Fyra århundranden har passerat och den mängd av pjäser, dramer och dikter han var upphovsman till fortsätter att spelas och tolkas världen över. Även Ben Johnson (1572-1637) kunde tidigt konstarera att det var något alldeles speciellt med Shakespeare:

Shakespeare was not of an age, but for all time.

I detta blogginlägg kommer jag att fokusera på den poetiska sidan av barden  Shakespeare. Jag tror aldrig jag läst något av Shakespeare i svensk översättning. När jag läste litteraturvetenskap vid Stockholms Universitet och vi sysslade med Shakespeare använde jag en iphone app som i snyggt gränssnitt tillhandahåller samtliga pjäser och sonetter. Betalar man för en pro-edition för man även bonusmaterial som t ex kommentarer till Shakespeare-porträtten och lexikon över 1500-talets Old English i dramerna.

Sonetterna

Jag är egentligen inget fan av att läsa dramer för mig själv. Dramer är ju helst något man ska uppleva som åskådare. Sonetterna tycker jag däremot har något alldeles särskilt och äkta. Många gånger helt förbisedda trots otaliga översättningar. Visst arrangeras uppsättningar av dramer som Hamlet och Macbeth, men hur många gånger har du varit på en tillställning enbart tillägnad Shakespeares sonetter? I dem skymtar något tidlöst och allmänmänskligt. 1500-talsmänniskan bakom orden försvinner och många gånger tilltalet tycks riktat unik till läsaren. Det är lätt att dela läsupplevelsen och känslorna i den. Sajten about.com har listat de fem mest romantiska sonetterna och på andra plats återfinns sonett 116. Den är ännu mycket populär i olika sammanhang. Inte helt oväntat i samband med bröllop. Som du säkert redan vet har sonetterna inte några namn och de redigerades ursprungligen efter tema och med hjälp av numrering.

Bakgrunden

1609 lät Shakespeare utge sin stora sonettsamling, 154 stycken till antalet. Förläggaren hette Thomas Thorpe (1569-1625).

Thorpe hade även givit ut Ben Johnson, Chapman m.fl och omdömet om honom som förläggare har varierat. En av tankarna ger uttryck för att han ska ha publicerat material utan Shakespeares samtycke och att han ska ha agerat vårdslöst i hanteringen och redigeringen av sonetterna. Moderna kritiker har tagit sig an problemet. Författare till boken William Shakespeare: A textual Companion (1997) diskuterar Wells & Taylor ger Thrope följande omdöme:

Thorphe was a reputable publisher, and there is nothing intrinsically irregular about his publication. (Wells & Taylor 1997, p. 444)

Men det stämmer t ex inte som titelbladet uppger att sonetterna aldrig tidigare publicerats. Flera av dem hade tryckts tidigare i andra sammanhang. Merparten av dem rikar sig till en ung man och endast tjugotal till en okänd kvinna ”the Dark Lady”. Samlingen trycktes under titeln Shake-Speares Sonnets. Never before Imprinted. [Se bilden ovan från svenska wikipedia.] Två av dem (138, 144) )var dock tidigare upptagna i The Passionate Pilgrim (1599). Ansvarige utgivaren var Thomas Thorpe (c. 1569 - c.1635) som även lät utge Ben Johnsons lyrik. Thorpe var troligen den som arrangerade sonetternas ordningsföljd efter att ha köpt manuskriptet av Shakespeare. Han tycks även ha grupperat dem efter ämne och innehåll. Syftet med sonetterna är omöjligt att fullt utröna. Kanske var de menade att vara ett svar på den långa italienska Petrarca-traditionens sätt att skriva dikt? Och då i form av pastisch och parodi? Det kan vara en möjlig tolkning. De bettraktas även som en nystart för kärlekslyriken. Shakespeare leker fritt med könsrollerna i sonetterna. De kommenterar även det politiska klimatet i hans samtid.

I svensk översättning

Av ledamoten i Svenska Akademin, herr C R Nyblom, 1871

Skall med en sommardag jag dig jämföra?
Du är dock mera mild och älsklig än.
Majs ljufva knoppar brukar stormen störa,
Och sommarns fröjd - hvad är så kort som den?

Ibland för häftigt himlens öga glöder,
Ibland dess guldblick är af dimmor gömd;
Ja, hvarje skönhet, som naturen föder,
På något vis är till förändring dömd.

Men aldrig skall din sommarglans förflyta
Ej du förlora skall hvad skönt du fått,
Ej i sin skuggverld döden med dig skryta,
Då med min dikt odödlighet du nått.

Så länge menskor andas, ögon skåda,
Så länge lefver den, med den - I båda.