Visar inlägg med etikett Sindbad. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sindbad. Visa alla inlägg

söndag 4 september 2016

Recension : The Seven voyages of Sindbad the Sailor (1995) samt en fördjupning

img_0192I detta inlägg recenseras The Seven Voyages of Sindbad the Sailor (1995) utgiven i miniformat av Penguin Press. I handlingens centrum står köpmannen Sindbad. Hans karaktär har många gemensamma drag med den klassiska hjältefiguren och jämför honom gärna med Odysseus eller Beowulf. Sindbad slåss mot både sjömonster och sagoodjur på sina äventyr. Precis som majoriteten av all världens sagotraditioner så börjar historien om Sindbad med orden: "Det var en gång...".

Eftersom denna utgåva är i miniformat finns ingen närmare introduktion till verkets tillkomst och vi bör betrakta texten som en klassiker för tid och evighet. Klassiker brukar lämpa sig med en introduktion men så har inte skett i detta fall.  Som fördjupning till denna recension har jag valt att skriva lite mera om själva textens ursprung och tillkomst. Jag har också tittat närmare på ytterligare en omständighet. Nämligen den tidsperiod texten gör anspråk på att vara författad under. Jag skriver därför om det abbasidiska kalifatet och kalifen Harun al-Rashid (763-809), men även om Östrom/Bysans som delade gräns med det abbasidiska kalfitatet. Samtida med Harun al-Rashid var även Västroms kejsare Karl den Store (ca. 742-814) och Östroms kejsarinna Irene (752-803).

Första meningen:



Once upon a time, in the reign of the Caliph Haroun al-Rashid, there lived in the city of Baghdad a poor man who earned his living by carrying the burdens upon his head.


Sista meningen:



The porter remained a constant visitor at the house of his illustrious friend, and the two lived in amity and peace until there came to them the Spoiler of worldly mansions, the Dark Steward of the graveyard; the Shadow which dissolves the bonds of friendship and ends alike all joys and sorrows.


Om textens handling och tillkomst



Berättelserna om Sindbad sjöfararen ingår i det stora eposet Tusen och en natt. Titeln Tusen och en natt är förstås den västerländska benämningen på sagoberättelserna vars persiska ursprungstitel är Hezār-o yek šab [ungefär de tusen (många) berättelserna]. På arabiska Alf leila wa leila [’Tusen nätter och (därtill) en natt’]. Boken tillkom i Persien under 900-talet och innehåller ur ett idéhistoriskt perspektiv källor från persisk-, arabisk-, indisk-, kinesisk-och även grekiska berättelsetraditioner. Dess tillkomstplatser är längs med den berömda Sidenvägen där de muntliga traditionerna ihop med historiska händelser blandar myten och sagan.

[caption id="attachment_1631" align="alignleft" width="300"]SONY DSC Tusen och En Natt - Ett av de äldsta manuskripten, ca. 1200  (bild: Wikipedia)[/caption]

I sagoberättelserna möter vi Scheherazade som gifter sig med en persisk kung. Enligt berättelsen gifter sig den persiske kungen med en ny kvinna varje dag för att sedan avrätta henne nästa dag. När Scheherazade väljs till kungens hustru berättar hon en saga för honom. Scheherazade är en duktig berättare och lyckas undgå tidigare fruars öde. Varje kväll lyckas hon sammankoppla en saga med en annan saga. När gryningen kommer är kungen såpass förväntansfull på hur sagan ska sluta att han låter Scheherazade leva ytterligare ett dygn för att kunna höra fortsättningen. Genom detta sätt överlistar hon kungen och räddar sitt eget liv. Scheherazades sagor består under 1001 nätter och efter dessa nätter ger kungen upp och låter henne leva.

Det källkritiska perspektivet i berättelserna om Sindbad Sjöfararen



Ur en redaktionell synvinkel är berättelsen om Sindbad och hans många resor ett relativt sent tillägg till Tusen och en natt. Berättelserna finns inte medtagna i det tidigaste manuskriptet från 1200-talet. Under 1600- och 1700 talet förekommer Sindbads sju resor också i självständiga och fristående format. I de arabiska källorna är berättelserna om Sindbad att betrakta som helt fristående från verket Tusen och en natt.

Bokomslag Sindbad the Sailor and Other Tales from the Arabian Nights (e-bok)

Starten på islams guldålder : Harun al-Rashid



Berättelserna om Sindbad och hans många äventyr utspelar sig under det abbasidiska kalifatet och kalifen Harun al-Rashids regim. Han föddes ca 763-766 och avled 809. Harun al-Rashid utnämndes till kalif 786 och var så fram till sin död. Han levde och verkade under början av den tid som i historieböckerna brukar kallas för islams guldålder (ca 700-1200) tack vare den kulturella och vetenskapliga blomstring som då ägde rum. Under Harun al-Rashids regim grundades biblioteket Visdomens hus [bayt al-Hikma] i Bagdad. Han lät även bygga ett flertal palats.

[caption id="attachment_1182" align="alignleft" width="166"]harun_al-rashid_and_the_world_of_the_thousand_and_one_nights Harun al-Rashid. (Bildkälla : Wikipedia)[/caption]

Några år före sin död flyttade han sin administration och huvudstad till ar-Raqqah i Syrien från Baghdad. I ar-Raqqah har flera arkeologiska fynd kunnat sammankopplas med Harun al-Rashids epok. Dessa fynd har upptäckts kring hans palats, men även fynd kopplade till slagfält mellan det gamla Bysans och abbasidiska kalifatet har återfunnits i områdena kring ar-Raqqah. Några årtionden efter hans bortgång påbörjades de arabiska översättningarna av de grekiska filosoferna. Det är tack vare de arabiska översättarna som insåg värdet i grekernas efterlämnade skrifter som västvärlden snabbt kunde ta del av Platon och Aristoteles verk.

Även runt kalifen Harun florerade en muntlig tradition av berättelser som blandade historiska fakta med mytens legendariska förtecken. Inte minst kalifen själv deltog och förstärkte mytens egenskaper kring sin egen person. Flera av dessa muntliga traderingar och historier kom sedan att hamna som nedtecknade berättelser i Tusen och en natt. Lika berömd som Harun al-Rashid blev också hans hustru Zubaidah bint Jafar (d. 831) vars fader var halvbror till kalifen Al-Mahdi, den tredje abbasidiske kalifen. Zubaidah bint Jafar ombesörjde byggandet av vattenreservoarer och kanaler mellan Baghdad och pilgrimsorterna Mecka och Medina. Allt för att hjälpa och underlätta färden för pilgrimerna mellan dessa städer. För att ära kalifens hustru byttes namnet ut på själva pilgrimsleden och den kallades för Darb Zubaidah.

Mellan öst och väst i de kristna imperierna - Kejsarinnan Irene och Karl den Store



I sammanhanget kan det vara värt att nämna något om hur världen såg ut utanför det abbasidiska kalifatet och vilka kristna politiska aktörer som var verksamma samtidigt som Harun al-Rashid. Inom det bystantinska imperiet rasar en av de största religiösa striderna i den ortodoxa kyrkohistorien, nämligen den ikonoklastiska bildstriden där huvudfrågan stod mellan de som ville behålla religiösa bilder (ikoner) och de som ville göra sig av med bilder.

Kejsarinnan Irene född 752 kom från Aten där fadern förmodligen hade en politisk position. Irene var från början satt som förmyndare åt sin omyndige son Konstantin IV. Det var hon under några år tills han blev myndig och i sin tur förvisade henne från hovet. Det blev hans främsta politiska misstag då Irene var populär hos folket. Irene återvände, men när sonen försköt sin hustru och begick bigami utnyttjade hon skandalen som legitimt skäl att avsätta honom.  Sedan regerade Irene ensam Bysans mellan 797-802. Hennes största politiska bedrift var sammankallandet av de två kyrkomöten som avslutade av den ikonoklastiska bildstriden. Hon valde att stödja användandet av religiösa bilder i liturgin. Mötet beslutade att religiösa bilder skulle vara kvar.

[caption id="attachment_852" align="alignleft" width="162"]320px-irina_28_pala_d27oro29 Irene av Bysans. Bildkälla: Wikipedia[/caption]

Det abbasidiska kalifatet gav Bysans stora problem framförallt militärt. Harun al-Rashid ödelade den bysantinska delen av Anatolien 780-782. Målsättningen var inte att erövra Östrom, men däremot var syftet att demonstrera kalifatets makt och militära förmåga. Därför stördes gränserna med militära provokationer. År 786 vägrade dock  Irene att betala tribut för ett förlorat slag fyra år tidigare till kalifatet och ett nytt storkrig bröt ut till följd av detta. Kriget blev till stor framgång för Bysans och staden Hadath i Kilikien kunde återerövras från abbasiderna. I samband med utnämningen till kalif startade Harun al-Rashid år 798 ett nytt krig mot Bysans och denna gång förlorade Bysans.

Påven i Rom vägrade dock att erkänna Irene som rättmätig härskare över Bysans på grund av att hon var kvinna. En rad teologiska motiveringar låg bakom beslutet. Själv hade hon nog inte varit främmande för ett samarbete mellan de kristna imperierna. Vad hade kunnat hända med historiens gång ifall Irene gift sig med Karl den Store? Eller om hon hade lyckats få sin dotter bortgift med Karl den Stores son? Problemet var återigen religionen. Bysans kejsardöme betraktades enligt påven i Västrom som vakant och utan någon riktig regent. Istället utnämnde påven i Rom år 800 Karl den Store till härskare även över Östrom. Kanske hade kalifen Harun al-Rashid bättre diplomatiska förbindelser med kejsar Karl den Store än med Bysans? De skickade gåvor till varandra. Harun sände bland annat ett vattenur till kejsaren och den berömda elefanten Abul-Abbas. Han blev den första elefanten på nordeuropeisk mark sedan romarrikets tid. Abul-Abbas var tydligen en omtyckt gåva, användes i hovceremonier och skickades runt i Frankerriket på olika uppdrag. Bland annat skickades elefanten ut i strid mot den danske kungen som hade gjort uppror mot Karl den Store. Detta tycks ha blivit elefantens sista strid. Abul-Abbas som uppnått en aktningsvärd ålder av fyrtio år fick tyvärr lunginflammation och avled.

Trots att Irene inte var den första kvinna som regerat Bysans var hon ändå krönt kejsare och regerade imperiet på de kejserliga villkor som tillkom män inom den ortodoxa traditionen. Östrom kom inte heller att falla på grund av att Irene var en kvinnlig regent. Istället röjdes hon ur vägen genom en intern maktkamp och avsattes. Genom en sammansvärjning kom Nikeforos I till makten i Östrom. Nikeforos I förde krig mot Harun al-Rashid men stupade i ett annat mot bulgarerna, vars kung enligt traditionen, gjorde en skål av Nikeforos huvud. Irene försattes i exil och slutade sina dagar på grekiska ön Lesbos. Enligt vissa källor överlevde hon där genom att spinna ull till försäljning. Hon dog också i exilen efter bara ett år.

Något som jag funderat över är varför hon aldrig kanoniserades, eller helgonförklarades av den ortodoxa kyrkan då hon gick den till viljes i alla teologiska frågor och avslutade bildstriden. Någon som har en teori varför det blev så? 

Källor & referenser



Abbasid Dynasty


The Abbasid Caliphs - In Our Time with Melvyn Bragg, BBC Radio (2006.02.02)

Charlemagne : Holy Roman emperor Harun al-Rashid


Irene : Byzantine empress


Sindbad the Sailor


The Thousand and One Nights