Denna roman är en skönlitterär debut av författaren, Ebba Witt-Brattström. Tidigare har Witt-Brattström (tillika professorn i litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet), främst producerat facklitteratur, men också en del självbiografiskt. Jag åsyftar främst hennes beskrivningar av svensk feminism under 1970-talet (Grupp 8) och som bland annat resulterat i böckerna: Å alla kära systrar! (Norstedts 2010); samt Stå i bredd : 70-talets kvinnor, män och litteratur (Norstedts 2014).
Av Witt-Brattström har jag tidigare bara läst Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelse (Norstedts 1997) och Dekadensens kön vilken handlar om kulturparet Laura Marholm och Ola Hansson. Ediths jag bygger på Witt-Brattströms avhandling om finlandssvenska poeten Edith Södergran och kanske finns det anledning att återkomma till dessa två titlar framöver. Jag har främst varit intresserad av den litteraturvetenskapliga sidan hos Witt-Brattström så det är intressant att det nu år 2016 kommer en debutroman.
Boktiteln Århundradets kärlekskrig anspelar förstås på Märta Tikkanens roman Århundradets kärlekssaga, en modern klassiker som jag tyvärr inte har läst, men kanske borde med tanke på hur viktig den tycks varit för denna roman. Däremot hade jag associationer till både Strindbergs Giftas och Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap. Men det var innan jag slog upp bokpärmarna. Berättelsens huvudpersoner i Århundradets kärlekskrig är namnlösa och kallas genomgående för "hon" och "han". De har varit gifta länge, nästan ett helt liv har de levat tillsammans. Förmodligen tillhörande den generation som inte skiljer sig. Att låta karaktärerna stå namnlösa i berättelsen är förstås ett effektivt sätt att skapa stämning. Stilgreppet fungerar trots allt i denna roman. "Han" verkar gå runt med en ständig undantryckt ilska, den passiv-aggressiva typen. Den närmsta omgivningen, dvs "hon" får gå på tå. Ibland krävs inte mycket för att reta upp kulturmannen i berättelsen. Gillar han ens kvinnor än annat som ett bihang till mannen att få en avkomma ihop med? "Han" har gift sig med "hon" och har gjort allting rätt enligt "hans" generations regelbok.
Förutom att huvudtemat är relationsdrama, äktenskap så finns det ytterligare små teman genom berättelsen, exempelvis bildning och klass. Ur ett sociologiskt perspektiv är det lätt att placera protagonisterna i det övre samhällsklassen. Det läser man lätt av genom bildningen som framträder likt ett underordnat tema i grälen. Frågorna de brottas med är dock allmängiltiga och oberoende av klass och bildning.
Ordhatet haglar mellan protagonisterna. Det är förstås en jättejobbig läsupplevelse och då syftar jag förstås på själva berättelsen som förmedlas. Den är stark och kräver läsarens uppmärksamhet. Punktromanen som skrivsätt passar bra för läsaren då det blir mycket över till egen reflektion och man fastnar inte mellan raderna. Språket är dessutom underbart! Sköna, korta meningar som ger mig hopp om att modern litteratur inte alls är stendöd! Som helhet med tema och litterär stil inbegripen är detta en mycket bra roman för att vara en skönlitterär debut idag. Välskriven och med ett engagerande tema. Jag ser därför med stor tillförsikt fram mot nästa roman av Witt-Brattström.
