Idag återkommer jag till Gustaf Fröding (1860-1911) och en dikt ur samlingen
Gitarr och dragharmonika -
Stämningar och stämningsbilder (1891). Om du är en ny läsare av Fröding vill jag gärna rekommendera dig att söka tonsättningar av hans verk. Musiken är en underbar kraft i språket. Frödings dikter lämpar sig verkligen till musik! Till denna dikt skulle däremot något mer lågmält vara bra. Fröding skildrar vinternatten och fångar in några välkända drag i den som de flesta människor, vilka någon gång upplevt en vacker vinterkväll eller natt, kan känna igen sig i. Fokus ligger på naturen och hur beskrivningen av den sätter den melankoliska stämningen.
Vinternatt
Låt oss åka sakta,
låt oss dock betrakta
skogens vita slott,
golvens marmorstenar,
vita valv av grenar,
som till himlen nått.
Ej ett snöstoft röres,
under valven höres
ingen vinds musik,
snön har rett alkover,
och därinne sover
sommarns frusna lik.
Iskristaller stöda
lägret, där den döda
sig till vila lagt,
vita sängomhängen
sväva över sängen,
enar hålla vakt.
Och metalliskt kalla
månestrålar falla
ned i öde sal,
och från alla kanter
gnistra diamanter
i oändligt tal.
Stjärnorna med sorgens
silver smycka borgens
genombrutna tak,
dunkla skuggor glida
sakta genom vida
skymtande gemak.
