I detta inlägg presenterar och recenserar jag en bok som är en omfattande introduktion till den arabiska filosofin.
The Cambridge Guide to Arabic Philosophy (2005)
innehåller ett flertal vetenskapligt granskade artiklar och som redaktörer för utgåvan återfinner vi Richard C. Taylor (
Marquette University) och Peter Adamson (
Kings College). Utgåvan består av nitton kapitel och avslutas med en omfattande bibliografi. I denna typ av akademisk litteratur brukar det bibliografiska bli en spännande ledtråd till nya läsupplevelser. Ur forskningens synvinkel blir det förstås oumbärligt att utesluta ett dylikt avsnitt då bibliografier många gånger ger en översikt av inte bara forskningsläget kring ett visst ämne utan avslöjar även artikelförfattarens källor. Boken är just det, en samling artiklar kring arabisk filosofi och idétradition tydligt kronologiserade i ett historiskt sammanhang. Jag väljer att använda termen arabisk filosofi i recensionen för att det är bokens titel, men vill understryka att jag medveten om att begreppet islamisk filosofi också är vanligt förekommande. Att använda termen islamisk blir övertydligt för den arabiska filosofin har ändå sitt hjärta i den idétradition som uppstod under det abbasidiska kalifatet under 800-talet. Då hade religionen islam redan fått ett tydligt fotfäste och den historiska epoken mellan 800-1100-talet brukar även kallas för
den gyllene eran och kännetecknades av ett starkt kulturellt uppsving inom flera områden (konst, kultur, litteratur m.m). Redaktörerna påpekar dock i inledningen att arabisk filosofi är lika gammal som islam själv men att det var den tidiga kontakten 800-talet med de grekiska urkunderna som blev själva startskottet på den filosofiska framgången. De arabiska översättningarna av de grekiska klassikerna är dessutom en kulturgärning som kom västvärlden till stor nytta. 800-talets Bagdad var platsen för den arabiska filosofins födelse och här fick den näring inte bara från det grekiska tänkandet, utan även från kristendom och judendom:
In response, Muslim, Christian, and Jewish philosophers writing in Arabic began to make important contributions to a tradition of philosophizing that continues alive to the present day.
En av de mest betydelsefulla filosoferna var Avicenna (980-1037). Adamson & Taylor undervärderar inte hans betydelse då han får ett något större utrymme än övriga. Avicenna var starkt påverkad av nyplatonismen, men är kanske desto mer känd för sina bidrag inom medicinen. Boken börjar med just grekerna (2 kap.) och den grekiska filosofins inflytande. Tyngdpunkten vilar på översättningsarbetet. Så även det tredje kapitlet där Al-Kindi som ofta kallas för den förste arabiske filosofen tas upp. Han var också influerad av nyplatonismen och utvecklade ett eget synsätt på t ex världssjälen och det mänskliga intellektet. Al Farabi (872-950) och den ismailitiska skolan (
shia) tas upp i de följande kapitlen. Vi får även stifta bekantskap med andra kända namn som t ex. al Ghazali (1058-1111) och andra skolor. Ett intressant kapitel är beröringspunkterna mellan arabisk och judisk filosofi då de påverkat varandra. Stor behållning av boken kan läsaren även ha i avsnittet om hur den arabiska filosofin togs emot i västvärlden och avsnittet om hur läget ser ut idag inom persisk och arabisk filosofi. Rekommenderas till alla som har intresse för arabisk idéhistoria.
