tisdag 15 augusti 2017

"Blomman bitterhet" - En dikt av Karin Boye


I detta korta inlägg tänkte jag fokusera på en dikt av Karin Boye (1900-1941). Dikten "Blomman bitterhet" ingår i Boyes sista samling De sju dödssynderna som gavs ut postumt några månader efter hennes självmord i Alingsås. Precis som många andra dikter i denna samling möter läsaren det ledsamma och tröstlösa. Det kan vara värt att i sammanhanget påpeka att Boyes självmord var mycket tabubelagt under hennes egen samtid. För att undkomma frågor om det, blev det många gånger tyst och man satte på Boye en slags helgongloria där man försökte utmåla hennes död som någonting hon valt själv som resultat av inre filosofisk konflikt hon inte kunde lösa. Kanske berodde det på tidens okunskap om psykisk ohälsa som delvis bidrog till den bilden. Idag vet vi att människor inte begår självmord utifrån filosofiska eller moraliska föreställningar man inte orkar leva upp till, men på 1940-talet var psykisk ohälsa tabubelagt i samhället.

Ett socialt tabu var också Boyes livsstil då hon sammanbodde med en kvinna vid namn Margot Hanel som hon träffat i Berlin. Efter Boyes död gjorde modern sitt yttersta för att utplåna spåren av Margot och förstörde brev och dikter med lesbiskt innehåll. Vad jag ville få sagt angående sista diktsamlingen var att den blev starkt kronologiserad och tematiserad där döden stod i fokus. Det var inte Boye som stod för denna regi. Hur hon själv velat utforma sin sista samling är omöjligt att veta. Dikten "Blomman bitterhet" är starkt dualistiskt, den går mellan mörker och ljuset. Det mörka dominerar i de två första styckena där Blomman bitterhet definieras. Lägg märke till raden: "Plåga och välsignelse - var har väl sin. Inte vet jag livets mått, men vet att du blev min." Det bibliska motivet är tydligt, här finns referens till sjutalet. Sju bedrövelser nämns som protagonisten har druckit. Vilka dessa sju bedrövelser är vet vi inte, men det kan vara en anspelning på de sju dödssynderna.

De sista två raderna avslutas med bibliska referenser till Adam, den första människan samt den bibliska gestalten Job som tålmodigt utstod många svåra prövningar och belönades tillsist av Gud för sin trofasthet. De båda gestalterna är något som protagonisten i dikten väljer att identifiera sig med enligt min tolkning. I Adam möter oss det tidlösa och allmänmänskliga och Job valde att lova Gud istället för att bittert förbanna sina olyckor. De avslutande raderna är mycket hoppfulla och tycks se ljust på livet. Blomman Bitterhet blir istället "rik på varmgyllne honung, som är solljuset lik".



Blomma blomma Bitterhet,

hur står du nu så full

av guldmogen honung

för all din beskhets skull.

Hur dignar du av skänker,

som ängarnas mandelblomma

väl aldrig kunde bära,

den blidhyllta fromma.


*


Plåga och välsignelse -

var har väl sin.

                                                            Inte vet jag livets mått,
men vet att du blev min.

Din kalk var som eld.

Din saft var som galla.

Du bjöd sju bedrövelser,

och jag drack dem alla.

                                                                                   *

Blomma blomma Bitterhet,

hur blev du sist så rik

på varmgyllne honung,

som är solljuset lik.

Här står jag, matt av sötman

i din klarnade gåva.

Med Adam vill jag jubla.

Med Job vill jag lova.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar