Recension: "Kung Leopolds vålnad - Om girighet, terror och hjältemod idet koloniala Afrika"

Denna bok handlar om landet Kongo och dess västerländska historia. Det är ingen vacker historia för den historiska period som ligger i fokus är kolonialismens tid. Kongo blev särskilt hårt drabbat av kolonialismen när västvärldens länder under 1800-talet började dela upp den afrikanska kontinenten mellan sig. Där i Kongo skedde nämligen ett omfattande folkmord på dess ursprungsbefolkning! Samtidigt plundras landets tillgångar när Belgiens kung lägger beslag på naturtillgångarna gummi och elfenben. Det blev kung Leopold av Belgien som lade beslag på det enorma landsområdet som fanns omkring den stora Kongofloden. Adam Hochschild lyckas fånga många delar av en komplicerad historia och föra dem samman i en resonabel och intressant handling. Inte bara det omfattande folkmordet dokumenteras och diskuteras, utan även den motståndsrörelse som växte sig stark. Man lär sig mycket om afrikansk historia tack vare denna bok. Väldigt allmänbildande och engagerande! Adam Hochschild påpekar tidigt i boken att även om Europa idag har glömt offren i Leopolds Kongo så har han återfunnit och rekonstruerat en stor mängd råmaterial. Dessa består av gamla anteckningar från resanden i området, forskare, fartygskaptener, militärer, missionärer och resande gentlemens berättelser (ibland någon dams) om besök på olika platser och deras synintryck. Han påpekar dock att den västerländska "blicken" har varit dominerande, men det kan ha en förklaring eftersom det inte brukades något skriftspråk i Kongo när européerna kom dit. Det värsta blodbadet i landets historia ägde rum mellan 1890-1910. Tilläggas bör att många koloniala tjänstemän inte hade några moraliska betänkligheter över det skoningslösa mördandet som de antingen bevittnade passivt- eller aktivt tog del av.

Originalets titel: King Leopold's Ghost (1998)

Översättning: Hans Björkegren

Förlag: Ordfront

Tryckår: 2007 [pocket]

Sidantal: 447

Boktips -"Eftertankar om Strindberg" (1980)

I ett tidigare inlägg på bloggen recencerade jag Olof Lagercrantzs Strindsbergsbiografi som gått i nytryck ett flertal gånger genom åren. Jag tipsar även om hans bok Eftertankar om Strindberg (1980). Det är en hyfsad liten skrift på 128 sidor och innehåller Lagercrantz egna reflexioner kring Strindberg och även om arbetet med biografin. Boken är uppbyggd av ett tjugotal mindre essäer. Bland annat försöker han besvara frågan huruvida Strindberg var en ensam människa. Lagercrantz konstaterar vidare att vi vet mycket om Strindbergs själsliv, men kanske mindre om hans fysik och utseende. Om du inte vill läsa den i bokform, så finns Eftertankar om Strindberg publicerad som faksimil av Litteraturbanken.se. Besök gärna deras hemsida. 

Recension: "August Strindberg" av Olof Lagercrantz

I tidigare inlägg på bloggen har jag recenserat några litterära biografier skrivna av litteraturkritikern Olof Lagercrantz (1911-2002). Tilläggas bör att Lagercrantz hade avlagt akademisk examen inom ämnet litteraturvetenskap och blev fil.dr 1951 med avhandlingen om Agnes von Krusenstjerna; som han även var släkt med. Han var även chefredaktör på tidningen DN mellan 1950-1975.
När Lagercrantz gav ut boken "August Strindberg" 1979, fick den ändå blandad kritik. Några röster gjorde gällande att Lagercrantz bok inte tillförde så mycket nytt och att han använt sig för mycket av redan kända fakta om Strindbergs liv. Sven Deblanc, Sven Stolpe och Ingvar Holm var några kända litteraturvetare med invändningar. Det finns ingen djupodlande psykologisk försök till tolkning av Strindbergs personlighet och frågan om han eventuellt kan ha haft någon form av psykisk sjukdom förnekar Lagercrantz. Biografin sägs inte heller bidra med någon större förståelse av den så kallade Inferno-krisen som getts stort utrymme i biografi- och litteraturforskningen om Strindberg.¹
Den har också översatts till ett flertal språk och utkom i Kina med 40,000 exemplar. I Sverige har biografin tryckts ett flertal gånger så det märks att Lagercrantz ändå nått en bredare, folklig publik med sina böcker. Jag recenserar här en pocketutgåva från 1990 då utgiven av bokförlaget Whalström & Widstrand. Den har kvar samma förord sedan 1979. Biografin har ett klassiskt upplägg med Barndomen som första inledande kapitel och Döden som det avslutande artonde kapitlet. Lagercrantz har ett enkelt språkbruk och biografin är återberättande i sin framställning. Den är tidvis "pratig" men innehåller förstås Lagercrantz egna uppfattningar och tolkningar av Strindbergs litteratur. Jag har inte sett att boken numera finns till försäljning i de stora nätbokhandlarna och det är kanske lika bra?

---

1. 
   Forskning kring Strindbergs Inferno-period 1894-1896 har gjorts av Gunnar Brandell i Strindbergs infernokris. Stockholm 1950, Bonniers. ↩
   

Recension: "Unspeakable love: Gay and Lesbian Life in the Middle East"

Idag är det Prideparadens dag i Stockholm så jag uppmärksammar Pride i detta blogginlägg genom att ta upp boken "Unspeakable love: Gay and Lesbian Life in the Middle East" (i sv. övers. 2007). Även om Prideparaden är mest fest så är Prideveckan ett sätt att uppmärksamma HBTQ-personers sociala villkor genom olika seminarier, teman och föreläsningar. Det finns många viktiga frågor att ta hänsyn till och debatten om t.ex hedersförtryck brukar vara synlig i svensk media. Vi har också många duktiga politiker och debattörer som för fram frågan! Kvinnors röster i förorten måste få höras och inte glömmas bort. HBTQ-personer i Sverige är också många gånger drabbade av en form av hedersförtryck som liknar kvinnors situation om de kommer från patriarkala kulturer. Det offentliga samtalet om just deras situation kan jag tycka är osynlig och borde uppmärksammas mer under t.ex Pride. Homosexualitet i arabvärlden är ett starkt tabu. Människor från Mellanöstern som är HBTQ har det inte lätt alla gånger med sina familjer i väst även om inte staten dödar dem. Whitakers bok handlar dock inte om muslimska HBTQ personer i västvärlden. Han beskriver bögars och lesbiskas situation i länder som Egypten, Libanon och Saudiarabien. I många av dessa länder är homosexualitet belagt med dödsstraff. De stränga lagarna bygger i sin tur på religionen islam där imamerna har en mycket traditionell och intolerant syn. En konservativ tolkning av texterna i Koranen och Profetens Sunna innebär ett tydligt nej till samkönat sex.  Det är t.o.m belagt med dödsstraff att ha samkönat sex och detta tillämpas också idag av flera arabiska länder. Jag tycker att Brian Whitaker som är en känd journalist från tidningen The Guardian förhåller sig nyanserat till sitt studieområde och boken belyser flera sociala problem och svårigheter som HBTQ-personer i Mellanöstern måste leva med idag. De måste leva "undanskymda" i garderoben i rädsla för både familjen och staten. Whitaker hittar dock några ljusglimtar även om läget är svårt och på sikt tror han även att förändring kan ske i synen på HBTQ personer även i Mellanöstern. Överlag är boken ändå ett mycket litet bidrag till ett stort område och som läsare vill man gärna veta mera.



Tryckår: 2006 [jag recenserar den engelska utgåvan]

Sidantal: 264

Förlag: University of California Press

Nyckelord: islam, sociologi, queer, gender studies

Besök gärna Brian Whitakers hemsida Al-Bab: An open door to the Arab World! Den har många intressanta artiklar och kommenterar fortlöpande arabiska nyheter. Uppmärksammar även hbtq.

Recension: "When God spoke English - The making of the King James Bible"

I DENNA bokrecension tänkte jag reflektera litet kring brittisk litteratur- och kulturhistoria. Boken When God spoke English - The making of the King James Bible (2011) är skriven av Adam Nicolson (yes, barnbarn till Harold N. & Vita Sackville-West) och blev tryckt lagom till 400-års jubiléet av slutarbetet med den engelska bibelöversättningen som engagerade ett femtiotal brittiska teologer från Oxford, Cambridge och London mellan 1604-1611. Man måste kanske inte vara britt för att förstå just denna utgåvas betydelse för anglikanska kyrkans utveckling, men också i kulturhistorisk bemärkelse är King James Bible unik inte minst ur ett språkhistoriskt sammanhang. Men en bibeltext kan lätt framstå som anonymiserad. Bakom det mäktiga översättningsarbetet fanns många framstående teologer och framförallt individer och det är deras namn, röster och personhistoria som Adam Nicolson delvis synliggör i denna bok. 

Förlag: Harper Press
Tidigare tryckt som: "God's Secretaries: The Making of the King James Bible", 2003

Sidantal:  281 [inklusive appendix; index]

Priser/utmärkelser: W.H. Heinemann Award, 2004

Ännu idag används King James Bible flitigt bland engelsktalande, främst konservativa kristna och översättningen har sedan länge förlorat sin copyright utom i England där det fortfarande existerar restriktioner ifråga om publicering och äganderätt.  Jag uppmärksammade under förra året Shakespearejubileet och skrev då att få omständigheter har haft så stort inflytande på det engelska språkets utveckling som William Shakespeare och King James Bible.

King James Bible är förstås även en bit viktig kyrkohistoria och 2017 som också markerar Lutherjubileet i den protestantiska världen sätter gärna Bibeln och översättningar av Bibeln i centrum. Att varje kristen skulle ha möjlighet till att själv läsa Bibeln var den reformatoriska rörelsens främsta kännetecken och en stötesten för den katolska världen som inte tillät bibelöversättningar eller att någon annan utom prästen skulle få läsa Bibeln och dessutom bara på latin. Dessutom var protestanterna utsatta för en förföljelse utan dess like innan Henry VIII gjorde den engelska kyrkan till statskyrka med  sig själv som överhuvud. Protestanter brändes ihjäl på bål och föräldrar som lärt barnen be Fader Vår på engelska istället för latin dömdes till döden under häxliknande processer. Allt urartade tillslut och förföljelser pågick intensivt på båda sidor. 

Författaren Adam Nicolson bidrog även i den BBC producerade TV-dokumentären med sina kunskaper. Kontexten och de historiska sammanhangen bakom King James Bible tillblivelse ligger dock djupare än vad som kan komma till uttryck genom en enda bok som denna. En rad historiska omständigheter finns att ta djupare hänsyn till. Bibelöversättningen tillkom i en tidsanda starkt präglad av social oro och politisk konflikt. Det Jacobitiska England med sin starkt utpräglade puritanism (och vars kyrkoanknutna föredrog Geneva-Bibeln (1560) framför en nyöversättning); stod många gånger i skarp kontrast till den protestantiska statskyrka kung James I ville återskapa och vara överhuvud för. Boken fokuserar desto mer på dessa politiska omständigheter som ledde fram till King James Version än de teologiska dispyterna i samtiden. Som läsare har man även stor nytta av den appendix i boken som även genom en kronologi presenterar bibelkommissionens arbete år för år i parallell med samtida historiska händelser mellan 1604-1611.

Vad innehåller King James Bible?

King James Bible, även känd som King James Version är en fullständig översättning av Bibelns alla böcker från det gamla (GT)- och nya testamentet (NT). Den tog sju år att färdigställa hela Bibeln och den skulle vara för allmänheten, dvs läsas i kyrkorna. Översättningarna ur GT bygger på den masoretiska texten, med spår från LXX/Septauginta och den latinska Vulgatan. NT:s böcker är översatta från Textus Receptus, med inslag från den latinska Vulgatan och de apokryfiska böckerna härrör från den grekiska Septauginta och latinska Vulgatan. Vidare konsulterade översättarna tidigare engelska översättningar och Geneva Bibeln från 1560. Nedan titelbladet för den första tryckningen, 1611. 

Den mångsidiga bibelkommissionen

JAMES I (1566-1625) hade inte någon lätt uppgift framför sig när han beslutade sig för att en ny översättning av Bibeln till engelska var nödvändig. Men han var inte enfaldig, istället för att bara bruka en översättare, som dessutom med stor sannolikhet inte skulle hinna med ett sådant mastodontarbete under en hel livstid tillsatte James I en "bibelkommission" bestående av ett femtiotal män. Och det var många viljor i landet som skulle tillfredsställas genom nyöversättningen - puritaner, kalvinister och inte minst James I måste blidkas. James I var inte någon religiös fundamentalist, men han var noga med den världsliga ordningen och i den ordningen var det han och ingen annan som med Guds hjälp var satt att regera landet. Kyrkans överhuvud var inte längre påven utan konungen. Dessutom fortsatte den kulturella blomstringen som tog fart under Elizabeth I:s regeringstid. Men vilka var männen bakom översättningen? Allesammans var förstås teologer, språkvetare, universitetsanknutna och många präster. Kommissionen delade in dem i olika lag där varje lag utförde ett visst antal översättningar. 

Den första laguppställningen från Westminister översatte de fem Moseböckerna, Josua, Domarboken, Ruts bok, 1-2 Samuelsböckerna; samt 1-2 Konungaböckerna. Den första laguppställningen från Cambridge översatte 1-2 Krönikeböckerna, Esras bok, Nehemja, Esters bok, Jobs bok, Psaltaren, Ordsspråksboken, Predikaren och Höga Visan. Den första laguppställningen från Oxford översatte Jesaja, Jeremia, Klagovisorna, Hesekiel, Daniel, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jonas bok, Mikah, Nahum, Habackkuk, Sefanja, Haggaj; samt Malaki. Den andra laguppställningen från Cambridge översatte enbart apokryferna. Den andra laguppställningen från Oxford översatte de fyra evangelierna, Apostlagärningarna och Uppenbarelseboken. Den andra laguppställningen från Westminister översatte enbart breven, de så kallade epistlarna i NT. 

Första tryckningen, 1611

Men det gick inte så bra när nyöversättningen gick ut i tryck 1611. Tryckfelsnisse var framme och ställde till det rejält. För en människa på 1600-talet som många gånger såg annat framför rationella, mänskliga felsteg bakom ett feltryck i en så viktig bok som Bibeln skyllde naturligtvis på Djävulens inblandning. Mitt i Moseboken kunde de kristna nämligen utläsa "Thou shalt commit adultry". Sättaren hade helt enkelt glömt bort att placera in ordet "not" mellan "shalt" och "commit". 



 

Recension : The Cambridge Guide to Arabic Philosophy (2005)

I detta inlägg presenterar och recenserar jag en bok som är en omfattande introduktion till den arabiska filosofin. The Cambridge Guide to Arabic Philosophy (2005) innehåller ett flertal vetenskapligt granskade artiklar och som redaktörer för utgåvan återfinner vi Richard C. Taylor (Marquette University) och Peter Adamson (Kings College). Utgåvan består av nitton kapitel och avslutas med en omfattande bibliografi. I denna typ av akademisk litteratur brukar det bibliografiska bli en spännande ledtråd till nya läsupplevelser. Ur forskningens synvinkel blir det förstås oumbärligt att utesluta ett dylikt avsnitt då bibliografier många gånger ger en översikt av inte bara forskningsläget kring ett visst ämne utan avslöjar även artikelförfattarens källor. Boken är just det, en samling artiklar kring arabisk filosofi och idétradition tydligt kronologiserade i ett historiskt sammanhang. Jag väljer att använda termen arabisk filosofi i recensionen för att det är bokens titel, men vill understryka att jag medveten om att begreppet islamisk filosofi också är vanligt förekommande. Att använda termen islamisk blir övertydligt för den arabiska filosofin har ändå sitt hjärta i den idétradition som uppstod under det abbasidiska kalifatet under 800-talet. Då hade religionen islam redan fått ett tydligt fotfäste och den historiska epoken mellan 800-1100-talet brukar även kallas för den gyllene eran och kännetecknades av ett starkt kulturellt uppsving inom flera områden (konst, kultur, litteratur m.m). Redaktörerna påpekar dock i inledningen att arabisk filosofi är lika gammal som islam själv men att det var den tidiga kontakten 800-talet med de grekiska urkunderna som blev själva startskottet på den filosofiska framgången. De arabiska översättningarna av de grekiska klassikerna är dessutom en kulturgärning som kom västvärlden till stor nytta. 800-talets Bagdad var platsen för den arabiska filosofins födelse och här fick den näring inte bara från det grekiska tänkandet, utan även från kristendom och judendom:

In response, Muslim, Christian, and Jewish philosophers writing in Arabic began to make important contributions to a tradition of philosophizing that continues alive to the present day.

En av de mest betydelsefulla filosoferna var Avicenna (980-1037). Adamson & Taylor undervärderar inte hans betydelse då han får ett något större utrymme än övriga. Avicenna var starkt påverkad av nyplatonismen, men är kanske desto mer känd för sina bidrag inom medicinen. Boken börjar med just grekerna (2 kap.) och den grekiska filosofins inflytande. Tyngdpunkten vilar på översättningsarbetet. Så även det tredje kapitlet där Al-Kindi som ofta kallas för den förste arabiske filosofen tas upp. Han var också influerad av nyplatonismen och utvecklade ett eget synsätt på t ex världssjälen och det mänskliga intellektet. Al Farabi (872-950) och den ismailitiska skolan (shia) tas upp i de följande kapitlen. Vi får även stifta bekantskap med andra kända namn som t ex. al Ghazali (1058-1111) och andra skolor. Ett intressant kapitel är beröringspunkterna mellan arabisk och judisk filosofi då de påverkat varandra. Stor behållning av boken kan läsaren även ha i avsnittet om hur den arabiska filosofin togs emot i västvärlden och avsnittet om hur läget ser ut idag inom persisk och arabisk filosofi. Rekommenderas till alla som har intresse för arabisk idéhistoria.

Recension: 'Herodotus Historia' i svensk översättning

I DETTA blogginlägg recenserar och kommenterar jag Herodotus Historia i svensk översättning. Översättningen är gjord av Claes Lindskog, reviderad av Gerhard Benz och Axel Lindskog. Claes Lindskog har även arbetat med översättningar av Plutarchos. För inledning och kommentarer står Sture Linnér som jag tidigare har uppmärksammat här i bloggen. Boken blev utgiven av Norstedts Förlag, 2004 och är omfattande i sin volym på 599 tryckta sidor, så den står bastant i bokhyllan!

Herodotos, född 484 f.Kr. i Halikarnassos i dagens turkiska Bodrum, i Mindre Asien. Han dog 425 f.Kr. i en grekisk koloni i Kalabrien, belägen i den sydvästra delen av Apenninska halvön (dagens Italien) vid cirka 60 års ålder. Herodotos var en grekisk historieskrivare som tillhörde kretsen runt Perikles i Aten. Herodotos levde under det persiska akemeniska rikets guldålder och är en av huvudkällorna till vår kunskap om persiska riket. I förordet påpekar C Lindskog att det finns två grundtankar inom Herodotos framställning av Historia.

Den första grundtanken är motsatsförhållandet mellan de "upplysta" grekerna och barbarerna, de "okunniga". Den andra är tron på det gudomliga i tillvaron och att gudarna styr människornas öde och på så sätt präglar historien. Herodotos kallas ju ofta för historiens fader, men detta är mer ett överdrivet epitet och stämmer föga med verkligheten. Han var knappast någon kritiskt sökande forskare i modern bemärkelse, men det är förstås roligt att läsa honom i ett kuriöst sammanhang då han trots sina brister är den viktigaste källan till de tidiga grekernas historia. Herodotos delade in sin Historia i nio böcker, efter antikens nio sånggudinnor. Herodotos använder sig av anekdoter och berättelser för att göra sina ämnen mer underhållande. Således är det ibland svårt att skilja fakta från uppdiktad saga.Huvudtemat är grekernas interaktioner med perserriket som hade stora militära framgångar under denna tiden.

Recension: "Filosofernas krig" (2002)

I denna recension kommer olika omständigheter rörande det Första världskriget (1914-1918) återspeglas. Boken heter Filosofernas krig : den europeiska filosofin under första världskriget (2002) och är författad av Svante Nordin. 1998 var boken nominerad till Augustpriset. Första världskriget har ofta karaktäriserats som den europeiska civilisationens sammanbrott. Kriget gjorde avtryck inte bara i kulturen utan även i den filosofiska tankeströmningen. Nordin ser på hur filosoferna mellan 1914-1918 uppfattade krigets etiska, historiefilosofiska eller metafysiska innebörd; samt hur kriget inverkade på den filosofiska traditionen i ett större perspektiv. Ett flertal kända och mindre kända filosofer ger sin version av tänkandets inverkan på europeiskt tänkande under denna period. Bokens kapitel är lämpligt nog uppdelad så att varje krigsår representerar ett eget kapitel. Ett litet originellt upplägg. Nordin har tidigare fokuserat på västerländsk idétradition och i förordet påpekas att det numera finns en hel forskningstradition kring denna boks tidstema - Det första världskriget och dess inverkan europeisk kultur och filosofi. Nordin har en viktig inspirationskälla, Ludvig Wittgenstein. Han nämner också andra intressanta namn, t ex Henrik Jacobssen som hävdat granatchockterapins betydelse för psykoanalysens spridning. I inledningen nämns hur krigen i sig givit upphov till filosofisk reflexion. Det kan vara krigets etiska aspekter - vad orsakar krig? Under vilka villkor kan krig upplevas som rättfärdiga? Boken är lika mycket kulturhistoria som filosofi. Vi får möta Thomas Mann och Friedrich Nietzsche; men han skriver även om Jean Jaurès, Goplana, Edith Stein, Albert Schweitzer, Emil Lask, Bertrand Russel, Wittgenstein. Namnlistan kan säkert göras längre. Martin Heiddegger och Edmund Husserl har också sina givna plaser i sammanhanget.

Recension : 'Karin Boye och människorna omkring henne' (2011)

Återigen blev det tid att söka igenom bokhyllorna efter lite nostalgikickar. Jag hittade titeln Karin Boye och människorna omkring henne (2011), utgiven av bokförlaget ellerströms och skriven av Pia-Kristina Garde. Den är en fotobok där bilderna har främsta utrymmet och talan. Den inleds med ett kortfattat förord där författaren beskriver en dröm som hon hade för många år sedan medan hon bodde i USA. I drömmen framgick det att hon skulle skriva tre böcker om författaren och diktaren Karin Boye (1900-1941). Garde tog drömmen på allvar och ett genuint intresse för Boyes liv och verk utvecklades därefter. Hon var inte särskilt intresserad av författaren innan drömmen. Hon skrev till sin mamma som var journalist och kanske kunde förmedla litterära kontakter kring människor som känt Karin Boye. 1976 verkar Garde på allvar kommit igång med sina efterforskningar, ihopsamlandet av foton, kontakter, intervjuer.  Jag tycker boken i sig är läsvärd då den innehåller flera ihopsamlade fakta om Boye som jag inte kände till sedan tidigare. På ett sätt kan man ju även betrakta den som en mindre biografi! Jag gillar starkt sammankopplingen mellan text och valda bilder. Jag är mycket nöjd med bildurvalet och rekommenderar den till alla nya och gamla läsare av Boyes verk!

Recension : Gilgamesheposet "Han som såg djupet" (2003) samt en fördjupning i eposets influenser på antika texter, Bibeln och Koranen

I detta inlägg recenseras och kommenteras nyöversättningen av Gilgamesheposet till svenska. Översättningen har gjorts av författarna Lennart Warring (1954-2014) och Taina Kantola. Warring gjorde under sin levnad den assyriska litteraturhistorien vida känd i Sverige och skrev flera böcker i ämnet. Det är mer än femtio år sedan texten om Gilgamesh översattes till svenska, så denna nytolkning har varit mycket välkommen. Pocketversionen tycks numera slutsåld i de stora nätbokhandlarna, men det är bara att hoppas på fler nytryck! Ett epos är ett långt narrativt poem som återberättar en hjältes liv och äventyr. Hjälten har ofta gudomliga drag och klarar av många uppdrag och farliga strapatser. Själva berättelsestoffet har inslag av gudar, mytologi, legender och egendomliga platser. Ofta börjar berättelsen in medias res, dvs med en gång utan att någon särskild bakgrund ges.

Det är förstås roligt att detta verk som överlevt intill våra dagar har översatts till svenska. Det är en oumbärlig kulturgärning som blottats och vi lär oss förstå hur denna 3500 år gamla berättelse har influerat antika texter som Iliaden & Odysséen, Bibeln och Koranen. Hela den judisk-kristna traditionen och även islams urkund Koranen har spår av Gilgamesheposet i sina texter. Själva kilskriften (cuneiform) finns också medtagen i denna utgåva och återges med tillstånd av professor Simo Parpola (Helsingfors Universitet), från hans verk The Standard Babylonian Epic of Gilgamesh. Språket är akkadiska, ett gammalt semitiskt språk som talades i Mesopotamien. Dess huvuddialekter var babyloniska och assyriska. Boken är rikligt försedd med fakta och kommentarer till texten. Läsaren får en unik möjlighet att bekanta sig med det gamla Mespotamiens myter och gudavärld.

Gilgamesh var en litterär hjältefigur som skapades för 4000 år sedan av prästen och läkaren Sin-leqi-unninnis. Författarens namn lära betyda 'Sin, hör min bön'. Uruks regentlängder nämner en person vid namn Gilgamesh och flera inslag i berättelsen bygger troligen på denna historiska person. Själva eposet är dock mytologiskt stoff vars myter och legender lyckades påverka religioner som judendom, kristendom och islam. Eposet har flera teman. Hur lever man ett gott liv? Hur uppnår man vishet? Hur hanterar man sorg efter en älskad vän? Det största och mest framträdande temat i eposet är förstås Gilgameshs egen livsresa i jakten på ett odödligt liv.

Efter den kommenterade översättningen följer en rad intressanta och fristående delavsnitt. För den som inte har så mycket förkunskap tycker jag det är bäst att bekanta sig med dessa avsnitt innan man sätter igång med själva berättelsen. Delavsnittet benämnt 'historisk bakgrund' går igenom:

• Gilgamesh som historisk person


• Eposets ursprung och utveckling


• Standardversionen


• Gilgamesheposets litterära inflytande

Gilgamesh i den antika litteraturen, Bibeln och Koranen

Själv hade jag stor behållning av den sista punkten ovan som handlar om textens litterära inflytande på flera religiösa urkunder som t ex Bibeln och Koranen. Spår av Gilgamesh finns även i den grekiska och antika litteraturen. Warring & Kantola påpekar att forskningen om eposet redan har identifierat flera litterära paralleller och inflytande på andra texter. Det finns flera fristående studier och forskning pågår idag. Ett sådant viktigt forskningsprojekt är Melammuprojektet, "The Intellectual Heritage of Assyria and Babylonia in East and West". Projektet startades 1998 av Helsingfors Universitet.

Eposet Gilgamesh i den antika litteraturen : Exempel ur Iliaden och Odysséen

I skalden Homeros epos Iliaden påpekas det hur guden Zeus älskarinnor räknas upp på ett sätt som i Gilgamesh (Tavla 6, verserna 44-78) påminner om uppräkningen av gudinnan Ishtars älskare.

När Akilles sörjer sin bortgångne vän Patroklos i Iliaden går dessa verser att jämföra med Gilgameshs sorg över sin döde vän Enkidu.

När Gilgamesh stiger ned i dödsriket för att samtala med Enkidus ande har detta flera litterära paralleller med liknande scener ur både grekisk och romersk litteratur. Vännerna omfamnar varandra fysiskt i dödsriket och scenen har jämförts med hur hjälten Akilles i en dröm möter sin döde vän i dödsriket, dock utan att kunna omfamna honom.

Ett direkt lån från Gilgamesh har konstaterats i Odysséen och i de verser som beskriver Penelopes offer till gudinnan Athena när hon får reda på att sonen Telemachos ska göra en farlig resa. Hon utför i samband med detta en serie offerriter med syfte att gudarna ska beskydda Telemachos. I Gilgamesh utför hjältens mor Nisun liknande ritualer och ber solguden Shamash att Gilgamesh och Enkidu ska återvända oskadda. Jämförelsen mellan texterna studerades först av Walter Burkert som presenterade sina fynd i The Orientalizing Revolution: Near Eastern Influence on Greek Culture in the Early Archaic Age (1998). Gilgameshs möte med kvinnan Siduri i den magiska trädgården påminner om hjälten Odysseus möte med Kalypso och Kirke.

Eposet Gilgamesh i Bibeln

Gilgamesh har haft stor betydelse för den historisk-kritiska bibelforskningen sedan mitten av 1800-talet när nya stentavlor av eposet återfanns i samband med arkeologiska utgrävningar i Irak. Detta var ett stort arkeologiskt fynd som blev omskakande och nyheten togs inte väl emot av kristna bokstavstroende. De ca 4000 år gamla kilskriftstavlorna återberättade flera historier och myter som fanns med i Bibeln och Gamla Testamentet.

Den mest kända är myten om syndafloden som dränker världen och då även Gilgameshs text beskriver denna händelse ser man tydligt att Bibelns syndaflod inte kan varit den ursprungliga texten. Redan i eposets första stentavla går att utläsa:

"Han bevarade berättelsen om tiden före Floden för eftervärlden". (Tavla 1, vers 6)

Flodmyten finns beskriven i Första Mosebokens sjunde kapitel. Texten om Noah och floden är från omkring 900-800 f.Kr. enligt 4-källshypotesen som identifierar dateringar av de fem Moseböckerna, hebr. Torah.

4 -källshypotesen utvecklades 1876 av den tyske bibelforskaren och orientalisten Julius Wellhausen (1844-1918) och trycktes med titeln Prolegomena zur Geschichte Israels. Wellhausen har också varit betydelsefull för islamologin genom sin orientalistiska forskning och synpunkter på islams tidigaste historia. Han har kallats för bibelforskningens Charles Darwin. Läs gärna mer om honom på Encyclopaedia Iranica. Rekommenderar i sammanhanget även artikeln "Islamic Studies - The intellectual and political conditions of a discipline", Penser l'Orient p.p 65-93 (2004) av Baber Johansen, professor i islamologi vid Harvard University. Den innehåller en intressant översikt av den tyska orientalismens historia, samt en efterlängtad sågning och kritik av Edward Said (1935-2003).

Eposet Gilgamesh i Koranen

Warring & Kantola tar upp berättelsen om Moses och mötet med al-Kidhr som återfinns i Koranen 18:65-82. I Hans Wehrs' Arabic dictionary finns följande information om namnet:

"الخضر‎ al-ķaḍir, al-ķiḍr a well-known legendary figure"

Warring & Kantola påpekar i sammanhanget att forskarna sedan länge känt till kopplingen mellan al-Khidr och de mesopotamiska legenderna om Atrahasis (Warring & Kantola 2003, s. 277). Atrahasis förekommer dessutom som ett fristående epos som dessutom är äldre än Gilgamesh och det är möjligt att Gilgamesh (Tavla IX) som handlar om flodmyten kan betraktas som en fristående parafras eller ett direkt inlån från Atrahasis' epos. Detta påpekas av forskaren Tigay som studerat bakgrunden till Gilgamesh i boken The Evolution of the Gilgamesh Epic (Tigay 1982, s. 238-239). Warring & Kantola går steget längre och visar även på hur Sura 18:59-18:60 [Zetterstéens övers. & versindelning] går att sammanlänka med det babyloniska skapelseeposet Enumah Elish (Warring & Kantola 2013, s. 277):

"Än när Mose sade till sin tjänare: 'Jag slutar ej, förrän jag uppnått de båda havens föreningspunkt eller vandrat i åratal!' När de uppnått deras föreningspunkt, glömde de sin fisk, och den tog vägen bort till havet." (Sura 18:59-60)

När Mose och tjänaren går tillbaka för att hämta fisken möter de Al-Khidr. Warring & Kantola påpekar att Korantexten här uppger att haven är sötvatten- och saltvattenhav. Dessa hav har en koppling till det babyloniska skapelseeposet Enumah Elish. Enligt skapelsen i Enumah Elish så fanns i begynnelsen dessa två hav av salt- och sötvatten. Dessa två hav representerade Apsu [gudafar] och Tiamat [gudamor]. De andra gudarna dödar detta första gudspar och av Apsu uppstår kosmos och av Tiamat skapas himlen och jorden (Warring & Kantola, 2003 s. 277 f.).

Warring & Kantola uppger The Encyclopedia of Islam som källa till kopplingen mellan Gilgamesh och berättelsen om Al-Khidr i Koranen. Jag har inte tillgång till Encyclopedia of Islam och har istället valt The Qur'an: An encyclopedia (2006) som också utgår från en akademisk och vetenskaplig tolkning av islam och Koranens ursprung. Även The Qur'an: an encyclopedia (2006) nämner flera kopplingar mellan olika islamiska företeelser i Koranen och Gilgamesh. Däribland flodmyten som dessutom är gemensam med judisk-kristen tradition och Al-Khidr. Utgåvan har editerats av professor Oliver Leaman (University of Kentucky) och är utgiven av Routledge Press. Den innehåller bidrag från 43 experter i orientalistik och islamologi. Koranens berättelse om Al-Khidr har flera kulturella influenser och berättelsen ges en tydlig koppling till Gilgamesh:

The sources of the Khidr-story go back to mythological motifs appearing in the Akkadian Epic of Gilgamesh, in the Alexander romance and in Jewish legends centered around the mythical figure of Elijah. The story as it is told by the Quran interweaves several narrative motifs: the figure of the travelling companion, the test of patience, the quest for the spring of life, and so on.

Citatet ovan ska tillskrivas den tyske orientalisten, professor Stefan Wild, som varit verksam vid Rheinische Friedrich-Wilhelms-Universität i Bonn. Wild har flitigt bidragit med flera artiklar i The Qurʼan : an encyclopedia (2006). Koranens 18:e kapitel bjuder på många spännande överraskningar för den som är intresserad av hur olika kulturers texter påverkat varandra i en social och religiös kontext genom historien. Bland annat återfinns legenden om  den tvåhövade i Koranens 18:e surah som är en direkt anspelning på legenderna om Alexander den Store som var väl känd i hela Orienten som den 'tvåhövade' under den tid Korantexten tillkom, ca 644-656 e.Kr under kalifen Uthmans levnad.

Källor

• Homeros (2012). Iliaden: Lagerlöfs Homeros : Erland Lagerlöfs klassiska översättning. Stockholm: Svenska akademien i samverkan med Atlantis


• Homeros (2012). Odysséen: Lagerlöfs Homeros : Erland Lagerlöfs klassiska översättning. Stockholm: Svenska akademien i samverkan med Atlantis


• Tigay, J. (1982) The Evolution of the Gilgamesh Epic. University of Pennsylvania Press.


• Koranen (2003). Översatt från arabiskan av K.V. Zetterstéen ; [med anmärkningar av Christopher Toll].


• The Qurʼan : an encyclopedia (2006). Routledge Press.


• Wehr, Hans & Cowan, J. Milton (2012). A dictionary of modern written Arabic. [New York]: Snowball Publishing

Recension : 'När Finland var Sverige - Historien om de 700 åren innanriket splittrades' (2013)

I detta inlägg recenseras När Finland var Sverige - Historien om de 700 åren innan riket splittrades (2013). Den är skriven av Herman Lindqvist och fick positiva reaktioner när den kom ut i bokhandlarna. Herman Lindqvist har själv en speciell relation till vårt kära grannland i öst, för han växte nämligen upp i Helsingfors.

Allas vår historiker Herman Lindqvist har väl hittills lyckats skriva om det mest vad gäller Sveriges historia genom tiderna. Ibland har hamnat i blåsväder och kritiserats när det varit lite si och så med källhänvisningar med mera. Han har också synts mycket i TV under åren och hjälpt många med den historiska allmänbildningen. Jag tycker trots diverse kontroverser att Hermans böcker kan upplevas som intressanta och engagerande för olika läsargrupper. Allt som kan stimulera och uppmuntra till läsning och läsarens kunskapstörst tycker jag är bra! För den äkta vetgirige finns alltid möjlighet att via annan referenslitteratur söka sig vidare inom olika områden. Den litteraturlista som presenteras i slutet av boken är mycket mager för att försöka täcka 700 år av historia.

Denna bok är ett stycke beskrivande historia, om än i ganska svepande drag, som handlar om Finland och Finlands svenska historia. En gång var vi samma land och de flesta av oss känner säkert redan till att landet var hertigdöme under lång tid. Svenska adelsmän som Peter Brahe hade gods och egendomar i Finland under 1600-talet. Som titeln antyder handlar den om sju hundra år av gemensam historia fram till 1809 då Finland slutligen togs av Ryssland. Berättelsen tar sin början under senmedeltiden och slutar med det svensk-ryska kriget som Sverige förlorade.

Boken om Sverige-Finland har 23 kapitel i kronologisk ordning. Redan i inledningen beskrivs den 700-åriga perioden som konfliktfylld. Under denna tid utkämpade Sverige 120 krig. 23 av dessa krig var inbördeskrig där strider utkämpades mellan olika landskap. 34 krig ägde rum mot Danmark och 33 krig mot Novgorod/Ryssland. Slutligen utkämpade Sverige två krig mot Norge. Militära konflikter i de tyska områdena verkar Lindqvist inte beaktat här, vilket drar ner pluspoängen för boken. I Finland gjordes inga interna resningar och uppror mot Sverige. Länderna tycks ha varit så pass tätt sammanknutna att några skäl till konflikt inte kunde ges. Boken börjar med 1100-talet och vid denna tid bodde ca 10,000 människor i det område som skulle bli den finska nationen. Folket var indelade i tre grupper - finnar, tavaster och karelare. Folkgrupperna stred även mot varandra. Lindqvist tar även om lite teorier kring deras ursprung och framförallt det finska språkets ursprung. "Fenni" nämns av den romerske historikern Tacitus i hans verk Germania och givetvis tar Lindqvist även upp nationaleposet Kalevala. Jag gillar denna typ av essäpräglad, populärvetenskaplig "facklitteratur" och kan själv välja mellan olika avsnitt ur tidsepokerna.

Trots att bokens titel vill antyda att den handlar om Finland, så tycker jag ändå det finska förpassas många gånger till förmån för fördjupningar kring svenska kungar, adelsmän, samhälle och politik. Dick Harrisson påpekar något av detta i sin recension av boken och jag tar mig friheten att citera Harrissons kritik (2013.09.13) ur Svenska Dagbladet:

Inte riktigt, men nog finns det skäl till kritik. Min största invändning mot ”När Finland var Sverige” är att boken i stora drag formar sig till en traditionell svensk rikshistoria. Här finns, än en gång, Kalmarunionen, Gustav Vasa och hans söner, trettioåriga kriget och stormaktstiden, Karl XII, frihetstiden och gustavianerna. Skildringen dignar under berättelser om kungar och krig. Finlands roll framhävs förvisso, men inte på bekostnad av det övriga. Den som läser boken får en allmänhistorisk repetition av det svenska rikets förflutna, med viss övervikt för finländska företeelser.

Recension : 'Den mörka kontinenten - Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle'

Idag nåddes jag av beskedet att Karin Johannisson inte längre är med oss. Hon gick bort efter en tids sjukdom.  Hennes senaste och sista bok Den sårade divan - Om psykets estetik (2015) var den första boken jag recenserade här på bloggen. Karin Johannisson var mycket produktiv som författare. Hennes böcker fokuserar mycket på medicinens historia och hon var även professor i Idé- och lärdomshistoria vid Uppsala Universitet. I detta inlägg kommer jag att ta upp och recensera Den mörka kontinenten - Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle. Den skildrar kvinnosynen inom medicinen och biologin under slutet av sekelskiftet. Boken trycktes 1994 men har utkommit i flera nytryck under årens gång. Titeln anspelar förstås på Sigmund Freuds yttrande om att kvinnan är den mörka kontinenten och en outforskad gåta.

Den mörka kontinenten var en av de första böckerna jag läste som ung student av Johannisson. Mycket på grund av att jag var intresserad av psykoanalysens historia. Boken är förstås, i stora drag, en skrämmande redogörelse för hur kvinnosynen såg ut under denna tiden. Vi rör oss i den tidsperiod då rösträttskvinnorna och kampen för jämställdhet mellan könen, lika rättigheter precis hade tagit sin början. Kvinnorna som engagerade sig i dessa frågor och gick samman i grupp motarbetades förstås. Motståndet kom inte enbart från religiöst håll, utan även från läkarkåren och domstolarna. Boken tar  upp den sidan av problematiken och kan vara bra att hålla i minnet när man väl sätter sig ned och läser den. Den mörka kontinenten är indelad i fyra kapitel. Det första kapitlet heter 'Bilder av kvinnans sjuklighet'. Johannisson påpekar i inledningen att hon betraktar detta utifrån samhällets, vetenskapens, gynekologins och kvinnans egen "blick". Informationen kommer från flera håll - läkarrapporter, statistik, vetenskapssyn, studier i psykiatri och sexologi från denna tidsperiod. Med hjälp av den historiska erfarenheten lyckas Johannisson rita upp de strukturer i synen på kvinnans sjuklighet under denna tid. Hon tar även hänsyn till det fysiska rummet - läkarmottagningen, hemmet, föreläsningssalarna. Det första kapitlet ringar in kvinnan under denna tidsepok. Hon skriver att under 1800-talet formades två bilder av kvinnan. Det var den svaga, sjukliga överklasskvinnan och den fysiskt starka, farliga och smittsamma underklasskvinnan. I diskussionen kring dessa bilder tillför Johannisson det viktiga sociologiska perspektivet.

Under 1870-talet började männen tala om kvinnornas situation för första gången. Frågan eller 'problemet' med kvinnan utmynnade i två punkter. Det var kvinnoemancipationen och "kvinnosjukligheten". Dessa två punkter sammanblandades gärna. Johannisson skriver hur hon använder flera tolkningsinstrument som t ex sociala konstruktioner. Det andra kapitlet går in på hur sekelskiftets sjukvård och biologi valde att förhålla sig till kvinnans sjukdomar. Under dessa årtionden var sjukvården mycket noga med att rapportera kring kvinnosjuklighet. Här går Johannisson in på både det faktiska (frekvens, spridning, dödlighet) och sätter det i relation till det upplevelsemässiga. Hon påpekar samtidigt att kvinnan under denna tidsperiod inte var mycket sjukare än under tidigare perioder, men vetenskapen och populärmedicinen vid sekelskiftet ville inte betrakta situationen som sådan. Det tredje kapitlet beskriver kvinnomedicinen under denna tidsepok. Johannisson ger exemplet Anders Andersson. Han var Sveriges första professor i gynekologi. I uppsatsen Hygeia från 1875 radade han upp orsakerna till den ökade kvinnosjukligheten i samtiden. Han ansåg att medvetenhet om eventuell sjukdom låg bakom ökningen. Det avslutande kapitlet handlar om kvinnan och sjukrollen, däribland kvinnan som patient.

Recension: 'The Lagoon : How Aristotele invented Science' (2014)

I denna recension presenterar jag ett ganska spretigt porträtt av en av den västerländska idétraditionens mest framstående filosofer, nämligen Aristoteles. Boken The Lagoon: How Aristotele invented Science är läsvärd för den vetgirige som intresserar sig för naturalhistoria och arternas uppkomst, enligt den grekiska världsbildens uppfattning. Visst, Aristoteles hade även en stor betydelse för den arabiska världen under islams gyllene epok och vi får inte glömma att det var framstående muslimska översättare som först lät översätta de grekiska filosoferna och gjorde texterna brukbara även för västerlandet.

Denna bok är dock skriven och tänkt ur ett västerländskt perspektiv och presenterar dessutom det grekiska tänkandet överlag för den tidsperiod under vilken Aristoteles var verksam. Den är främst att betrakta som ett bidrag till den naturalhistoriska vetenskapen, men samtidigt som han lägger ut Aristoteles påståenden blandar författaren detta med eget tyckande som blir jobbigt i längden. Bitvis är boken pladdrig. Det är bra att Aristoteles felaktigheter i fråga om biologin pekas ut i citerade textpartier, men fortsättningen blir gärna högtravande löst prat som jag som läsare klarar mig utan. Jag tycker också han brister när han vill förklara världsbilden under den tidsperiod Aristoteles levde i.

Historiska bakgrunden till exempelvis försokratierna och deras syn på världen, oftast i direkt motsats och kanske mer vetenskapligt orienterad än t ex Platon går här till sist om intet. Biologen och författaren Armand Leroi går dessutom gärna ut på djupt vatten och det förekommer ibland ointressanta paralleller kring andra ämnen och då inom humaniora, som t ex vad den eller den författaren diktat och tänkt.

Dessutom är boken bitvis skriven i jag-form och författaren berättar vad han gör på sina resor till Aristoteles lagun. Det greppet kanske går hem hos en yngre läsargenerationer, men de flesta av oss kanske redan vett att Aristoteles satte sina egna tankar högre än vetenskaplig empiri. Som litterärt stilgrepp i en bok som presenterar facklitteratur blir det bara jobbigt.

Bokens förtjänst är att den kan hjälpa en ovan läsare till att få en överskådlig blick, som inte mött Aristoteles tankar om biologin att vilja söka vidare efter mer fakta. Det är dock en bok om zoologins historia och hur Aristoteles valde att förhålla sig till den. Jag tycker storheten hos honom ligger i förmågan att vilja förstå naturen genom att klassificera och katalogisera olika djurarter. Ön den spännande lagunen återfinns och där filosofen gjorde sina mest intressanta upptäckter kring naturläran, låg belägen på Lesbos. Han bodde under en period på ön.

 

Recension: 'Grekisk gryning - Om det hellenska kulturflödet genom tiderna' av Sture Linnér (2005)

Ni som följt bloggen vet säkert att jag redan tidigare recenserat litteratur av professor Sture Linnér. Han var en av de mest kända 'kännarna' av grekisk historia och kultur i Sverige. Genom sina böcker har han efterlämnat ett fint arv till den allmänna folkbildningen. I denna bok tar han med läsaren på ytterligare en resa genom det grekiska kulturarvet på ett inspirerande sätt med några historiska nedslag som han lyckas sammankoppla med historiska händelser som ligger närmare vår egen tid. I Grekisk gryning : Om det hellenska kulturflödet genom tiderna (2005) funderar han vidare kring Greklands bidrag till västerländsk kultur- och civilisation.

Jag tycker om Linnérs sätt att skriva och engagera sig i olika ämnen, men jag anser ändå att boken kräver en viss förförståelse av den grekiska kulturhistorien hos läsaren. För det är även en fråga om tvära kast mellan litteraturhistoria, den grekiska epiken och historiska händelser som t ex perserkrigen. Den har inte heller något särskilt upplägg och fördjupningarna är korta. Detta behöver inte ses som en nackdel för den som vill bläddra. Linnér menar att allt vad vi idag känner till vid namn som t ex demokrati, filosofi, litteratur går att återfinna hos den grekiska civilisationen. Han ger även flera exempel på hur den faktiskt överlever in i vår egen samtid.

Linnér låter oss lyssna till flera exempel. Han berättar om hur den unge danske sjömannen Kim Malthe-Bruun, som i ett brev till sin flickvän skriver om sina känslor utifrån Sokrates och Platon. Malthe- Bruun dömdes till döden (4/4 1945) för anti-nazistisk verksamhet under kriget när Danmark var ockuperat. I sitt brev skriver han (min övers fr danska):

'Jag tänker på Sokrates, läs om honom, och du kommer höra Platons ord, vad jag nu känner...Jag har något, som lever och bränner inom mig - en kärlek, en inspiration, kalla det för vad du vill men det är något som jag ännu inte har hittat uttryck för. Nu dör jag, och jag vet inte, om jag har tänt en liten flamma i ett annat sinne, en flamma, som ska överleva mig, men ändå är jag lugn, för jag har sett och vet att naturen är [...] Varför ska jag då förtvivla, när jag ser all den rikedom, som ändå lever.'.

Även i ett brev till modern skriver Malthe-Bruun om hur Sokrates, som ju också dömdes till döden, påverkat honom. Även medlemmar i den anti-nazistiska motståndsrörelsen Vita Rosen (Weisse Rose) i Tyskland hänvisade till antikens litteratur och visade på hur den påverkat deras uppfattningar om demokrati och frihet. Syskonen Hans och Sophie Scholl avrättades i München 22/2 1943 tillsammans med flera andra för att ha spridit anti-nazistisk propaganda. I ett av flygbladen som delats ut fanns anspelningar på Aristoteles bok Politiken (Femte Boken) där Vita Rosen utifrån den antike filosofen definierar tyranniet:

'Tyranniet innebär [...] att inte vara okunnig om något som en undersåte säger eller gör utan att ha spioner [...] och genom förtal så fiendskap mellan invånarna och få vänner att bli osams med varandra, folket med eliten och de rika inbördes. Tyranniet innebär också att utarma undersåtarna och göra dem så upptagna av det dagliga arbetet att de inte hinner intrigera [...] Tyrannen börjar även krig för att undersåtarna skall vara sysselsatta och alltid behöva en ledare...'

Linnér frågar sig hur grekernas kultur påverkar oss idag. Linnérs utgångspunkt kan tyckas inspirerande för alla läsare som funderar över historiens gång. Han menar att han själv alltid sökt sig tillbaka till antikens värld när han önskat förstå vår egen samtid. Han frågar också vad Sokrates kan ha för gemensamma drag med Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Han söker också likheter mellan perserkrigen och våra dagars krig. Det blir också nedslag i hur populärkulturen idag tagit till sig de gamla grekerna. Förutom idétraditionen som faktiskt överlevt så upplyser oss Linnér om hur den grekiska litteraturen snabbt försvann. Nu menar jag litteratur i pappersform. Under antiken kunde man inte massproducera skriven text. Det var s.k kopister som sysslade med kopiering av texterna, men då som nu blev var det störst chans att de mest kända texterna kom att överleva historiens gång. Därför finns Illiaden och Odysséen kvar, men inte Sapfo, Alkaios, Menander m.fl.

Under 400-talet uppfördes minst 1000 tragedier på scenen i Aten, men endast ett trettiotal av dem har överlevt i vår tid. I samband med detta kommer Linnér även in på den så kallade papyrusforskningen och berättar om dess framsteg sedan 1800-talet. Han skriver också om staden Oxyrynkos, Egypten och om det enorma arkeologiska fynd som gjordes där i slutet på 1800-talet. Oxyrynkos var vid tidpunkten för fyndet en liten stad med omkring 20,000 invånare. I en soptipp på sju meters djup fann man stora högar av slängda papyrer! Efter 10 år var omkring 100,000 fragment räddade! Mycket arbete återstår dock. Säkert kommer flera fynd av fragment från antikens stora namn bli kända. Forskningen tar dock tid på sig, först 1999 fick vi den första sammanhängande texten av filosofen Empedokles (ca. 400 f.Kr) utgiven.

I ett annat kapitel tar Linnér upp den äldsta epiken och funderar kring den. Han skriver om Hesiodos som sammanställde de grekiska myterna och det blir en spännande presentation av den grekiska gudavärlden, samt den grekiska kosmogonin. Han skriver också om den grekiska mysteriekulten inom religionen och om de eleusinska mysterierna, men tar även upp försokratikerna som var mer naturvetenskapligt inriktade. Vi får även många smakprov på hur vår egna författare valt att översätta antikens klassiker till svenska. Linnér delar generöst med sig av olika översättningar. Ett kapitel ägnas åt den grekiska filosofin och gör nedslag hos Sokrates/Platon. Han skriver också hur perserkrigen inverkat på idétraditionen i området. Det avslutande kapitlet handlar om ett urval bland våra nutida poeter och hur de valt att förhålla sig till det grekiska kulturarvet. Linnér diskuterar den grekiske poeten Kavafis Julianusdikter, Gustaf Frödings dikt "I Daphne" får en analys, liksom Verner von Heidenstam.

Jag tycker boken är en av de bästa böcker som Sture Linnér har skrivit om grekiskt kulturarv och jag rekommenderar den varmt.

Recension: 'Homerisk hemkomst' av Sven Deblanc (1992)

Hej igen, kära läsare av bloggen! Som Du säkert har märkt är det nu rejäla djupdykningar ner i antikens litteratur. Jag fortsätter i de gamla grekernas fotspår och det blir t ex ännu mera Sapfo framöver. I detta inlägg kommer jag dock fokusera på det stora eposen Illiaden och Odysséen från 700 f.Kr vars myter och historia fortfarande är mycket levande i vårt kollektiva medvetande och i vårt gemensamma europeiska kulturarv. I detta inlägg rekommenderar jag ytterligare en bok om detta antikens mästerverk sedd genom författaren Sven Deblancs ögon. Förhoppningsvis kommer Deblancs bok att få dig, kära läsare, att fortsätta dina självstudier i dessa berömda klassiker. Bokens titel är "Homerisk hemkomst - Två essäer om Illiaden och Odysséen" (1992). Deblanc skriver i Inledningen att en läsning av 6:e sången i Odysséen på orginalspråket, den klassiska grekiskan, är en av de främsta läsupplevelser han någonsin haft. Deblanc tillhörde den bildningstradition som numera är borta. Han skriver om sin tid som student i litteraturhistoria vid Uppsala universitet och hur han där någorlunda lärde sig att behärska den homeriska dialekten. Hur han fick hjälp av Loeb Classical Library och dess utgåva av Homeros och Autenrieths grekiska ordbok till densamma. Tidigt i boken kommer Sven Deblanc in på författarfrågan. Vem eller vilka skapade de stora eposen Illiaden och Odysseen? Deblanc redovisar några vetenskapliga studier i ämnet. 1795 framförde professor Friedrich August i Halle åsikten att de båda verken hade olika författare. Själv var Deblanc en unitarist i frågan som trodde på en författare till båda verken. Han valde att se till de enhetliga och gemensamma dragen i båda eposen.

2000 verser tycks ha varit standardmåttet på ett epos under denna tiden, men både Illiaden och Odysséen är långt mer omfattande. Deblanc tror i enlighet med forskningen att de stod färdigskrivna omkring 730 f.Kr. Förmodligen var de nedtecknade på papyrus, det vanligaste materialet under denna tiden. Deblanc ägnar en del tid till att förklara hur eposen gått från muntlig utsago, från muntlig tradering av stoff till nerskriven text. Han ställer också den viktiga frågan kring hur en händelse blir till text. Kan det episka stoffet vila på historisk verklighet?

Illiaden handlar om grekernas segerrika krig mot Troja som de tillsist besegrade. Troja ligger i dagens Hisarlik, Turkiet. Det trojanska kriget startade när Paris från Troja rövade bort Helena som var gift med kung Menelaus av Sparta. Dess mytologiska ursprung och källor berättar att kriget egentligen startade när gudinnorna Athena, Hera och Afrodite bråkade om ett gyllene äpple de fått av Eris. Den vackraste gudinnan skulle få äpplet och Zeus skickade iväg gudinnorna till Paris som skulle döma mellan dem. Paris tyckte Afrodite var den vackraste av dem. Som tack för gåvan lät Afrodite den jordiska kvinnan Helena bli den vackraste kvinnan. Paris rövade då bort Helena från kung Menelaus, men grekerna krossade som hämnd hela Troja. Därför börjar också eposet Illiaden med orden: Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Pelliden Akilles olycksdiger till tusende kval för akajernas söner. Odysséen handlar om greken Odysseus som modigt kämpat på grekernas sida under kriget, men han får visst lite problem med att komma hem till sitt älskade Itakha. Istället får läsaren lära känna honom och hans tappra krigare lite bättre genom de många äventyren. Några iakttagelser av vikt är Deblancs påståenden om att all antik diktning är performativ och muntlig. Dessa epos har blivit uppsjungna eller reciterade inför publik. Med hänvisning till forskaren Walter J. Wong som menar att när en diktning övergår till en skriftlig form har den ändå med sig det formspråk som finns i den muntliga dikten. Trots detta vet vi idag ändå litet om hur själva traderingen av berättelserna gick till och hur den muntliga traditionen lyckades bevara dem. Deblanc påpekar att redan på 600 f.kr fanns det en diktare vid namn Homeros. Det ska också finnas fragment av text som anknyter till både Illiadien och Odysséen, men de faller utanför båda verken. Kanske har vi att göra med en pseudo-Homeros? Ibland tycker jag Deblanc är alldeles för konservativ i sina bedömningar av forskningen. Han tycks föredra den äldre forskningen och dissar neo-analytikerna, som han själv kallar dem, och deras åsikter om t ex författarfrågan.

Filmtips: För er som inte har lust till läsning rekommenderar jag den underbara filmen The Odyssey (1997) som humoristiskt och med glimten i ögat följer Odysseus och hans tappra män. Den innehåller oförglömliga scener t ex när den outtröttlige hjälten vistas hos jätten, häxan Kirkes och på Kalypsos ö. Isabella Rosselini spelar den synnerligen högst 'strålögda' Athena. Filmen följer händelserna i eposet ganska bra.

Recension: 'Den gyllene lyran - Archilochos, Sapfo, Pindaros' av Sture Linnér (2014)

I denna recension rekommenderar jag Sture Linnérs bok Den gyllene lyran - Archilochos, Sapfo, Pindaros. Boken utgavs först 1989 och nu i elektronisk utgåva, 2014 (Norstedts). Sture Linnér (1917-2010) var docent i grekiska och skrev mycket om antikens litteratur. Han var också mottagare av en rad priser och utmärkelser. Däribland Svenska Akademins stora pris (2006), Serafimermedaljen (2008) och Karin Boyes litteraturpris (2008). Denna bok är en djupdykning i den grekiska antiken. Linnér beskriver i förordet att de äldsta grekiska lyrikerna hör till den poesi som han fortfarande alltsedan studieåren, återvänder till och läser. Det är lätt att hålla med om den trollbindning denna tidsperiod ur världslitteraturen kan utgöra på en läsare. Den antika lyriken är speciell och det ligger en förundran och skönhet i faktum att av den återstår många gånger endast fragment. Men trots det ofullständiga kan man ändå finna något av det allmänmänskliga och tidsöverskridande i dem. Många av er kan säkert identifiera er i Sapfos text (Fragment 168b.):

Plejaderna har sjunkit och månen gått ner

och midnatt är inne.

Vår mötestimma har kommit,

men jag ligger ännu ensam.

Tänk också hur många tusentals människor som genom århundradena, som har läst samma rader. Dikten är också ofullständig. Idag finns endast två fullständiga dikter kvar av den stora skalden från Lesbos. Den sista hittades så sent som 2014 och fyndet gjorde stora tidningsrubriker över världen. Jag tänker ibland på hur en fortsättning på de få raderna skulle kunna se ut. Det har också många andra stora författare gjort genom tiderna, t ex Walt Whitmans On the beach at night.

Det är alltid intressant att ha kunskap om vilka översättare en författare väljer att citera i ett arbete som detta. Citat ur Homeros ges ur Erland Lagerlöfs översättning, Hesidios efter Elof Hellquist och en del övrig text efter Emil Zillacus. Det inledande kapitlet ägnas åt att beskriva lyrikens äldsta tid i Grekland. Det är fyra former av lyrikens uttryckssätt som Linnér beskriver, nämligen elegin, jamben, visan och körlyriken. Under antiken så räknades dock inte elegin och jamben som lyrik. Han motiverar också varför han särskilt valt ut poeterna Archilochos, Sapfo och Pindaros, men skriver samtidigt att även bland dessa tre har urvalet begränsats. Han beskriver elegin som en uttrycksform som svårt sargats av tiden. Det är inte mycket som finns kvar. Archilochos är vald representant för denna konstform trots att vi endast har ett fyrtiotal någorlunda begripliga rader kvar av honom. Dessa i sig representerar mellan 8 till högst 14 dikter. Till ämne och innehåll varierar de och den gemensamma nämnaren är det elegiska distika versmåttet (hexameter och pentameter). Linnér påpekar att elegin inte representerar den romerska tolkningen av versformen där elegin betyder sorglig sång över en kär avliden eller ett poem vars tema är sorgligt eller ledsamt. Linnér bryter in med jämförelse och referens till Rainer Maria Rilke och Gunnar Ekelöf. Han går igenom samtliga versformer och om hur lyriken skiljer sig från visan, innan han kommer in på Archilochos liv, samtid och diktning. Enligt Platon så bestod lyriken av tre komponenter: orden, musiken, metern. Den sistnämnda representerade själva rytmen i lyriken. Enligt tankegångarna under antiken så representerade vare sig elegin eller jamben lyriken eftersom dessa reciterades. De sjöngs inte även om ackompanjemang till flöjt kunde förekomma.  Det musikala inslaget i elegin och jamben försvann efter en tid. Efter Archilochos följer hans biografi och presentation av Sapfo. Han går sedan över till att beskriva Pindaros. Boken är lämplig för alla som är intresserade av den antika grekiska lyriken och litteraturhistoriska perspektiv från denna epok. Porträtten han tecknar av skalderna är fascinerande, neutrala och intressanta till den mån man själv gärna vill ha deras dikter till hands medan man läser om deras liv. Lämpligt nog redogör Linnér även för grundforskningen om dem, samt gör fina paralleller med stora svenska lyriker och deras översättningar.

Sapfo från Mytilini och hennes biografiker

I detta inlägg fokuserar jag på Sapfos tidigaste biografiker från antiken och vad de nedtecknat om henne. Jag tar också en titt på kvinnans roll i det grekiska samhället under den arkaiska perioden (ca. 750 f.Kr - 480 f.kr) som Sapfo levde under. Eftersom kvinnor och män inte betraktades som jämställda var den enskilda kvinnans frihet mycket begränsad. Hon hade ingen särskild position i samhället annat än den som hustru och mor. Det fanns dock religiösa sammanhang och återkommande högtider som var reserverade för kvinnan och som ansågs verka positivt på hela samhället. Jag skriver därför litet om den berömda kvinnohögtiden thesmophoria som även firades på Lesbos trots att ön befinner långt bort från Aten.

I. Världen som Sapfo föddes till

Idag vet vi mycket lite om Sapfos egen uppväxt och tidigaste år. Om föräldrarna vet vi inget förutom att hennes mamma hette Klëis och antikens källor listar upp till åtta namnförslag på fadern. Hennes far var troligen en lesbisk köpman som handlade med viner, eller någon som ägde mark. Det är troligt han tillhörde det övre samhällskiktet eftersom han kostade på Sapfo en utbildning vilket var ovanligt ifråga om döttrar. Förmodligen var han precis som sina barn bördig från Lesbos. Hon lär ha haft tre bröder Charaxos, Erigyius och Larichus. I fragmenten tycks hon ha föredragit den yngre brodern som brukade hälla upp vin åt besökare i stadshuset i Mytilini. Detta var en förmån reserverad enbart för aristokratins ynglingar. Hon klagar ofta över den äldre brodern Charaxos vilken var en handelsresande och förebrår honom för hans affär med en känd prostituerad kvinna i Egypten. Han ska ha slösat mycket av familjens pengar på denna kända kvinna och det är troligen därför Sapfo förebrår honom.


Under den arkaiska tiden (ca. 750 f.Kr - 480 f.kr) som Sapfo levde i försämrades kvinnans sociala, juridiska och ekonomiska ställning drastiskt. Tidigare kunde den grekiska kvinnan äga både land och egendom. Under den arkaisk perioden började könssegregerande lagar tillämpas och kvinnan var inte längre tillåten att lämna hemmet. Även i hemmet var hon tvungen att uppehålla sig i kvinnozonen (gynaikon) där hon utförde mer traditionellt kvinnliga saker som matlagning och tvätt. Männens zon (andros) var också separat och helt avskild från kvinnornas uppehållsplatser i huset.

Under den arkaiska perioden var en form av infanticid vanligt förekommande bland grekerna. Föräldrarna mördade inte barnet direkt, men för att slippa skuldkänslan av direkt förorsakat ett oönskat barns död lät de istället gudarna avgöra barnets öde. Den nyfödde sattes helt enkelt ut på en ödslig plats. Detta hemska öde drabbade främst flickebarn då söner var mer önskvärda både ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv. Hade bebisen tur kanske något par som själva var barnlösa ta hand om det. I Sparta var det däremot de äldre som först undersökte levnadsdugligheten hos bebisen. De som inte bestod provet lämnades att dö ensamma i skogen eller kastades helt enkelt bort utmed ett berg eller ner i en mörk håla. Så småningom kom flera stadsstater i attiska förbundet att införa ett förbud mot den grymma sedvänjan. Hur vanlig den var på Lesbos vet man idag inte. Alla spädbarn oavsett kön togs emot i sitt hem under en speciell ceremoni (amphidromia) som innebar en introduktion till övriga medlemmar. Denna ceremoni legitimerade barnet som en fullvärdig medlem i familjen. Detta var en glad festlighet som firades med mat och vin och familjen namngav barnet.

Artemis : de grekiska kvinnornas främsta beskyddare

Gravida kvinnors främsta beskyddare var Artemis, jaktens gudinna. Hon kunde förvandla sig till en livmoder och på detta sätt hjälpa kvinnan genom en säker graviditet. Artemis var tvillingsyster till den vise Apollo och människosläktets - och alla djurens moder. Hon beskyddade särskilt kvinnor och flickor. Artemis var också en förebild genom sin kyskhet. När Orion försökte våldta Artemis skickade hon skorpioner på honom som dödade honom och hans hund. Han blev sedan tillsammans med hunden en stjärnbild på himlen. I religiösa högtider kopplade till Artemis kunde flickor klä ut sig i till björnar. Romarna identifierade henne som Diana och prisade henne som fruktbarhetsgudinna. Sapfo prisar Artemis i flera fragment. Det är förmodligen ur dessa fragment föreställningen om Sapfo som prästinna till någon kvinnlig grekisk gudom har tillkommit. Det finns inga bevis för detta utan tillhör den romantiserade bilden av Sapfo som främst spreds under 1800-talet. I ett av fragmenten som riktas till flickor (korai) återberättar Sapfo för dem hur Artemis flydde från Alpheios.

Sapphos grupp och föreställningarna om den

Det är svårt att veta vad Sapfo sysselsatte sig med under sin levnad. Vi vet att hon skrev lyrik ackompanjerad till lyra, samt att lyriken hade varierande tema och innehåll. Det är troligt hon själv var någon form av lärare och att hon hade kvinnliga studenter till sin grupp. Ellen Greene tar upp denna föreställning om Sapfo i sin bok Reading Sappho: Contemporary Approaches (1996).Huruvida gruppen är studenter är svårt att avgöra. Märk också att den berömde antika historikern Plutarkos säger om kvinnan i Sapfos fragment att hon antingen tillhör dem som är amousai eller amatheis, nämligen de som inte vet vad musik är eller de som är ignoranta! Det är en relativ hård bedömning, men behöver inte vara felaktig.

Thesmophoria : kvinnohögtid till gudinnan Demeters ära

Thesmophoria var en kvinnohögtid som firades i grekiska städer till gudinnan Demeters ära. Vi vet att den även firades på Lesbos då arkeologiska bevis återfunnits. Den som vill veta mera om hur thesmophoria firades på Lesbos kan se det länkade youtubeklippet som visar delar av en utgrävning som gjordes på 1980-talet. Som gift kvinna deltog säkert Sapfo även i denna återkommande tillställning. Högtiden firades endast av gifta kvinnor och var till minnet av gudinnan Demeter när hon övergav sina gudomliga plikter för att leta efter sin försvunna dotter.

Demeter, grek. Δήμητρα (démetra) var en fruktbarhetsgudinna med koppling till skörderiterna. Hon var dotter till Kronos och Rhea samt mor till Persefone. Hennes bröder var Hades och och Poseidon. Myten om Demeter och hennes dotter Persefone förklarar hur årstiderna uppstod. En dag förälskade sig Hades i Persefone och han rövade bort henne med våld ner till sitt hem i underjorden. Demeter började leta över hela jorden efter sin dotter, men kunde inte finna henne. En förtvivlan av  sorg och klagan gjorde att hon misskötte sina åtaganden som skörde- och fruktbarhetsgudinna. Naturen vissnade och hamnade i ett förfall medan människorna svalt. Hon hamnar så småningom i Elysium där hon försöker adoptera ett barn, men detta misslyckas medan svälten bland människorna ökar. Tillsist befaller Zeus att Hades ska släppa Persefone fri så hon kan återförenas med sin mor. Detta sker, men Persefone har redan ätit av ett äpple i dödsriket som periodvis tvingar henne tillbaka.

Särskilt grisar offrades under denna högtid och deras kadaver grävdes ned för att vid nästa års högtid grävas upp igen och brännas till aska tillsammans med offrade fallossymboler. Askan efter kadavren spreds därefter ut över åkrarna för att frambringa en lyckad skörd. En ritual som tydligt kan förknippas med fertilitet. Högtiden firades endast en gång om året och det gav den gifta kvinnan en chans att ensam få lämna hemmet. Deras makar förväntades betala för alla utgifterna i samband med högtiden. Vare sig ogifta kvinnor, flickor, män eller barn fick närvara. Män som ertappades med spionage kunde bestraffas hårt. Riterna gick i arv genom muntliga traditioner och vi vet mycket litet om hur högtiden firades. Trots att den är starkt förknippad med fertilitet så förberedde sig den gifta kvinnan genom sexuell avhållsamhet.

II. Sapfo i Sudais : Den stora Suda-biografin

Ett av de brittiska arkeologerna Grenfell & Hunts fynd i Oxyrhynchus var ett papyrus från sent 100-tal eller tidigt 200-tal som beskriver diktaren Sapfo. Biografin Suda (Sudais) från 900-talet är en bysantinsk biografi med ca 30.000 uppslag. Den skriver att Sapfo var en lesbisk [invånare] från födseln och att hon kom från Mytilene. Hennes fader var Scamander, eller enligt vissa, Scamandronymus och hon hade tre bröder; Erigyius, Larichus och Charaxus. Den äldste Charaxus seglade till Egypten och associerade sig med kvinnan Doricha, vilken han lade stora summor pengar på. Sapfo tyckte bäst om den yngre brodern Larichus. Hon hade en dotter vid namn Kleis precis [samma namn] som sin mamma. Hon har anklagats av vissa för sin felaktiga levnadssätt och att hon var en kvinnoälskare. Till sitt yttre ska hon ha varit liten och ganska ful, med mörk hy. Det samma har sagts om {Alcaeus?} som var småväxt.

Ytterligare en notis i Suda [S:107] säger att Sapfo var dotter till Simon eller Eumenus, eller Eerigyius, Ercytus, Semus, Camon, Etarchus eller Scamandronymus. Hennes mamma var Kleis; Hon [Sapfo] en lesbisk [invånare] från Eresus, en kvinnlig lyriker som levde under 42:a olympiaden (612/608 f.Kr) då Alcaeus, Stesichors och Pittachus levde. Hon hade tre bröder: Larichus, Charaxus och Eurygius. Här kommer några mer skämtsamma påståenden om Sapfos man. Enligt Suda var hon gift med en mycket rik man, Kerkylas (av kerkos >> penis )som var en handelsman från Andros ['männens ö'] i kykladerna. Detta är förstås inte ett särskilt troligt påstående och kommer förmodligen från en av de romerska komedierna som behagat skämta om den berömda skaldinnan från Lesbos. Namnet Keryklas förekommer dessutom endast i källor om Sapfos liv. Tillsammans med honom hade hon dottern Kleis. Vidare fortsätter Suda: Hon hade tre kompanjoner eller väninnor - Atthis, Telesippa, Megara och att hon fick ett dåligt rykte på grund av sin 'orena' vänskap med dem. Hennes studenter var Anagora från Miletus, Gongyla från Kolofon och Eunica från Salamis. Hon skrev nio böcker med dikter och hon uppfann plektrumet. Hon skrev även epigram, elegier, jamber och solosånger.

III. Sapfo i Strabos stora Geografi

Strabo (ca. 62-24 f.kr) var en grekisk historiker och geograf. Han var född i Amaseia, nuvarande Turkiet och levde i en omvälvande tid när det romerska riket övergick från konungadöme till kejsardöme. Trots att Sapfo varit död sedan mer än 400 år var hennes rykte och berömmelse ännu stor i den antika världen. Förmodligen kom han från en välbärgad familj och tycks ha levt som ekonomiskt oberoende vilket möjliggjorde hans skrivande och resande. H.C Hamilton har i den engelska utgåvan Geography påpekat i bokens inledning att han främst använder sig av grekiska källor. Mer anmärkningsvärt är att Strabo citerar okritiskt och betraktade t ex Homeros som en auktoritet i fråga om geografi och platser. Strabo beskriver Lesbos som en uppseendeväckande ö i fråga om dess geografiska läge skriver han om dess småöar och kust. Han nämner flera städer och även Mytilini.

Övrig antik testimonia om Sapfo : inskription på marmor

På ett stycke bevarat marmor finns en historisk-kronologisk datering bevarad och den låter oss veta att Sapfo hamnade i exil på Sicilien mellan 604-594 f.Kr. Om uppgiften i Fragment 98 går att tolka som självbiografiskt hade hon innan exilen redan fött sin dotter Kleis. Om det nyfunna fragment 98 stämmer med biografisk data så uppnådde hon även en hög ålder.

Författaren Menander : Sapfos påstådda självmord

Enligt en antik tradition efter författaren och dramatikern Menander ska hon begått sjävmord genom att kasta sig utför den Levkadiska klippan på grund av obesvarad kärlek till färjkarlen Faon. Moderna historiker sätter ingen tilltro till denna tradition och den betraktas av vissa som ett försök att få Sapfo att framstå såsom heterosexuell. Vi har ju även det nyfunna fragmentet där hon tycks hänvisa till sin egen ålderdom som motsätter sig denna historia.

Bernadette J. Brooten har i boken Love Between Women: Early Christian Responses to Female Homoeroticism (1996) tagit upp just denna föreställning om Sapfo. I essän 'Introduction: Of Sappho, Woman-Woman Marriage, and the ways of the Egyptians' har visserligen ett bredare perspektiv än bara Sapfo, men hon tar upp det historiska och kulturella perspektivet kring hur kvinnlig homoeroticsm betraktades under antiken och den bysantinska perioden. Brooten tolkar inte Sapfos poesi utan utgår från vad de tidigaste källorna avslöjar om henne. Brooten menar att de romerska utsagorna om henne också speglar dess samtids uppfattning.


III. Maximus av Tyre skriver i sina tal (Filosofiska orationer) från 100-talet om Sapfo

Cassius Maximus Tyrius (Μάξιμος Τύριος) var en grekisk retoriker och filosof som levde under slutet av 100-talet och i samband med kejsar Commodus regeringstid. Han skrev följande om Sapfo och bilden av henne som homosexuell tycks här väl etablerad i hans samtid:

"Vad annat kan man säga om den lesbiska kvinnans kärlek annat än att den är ett uttryck för den sokratiska kärleken? För enligt mig tycks det att båda praktiserat kärlek efter sitt eget sätt, hon med kärlek till kvinnor och han med kärlek till män. För de sade att de älskade många och berördes av allting som var vackert. Vad Alkibiades och Charmides och Faidon för honom; så var Gyrinna, Atthis och Anactoria för henne. Vad rivalerna Prodikus och Gorgias och Thrasymachus och Protagoras var för Sokrates, så var Gorgo och Andromeda för Sapfo. Ibland censurerar hon dem, vissa gånger korsförhör hon dem och hon använder sig av ironi precis som Sokrates gjorde."

Det finns fler testimonia, tidiga vittnen om Sapfo.

I ett av fragmenten talar Sapfo till oss med en tydlig stämma som sträcker sig över generationer och århundraden:

”Μνάσεσθαί τινά φαμι καὶ ὔστερον ἀμμέων. - Jag tror att man kommer att minnas oss i framtiden.”

Och visst fick Sapfo rätt?

Vi minns fortfarande Sapfo.

Litteratur- och källförteckning

Brooten, B. J. (1996). Love between women: Early Christian responses to female homoeroticism. Chicago [Ill.: Univ. of Chicago Press.

Campbell, D. A. (1990). Greek lyric. Cambridge, Mass: Harvard University Press.

Freeman, P., & Sappho, . (2016). Searching for Sappho: The lost songs and world of the first woman poet : including new translations of all of Sappho's surviving poetry.

Greene, E. (1996). Reading Sappho: Contemporary approaches. Berkeley: University of California Press.

Strabo, ., Hamilton, H. C., & Falconer, W. (1854). The geography of Strabo. London: H.G. Bohn.




Thesmorphoria - Kvinnohögtid som firades i den grekiska övärlden. Den årliga festivalen omnämns i denna dokumentär om arkeologiska utgrävningar i Lesbos.

Recension: 'How to believe - John Donne' av Roz Kaveney samt en fördjupning

[caption id="attachment_1868" align="alignleft" width="197"] John Donne (Bild:Wikipedia)[/caption]

I denna recension rekommenderar jag eboken How to believe - John Donne (2013) som ingår i serien Guardian Shorts och är författad av journalisten Roz Kaveney som är en känd skribent från tidningen The Guardian. Vanligtvis är hennes fokus modern popkultur, men här gör hon en djupdykning ner i 1600-talet. John Donne (1572-1631) är en av mina favoritpoeter och han var en av den brittiska barockpoesins mest lysande diktare. Som författare var han produktiv och varierande för Donne skrev både sonetter, dikter på temat kärlek och religion. Flera av dikterna bär spår av det sinnliga och erotiska. Han gjorde även översättningar, skrev epigram, elegier, sånger, satirer och senare i livet predikningar. Tydligen ska han ha varit en karismatisk predikant. I denna lilla skrift, uppmärksammas diktaren och människan John Donne. Det är en trevlig introduktion till ett spännande författarskap och Kaveney kommenterar både Donnes liv och diktning. Här finns även den biografiska tolkningen närvarande och det dras ibland paralleller medan det skrivna och poetens samtid och egna erfarenheter. Jag gillar hennes urval bland dikterna vilket är viktigt i en mindre introduktionsskrift som denna. De flesta kommer från samlingen Holy Sonnets. John Donne är inte någon lättbegriplig poet. Mellan diktaren och vår egen tid ligger århundraden och det kan finnas en språkförbistring där ord och sammanhang är svåra att koppla samman. Boken består av åtta korta avsnitt med olika tema.

John Donne och hans poesi - En fördjupning

John Donnes föräldrar var katoliker och mamman var barnbarn till den av Henrik VIII avrättade Thomas More. Han gavs en gedigen utbildning och skrevs tidigt in vid Hertford College (Oxfords universitet) där han studerade i tre år. Han fortsatte sedan vid Cambridge och 1591 antogs han som juridikstuderande vid Thavies Inn. Han kunde inte ta examen på grund av sin katolska religionstillhörighet. En examen krävde en lojalitetsförsäkran (Oath of Supremacy) som han inte kunde avlägga på grund av religiösa skäl. Efter studierna arbetande Donne vid Inns of Court, London. Under några år var han även parlamentsledamot. I 40-årsåldern konverterade han till protestantismen och lät prästviga sig i den anglikanska kyrkan år 1615. För en ämbetsman i en dominerande protestantisk miljö var detta förmodligen ett klokt val, men det är mer troligt att John Donne blev tvungen att böja sig för kungens vilja. Efter konverteringen skrev han tillsammans med Thomas Morton en del anti-katolsk propaganda vilka trycktes som pamfletter. Dessutom var Donne, som Kavenley påpekar, en socialt osäker person. Han kan ha haft det svårt att placera sig själv utifrån samhällets normer. Under 1600-talet var den sociala ställningen och familjens plats i samhällshierarkin något självklart som alla individer måste rätta sig efter. Protestantismen förstärkte dessa ideal och det var självklar skillnad mellan hög och låg, rik och fattig, mellan frälse och ofrälse. Föreställningen var grundad på en tydlig holistisk ordning som tillskrevs gudomligt ursprung. Orsaken bakom osäkerheten i Donnes fall kan ha varit föräldrarnas olika sociala bakgrund.

Han var tidigt faderlös och slösade bort pengarna efter fadern på resor, böcker, damer och en mer utåtriktad livsstil. Hans resmål tros ha varit Spanien och Italien, men det har varit svårt att belägga i arkivforskningen. Hans utåtriktade livsstil gör sig även påmind i ungdomspoesin. Tidvis levde han utan egna inkomster, men väl understödd av många vänner. Först i samband med tjänsten som domprost i St. Pauls Cathedral, 1621, stabiliserades ekonomin.  År 1601 träffade hans sitt livs stora kärlek Anne More och de gifte sig i hemlighet eftersom hennes far vägrade erkänna deras äktenskap. Det tog flera år innan han kunde få ut hennes hemgift. De hann få tolv barn innan hon själv dog i barnsäng. Under hela äktenskapet var hon mer eller mindre konstant gravid. Flera av kärleksdikterna kan ha varit skrivna med Anne i åtanke. De flesta tycks även eniga i att de levde tillsammans i ett lyckligt äktenskap. Efter Anne död ändras tema och perspektivet i hans diktning. Donne blir mer religiöst orienterad och den treenige guden är en vanligt förekommande adressat i dikterna. En av de mest kända av dessa är Holy Sonett 14 med de inledande orden: 'Batter my heart, three-person’d God' ur samlingen Holy Sonnets:

Batter my heart, three-person'd God, for you

As yet but knock, breathe, shine, and seek to mend;

That I may rise and stand, o'erthrow me, and bend

Your force to break, blow, burn, and make me new.

I, like an usurp'd town to another due,

Labor to admit you, but oh, to no end;

Reason, your viceroy in me, me should defend,

But is captiv'd, and proves weak or untrue.

Yet dearly I love you, and would be lov'd fain,

But am betroth'd unto your enemy;

Divorce me, untie or break that knot again,

Take me to you, imprison me, for I,

Except you enthrall me, never shall be free,

Nor ever chaste, except you ravish me.

Tilltalet i dikten är starkt personligt och diktaren ger uttryck för en innerlig önskan om att Gud ska invadera hans väsen. Läsaren kanske för tankarna kring hur de kristna mystikerna brukade uttrycka sig i sina meditationer där den inre dialogen med Gud är i fokus. Donnes sätt är lite annorlunda för här begärs invasion, attack och belägring. Det är en ganska våldsam förnyelse diktaren vill utsätta sig för: 'Your force to break, blow, burn, and make me new'. 1623 insjuknade Donne i något som kan ha varit tyfys, men under återhämtningstiden var han mycket produktiv och skrev några av sina mest kända dikter. Däribland 'No man is an island'. Samlingen gavs ut 1624 under namnet Devotions upon Emergent Occasions. Donne levde i en samtid där religionen hade förklaringar på allting, så även svåra sjukdomar och lidande som sågs som Guds straff för ett syndigt liv. Samlingen Devotions...är typisk för vad man kallar för kristen uppbyggelselitteratur och dess teman inte avvikande från vad som framkommer i litteratur från denna tiden. Strukturen i Devotions...är uppdelad efter de 23 dagar han låg svårt sjuk och påverkad av en kraftig feber som gjorde honom helt orkeslös. Meditations XVII som motsvarar dag 17 i hans sjukdomsförlopp lyder enligt originalets skrift och punktering:

No man is an Iland, intire of it selfe; every man is a peece of the Continent, a part of the maine; if a Clod bee washed away by the Sea, Europe is the lesse, as well as if a Promontorie were, as well as if a Mannor of thy friends or of thine owne were; any mans death diminishes me, because I am involved in Mankinde; And therefore never send to know for whom the bell tolls; It tolls for thee

[caption id="attachment_1936" align="alignleft" width="227"] John Donne inför uppståndelsen (Bild: wikipedia)[/caption]

Dikten präglas av humanistiska tankegångar där individens isolering ses som något negativt och att individen tillsammans med andra utgör den gemenskap som är mänskligheten. Donne jämför människans situation med det geografiska perspektivet och säger varje människa är en del av kontinenten. En individ kan inte vara en ö. Varje människas död berör diktaren som anser sig vara involverad i mänskligheten. Det är en fin hyllning till kollektivet, samhället och den enskilda människans naturliga plats i det.

De sista åren av sitt liv blev Donne alltmer fixerad vid döden och det tog sig ibland märkliga uttrycksformer. Han lät beställa ett porträtt av sig själv iförd en liksvepning och hängde sedan porträttet på sin vägg för att bli påmind hur han skulle se ut på den stora uppståndelsens dag när han levande steg upp ur graven. John Donne insjuknade förmodligen i magcancer, men det har inte riktigt kunnat gå att fastställa någon diagnos. Han ligger begravd i St. Paul's Cathedral.

Recension : Arrianos Alexander den Store i svensk översättning

Bloggen fortsätter på temat klassiker med en recension av den romerske politikern och författaren Arrianos biografi över Alexander den Store, troligen författad under kejsar Hadrianus tid. Idag fokuserar jag på en svensk utgåva där översättningen från grekiska till svenska gjorts av Ingemar Lagerström (2003). Han har även översatt Suetonius kejsarbiografier till svenska, en titel som bloggen skrivit om men i engelsk översättning. Ingemar Lagerström utkommer relativt regelbundet med översättningar till svenska av grekiska och latinska klassiker. Denna utgåva är en del av Wahlström & Widstrands klassikerserie. Alexander den Store (356-323 f.v.t) är en av den antika världens mest omskrivna personer. Född och uppvuxen i det lilla kungariket Makedonien avancerade han politiskt och militärt tills han blev en av världshistoriens mest framgångsrika fältherrar. Alexander erövrade det Persiska imperiet genom att bekämpa Dareios III och Egypten. Han grundade också städer, däribland Alexandria i Egypten. Hans många fälttåg gav upphov till hellenismen som innebar ett stort uppsving internationellt för både det grekiska språket och grekisk kultur.

Den svenska nyutgåvan av Alexanders verk har en lång, men för läsaren en välbehövlig inledning om ca 50 sidor. Lagerström påpekar att det finns flera verk om Alexander som överlevt intill vår tid. Trots detta är det ändå greken Arrianos bok som betraktas som den mest tillförlitliga ur ett historiskt perspektiv. Än idag är den värdefull för politikens historia, kulturhistoria och krigshistorien, skriver Lagerström.

Arrianos (ca 75/74) hade grekiskt ursprung och med en bakgrund i armén avancerade han till general och sedan till ståthållare i Kappadokien. Han började skriva på sin Alexanderbok 500 år efter den store fältherrens död. Intressant är att se hur Arrianos själv valde att förhålla sig till tidigare historiska källor om Alexander. Förutom introduktionen kring Arrianos och hans verk ger Lagerström en längre historisk översikt. Lagerström går igenom Makedoniens historia vid tiden omkring Alexanders födelse och förstås Alexander själv. Även en kortare översikt av perserriket ges följt av fälttågen, riket efter hans död och hellenismen. Ett relativt omfattande kapitel ges 'Hären' med noggranna men ändå översiktliga beskrivningar av infanteriet, rytteriet, flottan, persernas här, striden, flodövergångar, lägret och trossen samt Arrianos terminologi avseende titlar inom armén. Lagerström fortsätter sedan med en kortare kommentar till det grekiska språket i översättningen. Där beskriver han en del av sitt översättningsarbete och tillvägagångssätt. Avslutningsvis kommer en kapitelöversikt över boköversättningen som är mycket överskådlig för den som inte via läsning kommer igenom alla de sju böcker som Arrianos verk består av.

Recension : Suetonius' Lives of the Caesars - Translated with an Introduction and Notes by Catharine Edwards

Idag presenterar bloggen en äkta klassiker, en riktig sådan skulle jag vilja påstå. Vi beger oss in i den romerska antiken och bekantar oss med historieskrivaren Suetonius (ca 69-140). Han är mest känd för verket De vita Caesarum (Lives of the Caesars), en samling kejsarbiografier över romarrikets kanske mest framträdande regenter. Verket såg dagens ljus omkring 121 efter vår tideräkning. Suetonius är under inga omständigheter någon bortglömd författare. Hans verk tillhör litteraturhistorien och är ett namn som förkommer i många olika sammanhang. Främst är han att betrakta som en grundkälla för de tidigaste historikerna i väst. När man läser Suetonius kan man många gånger fångas av känslan att man sitter med ett lösnummer av The National Enquirer eller The Sun och läser det senaste skvallret om respektive regent. Han är också känd för sina anekdotiskt färgade beskrivningar av dessa kejsare när det gäller politik, galenskaper och privatliv. Det är hos Suetonius vi kan läsa om hur Caligula ville utnämna sin häst till konsul, eller hur Nero sjöng när Rom brann. Vi får också veta hur illa omtyckt kejsar Tiberius var och hur missnöjet yttrade sig i samband med begravningen. 'Till Tibern med Tiberius!' lär folk ha utropat tillsammans med önskningar om att han inte skulle ha någon lugn och ro nere i dödsriket. Denna nyutgåva ingår i Oxford World's Classics och är därtill en nyöversättning från latinet av historikern Catharine Edwards (University of London).

Flera av er läsare känner säkert till Catharine Edwards genom History Channel där hon presenterat BBC-programmet Mothers, Murderers and Mistresses: Empresses of Ancient Rome. Tyvärr skrev Suetonius inga kejsarbiografier över kvinnliga regenter och medregenter. Flera av kvinnorna i programmet är dock omnämnda i hans bok. Då boken är publicerad av Oxford University Press är den mycket faktaorienterad. Förutom anmärkningar om själva texten och översättningen finns en bibliografi, kronologi och kartor. Det julianska-claudinska släktträdet finns med följt av notförklaringar, en glosdel och index. Med andra ord är det en generöst påkostad utgåva (Oxford University Press) då förlagen även börjat tumma på dessa regler vid utgivning av facklitteratur. Åtminstone vad jag sett i Sverige (gäller förstås inte all litteratur). Oxford World's Classics har levererat bra bokkvalitet i över hundra år och idag brukar man uppmärksamma serien för sina vetenskapligt orienterade utgåvor ifråga om översättningsarbete och textkommentarer.