Recension : 'När Finland var Sverige - Historien om de 700 åren innanriket splittrades' (2013)

I detta inlägg recenseras När Finland var Sverige - Historien om de 700 åren innan riket splittrades (2013). Den är skriven av Herman Lindqvist och fick positiva reaktioner när den kom ut i bokhandlarna. Herman Lindqvist har själv en speciell relation till vårt kära grannland i öst, för han växte nämligen upp i Helsingfors.

Allas vår historiker Herman Lindqvist har väl hittills lyckats skriva om det mest vad gäller Sveriges historia genom tiderna. Ibland har hamnat i blåsväder och kritiserats när det varit lite si och så med källhänvisningar med mera. Han har också synts mycket i TV under åren och hjälpt många med den historiska allmänbildningen. Jag tycker trots diverse kontroverser att Hermans böcker kan upplevas som intressanta och engagerande för olika läsargrupper. Allt som kan stimulera och uppmuntra till läsning och läsarens kunskapstörst tycker jag är bra! För den äkta vetgirige finns alltid möjlighet att via annan referenslitteratur söka sig vidare inom olika områden. Den litteraturlista som presenteras i slutet av boken är mycket mager för att försöka täcka 700 år av historia.

Denna bok är ett stycke beskrivande historia, om än i ganska svepande drag, som handlar om Finland och Finlands svenska historia. En gång var vi samma land och de flesta av oss känner säkert redan till att landet var hertigdöme under lång tid. Svenska adelsmän som Peter Brahe hade gods och egendomar i Finland under 1600-talet. Som titeln antyder handlar den om sju hundra år av gemensam historia fram till 1809 då Finland slutligen togs av Ryssland. Berättelsen tar sin början under senmedeltiden och slutar med det svensk-ryska kriget som Sverige förlorade.

Boken om Sverige-Finland har 23 kapitel i kronologisk ordning. Redan i inledningen beskrivs den 700-åriga perioden som konfliktfylld. Under denna tid utkämpade Sverige 120 krig. 23 av dessa krig var inbördeskrig där strider utkämpades mellan olika landskap. 34 krig ägde rum mot Danmark och 33 krig mot Novgorod/Ryssland. Slutligen utkämpade Sverige två krig mot Norge. Militära konflikter i de tyska områdena verkar Lindqvist inte beaktat här, vilket drar ner pluspoängen för boken. I Finland gjordes inga interna resningar och uppror mot Sverige. Länderna tycks ha varit så pass tätt sammanknutna att några skäl till konflikt inte kunde ges. Boken börjar med 1100-talet och vid denna tid bodde ca 10,000 människor i det område som skulle bli den finska nationen. Folket var indelade i tre grupper - finnar, tavaster och karelare. Folkgrupperna stred även mot varandra. Lindqvist tar även om lite teorier kring deras ursprung och framförallt det finska språkets ursprung. "Fenni" nämns av den romerske historikern Tacitus i hans verk Germania och givetvis tar Lindqvist även upp nationaleposet Kalevala. Jag gillar denna typ av essäpräglad, populärvetenskaplig "facklitteratur" och kan själv välja mellan olika avsnitt ur tidsepokerna.

Trots att bokens titel vill antyda att den handlar om Finland, så tycker jag ändå det finska förpassas många gånger till förmån för fördjupningar kring svenska kungar, adelsmän, samhälle och politik. Dick Harrisson påpekar något av detta i sin recension av boken och jag tar mig friheten att citera Harrissons kritik (2013.09.13) ur Svenska Dagbladet:

Inte riktigt, men nog finns det skäl till kritik. Min största invändning mot ”När Finland var Sverige” är att boken i stora drag formar sig till en traditionell svensk rikshistoria. Här finns, än en gång, Kalmarunionen, Gustav Vasa och hans söner, trettioåriga kriget och stormaktstiden, Karl XII, frihetstiden och gustavianerna. Skildringen dignar under berättelser om kungar och krig. Finlands roll framhävs förvisso, men inte på bekostnad av det övriga. Den som läser boken får en allmänhistorisk repetition av det svenska rikets förflutna, med viss övervikt för finländska företeelser.

Recension: 'The Lagoon : How Aristotele invented Science' (2014)

I denna recension presenterar jag ett ganska spretigt porträtt av en av den västerländska idétraditionens mest framstående filosofer, nämligen Aristoteles. Boken The Lagoon: How Aristotele invented Science är läsvärd för den vetgirige som intresserar sig för naturalhistoria och arternas uppkomst, enligt den grekiska världsbildens uppfattning. Visst, Aristoteles hade även en stor betydelse för den arabiska världen under islams gyllene epok och vi får inte glömma att det var framstående muslimska översättare som först lät översätta de grekiska filosoferna och gjorde texterna brukbara även för västerlandet.

Denna bok är dock skriven och tänkt ur ett västerländskt perspektiv och presenterar dessutom det grekiska tänkandet överlag för den tidsperiod under vilken Aristoteles var verksam. Den är främst att betrakta som ett bidrag till den naturalhistoriska vetenskapen, men samtidigt som han lägger ut Aristoteles påståenden blandar författaren detta med eget tyckande som blir jobbigt i längden. Bitvis är boken pladdrig. Det är bra att Aristoteles felaktigheter i fråga om biologin pekas ut i citerade textpartier, men fortsättningen blir gärna högtravande löst prat som jag som läsare klarar mig utan. Jag tycker också han brister när han vill förklara världsbilden under den tidsperiod Aristoteles levde i.

Historiska bakgrunden till exempelvis försokratierna och deras syn på världen, oftast i direkt motsats och kanske mer vetenskapligt orienterad än t ex Platon går här till sist om intet. Biologen och författaren Armand Leroi går dessutom gärna ut på djupt vatten och det förekommer ibland ointressanta paralleller kring andra ämnen och då inom humaniora, som t ex vad den eller den författaren diktat och tänkt.

Dessutom är boken bitvis skriven i jag-form och författaren berättar vad han gör på sina resor till Aristoteles lagun. Det greppet kanske går hem hos en yngre läsargenerationer, men de flesta av oss kanske redan vett att Aristoteles satte sina egna tankar högre än vetenskaplig empiri. Som litterärt stilgrepp i en bok som presenterar facklitteratur blir det bara jobbigt.

Bokens förtjänst är att den kan hjälpa en ovan läsare till att få en överskådlig blick, som inte mött Aristoteles tankar om biologin att vilja söka vidare efter mer fakta. Det är dock en bok om zoologins historia och hur Aristoteles valde att förhålla sig till den. Jag tycker storheten hos honom ligger i förmågan att vilja förstå naturen genom att klassificera och katalogisera olika djurarter. Ön den spännande lagunen återfinns och där filosofen gjorde sina mest intressanta upptäckter kring naturläran, låg belägen på Lesbos. Han bodde under en period på ön.

 

Recension: Stefan Zweigs 'Världen av igår - En europés minnen' (2011)och om de nationalsocialistiska bokbålen i Nazityskland 1933

I. Om Stefan Zweig och Världen av igår

Nu har pocketversionen av Stefan Zweigs memoarer givits ut i svensk översättning. Stefan Zweig (1881-1942) var en österrikisk författare som skrev romaner, dikter och skådespel; men han ägnade sig även åt historiskt forskningsarbete och biografier. Zweig etablerade sig som författare i Wien under 1920-talet och blev ett känt namn. Under hela sitt författarliv var han mycket produktiv. Några av hans mest kända verk är:

• Amok: noveller om den stora lidelsen (1933)


• Marie Antoinette: en olycklig drottnings historia (1933)


• Maria Stuart (1935)


• Erasmus av Rotterdam (1935)


• Den outgrundliga hemligheten: romantiska och andra berättelser (1935)

Världen av igår skrevs mellan 1939-1941 och författades i landsflykt. Efter Hitlers tvångsanslutning (Anschluss) av Österrike till Nazityskland tvingades Zweig fly landet tillsammans med sin hustru Lotte. Hans böcker som tidigare varit populära i flera länder förbjöds i Tyskland och Österrike. Längre ned i detta inlägg skriver jag om de bokbål som nationalsocialisterna höll i flera tyska och österrikiska städer under 1930-talet. Jag förklarar också varför nationalsocialisterna valde att bränna upp just Stefan Zweigs litteratur - och flera andra författares böcker.

Paret bodde en tid i London och Bath, men när Nazityskland började avancera militärt 1939 upplevdes inte längre England som tryggt och de flyttade till New York där paret bodde som gäster via Yale University. Till sist gick emigrationen till Brasilien där de några år senare begick kollektiv självmord i en tysk koloni belägen utanför Rio de Janeiro. I sitt självmordsbrev skrev Zweig att han inte längre hade någon kraft att börja om ett nytt liv, i ett nytt land. Såhär i efterhand kan det tyckas märkligt att de inte orkade med att vänta ut kriget när de till och med lyckats fly till en annan världsdel. Men man måste se situationen som den faktiskt var, en traumatiserad människa orkar i längden inte hur mycket som helst och vi reagerar alla olika i ett katastrofläge. Man ska inte heller glömma bort att efter kriget blev flera sydamerikanska länder hemvist för naziförbrytare som försökte hålla sig undan rättvisan. Flera sydamerikanska länder  tog öppet emot de nazistiska förbrytarna och massmördare som Josef Mengele kunde leva klart sina liv utan att någonsin få sina brott mot mänskligheten konfronterade i domstol!

Memoarerna beskriver den stora undergången och en hel kulturs fall i samband med de båda världskrigen, inflationen, den förlorade tryggheten, nazismens brutalisering och nationalsocialismens intåg. Zweig lyckas beskriva den politiska situationen, men det finns även kulturminnen av Freud, poeten Rainer Maria Rilke och flera andra kända tyskspråkiga kulturpersonligheter. Boken inleds med ett citat ur Shakespeares Cymbeline "Vi möter tiden så som den söker oss". I förordet kan man läsa:

Mot min vilja har jag blivit vittne till förnuftets nederlag och brutalitetens vildaste triumf i historisk tid.

Han börjar med att beskriva sin barndom i Wien som vid hans födelse var den habsburgska monarkin som han beskriver som "hopplöst bortsopad". Det är en pessimistisk och sorglig skildring. Samtidigt sann och överväldigande. Människan tycks aldrig lära sig något av historien och allting upprepas.Boken är översatt av Hugo Hultenberg och reviderad av Anna Bengtson.

II. Vad var de nazistiska bokbålen och varför brändes Stefan Zweigs böcker?

Den 6 april 1933 gav den Tyska studentkåren, som var under uppsikt av Nationalsocialistiska tyska studentförbundet, order om en nationell uppslutning kring rensning av "otysk" litteratur. Det är inte troligt att ölkällarkillarna själva läste särskilt mycket litteratur överhuvudtaget så det blev en bibliotekarie och nazist vid namn Wolfgang Herrmann som först skapade en lista med böcker som skulle brännas.


Bokbålen arrangerades sedan med hjälp av studentföreningarna runtom i landet. Den 8 april satte studenterna igång förberedelserna med att spika upp 12 stycken teser (Zwölf Thesen wider den undeutschen Geist, April 14, 1933) som uppmanade till aktion för ett renat språk och renad kultur. Den 6 maj 1933 satte studenterna fart mot Magnus Hirschfelds forskningsinstitut i Berlin. Där plundrade studenterna bibliotekets böcker och institutets arkiv. Den 10 maj gick studenterna med bibliotekets böcker till Opernplatz. Allting utfördes ceremoniellt kring fackeltåg och 40.000 människor hade samlats för att se bokbålet och lyssna på Goebbels, professorernas och studenternas tal. Josef Goebbels talade till studenterna i Berlin och förklarade att det nu skulle bli slut på judisk intellektualism. Även litteratur av Albert Einstein brändes upp. Herrmann föll dock senare i onåd hos Hitler, men arbetet med att förbjuda böcker fortsatte utan bibliotekariens hjälp och i slutet av 1934 var Propagandaministeriet uppe i ca 5000 titlar. Herrmann skrev även en manual  (Die Bücherei) för hur judisk litteratur och litteratur av andra 'förrädare' skulle identifieras och den skickades ut till biblioteken 1935.  Musik, sånger och besvärjelser förekom medan Hirschfeldsinstitutets samlingar brann upp. 20,000 böcker och tidningar samt 5000 bilder slukades av lågorna. Studenternas heta önskan var att alla universitetsstäder skulle ha bålen på samma datum, men det var omöjligt på grund av regn. Därför upprepades aktionen i trettiofyra studentstäder den 21 juni (midsommar). Det var inte bara sexologernas böcker som brann, även psykoanalysen och Freuds böcker var av nazisterna hatade verk. Böcker av politiska motståndare som kommunister (Marx och Lenin), pacisfister (Bertha von Suttner) eldades upp. Böcker av judiska författare: Zweig, Kafka m.fl men även utländska som t ex Ernst Hemingway. Även den genuint tyske poeten Heinrich Heine brändes upp. Det var Heine som skrev raderna "Dort, wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen". Hans ord fick en profetisk uppfyllelse trots att han levde och dog hundra år före nazismen.

I flera tyska städer finns idag minnesplakat uppsatta vid platser som anordnade dessa bokbål.

Källor

• https://en.wikipedia.org/wiki/Nazi_book_burnings


• http://www.library.arizona.edu/images/burnedbooks/

Recension: 'Rummet, Virveln och den döda flickan' (2009)

Rummet, Virveln och den döda flickan: Edgar Allan Poe i urval, översättning och med inledning av Paul Soares (1999) är en boktitel ur Vertigoserien och innehåller tolv titlar av den amerikanske deckar- och skräckförfattaren Edgar Allan Poe (1809-1849). Boktiteln är namnet på den inledande essän som presenterar Poes texter och översättningen av Paul Soares. Om Soares tidigare vedermödor med andra oinspirerande översättningsuppdrag kan ni läsa om på Vertigomannens blogg. Det är ett märkligt och fascinerande urval som Soares valt att arbeta med. Jag är övertygad om att läsningen av dessa texter väcker upp en fortsatt läslust även hos den mest kräsne.

Svenska översättningar av Edgar Allan Poe

Det är förstås bra att få möta Poe i nya svenska översättningar. Bara för några år sen kom ett till nytryck av hans berättelser ut i flera band. Hans poesi tycker jag ännu är relativt ointroducerad för en bredare svensk publik och gör sig kanske bäst oöversatt. Många läsare har säkert mött Poes litteratur i bokslukaråldern. Anna Pyk gjorde 1981 en översättning av Tales of Mystery and Imagination publicerad av Niloe förlag under titeln Sällsamma berättelser. Den har även en del fina illustrationer av Arthur Rackham.

I Soares version utmärker sig det poetiska draget i Poes berättelser. Han skriver även i inledningen att Poe främst såg sig som en poet. Soares urval baserar sig även på den iakttagelsen. Jag tycker nog allra bäst om Berenicë i denna utgåva. Dessutom min favorit bland Poes berättelser. Soares fångar in både känslan och rytmen i språket som visst kan att mäta sig med det engelska originalet. Berenicë är en underbar berättelse i den rätta gotiska skräckandan! Passar sig utmärkt för läsning under höstblåsig novemberkväll. En engelsk översättning från 1835 finns publicerad här.

För en skön lyssnarupplevelse av novellen i original hör Dr. John läsa upp den här. Flera bilder till Poes berättelser utförda av illustratören Arthur Rackman går lätt att finna genom ett vanligt bildsök på google eller på Pinterest och Tumblr.

Vertigoseriens utgåva

1. Eleonora


2. Avtalat möte


3. Handskrift funnen i en flaska


4. En nedfärd i Malströmmen


5. Ligeia


6. Feens ö


7. Mannen i mängden


8. Maskeradbalen


9. Berenicë


10. Samtalet mellan Monos och Una


11. Det ovala porträttet


12. Den avlånga lådan

Kvinnan som litterärt objekt i Poes texter

I detta inlägg tänkte jag även nämna något om kvinnan som litterärt objekt i några av de ovanstående berättelserna, nämligen följande: Eleonora, Ligeia, Berenicë, Det ovala porträttet. Dessa berättelser fångar in ett återkommande litterärt tema hos Poe. Som litterär figur och som objekt i sig symboliserar kvinnan i Poes noveller oftast döden. Camille Paglia (University of Philadelphia) har delvis sammanställt och redogjort för detta litterära tema i Sexual Personae: Art and decadence from Nefertiti to Emily Dickinson (1990). I essän "American Decadents: Poe, Hawthorne, Melville" vill Paglia inte kalla Poe för en författare inom den gotiska traditionen. Han har desto mer gemensamt med romantikerna eftersom han starkt identifierar sig med sin berättare (Paglia 1990, s. 573). Poes kvinnor blir aldrig 'sexiga' i ordets traditionellt heterosexuella, eller 'normativa' sammanhang. Paglia hänvisar till Joris-Karl Huysmans estetiska novell À rebours (1884) som beskriver Poes kvinnor som "unsexed" medan Paglia själv tolkar dem som hermafroditiska gudomligheter med många ansikten (ibid.). Paglia tillåter den freudianska associationen i tolkningen av tema, bilder och symboler flöda fritt i studiet av Poes berättelser. Hos Poe kan kvinnan endast betraktas som ett sexobjekt som död (Paglia 1990, s.575). Poes berättelser är samtidigt fyllda av kvinnor som återvänder från döden i form av det farliga, vampyrliknande och övernaturliga. Sexualiteten i Poes berättelser följer ändå strikta regler. Enligt hennes utläggning är det den kristna puritanismen som spökar hos författaren. (Paglia 1990, s. 573) :

The sexual laws of Poe's world are so strict that a normal, feminine woman cannot survive in it.

Det är inte enbart Paglia som gjort efterforskningar i ämnet. Mycket av hennes tankegångar kan återfinnas i boken Love and Death in the American Novel (1966). Den som närmare vill studera det litterära motivet kan läsa Leonard Engels  "Obsession, Madness, and Enclosure in Poe's 'Ligeia' and 'Morella'." College Literature 9.2 (1982): 140-46. Även Aspasia Stephanou "Lovely Apparitions and Spiritualized Corpses: Consumption, Medical Discourse, and Edgar Allan Poe’s Female Vampire.", The Edgar Allan Poe Review 14.1 (2013): 36-54., kan vara av intresse. Poe själv skriver i sin essä "The Philosophy of Composition" som handlar om hans syn på skrivandet och hur sammanställningen av en litterär text bör se ut. I denna essä återfinns orden:

The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world.

Mycket av texten i essän "The Philosophy of Composition" handlar om Poes eget sätt att framställa t ex poesi och en viss del handlar om hur han författade dikten The raven och vilka litterära principer som varit styrande. Hur man får fram en önskad reaktion på en skriven text. Hur man bör använda sig av effekter i den skrivna texten är frågor som han försöker besvara.

Källor

Paglia, C. (1990). Sexual personae. New Haven: Yale University Press.

Poe, E. A., & Quinn, P. F. (1984). Poetry and tales. New York, N.Y: Literary Classics of the U.S.

Poe, E. A., & Soares, P. (1999). Rummet, virveln och den döda flickan. Stockholm: Vertigo.

Poe, E. A (1846). The Philosophy of Composition. Graham’s Magazine, vol. XXVIII, no. 4, April 1846, 28:163-167

Recension: 'Grekisk gryning - Om det hellenska kulturflödet genom tiderna' av Sture Linnér (2005)

Ni som följt bloggen vet säkert att jag redan tidigare recenserat litteratur av professor Sture Linnér. Han var en av de mest kända 'kännarna' av grekisk historia och kultur i Sverige. Genom sina böcker har han efterlämnat ett fint arv till den allmänna folkbildningen. I denna bok tar han med läsaren på ytterligare en resa genom det grekiska kulturarvet på ett inspirerande sätt med några historiska nedslag som han lyckas sammankoppla med historiska händelser som ligger närmare vår egen tid. I Grekisk gryning : Om det hellenska kulturflödet genom tiderna (2005) funderar han vidare kring Greklands bidrag till västerländsk kultur- och civilisation.

Jag tycker om Linnérs sätt att skriva och engagera sig i olika ämnen, men jag anser ändå att boken kräver en viss förförståelse av den grekiska kulturhistorien hos läsaren. För det är även en fråga om tvära kast mellan litteraturhistoria, den grekiska epiken och historiska händelser som t ex perserkrigen. Den har inte heller något särskilt upplägg och fördjupningarna är korta. Detta behöver inte ses som en nackdel för den som vill bläddra. Linnér menar att allt vad vi idag känner till vid namn som t ex demokrati, filosofi, litteratur går att återfinna hos den grekiska civilisationen. Han ger även flera exempel på hur den faktiskt överlever in i vår egen samtid.

Linnér låter oss lyssna till flera exempel. Han berättar om hur den unge danske sjömannen Kim Malthe-Bruun, som i ett brev till sin flickvän skriver om sina känslor utifrån Sokrates och Platon. Malthe- Bruun dömdes till döden (4/4 1945) för anti-nazistisk verksamhet under kriget när Danmark var ockuperat. I sitt brev skriver han (min övers fr danska):

'Jag tänker på Sokrates, läs om honom, och du kommer höra Platons ord, vad jag nu känner...Jag har något, som lever och bränner inom mig - en kärlek, en inspiration, kalla det för vad du vill men det är något som jag ännu inte har hittat uttryck för. Nu dör jag, och jag vet inte, om jag har tänt en liten flamma i ett annat sinne, en flamma, som ska överleva mig, men ändå är jag lugn, för jag har sett och vet att naturen är [...] Varför ska jag då förtvivla, när jag ser all den rikedom, som ändå lever.'.

Även i ett brev till modern skriver Malthe-Bruun om hur Sokrates, som ju också dömdes till döden, påverkat honom. Även medlemmar i den anti-nazistiska motståndsrörelsen Vita Rosen (Weisse Rose) i Tyskland hänvisade till antikens litteratur och visade på hur den påverkat deras uppfattningar om demokrati och frihet. Syskonen Hans och Sophie Scholl avrättades i München 22/2 1943 tillsammans med flera andra för att ha spridit anti-nazistisk propaganda. I ett av flygbladen som delats ut fanns anspelningar på Aristoteles bok Politiken (Femte Boken) där Vita Rosen utifrån den antike filosofen definierar tyranniet:

'Tyranniet innebär [...] att inte vara okunnig om något som en undersåte säger eller gör utan att ha spioner [...] och genom förtal så fiendskap mellan invånarna och få vänner att bli osams med varandra, folket med eliten och de rika inbördes. Tyranniet innebär också att utarma undersåtarna och göra dem så upptagna av det dagliga arbetet att de inte hinner intrigera [...] Tyrannen börjar även krig för att undersåtarna skall vara sysselsatta och alltid behöva en ledare...'

Linnér frågar sig hur grekernas kultur påverkar oss idag. Linnérs utgångspunkt kan tyckas inspirerande för alla läsare som funderar över historiens gång. Han menar att han själv alltid sökt sig tillbaka till antikens värld när han önskat förstå vår egen samtid. Han frågar också vad Sokrates kan ha för gemensamma drag med Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Han söker också likheter mellan perserkrigen och våra dagars krig. Det blir också nedslag i hur populärkulturen idag tagit till sig de gamla grekerna. Förutom idétraditionen som faktiskt överlevt så upplyser oss Linnér om hur den grekiska litteraturen snabbt försvann. Nu menar jag litteratur i pappersform. Under antiken kunde man inte massproducera skriven text. Det var s.k kopister som sysslade med kopiering av texterna, men då som nu blev var det störst chans att de mest kända texterna kom att överleva historiens gång. Därför finns Illiaden och Odysséen kvar, men inte Sapfo, Alkaios, Menander m.fl.

Under 400-talet uppfördes minst 1000 tragedier på scenen i Aten, men endast ett trettiotal av dem har överlevt i vår tid. I samband med detta kommer Linnér även in på den så kallade papyrusforskningen och berättar om dess framsteg sedan 1800-talet. Han skriver också om staden Oxyrynkos, Egypten och om det enorma arkeologiska fynd som gjordes där i slutet på 1800-talet. Oxyrynkos var vid tidpunkten för fyndet en liten stad med omkring 20,000 invånare. I en soptipp på sju meters djup fann man stora högar av slängda papyrer! Efter 10 år var omkring 100,000 fragment räddade! Mycket arbete återstår dock. Säkert kommer flera fynd av fragment från antikens stora namn bli kända. Forskningen tar dock tid på sig, först 1999 fick vi den första sammanhängande texten av filosofen Empedokles (ca. 400 f.Kr) utgiven.

I ett annat kapitel tar Linnér upp den äldsta epiken och funderar kring den. Han skriver om Hesiodos som sammanställde de grekiska myterna och det blir en spännande presentation av den grekiska gudavärlden, samt den grekiska kosmogonin. Han skriver också om den grekiska mysteriekulten inom religionen och om de eleusinska mysterierna, men tar även upp försokratikerna som var mer naturvetenskapligt inriktade. Vi får även många smakprov på hur vår egna författare valt att översätta antikens klassiker till svenska. Linnér delar generöst med sig av olika översättningar. Ett kapitel ägnas åt den grekiska filosofin och gör nedslag hos Sokrates/Platon. Han skriver också hur perserkrigen inverkat på idétraditionen i området. Det avslutande kapitlet handlar om ett urval bland våra nutida poeter och hur de valt att förhålla sig till det grekiska kulturarvet. Linnér diskuterar den grekiske poeten Kavafis Julianusdikter, Gustaf Frödings dikt "I Daphne" får en analys, liksom Verner von Heidenstam.

Jag tycker boken är en av de bästa böcker som Sture Linnér har skrivit om grekiskt kulturarv och jag rekommenderar den varmt.

Recension: 'Homerisk hemkomst' av Sven Deblanc (1992)

Hej igen, kära läsare av bloggen! Som Du säkert har märkt är det nu rejäla djupdykningar ner i antikens litteratur. Jag fortsätter i de gamla grekernas fotspår och det blir t ex ännu mera Sapfo framöver. I detta inlägg kommer jag dock fokusera på det stora eposen Illiaden och Odysséen från 700 f.Kr vars myter och historia fortfarande är mycket levande i vårt kollektiva medvetande och i vårt gemensamma europeiska kulturarv. I detta inlägg rekommenderar jag ytterligare en bok om detta antikens mästerverk sedd genom författaren Sven Deblancs ögon. Förhoppningsvis kommer Deblancs bok att få dig, kära läsare, att fortsätta dina självstudier i dessa berömda klassiker. Bokens titel är "Homerisk hemkomst - Två essäer om Illiaden och Odysséen" (1992). Deblanc skriver i Inledningen att en läsning av 6:e sången i Odysséen på orginalspråket, den klassiska grekiskan, är en av de främsta läsupplevelser han någonsin haft. Deblanc tillhörde den bildningstradition som numera är borta. Han skriver om sin tid som student i litteraturhistoria vid Uppsala universitet och hur han där någorlunda lärde sig att behärska den homeriska dialekten. Hur han fick hjälp av Loeb Classical Library och dess utgåva av Homeros och Autenrieths grekiska ordbok till densamma. Tidigt i boken kommer Sven Deblanc in på författarfrågan. Vem eller vilka skapade de stora eposen Illiaden och Odysseen? Deblanc redovisar några vetenskapliga studier i ämnet. 1795 framförde professor Friedrich August i Halle åsikten att de båda verken hade olika författare. Själv var Deblanc en unitarist i frågan som trodde på en författare till båda verken. Han valde att se till de enhetliga och gemensamma dragen i båda eposen.

2000 verser tycks ha varit standardmåttet på ett epos under denna tiden, men både Illiaden och Odysséen är långt mer omfattande. Deblanc tror i enlighet med forskningen att de stod färdigskrivna omkring 730 f.Kr. Förmodligen var de nedtecknade på papyrus, det vanligaste materialet under denna tiden. Deblanc ägnar en del tid till att förklara hur eposen gått från muntlig utsago, från muntlig tradering av stoff till nerskriven text. Han ställer också den viktiga frågan kring hur en händelse blir till text. Kan det episka stoffet vila på historisk verklighet?

Illiaden handlar om grekernas segerrika krig mot Troja som de tillsist besegrade. Troja ligger i dagens Hisarlik, Turkiet. Det trojanska kriget startade när Paris från Troja rövade bort Helena som var gift med kung Menelaus av Sparta. Dess mytologiska ursprung och källor berättar att kriget egentligen startade när gudinnorna Athena, Hera och Afrodite bråkade om ett gyllene äpple de fått av Eris. Den vackraste gudinnan skulle få äpplet och Zeus skickade iväg gudinnorna till Paris som skulle döma mellan dem. Paris tyckte Afrodite var den vackraste av dem. Som tack för gåvan lät Afrodite den jordiska kvinnan Helena bli den vackraste kvinnan. Paris rövade då bort Helena från kung Menelaus, men grekerna krossade som hämnd hela Troja. Därför börjar också eposet Illiaden med orden: Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Pelliden Akilles olycksdiger till tusende kval för akajernas söner. Odysséen handlar om greken Odysseus som modigt kämpat på grekernas sida under kriget, men han får visst lite problem med att komma hem till sitt älskade Itakha. Istället får läsaren lära känna honom och hans tappra krigare lite bättre genom de många äventyren. Några iakttagelser av vikt är Deblancs påståenden om att all antik diktning är performativ och muntlig. Dessa epos har blivit uppsjungna eller reciterade inför publik. Med hänvisning till forskaren Walter J. Wong som menar att när en diktning övergår till en skriftlig form har den ändå med sig det formspråk som finns i den muntliga dikten. Trots detta vet vi idag ändå litet om hur själva traderingen av berättelserna gick till och hur den muntliga traditionen lyckades bevara dem. Deblanc påpekar att redan på 600 f.kr fanns det en diktare vid namn Homeros. Det ska också finnas fragment av text som anknyter till både Illiadien och Odysséen, men de faller utanför båda verken. Kanske har vi att göra med en pseudo-Homeros? Ibland tycker jag Deblanc är alldeles för konservativ i sina bedömningar av forskningen. Han tycks föredra den äldre forskningen och dissar neo-analytikerna, som han själv kallar dem, och deras åsikter om t ex författarfrågan.

Filmtips: För er som inte har lust till läsning rekommenderar jag den underbara filmen The Odyssey (1997) som humoristiskt och med glimten i ögat följer Odysseus och hans tappra män. Den innehåller oförglömliga scener t ex när den outtröttlige hjälten vistas hos jätten, häxan Kirkes och på Kalypsos ö. Isabella Rosselini spelar den synnerligen högst 'strålögda' Athena. Filmen följer händelserna i eposet ganska bra.

Recension: 'Den gyllene lyran - Archilochos, Sapfo, Pindaros' av Sture Linnér (2014)

I denna recension rekommenderar jag Sture Linnérs bok Den gyllene lyran - Archilochos, Sapfo, Pindaros. Boken utgavs först 1989 och nu i elektronisk utgåva, 2014 (Norstedts). Sture Linnér (1917-2010) var docent i grekiska och skrev mycket om antikens litteratur. Han var också mottagare av en rad priser och utmärkelser. Däribland Svenska Akademins stora pris (2006), Serafimermedaljen (2008) och Karin Boyes litteraturpris (2008). Denna bok är en djupdykning i den grekiska antiken. Linnér beskriver i förordet att de äldsta grekiska lyrikerna hör till den poesi som han fortfarande alltsedan studieåren, återvänder till och läser. Det är lätt att hålla med om den trollbindning denna tidsperiod ur världslitteraturen kan utgöra på en läsare. Den antika lyriken är speciell och det ligger en förundran och skönhet i faktum att av den återstår många gånger endast fragment. Men trots det ofullständiga kan man ändå finna något av det allmänmänskliga och tidsöverskridande i dem. Många av er kan säkert identifiera er i Sapfos text (Fragment 168b.):

Plejaderna har sjunkit och månen gått ner

och midnatt är inne.

Vår mötestimma har kommit,

men jag ligger ännu ensam.

Tänk också hur många tusentals människor som genom århundradena, som har läst samma rader. Dikten är också ofullständig. Idag finns endast två fullständiga dikter kvar av den stora skalden från Lesbos. Den sista hittades så sent som 2014 och fyndet gjorde stora tidningsrubriker över världen. Jag tänker ibland på hur en fortsättning på de få raderna skulle kunna se ut. Det har också många andra stora författare gjort genom tiderna, t ex Walt Whitmans On the beach at night.

Det är alltid intressant att ha kunskap om vilka översättare en författare väljer att citera i ett arbete som detta. Citat ur Homeros ges ur Erland Lagerlöfs översättning, Hesidios efter Elof Hellquist och en del övrig text efter Emil Zillacus. Det inledande kapitlet ägnas åt att beskriva lyrikens äldsta tid i Grekland. Det är fyra former av lyrikens uttryckssätt som Linnér beskriver, nämligen elegin, jamben, visan och körlyriken. Under antiken så räknades dock inte elegin och jamben som lyrik. Han motiverar också varför han särskilt valt ut poeterna Archilochos, Sapfo och Pindaros, men skriver samtidigt att även bland dessa tre har urvalet begränsats. Han beskriver elegin som en uttrycksform som svårt sargats av tiden. Det är inte mycket som finns kvar. Archilochos är vald representant för denna konstform trots att vi endast har ett fyrtiotal någorlunda begripliga rader kvar av honom. Dessa i sig representerar mellan 8 till högst 14 dikter. Till ämne och innehåll varierar de och den gemensamma nämnaren är det elegiska distika versmåttet (hexameter och pentameter). Linnér påpekar att elegin inte representerar den romerska tolkningen av versformen där elegin betyder sorglig sång över en kär avliden eller ett poem vars tema är sorgligt eller ledsamt. Linnér bryter in med jämförelse och referens till Rainer Maria Rilke och Gunnar Ekelöf. Han går igenom samtliga versformer och om hur lyriken skiljer sig från visan, innan han kommer in på Archilochos liv, samtid och diktning. Enligt Platon så bestod lyriken av tre komponenter: orden, musiken, metern. Den sistnämnda representerade själva rytmen i lyriken. Enligt tankegångarna under antiken så representerade vare sig elegin eller jamben lyriken eftersom dessa reciterades. De sjöngs inte även om ackompanjemang till flöjt kunde förekomma.  Det musikala inslaget i elegin och jamben försvann efter en tid. Efter Archilochos följer hans biografi och presentation av Sapfo. Han går sedan över till att beskriva Pindaros. Boken är lämplig för alla som är intresserade av den antika grekiska lyriken och litteraturhistoriska perspektiv från denna epok. Porträtten han tecknar av skalderna är fascinerande, neutrala och intressanta till den mån man själv gärna vill ha deras dikter till hands medan man läser om deras liv. Lämpligt nog redogör Linnér även för grundforskningen om dem, samt gör fina paralleller med stora svenska lyriker och deras översättningar.

Sapfo från Mytilini och hennes biografiker

I detta inlägg fokuserar jag på Sapfos tidigaste biografiker från antiken och vad de nedtecknat om henne. Jag tar också en titt på kvinnans roll i det grekiska samhället under den arkaiska perioden (ca. 750 f.Kr - 480 f.kr) som Sapfo levde under. Eftersom kvinnor och män inte betraktades som jämställda var den enskilda kvinnans frihet mycket begränsad. Hon hade ingen särskild position i samhället annat än den som hustru och mor. Det fanns dock religiösa sammanhang och återkommande högtider som var reserverade för kvinnan och som ansågs verka positivt på hela samhället. Jag skriver därför litet om den berömda kvinnohögtiden thesmophoria som även firades på Lesbos trots att ön befinner långt bort från Aten.

I. Världen som Sapfo föddes till

Idag vet vi mycket lite om Sapfos egen uppväxt och tidigaste år. Om föräldrarna vet vi inget förutom att hennes mamma hette Klëis och antikens källor listar upp till åtta namnförslag på fadern. Hennes far var troligen en lesbisk köpman som handlade med viner, eller någon som ägde mark. Det är troligt han tillhörde det övre samhällskiktet eftersom han kostade på Sapfo en utbildning vilket var ovanligt ifråga om döttrar. Förmodligen var han precis som sina barn bördig från Lesbos. Hon lär ha haft tre bröder Charaxos, Erigyius och Larichus. I fragmenten tycks hon ha föredragit den yngre brodern som brukade hälla upp vin åt besökare i stadshuset i Mytilini. Detta var en förmån reserverad enbart för aristokratins ynglingar. Hon klagar ofta över den äldre brodern Charaxos vilken var en handelsresande och förebrår honom för hans affär med en känd prostituerad kvinna i Egypten. Han ska ha slösat mycket av familjens pengar på denna kända kvinna och det är troligen därför Sapfo förebrår honom.


Under den arkaiska tiden (ca. 750 f.Kr - 480 f.kr) som Sapfo levde i försämrades kvinnans sociala, juridiska och ekonomiska ställning drastiskt. Tidigare kunde den grekiska kvinnan äga både land och egendom. Under den arkaisk perioden började könssegregerande lagar tillämpas och kvinnan var inte längre tillåten att lämna hemmet. Även i hemmet var hon tvungen att uppehålla sig i kvinnozonen (gynaikon) där hon utförde mer traditionellt kvinnliga saker som matlagning och tvätt. Männens zon (andros) var också separat och helt avskild från kvinnornas uppehållsplatser i huset.

Under den arkaiska perioden var en form av infanticid vanligt förekommande bland grekerna. Föräldrarna mördade inte barnet direkt, men för att slippa skuldkänslan av direkt förorsakat ett oönskat barns död lät de istället gudarna avgöra barnets öde. Den nyfödde sattes helt enkelt ut på en ödslig plats. Detta hemska öde drabbade främst flickebarn då söner var mer önskvärda både ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv. Hade bebisen tur kanske något par som själva var barnlösa ta hand om det. I Sparta var det däremot de äldre som först undersökte levnadsdugligheten hos bebisen. De som inte bestod provet lämnades att dö ensamma i skogen eller kastades helt enkelt bort utmed ett berg eller ner i en mörk håla. Så småningom kom flera stadsstater i attiska förbundet att införa ett förbud mot den grymma sedvänjan. Hur vanlig den var på Lesbos vet man idag inte. Alla spädbarn oavsett kön togs emot i sitt hem under en speciell ceremoni (amphidromia) som innebar en introduktion till övriga medlemmar. Denna ceremoni legitimerade barnet som en fullvärdig medlem i familjen. Detta var en glad festlighet som firades med mat och vin och familjen namngav barnet.

Artemis : de grekiska kvinnornas främsta beskyddare

Gravida kvinnors främsta beskyddare var Artemis, jaktens gudinna. Hon kunde förvandla sig till en livmoder och på detta sätt hjälpa kvinnan genom en säker graviditet. Artemis var tvillingsyster till den vise Apollo och människosläktets - och alla djurens moder. Hon beskyddade särskilt kvinnor och flickor. Artemis var också en förebild genom sin kyskhet. När Orion försökte våldta Artemis skickade hon skorpioner på honom som dödade honom och hans hund. Han blev sedan tillsammans med hunden en stjärnbild på himlen. I religiösa högtider kopplade till Artemis kunde flickor klä ut sig i till björnar. Romarna identifierade henne som Diana och prisade henne som fruktbarhetsgudinna. Sapfo prisar Artemis i flera fragment. Det är förmodligen ur dessa fragment föreställningen om Sapfo som prästinna till någon kvinnlig grekisk gudom har tillkommit. Det finns inga bevis för detta utan tillhör den romantiserade bilden av Sapfo som främst spreds under 1800-talet. I ett av fragmenten som riktas till flickor (korai) återberättar Sapfo för dem hur Artemis flydde från Alpheios.

Sapphos grupp och föreställningarna om den

Det är svårt att veta vad Sapfo sysselsatte sig med under sin levnad. Vi vet att hon skrev lyrik ackompanjerad till lyra, samt att lyriken hade varierande tema och innehåll. Det är troligt hon själv var någon form av lärare och att hon hade kvinnliga studenter till sin grupp. Ellen Greene tar upp denna föreställning om Sapfo i sin bok Reading Sappho: Contemporary Approaches (1996).Huruvida gruppen är studenter är svårt att avgöra. Märk också att den berömde antika historikern Plutarkos säger om kvinnan i Sapfos fragment att hon antingen tillhör dem som är amousai eller amatheis, nämligen de som inte vet vad musik är eller de som är ignoranta! Det är en relativ hård bedömning, men behöver inte vara felaktig.

Thesmophoria : kvinnohögtid till gudinnan Demeters ära

Thesmophoria var en kvinnohögtid som firades i grekiska städer till gudinnan Demeters ära. Vi vet att den även firades på Lesbos då arkeologiska bevis återfunnits. Den som vill veta mera om hur thesmophoria firades på Lesbos kan se det länkade youtubeklippet som visar delar av en utgrävning som gjordes på 1980-talet. Som gift kvinna deltog säkert Sapfo även i denna återkommande tillställning. Högtiden firades endast av gifta kvinnor och var till minnet av gudinnan Demeter när hon övergav sina gudomliga plikter för att leta efter sin försvunna dotter.

Demeter, grek. Δήμητρα (démetra) var en fruktbarhetsgudinna med koppling till skörderiterna. Hon var dotter till Kronos och Rhea samt mor till Persefone. Hennes bröder var Hades och och Poseidon. Myten om Demeter och hennes dotter Persefone förklarar hur årstiderna uppstod. En dag förälskade sig Hades i Persefone och han rövade bort henne med våld ner till sitt hem i underjorden. Demeter började leta över hela jorden efter sin dotter, men kunde inte finna henne. En förtvivlan av  sorg och klagan gjorde att hon misskötte sina åtaganden som skörde- och fruktbarhetsgudinna. Naturen vissnade och hamnade i ett förfall medan människorna svalt. Hon hamnar så småningom i Elysium där hon försöker adoptera ett barn, men detta misslyckas medan svälten bland människorna ökar. Tillsist befaller Zeus att Hades ska släppa Persefone fri så hon kan återförenas med sin mor. Detta sker, men Persefone har redan ätit av ett äpple i dödsriket som periodvis tvingar henne tillbaka.

Särskilt grisar offrades under denna högtid och deras kadaver grävdes ned för att vid nästa års högtid grävas upp igen och brännas till aska tillsammans med offrade fallossymboler. Askan efter kadavren spreds därefter ut över åkrarna för att frambringa en lyckad skörd. En ritual som tydligt kan förknippas med fertilitet. Högtiden firades endast en gång om året och det gav den gifta kvinnan en chans att ensam få lämna hemmet. Deras makar förväntades betala för alla utgifterna i samband med högtiden. Vare sig ogifta kvinnor, flickor, män eller barn fick närvara. Män som ertappades med spionage kunde bestraffas hårt. Riterna gick i arv genom muntliga traditioner och vi vet mycket litet om hur högtiden firades. Trots att den är starkt förknippad med fertilitet så förberedde sig den gifta kvinnan genom sexuell avhållsamhet.

II. Sapfo i Sudais : Den stora Suda-biografin

Ett av de brittiska arkeologerna Grenfell & Hunts fynd i Oxyrhynchus var ett papyrus från sent 100-tal eller tidigt 200-tal som beskriver diktaren Sapfo. Biografin Suda (Sudais) från 900-talet är en bysantinsk biografi med ca 30.000 uppslag. Den skriver att Sapfo var en lesbisk [invånare] från födseln och att hon kom från Mytilene. Hennes fader var Scamander, eller enligt vissa, Scamandronymus och hon hade tre bröder; Erigyius, Larichus och Charaxus. Den äldste Charaxus seglade till Egypten och associerade sig med kvinnan Doricha, vilken han lade stora summor pengar på. Sapfo tyckte bäst om den yngre brodern Larichus. Hon hade en dotter vid namn Kleis precis [samma namn] som sin mamma. Hon har anklagats av vissa för sin felaktiga levnadssätt och att hon var en kvinnoälskare. Till sitt yttre ska hon ha varit liten och ganska ful, med mörk hy. Det samma har sagts om {Alcaeus?} som var småväxt.

Ytterligare en notis i Suda [S:107] säger att Sapfo var dotter till Simon eller Eumenus, eller Eerigyius, Ercytus, Semus, Camon, Etarchus eller Scamandronymus. Hennes mamma var Kleis; Hon [Sapfo] en lesbisk [invånare] från Eresus, en kvinnlig lyriker som levde under 42:a olympiaden (612/608 f.Kr) då Alcaeus, Stesichors och Pittachus levde. Hon hade tre bröder: Larichus, Charaxus och Eurygius. Här kommer några mer skämtsamma påståenden om Sapfos man. Enligt Suda var hon gift med en mycket rik man, Kerkylas (av kerkos >> penis )som var en handelsman från Andros ['männens ö'] i kykladerna. Detta är förstås inte ett särskilt troligt påstående och kommer förmodligen från en av de romerska komedierna som behagat skämta om den berömda skaldinnan från Lesbos. Namnet Keryklas förekommer dessutom endast i källor om Sapfos liv. Tillsammans med honom hade hon dottern Kleis. Vidare fortsätter Suda: Hon hade tre kompanjoner eller väninnor - Atthis, Telesippa, Megara och att hon fick ett dåligt rykte på grund av sin 'orena' vänskap med dem. Hennes studenter var Anagora från Miletus, Gongyla från Kolofon och Eunica från Salamis. Hon skrev nio böcker med dikter och hon uppfann plektrumet. Hon skrev även epigram, elegier, jamber och solosånger.

III. Sapfo i Strabos stora Geografi

Strabo (ca. 62-24 f.kr) var en grekisk historiker och geograf. Han var född i Amaseia, nuvarande Turkiet och levde i en omvälvande tid när det romerska riket övergick från konungadöme till kejsardöme. Trots att Sapfo varit död sedan mer än 400 år var hennes rykte och berömmelse ännu stor i den antika världen. Förmodligen kom han från en välbärgad familj och tycks ha levt som ekonomiskt oberoende vilket möjliggjorde hans skrivande och resande. H.C Hamilton har i den engelska utgåvan Geography påpekat i bokens inledning att han främst använder sig av grekiska källor. Mer anmärkningsvärt är att Strabo citerar okritiskt och betraktade t ex Homeros som en auktoritet i fråga om geografi och platser. Strabo beskriver Lesbos som en uppseendeväckande ö i fråga om dess geografiska läge skriver han om dess småöar och kust. Han nämner flera städer och även Mytilini.

Övrig antik testimonia om Sapfo : inskription på marmor

På ett stycke bevarat marmor finns en historisk-kronologisk datering bevarad och den låter oss veta att Sapfo hamnade i exil på Sicilien mellan 604-594 f.Kr. Om uppgiften i Fragment 98 går att tolka som självbiografiskt hade hon innan exilen redan fött sin dotter Kleis. Om det nyfunna fragment 98 stämmer med biografisk data så uppnådde hon även en hög ålder.

Författaren Menander : Sapfos påstådda självmord

Enligt en antik tradition efter författaren och dramatikern Menander ska hon begått sjävmord genom att kasta sig utför den Levkadiska klippan på grund av obesvarad kärlek till färjkarlen Faon. Moderna historiker sätter ingen tilltro till denna tradition och den betraktas av vissa som ett försök att få Sapfo att framstå såsom heterosexuell. Vi har ju även det nyfunna fragmentet där hon tycks hänvisa till sin egen ålderdom som motsätter sig denna historia.

Bernadette J. Brooten har i boken Love Between Women: Early Christian Responses to Female Homoeroticism (1996) tagit upp just denna föreställning om Sapfo. I essän 'Introduction: Of Sappho, Woman-Woman Marriage, and the ways of the Egyptians' har visserligen ett bredare perspektiv än bara Sapfo, men hon tar upp det historiska och kulturella perspektivet kring hur kvinnlig homoeroticsm betraktades under antiken och den bysantinska perioden. Brooten tolkar inte Sapfos poesi utan utgår från vad de tidigaste källorna avslöjar om henne. Brooten menar att de romerska utsagorna om henne också speglar dess samtids uppfattning.


III. Maximus av Tyre skriver i sina tal (Filosofiska orationer) från 100-talet om Sapfo

Cassius Maximus Tyrius (Μάξιμος Τύριος) var en grekisk retoriker och filosof som levde under slutet av 100-talet och i samband med kejsar Commodus regeringstid. Han skrev följande om Sapfo och bilden av henne som homosexuell tycks här väl etablerad i hans samtid:

"Vad annat kan man säga om den lesbiska kvinnans kärlek annat än att den är ett uttryck för den sokratiska kärleken? För enligt mig tycks det att båda praktiserat kärlek efter sitt eget sätt, hon med kärlek till kvinnor och han med kärlek till män. För de sade att de älskade många och berördes av allting som var vackert. Vad Alkibiades och Charmides och Faidon för honom; så var Gyrinna, Atthis och Anactoria för henne. Vad rivalerna Prodikus och Gorgias och Thrasymachus och Protagoras var för Sokrates, så var Gorgo och Andromeda för Sapfo. Ibland censurerar hon dem, vissa gånger korsförhör hon dem och hon använder sig av ironi precis som Sokrates gjorde."

Det finns fler testimonia, tidiga vittnen om Sapfo.

I ett av fragmenten talar Sapfo till oss med en tydlig stämma som sträcker sig över generationer och århundraden:

”Μνάσεσθαί τινά φαμι καὶ ὔστερον ἀμμέων. - Jag tror att man kommer att minnas oss i framtiden.”

Och visst fick Sapfo rätt?

Vi minns fortfarande Sapfo.

Litteratur- och källförteckning

Brooten, B. J. (1996). Love between women: Early Christian responses to female homoeroticism. Chicago [Ill.: Univ. of Chicago Press.

Campbell, D. A. (1990). Greek lyric. Cambridge, Mass: Harvard University Press.

Freeman, P., & Sappho, . (2016). Searching for Sappho: The lost songs and world of the first woman poet : including new translations of all of Sappho's surviving poetry.

Greene, E. (1996). Reading Sappho: Contemporary approaches. Berkeley: University of California Press.

Strabo, ., Hamilton, H. C., & Falconer, W. (1854). The geography of Strabo. London: H.G. Bohn.




Thesmorphoria - Kvinnohögtid som firades i den grekiska övärlden. Den årliga festivalen omnämns i denna dokumentär om arkeologiska utgrävningar i Lesbos.

Recension: 'How to believe - John Donne' av Roz Kaveney samt en fördjupning

[caption id="attachment_1868" align="alignleft" width="197"] John Donne (Bild:Wikipedia)[/caption]

I denna recension rekommenderar jag eboken How to believe - John Donne (2013) som ingår i serien Guardian Shorts och är författad av journalisten Roz Kaveney som är en känd skribent från tidningen The Guardian. Vanligtvis är hennes fokus modern popkultur, men här gör hon en djupdykning ner i 1600-talet. John Donne (1572-1631) är en av mina favoritpoeter och han var en av den brittiska barockpoesins mest lysande diktare. Som författare var han produktiv och varierande för Donne skrev både sonetter, dikter på temat kärlek och religion. Flera av dikterna bär spår av det sinnliga och erotiska. Han gjorde även översättningar, skrev epigram, elegier, sånger, satirer och senare i livet predikningar. Tydligen ska han ha varit en karismatisk predikant. I denna lilla skrift, uppmärksammas diktaren och människan John Donne. Det är en trevlig introduktion till ett spännande författarskap och Kaveney kommenterar både Donnes liv och diktning. Här finns även den biografiska tolkningen närvarande och det dras ibland paralleller medan det skrivna och poetens samtid och egna erfarenheter. Jag gillar hennes urval bland dikterna vilket är viktigt i en mindre introduktionsskrift som denna. De flesta kommer från samlingen Holy Sonnets. John Donne är inte någon lättbegriplig poet. Mellan diktaren och vår egen tid ligger århundraden och det kan finnas en språkförbistring där ord och sammanhang är svåra att koppla samman. Boken består av åtta korta avsnitt med olika tema.

John Donne och hans poesi - En fördjupning

John Donnes föräldrar var katoliker och mamman var barnbarn till den av Henrik VIII avrättade Thomas More. Han gavs en gedigen utbildning och skrevs tidigt in vid Hertford College (Oxfords universitet) där han studerade i tre år. Han fortsatte sedan vid Cambridge och 1591 antogs han som juridikstuderande vid Thavies Inn. Han kunde inte ta examen på grund av sin katolska religionstillhörighet. En examen krävde en lojalitetsförsäkran (Oath of Supremacy) som han inte kunde avlägga på grund av religiösa skäl. Efter studierna arbetande Donne vid Inns of Court, London. Under några år var han även parlamentsledamot. I 40-årsåldern konverterade han till protestantismen och lät prästviga sig i den anglikanska kyrkan år 1615. För en ämbetsman i en dominerande protestantisk miljö var detta förmodligen ett klokt val, men det är mer troligt att John Donne blev tvungen att böja sig för kungens vilja. Efter konverteringen skrev han tillsammans med Thomas Morton en del anti-katolsk propaganda vilka trycktes som pamfletter. Dessutom var Donne, som Kavenley påpekar, en socialt osäker person. Han kan ha haft det svårt att placera sig själv utifrån samhällets normer. Under 1600-talet var den sociala ställningen och familjens plats i samhällshierarkin något självklart som alla individer måste rätta sig efter. Protestantismen förstärkte dessa ideal och det var självklar skillnad mellan hög och låg, rik och fattig, mellan frälse och ofrälse. Föreställningen var grundad på en tydlig holistisk ordning som tillskrevs gudomligt ursprung. Orsaken bakom osäkerheten i Donnes fall kan ha varit föräldrarnas olika sociala bakgrund.

Han var tidigt faderlös och slösade bort pengarna efter fadern på resor, böcker, damer och en mer utåtriktad livsstil. Hans resmål tros ha varit Spanien och Italien, men det har varit svårt att belägga i arkivforskningen. Hans utåtriktade livsstil gör sig även påmind i ungdomspoesin. Tidvis levde han utan egna inkomster, men väl understödd av många vänner. Först i samband med tjänsten som domprost i St. Pauls Cathedral, 1621, stabiliserades ekonomin.  År 1601 träffade hans sitt livs stora kärlek Anne More och de gifte sig i hemlighet eftersom hennes far vägrade erkänna deras äktenskap. Det tog flera år innan han kunde få ut hennes hemgift. De hann få tolv barn innan hon själv dog i barnsäng. Under hela äktenskapet var hon mer eller mindre konstant gravid. Flera av kärleksdikterna kan ha varit skrivna med Anne i åtanke. De flesta tycks även eniga i att de levde tillsammans i ett lyckligt äktenskap. Efter Anne död ändras tema och perspektivet i hans diktning. Donne blir mer religiöst orienterad och den treenige guden är en vanligt förekommande adressat i dikterna. En av de mest kända av dessa är Holy Sonett 14 med de inledande orden: 'Batter my heart, three-person’d God' ur samlingen Holy Sonnets:

Batter my heart, three-person'd God, for you

As yet but knock, breathe, shine, and seek to mend;

That I may rise and stand, o'erthrow me, and bend

Your force to break, blow, burn, and make me new.

I, like an usurp'd town to another due,

Labor to admit you, but oh, to no end;

Reason, your viceroy in me, me should defend,

But is captiv'd, and proves weak or untrue.

Yet dearly I love you, and would be lov'd fain,

But am betroth'd unto your enemy;

Divorce me, untie or break that knot again,

Take me to you, imprison me, for I,

Except you enthrall me, never shall be free,

Nor ever chaste, except you ravish me.

Tilltalet i dikten är starkt personligt och diktaren ger uttryck för en innerlig önskan om att Gud ska invadera hans väsen. Läsaren kanske för tankarna kring hur de kristna mystikerna brukade uttrycka sig i sina meditationer där den inre dialogen med Gud är i fokus. Donnes sätt är lite annorlunda för här begärs invasion, attack och belägring. Det är en ganska våldsam förnyelse diktaren vill utsätta sig för: 'Your force to break, blow, burn, and make me new'. 1623 insjuknade Donne i något som kan ha varit tyfys, men under återhämtningstiden var han mycket produktiv och skrev några av sina mest kända dikter. Däribland 'No man is an island'. Samlingen gavs ut 1624 under namnet Devotions upon Emergent Occasions. Donne levde i en samtid där religionen hade förklaringar på allting, så även svåra sjukdomar och lidande som sågs som Guds straff för ett syndigt liv. Samlingen Devotions...är typisk för vad man kallar för kristen uppbyggelselitteratur och dess teman inte avvikande från vad som framkommer i litteratur från denna tiden. Strukturen i Devotions...är uppdelad efter de 23 dagar han låg svårt sjuk och påverkad av en kraftig feber som gjorde honom helt orkeslös. Meditations XVII som motsvarar dag 17 i hans sjukdomsförlopp lyder enligt originalets skrift och punktering:

No man is an Iland, intire of it selfe; every man is a peece of the Continent, a part of the maine; if a Clod bee washed away by the Sea, Europe is the lesse, as well as if a Promontorie were, as well as if a Mannor of thy friends or of thine owne were; any mans death diminishes me, because I am involved in Mankinde; And therefore never send to know for whom the bell tolls; It tolls for thee

[caption id="attachment_1936" align="alignleft" width="227"] John Donne inför uppståndelsen (Bild: wikipedia)[/caption]

Dikten präglas av humanistiska tankegångar där individens isolering ses som något negativt och att individen tillsammans med andra utgör den gemenskap som är mänskligheten. Donne jämför människans situation med det geografiska perspektivet och säger varje människa är en del av kontinenten. En individ kan inte vara en ö. Varje människas död berör diktaren som anser sig vara involverad i mänskligheten. Det är en fin hyllning till kollektivet, samhället och den enskilda människans naturliga plats i det.

De sista åren av sitt liv blev Donne alltmer fixerad vid döden och det tog sig ibland märkliga uttrycksformer. Han lät beställa ett porträtt av sig själv iförd en liksvepning och hängde sedan porträttet på sin vägg för att bli påmind hur han skulle se ut på den stora uppståndelsens dag när han levande steg upp ur graven. John Donne insjuknade förmodligen i magcancer, men det har inte riktigt kunnat gå att fastställa någon diagnos. Han ligger begravd i St. Paul's Cathedral.

Recension: Dr. James Barry-A Woman Ahead of Her Time

BILD: Dr James Barry med hunden Psyche och betjänten John, ca. 1860 

I denna recension rekommenderar jag Michael du Preez och Jeremy Dronefields biografi Dr. James Barry - A Woman Ahead of Her Time (2016). Det är ett fascinerande människoöde och det är ett omfattande arkivforskning som ligger bakom denna biografi. Michael du Preez är idag en av de främsta experterna på Dr James Barrys liv. I biografin lyckas man levandegöra inte bara personen Barry utan även en hel tidsepok. Dr James Barry (1789-1865) fick leva ett långt liv mellan den georgianska- och den tidiga viktorianska epoken.

I. Några milstolpar i kvinnohistorien

Efter att tidningarna i samband med Barrys död avslöjat att han en gång varit kvinna smällde armén igen arkivet och hemligstämplade allt material under 100 år. Först 1950 kunde historikerna få tillgång till arméns arkiv. 

Margaret Ann Bulkley alias James Barry åstadkom några intressanta milstolpar i kvinnohistorien:

• Första kvinnan att skriva in sig vid Edinburgh Medical University, 1809.


• Första kvinnan att ta läkarexamen i Storbritannien, 1813. Mer än femtio år före Elizabeth Garrett Anderson (1836-1917) som efter privata studier fick sin legitimation 1865. Intressant nog var båda kirurger.


• Första kvinnan i brittiska armén att utnämnas till Inspector General of Hospitals, 1857.

II. Vad Barry åstadkom under sin tid som läkare

James Barry blev den första läkaren som utförde ett lyckat kejsarsnitt på den afrikanska kontinenten där både mamman och barnet överlevde. Barry hade flera åsikter om förbättringar av sanitära förhållanden i armén och på sjukhus. Han lyfte frågor kring vad vi idag skulle kalla för patientsäkerhet. Han förbjöd en person som inte kunde visa läkarlegitimation från att praktisera yrket.

Berömt blev också mötet mellan dr Barry och sjuksköterskan Florence Nightingale under Krimkriget där Barry skällde ut Nightingale efter noter. Nightingale glömde aldrig denna oförätt och hennes omdöme om Barry i ett odaterat brev var inte positivt. Jag kommer att skriva mera om konflikten mellan Barry och Nightingale längre ner i inlägget.

 

Konspirationen som möjliggjorde Dr. James Barry

Dr James Barry föddes ca 1789 och växte upp som Margaret Ann Bulkley i Cork, Irland. Margaret var dotter till Jeremy och Mary Anne Bulkley (ogift Barry). Fadern var en relativt framgångsrik grosshandlare, men blev senare i livet svårt skuldsatt.

En bekant till mammans bror, general Francisco de Miranda ansåg Margaret var alltför begåvad för att behöva sluta som guvernant. Läkaryrket var ännu stängt för kvinnor i Storbritannien, men tillåtet i Venezuela. General Miranda öppnade sitt hem för den unge Barry som fick tillgång till hans bibliotek. Vid denna tid hade kvinnor vare sig rösträtt eller självbestämmande. Kvinnor hade inte ens tillträde till universiteten. En rad omständigheter främst grundade i ekonomiska dilemman möjliggjorde situationen. Med hjälp av sin mamma, morbror och en rad inflytelserika vänner till morbrodern konstprofessorn James Barry d.ä vid London University sattes en konspiration igång. Ur den konspirationen föddes Dr. James Barry som tjugo år gammal skickades till universitet i Edinburgh för att studera medicin och så småningom ta sin läkarexamen.

Barry blev därmed Storbritanniens första kvinnliga student och första kvinnan i landet som 1813 tog läkarexamen (University of Edinburgh Medical School) med kirurgi som specialitet.

Tyvärr dog generalen i fångenskap och drömmen om att åka till Venezuela för att praktisera läkaryrket som kvinna blev aldrig av. Barry hade inte längre några alternativ och valde att fortsätta leva som man de följande 56 åren av sitt liv. Hur detta påverkade Barry själv vet vi inget om. Vi har bara våra egna spekulationer, för Barry skrev ingenting om detta och av döma av Barrys egna handlingar ville han aldrig få sin verkliga identitet avslöjad.

Dr. Barrys hemlighet avslöjas

När Dr James Barry avled i sitt hem i London 1865 på grund av dysenteri eller kolera fanns endast betjänten John till hands. Han hade följt dr Barry från Jamaica och tjänat den gode doktorn under några år. Dr Barry hade varit en besvärlig patient under sin sista tid i livet, men begravningsentrepenören behövde bara ta hänsyn till en sista önskan. Dr Barry hade uttryckligen bett om att få begravas direkt i vad han hade på sig. Enligt historien kom en kvinna vid namn Sophia Bishop till Barrys hem för att förbereda liket inför begravningen. När hon ändå tog av kläderna såg hon att det var liket efter en kvinna och som dessutom hade cellulitmärken över magen vilket hon genast förknippade med barnafödande. Sophia Bishop ska ha avslöjat hemligheten först efter Barrys begravning. Du Preez & Dronefield ifrågasätter i biografin att Sophia Bishop ska ha varit den som avslöjat dr Barrys riktiga identitet. De spårar istället historien om Sophia Bishop till en novell författad av Charles Dickens under samma period.

The Lancet gör en eftersökning

Studietiden vid Edinburgh Medical University, 1809-1813

Michael du Preez har författat några artiklar i ämnet och har redogjort grundligt för James Barrys läkarutbildning i "James Barry (1789-1865): The Edinburgh Years". Under hela studietiden bodde Barry med sin mamma och hon presenterades i offentliga sammanhang som Barrys faster. Båda hade regelbunden kontakt med sin gamla familjeadvokat.

 

Vad hände med James Barrys mamma?

Enligt biografin finns inga källor som kan styrka att James Barry hade någon kontakt somhelst med sin mamma Mary Anne Bulkley efter examen 1813.

Källor:

Dr James Barry - A Woman Ahead of Her time

Recension: Richard III - Almeida Theatre, London

Jag har tidigare på bloggen uppmärksammat genom recensioner och inlägg att 2016 är det stora Shakespeareåret. Ikväll fick jag äntligen uppleva Shakespeares Richard III via LIVE-teater direkt från London (Almeida Theatre). Jag har aldrig sett dramat tidigare. Än mindre har jag läst pjäsen. Innan jag köpte biljett var jag besluten om att inte öppna min Shakespeare app, inte läsa i Shakespeares biografi, inte googla eller söka någon info om själva pjäsen. Jag ville komma till salongen utan någon förhandsinformation om vad jag skulle få uppleva. Detta tror jag är väldigt effektivt sätt att ta till sig en teaterpjäs på. I rollen som Richard III sågs Ralph Fiennes.

Shakespeares drama skildrar Richard III:s blodiga väg till makten. Döden är ett centralt tema i denna produktion. Vi påminns om den i scenväggarna och i rekvisitan. Det är ett mörkt och våldsamt drama och innan pjäsen började gjordes en intervju med regissören. Det drogs flera paralleller till dagens Storbritannien och politik i allmänhet. Politik är förstås det centrala temat i dramat. Shakespeares Richard III når makten genom en rad politiska mord i sann machiavellistisk anda. Han dödar också sina närmaste och de som står i vägen. Hans eget slut på slagfältet är lika våldsamt. Det är i detta drama de berömda orden: 'Min häst, min häst - mitt kungarike för en häst', yttras medan en förvirrad och omringad Richard III irrar runt bland fiendesoldaterna. Det är förstås en modern produktion, men inte sämre för det. Särskilt tydligt i rekvisitan. Gamla tider blandas med vår tid inte minst i klädvalet. Biskopen ser ut som vilken modern biskop som helst i sin lila skjorta, kors och kostym. Och förekommer minsann inte mobiltelefon vid två tillfällen!

Det har skrivits mycket om kung Richard III (1452-1485) de senaste åren. Han var den siste kungen av huset York och regerade England mellan 1483-1485. Mycket av skriverierna handlar om att kvarlevorna efter honom återfunnits på en parkeringsplats. Denna historiska händelse finns medtagen i produktionen på ett mycket effektivt sätt som lyckas sy ihop dåtid och nutid. Eftersom jag själv sett en dokumentär om gravöppningen kring Richard III förstod jag verkligen hur man tänkt kring upplägget här. Det finns flera dokumentärer om Richard III på Youtube och inspelade föreläsningar. Lyssna gärna på BBC Radio och avsnittet Great Lives med Philippa Langely som berättar om Richard III. Hon berättar både om hans liv och utgrävningen.

Shakespeares stora drama om Richard III tillhör förstås fiktionen och det imaginära, men barden hade emellertid tillgång till de historiska källorna om kung Richards liv. Däribland Thomas Moores bok The history of King Richard III. Historikern James Gairdner menade att både Moore och Shakespeare var mer eller mindre korrekta i sina tolkningar av Richard III även om vissa överdrifter har påpekats. Jag tyckte verkligen denna uppsättning var sevärdig!

Produktionens teaterregissör:

Rupert Goold

Medverkande skådespelare:

David Annen

Joseph Arkley

Tom Canton

Daniel Cerqueira 

Simon Coates

Susan Engel

Ralph Fiennes

James Garnon

Mark Hadfield

Scott Handy

Finbar Lynch

Aislín McGuckin

Joseph Mydell

Vanessa Redgrave

Joshua Riley

Joanna Vanderham

Benedict Barker

Lukas Rolfe

Baxter Westby 

Oliver Whitehouse



Recension : The Seven voyages of Sindbad the Sailor (1995) samt en fördjupning

I detta inlägg recenseras The Seven Voyages of Sindbad the Sailor (1995) utgiven i miniformat av Penguin Press. I handlingens centrum står köpmannen Sindbad. Hans karaktär har många gemensamma drag med den klassiska hjältefiguren och jämför honom gärna med Odysseus eller Beowulf. Sindbad slåss mot både sjömonster och sagoodjur på sina äventyr. Precis som majoriteten av all världens sagotraditioner så börjar historien om Sindbad med orden: "Det var en gång...".

Eftersom denna utgåva är i miniformat finns ingen närmare introduktion till verkets tillkomst och vi bör betrakta texten som en klassiker för tid och evighet. Klassiker brukar lämpa sig med en introduktion men så har inte skett i detta fall.  Som fördjupning till denna recension har jag valt att skriva lite mera om själva textens ursprung och tillkomst. Jag har också tittat närmare på ytterligare en omständighet. Nämligen den tidsperiod texten gör anspråk på att vara författad under. Jag skriver därför om det abbasidiska kalifatet och kalifen Harun al-Rashid (763-809), men även om Östrom/Bysans som delade gräns med det abbasidiska kalfitatet. Samtida med Harun al-Rashid var även Västroms kejsare Karl den Store (ca. 742-814) och Östroms kejsarinna Irene (752-803).

Första meningen:

Once upon a time, in the reign of the Caliph Haroun al-Rashid, there lived in the city of Baghdad a poor man who earned his living by carrying the burdens upon his head.

Sista meningen:

The porter remained a constant visitor at the house of his illustrious friend, and the two lived in amity and peace until there came to them the Spoiler of worldly mansions, the Dark Steward of the graveyard; the Shadow which dissolves the bonds of friendship and ends alike all joys and sorrows.

Om textens handling och tillkomst

Berättelserna om Sindbad sjöfararen ingår i det stora eposet Tusen och en natt. Titeln Tusen och en natt är förstås den västerländska benämningen på sagoberättelserna vars persiska ursprungstitel är Hezār-o yek šab [ungefär de tusen (många) berättelserna]. På arabiska Alf leila wa leila [’Tusen nätter och (därtill) en natt’]. Boken tillkom i Persien under 900-talet och innehåller ur ett idéhistoriskt perspektiv källor från persisk-, arabisk-, indisk-, kinesisk-och även grekiska berättelsetraditioner. Dess tillkomstplatser är längs med den berömda Sidenvägen där de muntliga traditionerna ihop med historiska händelser blandar myten och sagan.

[caption id="attachment_1631" align="alignleft" width="300"] Tusen och En Natt - Ett av de äldsta manuskripten, ca. 1200  (bild: Wikipedia)[/caption]

I sagoberättelserna möter vi Scheherazade som gifter sig med en persisk kung. Enligt berättelsen gifter sig den persiske kungen med en ny kvinna varje dag för att sedan avrätta henne nästa dag. När Scheherazade väljs till kungens hustru berättar hon en saga för honom. Scheherazade är en duktig berättare och lyckas undgå tidigare fruars öde. Varje kväll lyckas hon sammankoppla en saga med en annan saga. När gryningen kommer är kungen såpass förväntansfull på hur sagan ska sluta att han låter Scheherazade leva ytterligare ett dygn för att kunna höra fortsättningen. Genom detta sätt överlistar hon kungen och räddar sitt eget liv. Scheherazades sagor består under 1001 nätter och efter dessa nätter ger kungen upp och låter henne leva.

Det källkritiska perspektivet i berättelserna om Sindbad Sjöfararen

Ur en redaktionell synvinkel är berättelsen om Sindbad och hans många resor ett relativt sent tillägg till Tusen och en natt. Berättelserna finns inte medtagna i det tidigaste manuskriptet från 1200-talet. Under 1600- och 1700 talet förekommer Sindbads sju resor också i självständiga och fristående format. I de arabiska källorna är berättelserna om Sindbad att betrakta som helt fristående från verket Tusen och en natt.

Starten på islams guldålder : Harun al-Rashid

Berättelserna om Sindbad och hans många äventyr utspelar sig under det abbasidiska kalifatet och kalifen Harun al-Rashids regim. Han föddes ca 763-766 och avled 809. Harun al-Rashid utnämndes till kalif 786 och var så fram till sin död. Han levde och verkade under början av den tid som i historieböckerna brukar kallas för islams guldålder (ca 700-1200) tack vare den kulturella och vetenskapliga blomstring som då ägde rum. Under Harun al-Rashids regim grundades biblioteket Visdomens hus [bayt al-Hikma] i Bagdad. Han lät även bygga ett flertal palats.

[caption id="attachment_1182" align="alignleft" width="166"] Harun al-Rashid. (Bildkälla : Wikipedia)[/caption]

Några år före sin död flyttade han sin administration och huvudstad till ar-Raqqah i Syrien från Baghdad. I ar-Raqqah har flera arkeologiska fynd kunnat sammankopplas med Harun al-Rashids epok. Dessa fynd har upptäckts kring hans palats, men även fynd kopplade till slagfält mellan det gamla Bysans och abbasidiska kalifatet har återfunnits i områdena kring ar-Raqqah. Några årtionden efter hans bortgång påbörjades de arabiska översättningarna av de grekiska filosoferna. Det är tack vare de arabiska översättarna som insåg värdet i grekernas efterlämnade skrifter som västvärlden snabbt kunde ta del av Platon och Aristoteles verk.

Även runt kalifen Harun florerade en muntlig tradition av berättelser som blandade historiska fakta med mytens legendariska förtecken. Inte minst kalifen själv deltog och förstärkte mytens egenskaper kring sin egen person. Flera av dessa muntliga traderingar och historier kom sedan att hamna som nedtecknade berättelser i Tusen och en natt. Lika berömd som Harun al-Rashid blev också hans hustru Zubaidah bint Jafar (d. 831) vars fader var halvbror till kalifen Al-Mahdi, den tredje abbasidiske kalifen. Zubaidah bint Jafar ombesörjde byggandet av vattenreservoarer och kanaler mellan Baghdad och pilgrimsorterna Mecka och Medina. Allt för att hjälpa och underlätta färden för pilgrimerna mellan dessa städer. För att ära kalifens hustru byttes namnet ut på själva pilgrimsleden och den kallades för Darb Zubaidah.

Mellan öst och väst i de kristna imperierna - Kejsarinnan Irene och Karl den Store

I sammanhanget kan det vara värt att nämna något om hur världen såg ut utanför det abbasidiska kalifatet och vilka kristna politiska aktörer som var verksamma samtidigt som Harun al-Rashid. Inom det bystantinska imperiet rasar en av de största religiösa striderna i den ortodoxa kyrkohistorien, nämligen den ikonoklastiska bildstriden där huvudfrågan stod mellan de som ville behålla religiösa bilder (ikoner) och de som ville göra sig av med bilder.

Kejsarinnan Irene född 752 kom från Aten där fadern förmodligen hade en politisk position. Irene var från början satt som förmyndare åt sin omyndige son Konstantin IV. Det var hon under några år tills han blev myndig och i sin tur förvisade henne från hovet. Det blev hans främsta politiska misstag då Irene var populär hos folket. Irene återvände, men när sonen försköt sin hustru och begick bigami utnyttjade hon skandalen som legitimt skäl att avsätta honom.  Sedan regerade Irene ensam Bysans mellan 797-802. Hennes största politiska bedrift var sammankallandet av de två kyrkomöten som avslutade av den ikonoklastiska bildstriden. Hon valde att stödja användandet av religiösa bilder i liturgin. Mötet beslutade att religiösa bilder skulle vara kvar.

[caption id="attachment_852" align="alignleft" width="162"] Irene av Bysans. Bildkälla: Wikipedia[/caption]

Det abbasidiska kalifatet gav Bysans stora problem framförallt militärt. Harun al-Rashid ödelade den bysantinska delen av Anatolien 780-782. Målsättningen var inte att erövra Östrom, men däremot var syftet att demonstrera kalifatets makt och militära förmåga. Därför stördes gränserna med militära provokationer. År 786 vägrade dock  Irene att betala tribut för ett förlorat slag fyra år tidigare till kalifatet och ett nytt storkrig bröt ut till följd av detta. Kriget blev till stor framgång för Bysans och staden Hadath i Kilikien kunde återerövras från abbasiderna. I samband med utnämningen till kalif startade Harun al-Rashid år 798 ett nytt krig mot Bysans och denna gång förlorade Bysans.

Påven i Rom vägrade dock att erkänna Irene som rättmätig härskare över Bysans på grund av att hon var kvinna. En rad teologiska motiveringar låg bakom beslutet. Själv hade hon nog inte varit främmande för ett samarbete mellan de kristna imperierna. Vad hade kunnat hända med historiens gång ifall Irene gift sig med Karl den Store? Eller om hon hade lyckats få sin dotter bortgift med Karl den Stores son? Problemet var återigen religionen. Bysans kejsardöme betraktades enligt påven i Västrom som vakant och utan någon riktig regent. Istället utnämnde påven i Rom år 800 Karl den Store till härskare även över Östrom. Kanske hade kalifen Harun al-Rashid bättre diplomatiska förbindelser med kejsar Karl den Store än med Bysans? De skickade gåvor till varandra. Harun sände bland annat ett vattenur till kejsaren och den berömda elefanten Abul-Abbas. Han blev den första elefanten på nordeuropeisk mark sedan romarrikets tid. Abul-Abbas var tydligen en omtyckt gåva, användes i hovceremonier och skickades runt i Frankerriket på olika uppdrag. Bland annat skickades elefanten ut i strid mot den danske kungen som hade gjort uppror mot Karl den Store. Detta tycks ha blivit elefantens sista strid. Abul-Abbas som uppnått en aktningsvärd ålder av fyrtio år fick tyvärr lunginflammation och avled.

Trots att Irene inte var den första kvinna som regerat Bysans var hon ändå krönt kejsare och regerade imperiet på de kejserliga villkor som tillkom män inom den ortodoxa traditionen. Östrom kom inte heller att falla på grund av att Irene var en kvinnlig regent. Istället röjdes hon ur vägen genom en intern maktkamp och avsattes. Genom en sammansvärjning kom Nikeforos I till makten i Östrom. Nikeforos I förde krig mot Harun al-Rashid men stupade i ett annat mot bulgarerna, vars kung enligt traditionen, gjorde en skål av Nikeforos huvud. Irene försattes i exil och slutade sina dagar på grekiska ön Lesbos. Enligt vissa källor överlevde hon där genom att spinna ull till försäljning. Hon dog också i exilen efter bara ett år.

Något som jag funderat över är varför hon aldrig kanoniserades, eller helgonförklarades av den ortodoxa kyrkan då hon gick den till viljes i alla teologiska frågor och avslutade bildstriden. Någon som har en teori varför det blev så? 

Källor & referenser

Abbasid Dynasty


The Abbasid Caliphs - In Our Time with Melvyn Bragg, BBC Radio (2006.02.02)

Charlemagne : Holy Roman emperor Harun al-Rashid


Irene : Byzantine empress


Sindbad the Sailor


The Thousand and One Nights


 

Recension : Arrianos Alexander den Store i svensk översättning

Bloggen fortsätter på temat klassiker med en recension av den romerske politikern och författaren Arrianos biografi över Alexander den Store, troligen författad under kejsar Hadrianus tid. Idag fokuserar jag på en svensk utgåva där översättningen från grekiska till svenska gjorts av Ingemar Lagerström (2003). Han har även översatt Suetonius kejsarbiografier till svenska, en titel som bloggen skrivit om men i engelsk översättning. Ingemar Lagerström utkommer relativt regelbundet med översättningar till svenska av grekiska och latinska klassiker. Denna utgåva är en del av Wahlström & Widstrands klassikerserie. Alexander den Store (356-323 f.v.t) är en av den antika världens mest omskrivna personer. Född och uppvuxen i det lilla kungariket Makedonien avancerade han politiskt och militärt tills han blev en av världshistoriens mest framgångsrika fältherrar. Alexander erövrade det Persiska imperiet genom att bekämpa Dareios III och Egypten. Han grundade också städer, däribland Alexandria i Egypten. Hans många fälttåg gav upphov till hellenismen som innebar ett stort uppsving internationellt för både det grekiska språket och grekisk kultur.

Den svenska nyutgåvan av Alexanders verk har en lång, men för läsaren en välbehövlig inledning om ca 50 sidor. Lagerström påpekar att det finns flera verk om Alexander som överlevt intill vår tid. Trots detta är det ändå greken Arrianos bok som betraktas som den mest tillförlitliga ur ett historiskt perspektiv. Än idag är den värdefull för politikens historia, kulturhistoria och krigshistorien, skriver Lagerström.

Arrianos (ca 75/74) hade grekiskt ursprung och med en bakgrund i armén avancerade han till general och sedan till ståthållare i Kappadokien. Han började skriva på sin Alexanderbok 500 år efter den store fältherrens död. Intressant är att se hur Arrianos själv valde att förhålla sig till tidigare historiska källor om Alexander. Förutom introduktionen kring Arrianos och hans verk ger Lagerström en längre historisk översikt. Lagerström går igenom Makedoniens historia vid tiden omkring Alexanders födelse och förstås Alexander själv. Även en kortare översikt av perserriket ges följt av fälttågen, riket efter hans död och hellenismen. Ett relativt omfattande kapitel ges 'Hären' med noggranna men ändå översiktliga beskrivningar av infanteriet, rytteriet, flottan, persernas här, striden, flodövergångar, lägret och trossen samt Arrianos terminologi avseende titlar inom armén. Lagerström fortsätter sedan med en kortare kommentar till det grekiska språket i översättningen. Där beskriver han en del av sitt översättningsarbete och tillvägagångssätt. Avslutningsvis kommer en kapitelöversikt över boköversättningen som är mycket överskådlig för den som inte via läsning kommer igenom alla de sju böcker som Arrianos verk består av.

Recension : 'The Hunger' av Whitley Streiber

Bokbloggen kan inte låta bli vampyrerna! Därför tipsar jag igen om en bok i genren. Ni som läst bloggen vet att jag tidigare har skrivit om unika vampyrskildringar som antingen bryter med traditionen om hur den klassiska vampyren skrivs och framställs. Det kan även handla om hur skildringen av vampyren tillför någonting nytt inom vampyrgenren eller om den väljer ett mer klassiskt mönster. Bloggen har tidigare uppmärksammat de Le Fanus Carmilla (1872) och John Ajvides Låt den rätte komma in (2004) som banbrytande litteratur inom genren. Denna gång tar jag upp Whitley Streibers roman The Hunger (1981). Den är kanske mest känd tack vare Tony Scotts (1944-2012) film med samma namn och jag misstänker en svensk publik kan vara något främmande inför både Whitley Streiber och filmen. Jag vill verkligen understryka att om du har sett filmen så är handlingen inte fullt ut densamma som i boken. Det är fråga om några drastiska ändringar som jag inte tänker avslöja här. Whitley Streiber (f. 1945) är en amerikansk författare som skrivit inom genrerna skräck och science-fiction sedan 1978. Böckerna The Wolfen (1978) och The Hunger filmatiserades med stor framgång.  Det var i varje fall Catherine Deneuve (f. 1943), Susan Sarandon (f. 1946) och David Bowie (1947-2016) som hade huvudrollerna i denna nagelbitare. Whitley Streibers roman handlar om vampyren Miriam Blaylock som hängt med i några århundraden. Vi får inblickar i hennes liv under den romerska antiken, men större delen av handlingen utspelar sig i vår tids New York City. Hon är tillsammans med John och har varit så en längre tid (till skillnad från filmen). Miriam blir handlöst förälskad i - för att inte säga - besatt av läkaren och sömnforskaren Sarah. Miriam gör sitt yttersta för att fånga in Sarah. Miriam är också huvudvampyren med förmågan att skapa nya, men svagare varianter av vampyrer.

The Hunger skiljer sig något från den traditionella vampyrromanen. Streiber har tagit vara på vampyrlivets komplexa sidor. Nämligen det besvärliga med att behöva jaga sin föda och hur man gör sig av med sina offer utan att undgå upptäckt. Vampyrens väsen är också annorlunda ur både fysiskt och psykologisk bemärkelse. Den är halvmänsklig och ett slags mellanting mellan vampyr och människa samtidigt som den livnär sig från de levandes blod. Vampyrens ålder och åldrande är ett huvudtema i handlingen. Streiber bryter här mot klassiska föreställningar om vampyren som näst intill odödlig och osårbar. Vampyren presenterar visserligen en överlägsen styrka mot sina mänskliga offer samtidigt som den har sårbara sidor främst kopplade till sömn, livslängd och med tiden försvagat allmäntillstånd. Den här boken har helt klart sin lilla charm för alla som är intresserade av vampyrromaner.

Recension : The Price of Salt 'Carol' av Patricia Highsmith

Jag vill förvarna läsaren om att denna recension innehåller s.k 'spoilers'. Om du inte har sett filmen Carol eller läst romanen The Price of Salt (1952), så finns anledning att överväga stoppa din läsning här. Romanen The Price of Salt 'Carol', har nu främst blivit aktuell tack vare en filmatisering av Todd Haynes (manus Phyllis Nagy) där Cate Blanchett och Rooney Mara innehar huvudrollerna. Trots att den utspelar sig under 1950-talet kommer filmen bli en klassiker inom hbtq-genren. Framförallt tack vare den fina skådespelarinsatsen mellan Rooney Mara och Cate Blanchett. Angående tidsperspektivet så utspelar sig romanen under andra världskriget eller tätt inpå efterkrigstiden. Omkring 1945-46. Det finns också flera igenkännbara paralleller mellan författaren Patricia Highsmith och själva handlingen. Patricia Highsmith (1921-1995) var en amerikansk författare som är mest känd för sina psykologiska thrillers och många läsare känner säkert till karaktären Tom Ripley som förekommer i flera romaner och noveller. Hennes debutroman Strangers on a train (1950) fick ett bra mottagande och två år senare filmatiserade Alfred Hitchcock boken. Han är dock inte den ende som filmatiserat Strangers on a train, då tolkningar av texten än idag förekommer i en rad artistiska sammanhang och uppsättningar. Då filmen Strangers on a train blev en biosuccé kan man nog säga att Hitchcock blev den regissör som gav Patricia Highsmith stjärnstatus.

Romanen The price of Salt handlar om den unga Therese Belivet som nyligen flyttat till New York. Hon är tillsammans med Richard som hon inte älskar. Hon jobbar även som affärsbiträde och under en ganska trist arbetsdag får hon syn på en kvinna i butiken som hon blir intresserad av. Kvinnan heter Carol och är i trettioårsåldern. Hon gör en beställning med hemkörning av Therese. Carol har en liten dotter och ligger även i skilsmässa. De börjar trots de komplicerade omständigheterna att umgås och trivs i varandras sällskap. Therese anklagas av Richard för att ha en "skolflicksförälskelse", men hon verkar desto mer säker på sin sak. Carols man Harge blir misstänksam mot hennes relation till Therese eftersom hon vid ett tidigare tillfälle avslöjat hon haft en kärleksrelation med sin bästa väninna Abby. För att undvika Harges vrede bestämmer hon sig för att göra en länge resa västerut, en road trip där även Therese bjuds att resa med. Det är under resan som deras relation fördjupas. De vet dock inte att Harge ordnat en privatdetektiv som hela tiden följer dem. Tillsist får Harge de yttersta bevisen på en sexuell relation som han utnyttjar i vårdnadstvisten om parets dotter, Rindi. Romanen är berättad ur Thereses perspektiv och det blir inte så mycket information om den lilla dottern då nittonåringar inte brukar vara så intresserade av hemmafruliv och barnuppfostran. Åldersskillnaden mellan protagonisterna blir också påtaglig även om hela historien faktiskt är ganska romantisk. Nog märker man av Thereses fascination för den eleganta och enigmatiska Carol som också är very, very posh. Romanen andas också av den historiska tidsandan. Ordet lesbisk förekommer inte, men däremot kan flera stycken i texten och beskrivningar av händelser associeras med psykoanalytiska perspektiv. Det är tydligt att Patricia Highsmith kan sin Freud. Homosexualitet under 1940 och 1950-talet var mer eller mindre klassad som psykisk sjukdom, men samtidigt något som i allmänhetens ögon kunde "fixas" med hjälp av terapi. Highsmith verkar själv ha varit enig i den åsikten, men det hindrade henne inte från kärleksrelationer med kvinnor även om de allesammans var kortvariga.

The Price of Salt publicerades 1952 under pseudonymen Claire Morgan. Först 1990 kom romanen att utges med titeln 'Carol' och med Patricia Highsmiths namn. Highsmith själv var dock inte redo att komma ut och snäste av alla journalistiska antydningar om eventuell läggning. Highsmith skrev över tjugo romaner och kortnoveller, men denna är den enda som tar upp kvinnlig homosexualitet och dessutom i en positiv bemärkelse. Hon valde att ge ut boken under pseudonym eftersom hon inte ville bli stämplad som en lesbisk författare och dels därför att handlingen berörde personer och händelser som hade verklighetsförankring. Temat är att betrakta såsom unikt då den författats i en tidsanda där hbtq-kvinnor i litteraturen var tvungna att framställas enligt ett visst mönster. Kvinnliga protagonister dör, begår självmord eller återförenas tillsist med sina män enligt 1950-talets synsätt. För många år sedan läste jag en intervju med 'lesbian pulp-fiction' författaren Marijane Meaker (f. 1927) och hon kunde bekräfta förläggarnas syn på kvinnlig homosexualitet under denna tidsperiod. Förlagschefer kunde stoppa litteratur - eller tvinga författaren att ändra i storyn om det givna mönstret inte följdes. Trots att Highsmith var en relativt produktiv författare så är detta den enda romanen med ett hbtq-tema.

Eftersom jag själv är intresserad av att göra kopplingar mellan författaren och den skrivna texten gjorde jag en grundlig research efter ha sett filmen på bio. Jag ville veta hur Highsmith arbetat med manuskriptet och vilka eventuella paralleller det fanns mellan henne själv och romanen. Samt eventuella kopplingar mellan olika karaktärer i handlingen och verkliga personer. Det var också intressant att ta del av manusförfattaren Phyllis Nagys erfarenheter av att skapa filmen. Några artiklar ur bland annat The Telegraph och The Guardian gav resultat. Historien bakom 'Carol' är långt mer tragisk än vad som framkommer i filmen. Jill Dawson publicerade i The Guardian 2015-05-13 en längre artikel Carol: the women behind Patricia Highsmith's lesbian novel där några av källorna till romanen diskuterades. Enligt Dawson ska Highsmith ha arbetat som affärsbiträde på Macy's, New York när en blond kvinna i päls på jakt efter en docka till sin dotter, uppenbarar sig i julruschen. Hon lämnar sitt namn och sin adress på en lapp. När Highsmith avslutat sitt arbetspass tar hon bussen till New Jersey där kvinnan bor. Vad som händer sedan är något oklart men Highsmith går förbi huset. Ytterligare en källa till manuskriptet och inspiration till karaktären Carol var Highsmiths relation med Virginia Kent Catherwood (1915-1966). Hon var dotter till radiopionjären Arthur Atwater Kent, gift 1935-1941 med bankmannen Cummins Catherwood (1910-1990) och nämns i Highsmiths dagböcker i mitten av 1940-talet. Catherwood förlorade i samband med sin skilsmässa vårdnanden om sin dotter. På ett hotellrum där Catherwood befann sig med en älskarinna riggade maken en dold bandinspelning som avslöjade henne som lesbisk under rättegången. I biografin The Talented miss Highsmith av Joan Schenkar avslöjas att The Price of Salt aldrig skulle ha sett dagens ljus om det inte var tack vare relationen med Virginia Kent Catherwood. De var tillsammans under ett år och detta gav Highsmith möjlighet att fullt ut koncentrera sig på skrivandet. Tyvärr fick hon också på nära håll bevittna alkoholismen då Catherwoods drickande hade gett upphov till nervskador i form av blindhet och röstbortfall. Hon kunde också bli våldsam. Catherwood dog ung förmodligen till följd av alkoholrelaterade sjukdomar. En del av henne finns dock bevarad i karaktären Carol Aird gift med Harge Aird. Highsmith skulle ofta återkomma till Catherwood i sitt skrivande, men det finns inget som tyder på att de någonsin talade med varandra igen efter uppbrottet 1947 där Catherwood var den som tog initiativ till uppbrottet. De historiska omständigheterna gör att romanen är klart läsvärd än idag.

-