Recension : 'När Finland var Sverige - Historien om de 700 åren innanriket splittrades' (2013)

I detta inlägg recenseras När Finland var Sverige - Historien om de 700 åren innan riket splittrades (2013). Den är skriven av Herman Lindqvist och fick positiva reaktioner när den kom ut i bokhandlarna. Herman Lindqvist har själv en speciell relation till vårt kära grannland i öst, för han växte nämligen upp i Helsingfors.

Allas vår historiker Herman Lindqvist har väl hittills lyckats skriva om det mest vad gäller Sveriges historia genom tiderna. Ibland har hamnat i blåsväder och kritiserats när det varit lite si och så med källhänvisningar med mera. Han har också synts mycket i TV under åren och hjälpt många med den historiska allmänbildningen. Jag tycker trots diverse kontroverser att Hermans böcker kan upplevas som intressanta och engagerande för olika läsargrupper. Allt som kan stimulera och uppmuntra till läsning och läsarens kunskapstörst tycker jag är bra! För den äkta vetgirige finns alltid möjlighet att via annan referenslitteratur söka sig vidare inom olika områden. Den litteraturlista som presenteras i slutet av boken är mycket mager för att försöka täcka 700 år av historia.

Denna bok är ett stycke beskrivande historia, om än i ganska svepande drag, som handlar om Finland och Finlands svenska historia. En gång var vi samma land och de flesta av oss känner säkert redan till att landet var hertigdöme under lång tid. Svenska adelsmän som Peter Brahe hade gods och egendomar i Finland under 1600-talet. Som titeln antyder handlar den om sju hundra år av gemensam historia fram till 1809 då Finland slutligen togs av Ryssland. Berättelsen tar sin början under senmedeltiden och slutar med det svensk-ryska kriget som Sverige förlorade.

Boken om Sverige-Finland har 23 kapitel i kronologisk ordning. Redan i inledningen beskrivs den 700-åriga perioden som konfliktfylld. Under denna tid utkämpade Sverige 120 krig. 23 av dessa krig var inbördeskrig där strider utkämpades mellan olika landskap. 34 krig ägde rum mot Danmark och 33 krig mot Novgorod/Ryssland. Slutligen utkämpade Sverige två krig mot Norge. Militära konflikter i de tyska områdena verkar Lindqvist inte beaktat här, vilket drar ner pluspoängen för boken. I Finland gjordes inga interna resningar och uppror mot Sverige. Länderna tycks ha varit så pass tätt sammanknutna att några skäl till konflikt inte kunde ges. Boken börjar med 1100-talet och vid denna tid bodde ca 10,000 människor i det område som skulle bli den finska nationen. Folket var indelade i tre grupper - finnar, tavaster och karelare. Folkgrupperna stred även mot varandra. Lindqvist tar även om lite teorier kring deras ursprung och framförallt det finska språkets ursprung. "Fenni" nämns av den romerske historikern Tacitus i hans verk Germania och givetvis tar Lindqvist även upp nationaleposet Kalevala. Jag gillar denna typ av essäpräglad, populärvetenskaplig "facklitteratur" och kan själv välja mellan olika avsnitt ur tidsepokerna.

Trots att bokens titel vill antyda att den handlar om Finland, så tycker jag ändå det finska förpassas många gånger till förmån för fördjupningar kring svenska kungar, adelsmän, samhälle och politik. Dick Harrisson påpekar något av detta i sin recension av boken och jag tar mig friheten att citera Harrissons kritik (2013.09.13) ur Svenska Dagbladet:

Inte riktigt, men nog finns det skäl till kritik. Min största invändning mot ”När Finland var Sverige” är att boken i stora drag formar sig till en traditionell svensk rikshistoria. Här finns, än en gång, Kalmarunionen, Gustav Vasa och hans söner, trettioåriga kriget och stormaktstiden, Karl XII, frihetstiden och gustavianerna. Skildringen dignar under berättelser om kungar och krig. Finlands roll framhävs förvisso, men inte på bekostnad av det övriga. Den som läser boken får en allmänhistorisk repetition av det svenska rikets förflutna, med viss övervikt för finländska företeelser.

Recension : 'Den mörka kontinenten - Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle'

Idag nåddes jag av beskedet att Karin Johannisson inte längre är med oss. Hon gick bort efter en tids sjukdom.  Hennes senaste och sista bok Den sårade divan - Om psykets estetik (2015) var den första boken jag recenserade här på bloggen. Karin Johannisson var mycket produktiv som författare. Hennes böcker fokuserar mycket på medicinens historia och hon var även professor i Idé- och lärdomshistoria vid Uppsala Universitet. I detta inlägg kommer jag att ta upp och recensera Den mörka kontinenten - Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle. Den skildrar kvinnosynen inom medicinen och biologin under slutet av sekelskiftet. Boken trycktes 1994 men har utkommit i flera nytryck under årens gång. Titeln anspelar förstås på Sigmund Freuds yttrande om att kvinnan är den mörka kontinenten och en outforskad gåta.

Den mörka kontinenten var en av de första böckerna jag läste som ung student av Johannisson. Mycket på grund av att jag var intresserad av psykoanalysens historia. Boken är förstås, i stora drag, en skrämmande redogörelse för hur kvinnosynen såg ut under denna tiden. Vi rör oss i den tidsperiod då rösträttskvinnorna och kampen för jämställdhet mellan könen, lika rättigheter precis hade tagit sin början. Kvinnorna som engagerade sig i dessa frågor och gick samman i grupp motarbetades förstås. Motståndet kom inte enbart från religiöst håll, utan även från läkarkåren och domstolarna. Boken tar  upp den sidan av problematiken och kan vara bra att hålla i minnet när man väl sätter sig ned och läser den. Den mörka kontinenten är indelad i fyra kapitel. Det första kapitlet heter 'Bilder av kvinnans sjuklighet'. Johannisson påpekar i inledningen att hon betraktar detta utifrån samhällets, vetenskapens, gynekologins och kvinnans egen "blick". Informationen kommer från flera håll - läkarrapporter, statistik, vetenskapssyn, studier i psykiatri och sexologi från denna tidsperiod. Med hjälp av den historiska erfarenheten lyckas Johannisson rita upp de strukturer i synen på kvinnans sjuklighet under denna tid. Hon tar även hänsyn till det fysiska rummet - läkarmottagningen, hemmet, föreläsningssalarna. Det första kapitlet ringar in kvinnan under denna tidsepok. Hon skriver att under 1800-talet formades två bilder av kvinnan. Det var den svaga, sjukliga överklasskvinnan och den fysiskt starka, farliga och smittsamma underklasskvinnan. I diskussionen kring dessa bilder tillför Johannisson det viktiga sociologiska perspektivet.

Under 1870-talet började männen tala om kvinnornas situation för första gången. Frågan eller 'problemet' med kvinnan utmynnade i två punkter. Det var kvinnoemancipationen och "kvinnosjukligheten". Dessa två punkter sammanblandades gärna. Johannisson skriver hur hon använder flera tolkningsinstrument som t ex sociala konstruktioner. Det andra kapitlet går in på hur sekelskiftets sjukvård och biologi valde att förhålla sig till kvinnans sjukdomar. Under dessa årtionden var sjukvården mycket noga med att rapportera kring kvinnosjuklighet. Här går Johannisson in på både det faktiska (frekvens, spridning, dödlighet) och sätter det i relation till det upplevelsemässiga. Hon påpekar samtidigt att kvinnan under denna tidsperiod inte var mycket sjukare än under tidigare perioder, men vetenskapen och populärmedicinen vid sekelskiftet ville inte betrakta situationen som sådan. Det tredje kapitlet beskriver kvinnomedicinen under denna tidsepok. Johannisson ger exemplet Anders Andersson. Han var Sveriges första professor i gynekologi. I uppsatsen Hygeia från 1875 radade han upp orsakerna till den ökade kvinnosjukligheten i samtiden. Han ansåg att medvetenhet om eventuell sjukdom låg bakom ökningen. Det avslutande kapitlet handlar om kvinnan och sjukrollen, däribland kvinnan som patient.

Recension : 'De Profundis, The Ballad of Reading Gaol and Other Writings'

I detta inlägg recenseras De profundis ; Ballad of Reading Gaol and other writings (1999). Denna utgåva av Oscar Wildes (1854-1900) skrifter är en fråga om urval och ingår i Wordsworths Classics serie. Det är Anne Varty vid Royal Holloway, University of London som skrivit introduktionen och arbetat kritiskt med texterna ifråga. Eftersom detta är en utgåva av Wordsworths Classics är notkapitlet omfattande. Texterna som valts ut är dessa:

• De Profundis (1897; delar tryckt 1905; i fullständigt tryck 1965)


• The Ballad of Reading Gaol (1897)


• The Decay of Lying (1891)


• The Critic as Artist (1891)


• The soul of Man under Socialism (1891)

Texterna har valts ut på grundval av Wildes direkta åsikter om politisk filosofi och där han är rakt på sak om estetiska principer. De representerar även två perioder ur hans liv. Den berömda och den skandaliserade perioden. De tre essäerna skrevs när Oscar Wilde var som mest berömd, uppskattad och framgångsrik. För en svensk läsare torde dessa tre vara relativt okända texter värda att upptäckas. Texten De Profundis är ett långt brev som skrevs när Wilde var som mest nedbruten av sin fängelsevistelse och skandaliserad. Han skrev den under tre månader, 1897 när han fortfarande var fängslad. Den är ganska så känd. Adressaten är den f.d älskaren Lord Alfred Douglas (1870-1945), vars far Markisen av Queensberry (1844-1900) var den som såg till att Oscar Wilde åtalades och dömdes för sodomi, 1895. Brevet inleds dessutom med en hälsning till lorden och avslutas med orden 'din tillgivne vän'. Han beskriver deras relation, konflikten med markisen och de omständigheter som ledde fram till varför han befinner sig i fängelse. Tryckningen av manuskriptet blev problematisk. Delar av den kom ut 1905 och först 1962 kunde hela De Profundis tryckas utan svårigheter. Titeln kommer från Bibeln och Psaltaren 130 som innehåller orden 'Ur djupen ropar jag till dig'. Första delen i brevet riktar sig till Lord Alfred, den andra delen handlar mer om Oscar Wildes andliga utveckling och orientering mot kristendomen. Han identifierar sig med Jesus som han beskriver som en stor konstnär. De Profundis börjar enligt följande:

H M Prison, Reading
Dear Bosie,
After long and fruitless waiting I have determined to write to you myself, as much for your sake as for mine, as I would not like to think that I had passed through two long years of imprisonment without ever having received a single line from you, or any news or message even, except such as gave me pain [...]

Anne Varty skriver att De Profundis är en av de största mästerverken inom kategorin självbiografier författade kort före sekelskiftet.

The Ballad of Reading Gaol är relaterad till hans egen tid i fängelse och handlar om en soldat som kommer att hängas för ett mord på kvinnan han älskat. Den är förmodligen hans mest kända dikt. Efter frisläppande flyttade Wilde till Frankrike, men reste även till Italien. Han skulle aldrig mer återse England.

Källor

Wilde, O. (1999). De profundis ; Ballad of Reading Gaol and other writings. Ware: Wordsworth Editions.

Arkeologin och biblisk historia: Om Tel Dan-stelen

I detta blogginlägg diskuterar jag kring ett intressant arkeologiskt fynd som gjordes under 1993-1994 i staden Tel Dan som ligger i norra Israel nära gränsen till Libanon.

Tel Dan-stelen : Arkeologiskt fynd i vår tid

Staden kallas i Gamla Testamentet för bara Dan och var den nordligaste staden i kungariket Israel. Här återfanns 1993-1994 en inskription på ett stenblock, en s.k stele vars gammal-arameiska text nämner två intressanta ord - Huset David. Detta är första gången utanför de bibliska skrifterna som orden 'Huset David' nämns. Så fyndet är att betrakta såsom mycket viktigt för den historisk-kritiska forskningen kring berättelserna i Bibeln. Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är fyndet kanske ännu viktigare. Texten på stelen bekräftar ju även att det judiska folket, Israels folk bodde i området under den uppskattade dateringen av stelen, ca. 700-850 f.Kr. Inskriptionen är dessutom från den tid då människan ännu saknade 'papper', eller papyrus. Hur bevarades texter med berättelser innan vi fick papyrus? Ja, de kunde exempelvis dyka upp på framgångsrika kungars monument i sten. I Egypten finns en hel del mytologi och regentlängder noggrant karvade på obelisker, på gravkammares väggar och i vissa fall på föremål av olika slag. I området kring staden Tel Dan har tusenåriga keramikskärvor återfunnits. Flera arkeologiska fynd kan dateras till ca 4500 f.Kr.
I Tel Dan har även en stadsport från bronsåldern återupptäckts. Den är gjord av lertegel och är från 1750 f.Kr. Denna stadsport kallas även för Abrahams port och anspelar på bibelversen i Första Moseboken 14:14: "När Abram hörde att hans brorson var tillfångatagen mönstrade han sina vapenföra män, de slavar som var födda hos honom, 318 man, och förföljde kungarna ända till Dan." Observera namnet Abram, som Gud senare ändrade till Abraham efter att han konverterat till judendomen. Brorsonen som skulle befrias var Lot. Idag är Abrahams port en populär turistattraktion då man rekonstruerat den under 2000-talet.

Beskrivning av stelen


Stelen som består av naturämnet basalt är delvis trasig, men det går ändå att utläsa större delen av sammanhanget. Texten handlar om ett krig mot araméerna i området. När den återfanns bestod den av tre separata delar, nu kallade fragment A, B1 och B2. Orden och hela texten i fråga är förstås ovokaliserad och skriven på en arameisk variant, hebr. בית דוד [bjt dwd] och förekommer tillsammans med en regentlängd över kungar i Damaskus. Ovanför raden med Huset David finns även orden [mlk Jisr'l], transkriberad melech Israel, som betyder kung [av] Israel. Det som förvånat forskarna något är att de båda orden är ihopskrivna utan någon särskiljande markör. De flesta är dock överens om att där står Huset David. Stelen dateras till ca. 750 f.Kr. Författaren och forskaren Niels P Lemke skriver i The Israelites in History and Tradition (1998) följande om fyndet:

“ No other inscription from Palestine, or from Transjordan in the Iron Age, has so far provided any specific reference to Israel... The name of Israel was found in only a very limited number of inscriptions, one from Egypt, another separated by at least 250 years from the first, in Transjordan. A third reference is found in the stele from Tel Dan - if it is genuine, a question not yet settled. The Assyrian and Mesopotamian sources only once mentioned a king of Israel, Ahab, in a spurious rendering of the name.”

Det var den israeliske arkeologen Avraham Biran (1909-2008) som hittade stelen och han ledde också utgrävningarna i området. Professor Amnon ben-Tor vid arkeologiska institutionen vid Hebrew University har i The Bible Unearthed (2001) sammanfattat fyndet med dessa ord:

"In this inscription, which dates to around 800 BCE, Biran believe that a king from the House of David is mentioned as being struck down in the battle with the Arameans. This is the only extra-Biblical source ever found to date that mentions the existence of the Davidic dynasty and it indeed is an extra-Biblical source that confirms the existence of David as a real historical figure. During the last few years a number of English and Scandinavian researchers have published works suggesting that the kingdoms (and figures) of David and Solomon are literary inventions rather than historical facts."

Källor

• Lemche, Niels Peter (1998). The Israelites in History and Tradition. Westminster John Knox Press.
• Svenska och engelska wikipedia.

Recension: Walt Whitman - Lives and Legacies (2005)

Walt Whitman (1819-1892) tillhör de mest kända poeterna i den amerikanska litteraturhistorien.
I Sverige är han förstås inte lika uppmärksammad, men nämns i flera antologier och ingår i skolboksundervisningen. Det är Whitman som skrivit 'O Captain! my captain!' och 'America'. Bortsett från Emily Dickinson och Henry Wadsworth Longfellow är han den poet i amerikansk litteraturhistoria vars dikter tonsatts flest gånger. Han är även känd som 'The bard of Democracy' och dikterna är starkt präglade av realismen till tema och innehåll. Den mest kända diktsamlingen är Leaves of Grass som ansågs mycket kontroversiell när den gavs ut på grund av de många erotiska motiven och den fria versen som Whitman släppte lös. Många amerikaner har fått dikter av Whitman i samband med födelsedagar och högtidsdagar. Bland annat sägs Bill Clinton ha gett sin fru Hillary Rodham Clinton ett exemplar av Whitmans Leaves of Grass i bröllopsgåva, men 1998 gav han även Monica Lewinsky ett exemplar av samma diktsamling. I detta inlägg recenserar jag David S. Reynolds biografi om den amerikanske poeten. Biografin omfattar sju kapitel och fångar även in hans författarskap på ett lyckat tillvägagångssätt. Reynolds lyckas också placera Whitman i hans egen samtid och visar på hur hans skrivande svarade på samtidens föreställningar om teater, musik, konst, fotografi, vetenskap, religion och sexualitet. Det är många teman, men man ska nu inte glömma bort att Whitman även var verksam som journalist och han skrev inte enbart lyrik. Reynolds fokus är dock lyriken.

De tidiga åren

Walt Whitman föddes 31 maj 1819 på hemmagodset i West Hills, Long Island i New York och familjen tillhörde inte det övre samhällsskiktet. Visserligen hade de varit ägare av stora markområden, men vid Whitmans födelse hade det mesta av lantegendomarna sålts av. När Walt Whitman debuterade litterärt hade familjen blivit desto mer dysfunktionell på grund av alkoholism och psykisk ohälsa. Vid sju års ålder flyttade familjen in till Brooklyn, en stadsdel som då hade sjutusen invånare. Där fick Whitman sin tidigaste skolgång som var mycket elementär och kunskapsmässigt begränsad. Den omfattande endast undervisning i läsning, skrivning, matematik och geografi. Ett av hans starkaste minnen från denna barndomstid är besöket av den amerikanske revolutionshjälten Marquis de Lafayette och hur hjälten lyft upp flera av barnen. När han var elva år avslutades hans skolgång och efter den fick han ingen mer utbildning. Reynolds skriver att Whitmans uppväxt och tidiga år präglades av liberala strömningar som deismen och den kristna kväkarrörelsen. Fadern var dessutom prenumerant på tidningen Free Enquirer och han var dessutom Thomas Paines (1737-1809) vän. Mycket av de mystiska strömningarna i Whitmans poesi kommer från kväkarrörelsen. Whitman blev springpojke hos en advokatbyrå och fick i samband med detta en bokprenumeration som ivrigt läste. Genom bokprenumerationen kunde han läsa världslitteraturens klassiker. Detta hade utan tvekan betydelse för hans egen fantasi och skrivande. Han började även ge ut en egen tidskrift som han också delade ut till häst till sina prenumeranter. 1837 återvände han till Long Island eftersom en storbrand ödelagt stora delar av New Yorks tryckeridistrikt. På Long Island arbetade han en tid som skollärare och hade en långt mer avslappnad attityd till undervisningen än vad han själv erfarit som ung skolpojke. Han fortsatte dock i sin bana som tidningsman och lämnade skolundervisningen efter fyra år som lärare.

Debut 1850 - Leaves of Grass

Omkring 1850 började han skriva på sin berömda diktsamling Leaves of Grass som han aldrig slutade editera. 1855 lät han trycka samlingen i 795 exemplar och skrev samtidigt tre anonyma recensioner där han berättade för allmänheten hur fantastiska dikterna var (!). Men han fick även beröm av Ralph Waldo Emerson. I samlingen återfinns t ex dikten Song of Myself som innehåller starka drag av realism. Den är alldeles för lång för att läggas upp här, men här följer första versen som är mer introspektiv:

I Celebrate myself, and sing myself,
And what I assume you shall assume,
For every atom belonging to me as good belongs to you.

I loafe and invite my soul,
I lean and loafe at my ease observing a spear of summer grass.

My tongue, every atom of my blood, form’d from this soil, this air,
Born here of parents born here from parents the same, and their parents the same,
I, now thirty-seven years old in perfect health begin,
Hoping to cease not till death.

Creeds and schools in abeyance,
Retiring back a while sufficed at what they are, but never forgotten,
I harbor for good or bad, I permit to speak at every hazard,
Nature without check with original energy.

I Leaves of Grass finns flera teman, men det realistiska brukar åsyfta hans mer konkreta beskrivningar av stadslivet, samhället och Amerika under denna tidsperiod. Det stora inbördeskriget (1861-1865) och kampen för slaveriets upphörande var två viktiga historiska händelser Whitman fick uppleva. Under det amerikanska inbördeskriget anmälde han sig som frivillig sjuksköterska och voluntärarbetade under en längre period som sjuksköterska med krigsskadade soldater. Han såg över 100,000 krigsskadade på sjukhusen runtom i Washington. Samtidigt som han arbetade som frivillig var han även anställd kontorist vid Buerau of Indian Affairs. Men 1865 fick han sparken från byrån efter att dess konservativa sekreterare James Harlan fått syn på en kopia av Leaves of Grass på Whitmans bord. Detta kunde inte accepteras av den stränge metodisten Harlan som sparakde Whitman på moraliska grunder. Whitman beundrade Abraham Lincoln stark och dikten 'O Captain! my Captain!' handlar enbart om president Lincoln. Han beundrade även den kände Cassius Clay som var vida berömd för sin retorik och sin kamp för slaveriets avskaffande. Under Whitmans samtid fanns även antisuperirörelsen the temperance movement vars idéer om nykert liv han sympatiserade med. Alkoholismen var svårt utbredd inom flera samhällsgrupper och även inom Whitmans familj. Reynolds skriver i biografin att hans personliga liv var turbulent liksom hans känsloliv. Whitman hade kärleksaffärer med både kvinnor och män. Han gifte sig aldrig och dog barnlös. I sina dikter är han öppen med det homoerotiska perspektivet som synliggörs i t ex "Song of Myself" och i dikten "Live Oak with Moss". Med tiden blev han något av ett 'byoriginal' och ansågs vara lite socialt avvikande med sitt oklippta och ovårdade hår och långa skägg. Walt Whitman avled i sitt hem i Camden, New Jersey den 26 mars 1892. Reynolds biografi rekommenderas!

Shakespeares sonett 154 i Carl Rupert Nybloms översättning

Det är fortfarande några veckor kvar av 2016 och ännu pågår det stora Shakespeareåret. Vi firar att det är 400 år sedan den brittiske barden gick ur tiden. Efter sig lämnade Shakespeare en enorm kulturskatt i form av dramer och poesi. Vid sidan av King James' Bible är han en av få personer som haft ett betydande inflytande över det engelska språket. Under 2016 har han över hela världen uppmärksammats på olika sätt genom nya olika uppsättningar och tolkningar av hans dramer och lyrik. Jag hoppas att du själv haft möjlighet att uppleva några av dem under året. Själv gillade jag att se Ralph Fiennes som Richard III. För dig som inte hinner med någon teater, eller inte gillar teater, kan jag i skrivandets stund rekommendera Roman Polanskis Macbeth (1971). Filmatiseringen har några år på nacken, men är fortfarande sevärd och följer relativt troget hela handlingen, enligt pjäsen. Jag vill återigen uppmärksamma Shakespeares lyrik genom de sonetter han skrev. Den italienska sonetten fick ett stort genomslag under 1500-talet. Den blev också ett populärt versmått under Elizabeth I:s regeringstid. Jag har valt ut en sonett lite sådär direkt på måfå. Dessutom utgör sonetten den sista i samlingen och jag tyckte det kunde vara lämpligt om det nu blir så att detta blogginlägg blir det sista som relaterar till Shakespeare 2016 för min del. Carl Rupert Nyblom var en litterär kulturpersonlighet under tidigt 1900-tal. Han var även ledamot av den Svenska Akademin. Jag har i tidigare inlägg använt mig av Carl Rupert Nybloms översättning av Shakespeares sonetter. Nyblom har även skrivit anmärkningar till varje sonett. Kring de två avslutande sonetterna, 153-154 påpekar han kopplingen till antikens mytologi.

Shakespeares lyrik sedd genom sonett 154.

Huvudtemat i sonett 154 är inte helt oväntat kärlek och hur kärleken drabbar gestaltas här direkt genom att Cupid själv är huvudperson. Han kallas här enbart för "den lille kärleksguden" (vers 1) och vi finner honom i en scen tillsammans med sina nymfer. Den skönaste av "votarys" (vers 5) dyker upp. En votary, för övrigt i maskulinum (på andra ställen hos Shakespeare enbart omnämnd i rätt genus votaress) är en person som avlagt kyskhetslöften. Trots sina löften plockar hon upp Cupids kärlekseld och håller den i sin hand.

Shakespeare's Sonett 154.

The little Love-god lying once asleep
Laid by his side his heart-inflaming brand,

Whilst many nymphs that vow’d chaste life to keep

Came tripping by; but in her maiden hand

The fairest votary took up that fire

Which many legions of true hearts had warm’d;

And so the general of hot desire

Was sleeping by a virgin hand disarm’d.

This brand she quenched in a cool well by,

Which from Love’s fire took heat perpetual,

Growing a bath and healthful remedy

For men diseas’d; but I, my mistress’ thrall,

Came there for cure, and this by that I prove,

Love’s fire heats water, water cools not love.

***

Carl Rupert Nybloms översättning, 1871

Den lille kärleksguden sof en dag; -

Vid sidan facklan stod med itänd låga.

Då gick förbi af kyska nymfers lag

En liten tropp; den skönsta utan fråga




Tog upp från marken Amors heta brand,

Hvars makt var mot legioner hjertan pröfvad.

Så blef i sömnen af en jungfrus hand

Begärets gud sitt bästa värn beröfvad.




Hon släckte branden i en källas våg,

Och den blef het som eld ifrån den stunden,

Blef helsokälla, der man bada såg

Hjertsjuka män. I kärleks fjettrar bunden,
Kom jag ock dit, fann älskog värma vågor,

Men ingen våg, som släcker älskogs lågor.

Källor

Shakespeare, W. & Nyblom, C.R. (1871). William Shakspeares sonetter [Elektronisk resurs]. Upsala: W. Schultz.

 

Recension: 'Plutarch - Greek Lives: A New Translation by Robin Waterfield

[caption id="attachment_4225" align="alignleft" width="300"] Ruinerna efter Apollons tempel i Delfi. Här tjänstgjorde Plutarchos som präst. (Bild:Wikipedia)[/caption]

I denna recension återkommer jag till översättaren Robin Waterfield som jag tidigare recenserat här på bloggen. Han har översatt den grekiske historikern Plutarchos  (46-120 e.Kr) verk "Parallella liv" [Bioi paralleloi] till engelska. Utgåvan Plutarch-Greek Lives (2008) är återigen en fråga om urval bland de många porträtten av framstående personligheter i det antika Grekland. Den inledande introduktionen är exakt densamma som i Plutarch-Roman Lives. Den grekiska översättningen går igenom nio liv. Waterfields upplägg är att han först själv introducerar varje biografi med sin egen kommentar till texten. Denna kommentar är cirka tre sidor och presenterar den historisk-kritiska forskningen om både personen och texten. Den är inte kommentar till själva översättningen, men redogör för kontext och omständigheter som inte alla gånger blir tydliga i Plutarchos text. Jag kan förvarna den intresserade läsaren om att den innehåller namn du förmodligen aldrig hört talas om tidigare. Eller så blir det ett underbetyg till mig själv då jag endast kände igen tre personer när jag tittade i innehållsförteckningen, nämligen Perikles, Solon och Alexander den Store. I förordet skriver Waterfield hur Plutarchos verk alltid har varit tillgänglig genom tiderna och hur biografierna lästs och beundrats av Beethoven, Rosseau och Harry Truman. Idag är det väl knappast troligt att politiker läser de gamla antikens klassiker, om dagens politiker nu läser något överhuvudtaget som har med klassisk bildning att göra. Jag ska kortfattat kommentera namnen:

Lykurgus : ca. 800-700 f.Kr. Enligt den gamla traditionen var Lycurgus den person som skapade Spartas konstitution som innebar en kraftig militarisering tack vare en utsaga från det berömda oraklet i Delfi. Personer som Herodotus, Xenofon, Platon och Epitektus nämner Lycurgus i sina verk.

Solon : ca. 640-558 f.Kr. Solon var en atensk ämbetsman och politiker som är känd för sina många reformer som till sist banade väg för republiken. Han skrev även dikter och tänkespråk. Enligt Platons berömda dialog i Protagoras, där han hyllar Sparta, var Solon en av Greklands sju vise. Solon är känd för följande tänkespråk:

• Den som vill lära sig att befalla måste först ha lärt sig att lyda.


• Ingen dåre kan hålla tyst på en fest.


• Ingen man är lycklig. Han är, i bästa fall, tursam.


• Lär dig att lyda innan du får för dig att befalla.


• Medan jag växer lär jag mig något nytt varje dag.*


• När du ger goda råd försök att hjälpa, inte behaga, din vän.


• Poeter berättar många lögner.

Themistokles : ca. 524-459 f.Kr. Atensk politiker och general som var verksam under den Atenska demokratins tidigaste år. Som politiker var han populist och lyckades få den lägre klassens medborgare med sig vilket drev honom i opposition mot adeln. Som militär deltog han i det berömda slaget vid Marathon mot persernas försök till erövring. Under den andra persiska invasion såg han till att bygga upp den grekiska flottan. Han befallde också sjöstyrkorna vid slagen vid Artemesion och Sardis.

Kimon : ca. 510-450 f.Kr.var också en atensk politiker och general. Precis som Themistocles var han närvarande vid Marathon där grekerna segrade i striden mot perserna. Han närvarade även i slaget vid Salamis. Kimon utvisades av statsmannen Perikles.

Perikles : ca. 495 - 429 f:kr. är kanske det mest kända namnet i den atenska demokratins historia. Han var statsman och mycket känd för sin vältaliga retorik. Hans försvar av den atenska demokratins värden innebar att han ansåg att alla medborgare i Aten skulle aktivt delta i politiken. Under hans tid blev Aten den starkaste av de grekiska stadsstaterna och blomstrade kulturellt. Även Perikles själv var intresserad av kulturen och litteraturen. Militärt var Aten mycket starkt och bjöd det persiska imperiet hårt motstånd.

Nikias : ca. 470-413 f.Kr. Var en grekisk statsman och fältherre. Han uppnådde graden general och deltog i det Peleponnesiska kriget (431-404 f.Kr). Hans familj ska ha varit extremt rik, men under expeditionen till Syrakusa, Sicilien uppstod problem. Där tillfångatogs han och avrättades av dess befolkning. Han betalade, enligt Plutarchos, en staty av gudinnan Athena och ett tempel åt guden Dionysos. Dessa monument ska enligt Plutarchos fortfarande finnas synliga. Nikias stabiliserade Atens relation till Sparta, särskilt i slutet av det Peleponnesiska kriget.

Alkibiades : ca. 450-404 f.Kr. Ytterligare en i raden av kända statsmän i Athen. Kanske mer känd för sin extravaganta livsstil. Han fick dock problem när han försökte övertyga perserna att slå till mot Sparta. Istället blev det perserna som överraskade Alkibiades i badrummet och mördade honom efter han försökt dra kniv till sitt försvar.

Agesilaus : ca. 444-360 f.Kr. Kung av Sparta och militär.

Alexander : 356-323 f.Kr. Detta är förstås Alexander den Store, Αλέξανδρος ο Μέγας [Alexandros ho megas]. Den störste och mest framgångsrike fältherren och regenten genom hela mänsklighetens historia? Mannen som sökte sig till världens ände och erövrade emperier som det Persiska riket (Issos, 333 f.Kr; Gaugamela 331 f.Kr.), Egypten och flera platser i dagens Indien. Alexander den Store grundade även flera städer, däribland Alexandria i Egypten. Hans erövringar gav själv upphov till en historisk epok, hellenismen. Genom hellenismen uppstod en slags internationell [Främre Orienten] beundran inför allt som hade med grekisk kultur att göra. Inklusive litteratur och språk.

Källor:

Wikipedia [De svenska och engelska versionerna.]