Recension : Lives Like Loaded Guns - Emily Dickinson and her Family's Feuds

Lagom inför helgen bjuder jag på en dubbel-recension av litteratur kring amerikanska poeten Emily Dickinson (1830-1886). Det blir en relativt nyutgiven biografi av Lyndall Gordon, samt några avstickare med fokus på diverse tolkningar (artiklar m.m.) Jag kallar dessa för några radikala läsningar eftersom de bryter mot tidigare fokus kring hur man kan uppleva genus i texterna (både i poesi & brev) hos Dickinson. Jag visar också på hur dylika tolkningar aktivt motarbetas. Kommer i ett separat inlägg efter recensionen.

Av Lyndall Gordon har jag tidigare endast läst en bok om Charlotte Brontë som var långsam att läsa trots att Gordon tilldelats Cheltenham Prize for Literature. Tyvärr gör hon sig inte bättre som biografiker över Emily Dickinson. Det finns ett gediget material som grund för en bra och lättsam biografi och trots kalla fakta lyckas inte Gordon övertyga sin läsare att en biografi om Emily Dickinson ska vara intressant och inspirerande. Istället känns det många gånger segt och motigt att läsa vidare. Gordon introducerar även teorin om Dickinson som epileptiker utifrån ett urval av medikamenter poeten behandlades med. Teorin har emotsagts av läkare med intresse för medicinhistoria och äldre tiders farmakologi. Det finns inget som styrker ett dylikt påstående. Biografin ägnar stort utrymme åt det rättsliga efterspelet kring Dickinsons dikter och familjens strid om copyrighten. Barndom och uppväxt som brukar vara av vikt för en biografi är nästan helt utlämnade. Familjefejden handlar förstås mycket om den otrohetsskandal hennes bror orsakade och som fick konsekvenser i det djupt religiösa samhället i Amherst. Boken är uppdelad i fem kapitel och inleds med sporadiska reflektioner kring familjen, Amherst och rutinerna i huset Evergreens. En del poesi används direkt i anknytning. Ur ett socialt perspektiv symboliserade familjen Dickinson toppskiktet och fadern blev kongressman och hade starka anknytningar till det nygrundade Amherst University. Något jag fann intressant är Gordons noggranna redogörelser för de primära källorna hon använt sig av. Hit listar hon familjen Dickinsons juridiska papper, men även Emilys poem, brev, böcker, memorabilia och möbler. Dessa objekt finns arkiverade i Houghton Library, University of Harvard. Även Amherst College förvara arkiv med bl a faderns brev. Detta är ingen traditionell biografi. Gordons syfte är att skapa en egen vinkel av Emily Dickinsons liv där hon väljer att fokusera på broderns otrohetsaffär med Loomis Todd. Todd kom att ha en stor inverkan på Dickinsons litterärar kvarlåtenska och denna konflikt är bokens kärna. Därför är det svårt att rekommendera den till en helt ny läsare av Emily Dickinson då fokus är satt på familjekonflikter. Gordon är inte heller någon litteraturvetare även om hon fyller på sidorna med lämpliga dikter som ibland lyfter kontexten. Endast för redan invigda!

Kommande recensioner juli/augusti

Under juli/augusti månad kommer en recension av Patricia Highsmiths roman The Price of Salt publiceras här på bloggen. Jag kommer att recensera den engelska utgåvan. Håll även utkik efter en liten kommentar till filmen Carol i samband med detta.

Recension: Århundradets kärlekskrig

Denna roman är en skönlitterär debut av författaren, Ebba Witt-Brattström. Tidigare har Witt-Brattström (tillika professorn i litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet), främst producerat facklitteratur, men också en del självbiografiskt. Jag åsyftar främst hennes beskrivningar av svensk feminism under 1970-talet (Grupp 8) och som bland annat resulterat i böckerna: Å alla kära systrar! (Norstedts 2010); samt Stå i bredd : 70-talets kvinnor, män och litteratur (Norstedts 2014).

Av Witt-Brattström har jag tidigare bara läst Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelse (Norstedts 1997) och Dekadensens kön vilken handlar om kulturparet Laura Marholm och Ola Hansson. Ediths jag bygger på Witt-Brattströms avhandling om finlandssvenska poeten Edith Södergran och kanske finns det anledning att återkomma till dessa två titlar framöver. Jag har främst varit intresserad av den litteraturvetenskapliga sidan hos Witt-Brattström så det är intressant att det nu år 2016 kommer en debutroman.

Boktiteln Århundradets kärlekskrig anspelar förstås på Märta Tikkanens roman Århundradets kärlekssaga, en modern klassiker som jag tyvärr inte har läst, men kanske borde med tanke på hur viktig den tycks varit för denna roman. Däremot hade jag associationer till både Strindbergs Giftas och Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap. Men det var innan jag slog upp bokpärmarna. Berättelsens huvudpersoner i Århundradets kärlekskrig är namnlösa och kallas genomgående för "hon" och "han". De har varit gifta länge, nästan ett helt liv har de levat tillsammans. Förmodligen tillhörande den generation som inte skiljer sig. Att låta karaktärerna stå namnlösa i berättelsen är förstås ett effektivt sätt att skapa stämning. Stilgreppet fungerar trots allt i denna roman. "Han" verkar gå runt med en ständig undantryckt ilska, den passiv-aggressiva typen. Den närmsta omgivningen, dvs "hon" får gå på tå. Ibland krävs inte mycket för att reta upp kulturmannen i berättelsen. Gillar han ens kvinnor än annat som ett bihang till mannen att få en avkomma ihop med? "Han" har gift sig med "hon" och har gjort allting rätt enligt "hans" generations regelbok.

Förutom att huvudtemat är relationsdrama, äktenskap så finns det ytterligare små teman genom berättelsen, exempelvis bildning och klass. Ur ett sociologiskt perspektiv är det lätt att placera protagonisterna i det övre samhällsklassen. Det läser man lätt av genom bildningen som framträder likt ett underordnat tema i grälen. Frågorna de brottas med är dock allmängiltiga och oberoende av klass och bildning.

Ordhatet haglar mellan protagonisterna. Det är förstås en jättejobbig läsupplevelse och då syftar jag förstås på själva berättelsen som förmedlas. Den är stark och kräver läsarens uppmärksamhet. Punktromanen som skrivsätt passar bra för läsaren då det blir mycket över till egen reflektion och man fastnar inte mellan raderna. Språket är dessutom underbart! Sköna, korta meningar som ger mig hopp om att modern litteratur inte alls är stendöd! Som helhet med tema och litterär stil inbegripen är detta en mycket bra roman för att vara en skönlitterär debut idag. Välskriven och med ett engagerande tema. Jag ser därför med stor tillförsikt fram mot nästa roman av Witt-Brattström.

Recension: Shakespeare - The World as a Stage

Jag har i ett tidigare inlägg uppmärksammat att det är 400 år sedan Willam Shakespeare gick ur tiden. Hans bortgång firas därför i år över hela världen med nya uppsättningar av dramerna. Jag recenserar här en bok om hans liv och verk författad av journalisten Bill Bryson.

Shakespeare : The World as a Stage

Boken är vad man kan klassificera som en kortfattad biografi och ingår i Harper Collins Eminent Lives Series. Bryson har en bakgrund som journalist vid brittiska The Times och har emottagit prestigefyllda Aventis priset, dock inte för denna bok. I stora drag en biografi som är mycket typisk för vår samtid. Snabb, koncis och kortfattad. Ibland dock något spekulativ...Texten är rapp i språket, skriven på den lättfattligaste engelska man kan tänka sig och är förmodligen en titel många kommer att hämta sin enda information om Shakespeare ifrån. Boken är uppdelad i åtta kapitel. Det första kapitlet ”In search of William Shakespeare” har sin utgångspunkt i Chandos-porträttet av William Shakespeare och sätter fokus hur lite vi egentligen vet om Shakespeares liv idag. Exempelvis faktum att vi trots århundranden av efterforskningar endast har ett hundratal historiska dokument som vittnar om den historiska personen William Shakespeare (dopbevis, skattelängder). Sedan följer ett mer traditionellt biografiskt upplägg och kapitlen följer en strikt kronologisk ordning. Det andra kapitlet: ”The Early Years, 1564-1585”, tredje kapitlet ”The Lost Years, 1585-1592”, följd av två fristående ”In London”, samt ”The Plays”. Denna typ av upplägg är tacksamt för alla som har bråttom med böcker. En historisk expose kring tidsandan ges i sjätte och sjunde kapitlen ”Years of Fame, 1596-1603” och i ”The Reign of King James, 1603-1616”. Det näst sista kapitlet ”Death” är en blandning av händelser om alltting, t ex. nu skriver Shakespeare sitt testamente till en diskussion om författarskap, utgåvor och First Folios. Det sista och avslutande kapitlet är dedikerad till en sammanfattning av den återkommande diskussionen om författarskap då många än idag tycks ifrågasätta Shakespeare som verklig upphovsman till den stora uppsjö av dramer och poesi som han påstås författat. Bryson diskuterar kring detta och spårar varifrån dessa negativa och förstås anakronistiska föreställningar kommer ifrån. En som spred en dylik teori var en färgstark personlighet vid namn Delia Bacon (1811-1859) och senare en skollärare vid namn J. Thomas Looney som 1918 identiferade en Earl som den verklige Shakespeare. Mycket av dessa suspekta teorier lever ännu kvar i populärkultuen och 2011 kom filmen Anonymous som anspelar på samma tema vad gäller upphovsfrågan. Tilläggas bör att Brysons bok inte tar upp filmen Anonymous, men för den som vill fördjupa sig i ämnet kan följande klipp från YouTube vara till hjälp:

'Anonymous' - Prof Carol Rutter & Prof Stanley Wells discuss the Shakespeare authorship question
. Klippet kommer från University of Warwick.

William Shakespeare idag efter fyrahundra år som död

Visst finns det alltid en anledning till att fira något stort? I år är det särskilt spännande inom litteraturen och litteraturens historia. Åtminstone för anglofiler världen över! 2016 är nämligen det stora Shakespeare-året! Så vad hände för fyrahundra år sedan som ska firas i år? Jo, Shakespeare dog nämligen 23 april 1616.

William Shakespeare har något att tillföra alla tidsåldrar. När vi själva är döda och begravda och minnet om oss redan slocknat bland nära och kära går vi ur historien bortglömda. Vissa namn glöms dock aldrig bort. Självklart hör Shakespeare dit. Fyra århundranden har passerat och den mängd av pjäser, dramer och dikter han var upphovsman till fortsätter att spelas och tolkas världen över. Även Ben Johnson (1572-1637) kunde tidigt konstarera att det var något alldeles speciellt med Shakespeare:

Shakespeare was not of an age, but for all time.

I detta blogginlägg kommer jag att fokusera på den poetiska sidan av barden  Shakespeare. Jag tror aldrig jag läst något av Shakespeare i svensk översättning. När jag läste litteraturvetenskap vid Stockholms Universitet och vi sysslade med Shakespeare använde jag en iphone app som i snyggt gränssnitt tillhandahåller samtliga pjäser och sonetter. Betalar man för en pro-edition för man även bonusmaterial som t ex kommentarer till Shakespeare-porträtten och lexikon över 1500-talets Old English i dramerna.

Sonetterna

Jag är egentligen inget fan av att läsa dramer för mig själv. Dramer är ju helst något man ska uppleva som åskådare. Sonetterna tycker jag däremot har något alldeles särskilt och äkta. Många gånger helt förbisedda trots otaliga översättningar. Visst arrangeras uppsättningar av dramer som Hamlet och Macbeth, men hur många gånger har du varit på en tillställning enbart tillägnad Shakespeares sonetter? I dem skymtar något tidlöst och allmänmänskligt. 1500-talsmänniskan bakom orden försvinner och många gånger tilltalet tycks riktat unik till läsaren. Det är lätt att dela läsupplevelsen och känslorna i den. Sajten about.com har listat de fem mest romantiska sonetterna och på andra plats återfinns sonett 116. Den är ännu mycket populär i olika sammanhang. Inte helt oväntat i samband med bröllop. Som du säkert redan vet har sonetterna inte några namn och de redigerades ursprungligen efter tema och med hjälp av numrering.

Bakgrunden

1609 lät Shakespeare utge sin stora sonettsamling, 154 stycken till antalet. Förläggaren hette Thomas Thorpe (1569-1625).

Thorpe hade även givit ut Ben Johnson, Chapman m.fl och omdömet om honom som förläggare har varierat. En av tankarna ger uttryck för att han ska ha publicerat material utan Shakespeares samtycke och att han ska ha agerat vårdslöst i hanteringen och redigeringen av sonetterna. Moderna kritiker har tagit sig an problemet. Författare till boken William Shakespeare: A textual Companion (1997) diskuterar Wells & Taylor ger Thrope följande omdöme:

Thorphe was a reputable publisher, and there is nothing intrinsically irregular about his publication. (Wells & Taylor 1997, p. 444)

Men det stämmer t ex inte som titelbladet uppger att sonetterna aldrig tidigare publicerats. Flera av dem hade tryckts tidigare i andra sammanhang. Merparten av dem rikar sig till en ung man och endast tjugotal till en okänd kvinna ”the Dark Lady”. Samlingen trycktes under titeln Shake-Speares Sonnets. Never before Imprinted. [Se bilden ovan från svenska wikipedia.] Två av dem (138, 144) )var dock tidigare upptagna i The Passionate Pilgrim (1599). Ansvarige utgivaren var Thomas Thorpe (c. 1569 - c.1635) som även lät utge Ben Johnsons lyrik. Thorpe var troligen den som arrangerade sonetternas ordningsföljd efter att ha köpt manuskriptet av Shakespeare. Han tycks även ha grupperat dem efter ämne och innehåll. Syftet med sonetterna är omöjligt att fullt utröna. Kanske var de menade att vara ett svar på den långa italienska Petrarca-traditionens sätt att skriva dikt? Och då i form av pastisch och parodi? Det kan vara en möjlig tolkning. De bettraktas även som en nystart för kärlekslyriken. Shakespeare leker fritt med könsrollerna i sonetterna. De kommenterar även det politiska klimatet i hans samtid.

I svensk översättning

Av ledamoten i Svenska Akademin, herr C R Nyblom, 1871

Skall med en sommardag jag dig jämföra?
Du är dock mera mild och älsklig än.
Majs ljufva knoppar brukar stormen störa,
Och sommarns fröjd - hvad är så kort som den?

Ibland för häftigt himlens öga glöder,
Ibland dess guldblick är af dimmor gömd;
Ja, hvarje skönhet, som naturen föder,
På något vis är till förändring dömd.

Men aldrig skall din sommarglans förflyta
Ej du förlora skall hvad skönt du fått,
Ej i sin skuggverld döden med dig skryta,
Då med min dikt odödlighet du nått.

Så länge menskor andas, ögon skåda,
Så länge lefver den, med den - I båda.

TV Nostalgi från 1980- talet : Tales of the Unexpected

Hela förmiddagen har jag suttit framför IPaden och kollat gamla serier. Har en ny favorit sedan en tid tillbaka. Brukar hitta dem via YouTube även om de flitigt raderar nya uppladdningar. En riktig klassiker! För alla er som gillar skräckmysterier, på gränsen till det absurda The Tales of the Unexpected. Serien var brittisk-producerad och hade sin storhetstid mellan 1979-1988 (Anglia Television). Flera av er minns nog även Ron Greiners öppningsmelodi. 1980 fick avsnittet Skin det prestigefyllda Edgar Allan Poe-priset för bästa TV-episod. Ur denna serie finns det gott om små pärlor att njuta av. Alla avsnitt inleds med en liten kort presentation av Roald Dahl som får tittaren att hamna i rätt stämning. Finns ju en del intressanta skådisar som passerar revy i den också även om kanske avsnitten många gånger lämnar mycket i övrigt att önska :) Själv gillar jag de inspelade scenerna från brittiska hus, stadsomgivningar och landskap. Samt det oförglömliga sjuttio/-åttiotalets sprakiga färgstilar och frisyrer. Men det var som sagt en annan tid. Jag var ännu barn men fick ändå sitta uppe och titta. Minns du själv denna serie när Sveriges Television sände? Vad tyckte du?

Här följer ett av mina av mina favoritavsnitt : The man from the South och missa förstås inte läskiga avsnittet Skin.

 

Recension: Den sårade divan - Om psykets estetik

Boken Den sårade divan : om psykets estetik var nominerad till Augustpriset 2015, men fick redan innan en del uppmärksamhet. Idéhistorikern Karin Johannisson (Uppsala Universitet) har skrivit denna bok. Det är inte den första titeln jag läser av Johannisson då hon skrivit mycket inom västerländsk idétradition tidigare. Det var genom studier i Idé-och vetenskapshistoria som jag kom i kontakt med denna form av facklitteratur. Det är svårt att klassificera boken men biografi ligger nära till hands tillsammans med litteraturvetenskapen och försök till biografisk rekonstruktion.

I denna bok möter vi tre kända författare och konstnärer. Det som är gemensamt för dem är förstås att de är kvinnor och förmodligen väl kända av majoriteten. Produktiva författare och konstnärer som många gånger belönats med litterära priser, men samtidigt hånats och varit utstötta. En gemensam nämnare med kvinnorna i denna biografi är att de alla hade problem med sitt psykiska välmående. På sjukhusen diagnostiserades de och vårdades. Det var inte alltid lätt och det bidrog till både och fördomar om deras liv. Dessa perioder kom även att påverka författarskapet. Ibland fanns starka perioder av kreativitet och skapande.

I bokens inledning presenteras dess utgångspunkter och de frågeställningar som ligger till grund för arbetet. Metoden är en form av ”närläsning” av patientjournaler. Det tidiga 1900-talets psykvård och dess ”huvuddiagnoser” hysteri, schizofreni och paranoia tolkas utifrån vår tids postmoderna tradition av identitetspolitik och feministiska tankeströmmar (kön, kropp, sexualitet, klass, queer). Huvudtemat är kvinnlig galenskap, vad är galet? Hur har idétraditionens tankar och föreställningar om kvinnors galenskap inverkat på våra uppfattningar om dem? Många fördomar måste raseras.

Med postmodernistiska teorier och läs-metoder blir resultatet sådär fritt och svävande som man kan förvänta sig. Det behöver förvisso inte vara fel, men känner man inte till dessa konstnärssjälar sedan innan kan det vara svårt att få ett bra grepp.  I mångt och mycket håller jag med i den kritik som framförs i Göteborgs-Postens recension av boken. Recensent Lisbet Larsson summerar bra:

Samtidigt är det omöjligt att läsa om kvinnorna i Den sårade divan utan att komma ihåg de konstverk som de skapade. Genom sitt djärva sätt att bryta med konventionerna var de litteraturens och konstens förnyare. Och jag skulle säga att hur instruktiv Karin Johannisson än är när det gäller att få oss att se och förstå det existentiella minfält de beträdde så lämnar hon oss helt i sticket när det gäller att förstå denna gåta.

Ibland kan det vara direkt knivigt att ta del av utdragen ur patientjournalerna när ingen uppföljning eller djupare förklaring till utdraget kommer. Jag upplevde det som lite förvirrande och kanske även något utlämnande av deras liv trots att de allesammans varit avlidna länge. Oavsett så hoppas jag att avslöjandena i boken kan komma framtida litteraturforskare till nytta. Förhoppningsvis kan också framtida biografiker av Krusenstjerna, Hjertén och Sachs hämta något ur boken. Angående titeln så läste jag titeln fel första gången jag såg boken. Jag läste divan istället för divan, som i diva. Ja, förmodligen ett freudianskt feltänk. Jag associerade väl till kända kvinnor som bytt åsikter om litteratur och kultur till skenet av en skrivande analytiker och legat på varsin soffa i ett illa belyst rum hos sin psykoanalytiker medan de pratat om sina egna problem.

I bokens notkapitel uppges att det är en tysk utställning med titeln ”Die verletzte Diva: Hysterie, Körper, Technik in der Kunst der 20. Jahrhunderts” (2000) som inspirerat till namnvalet. Jag själv tänkte ganska mycket på Gilbert & Gubars The Madwoman in the Attic: The Woman Writer and the nineteenth-Century Literary Imagination (1979) medan jag läste. Den handlar mycket om kvinnliga författares försök till identitetsskapande under den viktorianska epoken. Jag sökte flitigt i notkapitlet efter titeln, men lyckades inte finna den. Ibland stort mörker. Ibland nyttjade de även sina diagnoser till att vinna fördelar som t ex Agnes von Krusenstjerna som patient fick använda sina egna kläder och klaga över osexiga sjuksköterskor. Nelly Sachs trivdes på Beckomberga trots elchocksbehandlingar kunde hon ägna sig åt skrivandet som hon såg som ett arbete till överlevnad. Hon hade det bästa och varmaste rummet på avdelningen. Sachs upplevde Beckomberga som en ”stor trygghet” då hon i sin vardag hade stora problem med vanföreställningar och förföljelsemani.

Det är utifrån patientjournalerna som Johannisson arbetat fram kvinnan bakom diagnosen. En människa är alltid större än den diagnos den bär med sig. Diagnosen behöver inte alltid vara ett hinder den kan även användas på ett positivt sätt av patienten. Förstås ligger mycket tolkning bakom slutsatserna. Det presenteras också tre olika fallberättelser. För ett känsligt öga påminner det lite om hur fallberättelser brukar presenteras i t ex Freuds verk. Detta faktum konstaterades även i Lisbet Larsson recension i GP.

Jag är främst bekant med Agnes von Krusenstjerna och den långa romansviten Fröknarna von Pahlen. Den läste jag som tonåring, med allt som det innebar. Det mesta som jag läst av Krusenstjerna läste jag i tjugoårsåldern, så även Den blå rullgardinen (som startar upp romansviten om Fröknarna von Pahlen) och Tonys läroår. Den sistnämnda påminde mig ganska mycket om Colette och Claudine i skolan. Förmodligen för att temat är det samma. Förhoppningsvis kommer Den sårade divan : om psykets estetik av Karin Johannisson (inbunden, 2015), om dessa kvinnor också öka på intresset för vad de skrivit och skapat.

Något jag noterade under läsningens gång var de återkommande bitarna till Karin Boye. De återkommer på ett par sidor. Det är intressant och utmanande. Kanske fanns ursprungligen en önskan att skriva även om henne? Jag önskar professor Karin Johannisson ville skriva mera om Karin Boye framöver. Låt inte pennan tystna.

Boken är läsvärd för alla som på något sätt är intresserade av dessa kvinnors liv och litterära alster. Den går också in i beskrivningar av 1920- och 1930-talets svenska och internationella kulturscener.