Recension : 'Självbetraktelser - Marcus Aurelius' i översättning avEllen Wester (1953)

Jag gjorde nyligen en genomgång av gamla böcker i bokhyllorna och lyckades förstås hitta en favorit. Kejsar Marcus Aurelius (121-180) var förmodligen den främste tänkaren i det romerska imperiet. Detta trots att hans regeringstid (161-180) var fylld av yttre och inre konflikter. Som kejsare var han duglig på flera områden. Ingen kejsare av Rom har lyckats producera en såpass genomträngande litteratur av filosofisk art under sin regeringstid än Marcus Aurelius. Hans introspektiva och självbiografiska text Meditationer, här översätt till Självbetraktelser har till tema och innehåll samma själsliga styrka som Bibelns texter och håller för läsning än idag. Meditationer har sedan länge klassificerats som en tidlös text och förblir därmed en av den västerländska litteraturens främsta klassiker.  Den översättning jag rekommenderar i detta blogginlägg gjordes av Ellen Wester, 1953 och ingår i serien Forumbibliotekets skrifter. Förhoppningsvis kanske vi snart kan få en ny översättning till svenska av denna klassiker. Mig veterligen finns ingen ny utgåva, eller nyöversättning av Meditationer vilket skulle behövas eftersom språket är något föråldrat i denna utgåva.

Så vad handlar då Meditationer om? Det är förstås inte fråga om några meditationer i österländsk anda som vi nog skulle vilja associera titeln med, men texterna är starkt introspektiva och innehåller förutom självbiografiska uppgifter hans syn på moral, omvärlden samt livet och döden. Den filosofiska inriktning som kommer till uttryck är den stoiska filosofin. Marcus Aurelius var starkt påverkad av stoicismen som gavs stor uppmärksamhet under hans samtid och vars läror ska ha påverkat kristendomen. Hur lever man ett gott liv, vad är ett gott liv och hur kan jag styra mitt tänkande och handlande i en riktning som innebär ett gott liv?  Det handlar förstås inte om ett liv i njutning här. En av den stoiska inriktningens främsta representanter var Epiktetos (55-135) som författade Handbok i livets konst. Hans skrifter och levnadsteckning bevarades genom lärjungen Arrianos böcker. Enligt Epiktetos kan vi aldrig påverka vårt öde, men vi kan påverka vårt tänkande och våra handlingar. Vi är också ansvariga för våra handlingar och den som inser styrkan av bland annat självdisciplin kommer uppnå både inre lycka (eudaimonia) och sinnesfrid (ataraxia). Mycket i stoicismens läror handlar om självkontroll och att som individ förhålla sig oberoende av livets olyckor, mindre behagliga sidor och överraskningar. Stocismen introducerar även etiken och moralen i ett bredare perspektiv att inte enbart gälla oss själva utan även hur vi förhåller oss till våra medmänniskor. Som kejsare förbättrade Marcus Aurelius t ex. slavars och kvinnors rättigheter.

Och kontexten? Marcus Aurelius författade sin text i krig. Den skrevs ned vid krigslägren längs med Donau. Det var också i ett krigsläger i Vindobona, nuvarande Wien som kejsaren själv mötte döden. De germanska stammarna innebar en svår prövning för Roms militärmakt. Han såg mycket död och lidande i lägren och ute på slagfälten vilket säkert påverkade hans inställning och sinnesstämning i Meditationerna. Boken är fördelad i tolv kapitel även kallade för böcker där verserna är numrerade. Denna uppställning av texten finns i alla översättningar. Språket är koine grekiska som var den för dåtiden vanligt förekommande vulgärgrekiskan. Den grekiska titeln under medeltiden var Τὰ εἰς ἑαυτόν [Ta eis heauton], ungefärlig översättning 'det som tillkommer honom själv'. Ursprungligen hade verket troligen ingen titel. Nutida filosofer som exempelvis Bertrand Russell prisade inte hans Meditationer och fann mycket i boken oriktigt och motsägelsefullt samt ett bevis på en trött tidsålder snarare än uttryck för en personligt hållen förklaring av stoisk filosofi.

Övriga källor

Meditations - Engelsk utgåva. Rek äv en utgåva av Loeb Classical Library, innehåller den grekiska texten jämte engelsk översättning.

wikipedia.org

Recension : Gilgamesheposet "Han som såg djupet" (2003) samt en fördjupning i eposets influenser på antika texter, Bibeln och Koranen

I detta inlägg recenseras och kommenteras nyöversättningen av Gilgamesheposet till svenska. Översättningen har gjorts av författarna Lennart Warring (1954-2014) och Taina Kantola. Warring gjorde under sin levnad den assyriska litteraturhistorien vida känd i Sverige och skrev flera böcker i ämnet. Det är mer än femtio år sedan texten om Gilgamesh översattes till svenska, så denna nytolkning har varit mycket välkommen. Pocketversionen tycks numera slutsåld i de stora nätbokhandlarna, men det är bara att hoppas på fler nytryck! Ett epos är ett långt narrativt poem som återberättar en hjältes liv och äventyr. Hjälten har ofta gudomliga drag och klarar av många uppdrag och farliga strapatser. Själva berättelsestoffet har inslag av gudar, mytologi, legender och egendomliga platser. Ofta börjar berättelsen in medias res, dvs med en gång utan att någon särskild bakgrund ges.

Det är förstås roligt att detta verk som överlevt intill våra dagar har översatts till svenska. Det är en oumbärlig kulturgärning som blottats och vi lär oss förstå hur denna 3500 år gamla berättelse har influerat antika texter som Iliaden & Odysséen, Bibeln och Koranen. Hela den judisk-kristna traditionen och även islams urkund Koranen har spår av Gilgamesheposet i sina texter. Själva kilskriften (cuneiform) finns också medtagen i denna utgåva och återges med tillstånd av professor Simo Parpola (Helsingfors Universitet), från hans verk The Standard Babylonian Epic of Gilgamesh. Språket är akkadiska, ett gammalt semitiskt språk som talades i Mesopotamien. Dess huvuddialekter var babyloniska och assyriska. Boken är rikligt försedd med fakta och kommentarer till texten. Läsaren får en unik möjlighet att bekanta sig med det gamla Mespotamiens myter och gudavärld.

Gilgamesh var en litterär hjältefigur som skapades för 4000 år sedan av prästen och läkaren Sin-leqi-unninnis. Författarens namn lära betyda 'Sin, hör min bön'. Uruks regentlängder nämner en person vid namn Gilgamesh och flera inslag i berättelsen bygger troligen på denna historiska person. Själva eposet är dock mytologiskt stoff vars myter och legender lyckades påverka religioner som judendom, kristendom och islam. Eposet har flera teman. Hur lever man ett gott liv? Hur uppnår man vishet? Hur hanterar man sorg efter en älskad vän? Det största och mest framträdande temat i eposet är förstås Gilgameshs egen livsresa i jakten på ett odödligt liv.

Efter den kommenterade översättningen följer en rad intressanta och fristående delavsnitt. För den som inte har så mycket förkunskap tycker jag det är bäst att bekanta sig med dessa avsnitt innan man sätter igång med själva berättelsen. Delavsnittet benämnt 'historisk bakgrund' går igenom:

• Gilgamesh som historisk person


• Eposets ursprung och utveckling


• Standardversionen


• Gilgamesheposets litterära inflytande

Gilgamesh i den antika litteraturen, Bibeln och Koranen

Själv hade jag stor behållning av den sista punkten ovan som handlar om textens litterära inflytande på flera religiösa urkunder som t ex Bibeln och Koranen. Spår av Gilgamesh finns även i den grekiska och antika litteraturen. Warring & Kantola påpekar att forskningen om eposet redan har identifierat flera litterära paralleller och inflytande på andra texter. Det finns flera fristående studier och forskning pågår idag. Ett sådant viktigt forskningsprojekt är Melammuprojektet, "The Intellectual Heritage of Assyria and Babylonia in East and West". Projektet startades 1998 av Helsingfors Universitet.

Eposet Gilgamesh i den antika litteraturen : Exempel ur Iliaden och Odysséen

I skalden Homeros epos Iliaden påpekas det hur guden Zeus älskarinnor räknas upp på ett sätt som i Gilgamesh (Tavla 6, verserna 44-78) påminner om uppräkningen av gudinnan Ishtars älskare.

När Akilles sörjer sin bortgångne vän Patroklos i Iliaden går dessa verser att jämföra med Gilgameshs sorg över sin döde vän Enkidu.

När Gilgamesh stiger ned i dödsriket för att samtala med Enkidus ande har detta flera litterära paralleller med liknande scener ur både grekisk och romersk litteratur. Vännerna omfamnar varandra fysiskt i dödsriket och scenen har jämförts med hur hjälten Akilles i en dröm möter sin döde vän i dödsriket, dock utan att kunna omfamna honom.

Ett direkt lån från Gilgamesh har konstaterats i Odysséen och i de verser som beskriver Penelopes offer till gudinnan Athena när hon får reda på att sonen Telemachos ska göra en farlig resa. Hon utför i samband med detta en serie offerriter med syfte att gudarna ska beskydda Telemachos. I Gilgamesh utför hjältens mor Nisun liknande ritualer och ber solguden Shamash att Gilgamesh och Enkidu ska återvända oskadda. Jämförelsen mellan texterna studerades först av Walter Burkert som presenterade sina fynd i The Orientalizing Revolution: Near Eastern Influence on Greek Culture in the Early Archaic Age (1998). Gilgameshs möte med kvinnan Siduri i den magiska trädgården påminner om hjälten Odysseus möte med Kalypso och Kirke.

Eposet Gilgamesh i Bibeln

Gilgamesh har haft stor betydelse för den historisk-kritiska bibelforskningen sedan mitten av 1800-talet när nya stentavlor av eposet återfanns i samband med arkeologiska utgrävningar i Irak. Detta var ett stort arkeologiskt fynd som blev omskakande och nyheten togs inte väl emot av kristna bokstavstroende. De ca 4000 år gamla kilskriftstavlorna återberättade flera historier och myter som fanns med i Bibeln och Gamla Testamentet.

Den mest kända är myten om syndafloden som dränker världen och då även Gilgameshs text beskriver denna händelse ser man tydligt att Bibelns syndaflod inte kan varit den ursprungliga texten. Redan i eposets första stentavla går att utläsa:

"Han bevarade berättelsen om tiden före Floden för eftervärlden". (Tavla 1, vers 6)

Flodmyten finns beskriven i Första Mosebokens sjunde kapitel. Texten om Noah och floden är från omkring 900-800 f.Kr. enligt 4-källshypotesen som identifierar dateringar av de fem Moseböckerna, hebr. Torah.

4 -källshypotesen utvecklades 1876 av den tyske bibelforskaren och orientalisten Julius Wellhausen (1844-1918) och trycktes med titeln Prolegomena zur Geschichte Israels. Wellhausen har också varit betydelsefull för islamologin genom sin orientalistiska forskning och synpunkter på islams tidigaste historia. Han har kallats för bibelforskningens Charles Darwin. Läs gärna mer om honom på Encyclopaedia Iranica. Rekommenderar i sammanhanget även artikeln "Islamic Studies - The intellectual and political conditions of a discipline", Penser l'Orient p.p 65-93 (2004) av Baber Johansen, professor i islamologi vid Harvard University. Den innehåller en intressant översikt av den tyska orientalismens historia, samt en efterlängtad sågning och kritik av Edward Said (1935-2003).

Eposet Gilgamesh i Koranen

Warring & Kantola tar upp berättelsen om Moses och mötet med al-Kidhr som återfinns i Koranen 18:65-82. I Hans Wehrs' Arabic dictionary finns följande information om namnet:

"الخضر‎ al-ķaḍir, al-ķiḍr a well-known legendary figure"

Warring & Kantola påpekar i sammanhanget att forskarna sedan länge känt till kopplingen mellan al-Khidr och de mesopotamiska legenderna om Atrahasis (Warring & Kantola 2003, s. 277). Atrahasis förekommer dessutom som ett fristående epos som dessutom är äldre än Gilgamesh och det är möjligt att Gilgamesh (Tavla IX) som handlar om flodmyten kan betraktas som en fristående parafras eller ett direkt inlån från Atrahasis' epos. Detta påpekas av forskaren Tigay som studerat bakgrunden till Gilgamesh i boken The Evolution of the Gilgamesh Epic (Tigay 1982, s. 238-239). Warring & Kantola går steget längre och visar även på hur Sura 18:59-18:60 [Zetterstéens övers. & versindelning] går att sammanlänka med det babyloniska skapelseeposet Enumah Elish (Warring & Kantola 2013, s. 277):

"Än när Mose sade till sin tjänare: 'Jag slutar ej, förrän jag uppnått de båda havens föreningspunkt eller vandrat i åratal!' När de uppnått deras föreningspunkt, glömde de sin fisk, och den tog vägen bort till havet." (Sura 18:59-60)

När Mose och tjänaren går tillbaka för att hämta fisken möter de Al-Khidr. Warring & Kantola påpekar att Korantexten här uppger att haven är sötvatten- och saltvattenhav. Dessa hav har en koppling till det babyloniska skapelseeposet Enumah Elish. Enligt skapelsen i Enumah Elish så fanns i begynnelsen dessa två hav av salt- och sötvatten. Dessa två hav representerade Apsu [gudafar] och Tiamat [gudamor]. De andra gudarna dödar detta första gudspar och av Apsu uppstår kosmos och av Tiamat skapas himlen och jorden (Warring & Kantola, 2003 s. 277 f.).

Warring & Kantola uppger The Encyclopedia of Islam som källa till kopplingen mellan Gilgamesh och berättelsen om Al-Khidr i Koranen. Jag har inte tillgång till Encyclopedia of Islam och har istället valt The Qur'an: An encyclopedia (2006) som också utgår från en akademisk och vetenskaplig tolkning av islam och Koranens ursprung. Även The Qur'an: an encyclopedia (2006) nämner flera kopplingar mellan olika islamiska företeelser i Koranen och Gilgamesh. Däribland flodmyten som dessutom är gemensam med judisk-kristen tradition och Al-Khidr. Utgåvan har editerats av professor Oliver Leaman (University of Kentucky) och är utgiven av Routledge Press. Den innehåller bidrag från 43 experter i orientalistik och islamologi. Koranens berättelse om Al-Khidr har flera kulturella influenser och berättelsen ges en tydlig koppling till Gilgamesh:

The sources of the Khidr-story go back to mythological motifs appearing in the Akkadian Epic of Gilgamesh, in the Alexander romance and in Jewish legends centered around the mythical figure of Elijah. The story as it is told by the Quran interweaves several narrative motifs: the figure of the travelling companion, the test of patience, the quest for the spring of life, and so on.

Citatet ovan ska tillskrivas den tyske orientalisten, professor Stefan Wild, som varit verksam vid Rheinische Friedrich-Wilhelms-Universität i Bonn. Wild har flitigt bidragit med flera artiklar i The Qurʼan : an encyclopedia (2006). Koranens 18:e kapitel bjuder på många spännande överraskningar för den som är intresserad av hur olika kulturers texter påverkat varandra i en social och religiös kontext genom historien. Bland annat återfinns legenden om  den tvåhövade i Koranens 18:e surah som är en direkt anspelning på legenderna om Alexander den Store som var väl känd i hela Orienten som den 'tvåhövade' under den tid Korantexten tillkom, ca 644-656 e.Kr under kalifen Uthmans levnad.

Källor

• Homeros (2012). Iliaden: Lagerlöfs Homeros : Erland Lagerlöfs klassiska översättning. Stockholm: Svenska akademien i samverkan med Atlantis


• Homeros (2012). Odysséen: Lagerlöfs Homeros : Erland Lagerlöfs klassiska översättning. Stockholm: Svenska akademien i samverkan med Atlantis


• Tigay, J. (1982) The Evolution of the Gilgamesh Epic. University of Pennsylvania Press.


• Koranen (2003). Översatt från arabiskan av K.V. Zetterstéen ; [med anmärkningar av Christopher Toll].


• The Qurʼan : an encyclopedia (2006). Routledge Press.


• Wehr, Hans & Cowan, J. Milton (2012). A dictionary of modern written Arabic. [New York]: Snowball Publishing

Agnes von Krusenstjernas intervju med Haile Selassie, 1936

För de flesta är Agnes von Krusenstjerna (1894-1940) kanske mest känd som romanförfattare, men hon reste också mycket i Europa under 1930-talet. Hon träffade också Etiopiens kejsare Haile Selassie (1892-1975) i Schweiz. Där befann han sig i exil efter ha blivit bortjagad av de italienska fascisterna. Mussolini (1883-1945) lät istället Italiens Viktor Emanuel III (1869-1947) bli kung över Etiopien, eller Abessinien som landet även kallades. Idag minns de flesta av oss Haile Selassies namn tack vare rastafarireligionen och få kanske vet att Etiopien efter mordet på Hailie Selassie, 1975 blev en kommunistisk diktatur fram till 1991. Hailie Selassie var kristen-ortodox och tillhörde den etiopisk-ortodoxa kyrkan som är den nästa största ortodoxa kyrkan i världen efter den rysk-ortodoxa. Krusenstjerna fick möjlighet att göra en intervju med Haile Selassie och blev mycket betagen av hans Kristuslika framtoning. Intervjun trycktes senare i Göteborgs handels- och sjöfartstidning. För svenska läsare gjorde Krustenstjerna tillsammans med sin man David Sprengler, två artiklar om Haile Selassie i Göteborgs handels- och sjöfartstidning.


Intervjun med Haile Selassie ägde rum i Genève där kejsaren befann sig tillsammans med sin hustru Menen Asfaw (1889-1962). Agnes skriver i Göteborgs handels- och sjöfartstidning hur illa de italienska journalisterna behandlade honom och hur journalisterna skrek n-ordet och 'slavhandlare' efter honom. Agnes skriver hur värdigt han tar emot alla förolämpningar och att han i allt detta liknar Jesus. Det är väl högst troligt att von Krusenstjerna kunde identifiera sig något med Hailie Selassies situation. I svenska tidningar debatterades von Krustenstjernas böcker intensivt. Den så kallade Phalen-fejden, efter titeln på hennes romanserie blev orsaken till ett av de största kulturbråken i svensk historia. Hon mådde dåligt av alla skriverier i pressen och situationen försämrade hennes psykiska hälsa. Agnes avled 1940 i sviterna av en långt framskriden cancer. Haile Selassie skulle få ett långt liv innan han mördades av en marxistisk militärjunta som avskaffade kejsardömet och gjorde Etiopien till en kommunistisk diktatur.

Tack vare britternas hjälp kunde Haile Selassie återta Etiopien från de italienska fascisterna, 1942. Den fortsatta regimen blev politiskt turbulent och under 1970-talet drabbades Etiopien av svält flera gånger. År 1974 avsattes Haile Selassie genom en militärkupp och 1975 avskaffades kejsardömet i Etiopien. Haile Selassie mördades 1975 av samma militärjunta (Derg) som avsatte honom och han begravdes bakom en toalett för att ytterligare förnedring mot den avlidne skulle visas. Haile Selassies kvarlevor är numera flyttade till en av de största ortodoxa katedralerna i landet. Den marxistiska militärjuntan som avsatte och mördade Hailie Selassie leddes av Mengistu Haile Mariam, född 1937 och som idag lever i Zimbabwe. Mengistu tog över makten 1974 och blev Etiopiens diktator. 1977 startades med Sovjets godkännande och ekonomiska understöd, den röda terrorn i landet och tiotusenstals etiopier mördades under Mengistus regim och folks egendomar stals av regimen. Mengistu är idag dömd i sin frånvaro (absentia) för folkmord och rättsprocessen mot honom och 73 andra ur Derg varade under 12 år, mellan 1994-2006. Det är också idag klarlagt att det var han som beordrade mordet på Haile Selassie.

Källor:

• Lagercrantz, Olof (1980). Agnes von Krusenstjerna. [Ny, delvis omarb. utg.] Stockholm: Bonnier


• Haile Selassie


• Provincial Military Administrative Council


• Ethiopia

Recension: 'Agnes von Krusenstjerna' av Olof Lagercrantz

Olof Lagercrantz biografi Agnes von Krusenstjerna (1980) var under många år min enda referens till hennes liv och jag läste den första gången under gymnasiet. När jag återkom till boken i tjugoårsåldern tyckte jag han varit återhållsam i sin tolkning av henne. Det var i slutet av 1930-talet som Lagercrantz lärde känna Agnes något bättre och hon bjöd honom personligen till lägenheten på Karlavägen. Förmodligen fick hon då även höra en del nyheter om sin egen familj och föräldrarna. Lagercrantz var ju trots allt en nära släkting till Agnes och det kan förklara hans återhållsamhet i boken, samt faktum att många andra släktingar till Agnes och David faktiskt var i livet under den tiden Lagercrantz författade sin biografi. Den gavs ut 1951 och jag recenserar en utgåva från 1980. Ibland glider den nästan över i ett vänskapsporträtt eftersom han träffade både Agnes och David flera gånger mellan 1937-1940 i deras lägenhet på Karlavägen i Stockholm. Men jag tycker ända biografin håller än idag och är förstås läsvärd. Biografin är samtidigt en bra introduktion till hennes författarskap och Lagercrantz var ju själv litteraturvetare!

Uppväxten i Gävle

Agnes föddes i Växjö 1894 och familjen flyttade kort tid därefter till Visby där pappan avancerat i graderna till överstelöjtnad. Hon växte upp i Gävle där flera av familjens släktingar bodde. Agnes föräldrar var överste Ernst von Krusenstjerna (1846-1931) och hennes mor var Eva Hamilton (1859-1945). Båda kom från gamla svenskadliga familjer. På mammans sida var Agnes barnbarnsbarn till den store värmländske skalden Erik Gustaf Geijer. Detta påpekade även Bonniers 1922 när de gjorde reklam för boken Tony växer upp. Pappans släkt tycks ha varit gammal knektsadel och det militära dominerade; medan mammans släkt hade politiskt inriktade figurer och någon satt visst i första kammaren.  Hennes pappa invigde Gävle regemente vars byggnad numera tillhör Högskolan i Gävle. Agnes hade även flera bröder och kom att använda erfarenheterna av sin familjs släkthistoria i sitt författarskap även om händelser från förr och Agnes egen barndomsår blivit starkt litterärt bearbetade. Trots att Agnes bytte ut namn på karaktärer och platser kunde ändå många familjemedlemmar, både Krustenstjernas och Hamiltons, känna igen sig i beskrivningarna! I romansviten Fattigadel ska flera miljöer gå att jämföra med den tiden Gävle. Mycket av Agnes von Krusenstjernas tid i Gävle lever enligt denna artikel numera kvar i Högskolan i Gävles bibliotek. Tyvärr har det litterära Agnes von Krusenstjerna-sällskapet upphört nyligen (2016), men förmodligen kan Högskolan i Gävle fortsätta dess viktiga arv genom att bevara litteratur och brev i sina samlingar. Lagercrantz beskriver hennes tid i staden och hennes skolår där som relativt lyckliga. När hon var femton pensionerades fadern, då 63 år och familjen flyttade till Stockholm.

Debuten 1917

Von Krusenstjerna började som student vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium, men kom aldrig att själv bedriva någon undervisning. Debuten kom 1917 med flickboksromanen Ninas dagbok. Det stora litterära genombrottet blev dock böckerna om Tony:

• Tony växer upp (1922)


• Tonys läroår (1924)


• Tonys sista läroår (1926)

Böckerna om Tony fick stor uppmärksamhet eftersom de skildrade sexualitet och de är delvis självbiografiska då Agnes skriver om Solna sjukhem. Solna sjukhem var mellan 1893-1940 en anstalt för personer med psykisk ohälsa.

Hösten 1920 mötte hon David Åkerblom som blev hennes livkramrat och ett år senare gifte hon sig med honom mot familjens vilja. Officiellt var han känd som David Sprengler och han hade precis som Agnes litteraturen som livspassion. David blev hennes främste beundrare och stöttepelare. Under 1930-talet hade Agnes ingen kontakt alls med sin familj och det berodde dels på hennes författarskap och dels på hennes val av man. Agnes skrev under hela sitt produktiva författarliv om ämnen som var starkt tabubelagda under den egna samtiden. Mycket handlade om frigörelse, sexualitet, och förbjuden kärlek. Hon fick många fiender, men även många beundrare. Mellan 1917-1937 skrev hon flera romaner, ofta med självbiografiska inslag. Eftersom hon ansågs kontroversiell uppstod ett cirka två år långt "kulturkrig" som fördes i tidningarna och kallades för Krusenstjernafejden (1933-1935).

Livet med David och skrivandet

David Sprengel var inte omtyckt av familjen Krusenstjerna och det ansågs att han hade en dålig inverkan på Agnes hälsa. Inom kultureliten var det inte heller många som uppskattade David Sprengler som verkar ha varit en svår person att ha att göra med och kunde säkert upplevas som osympatisk. Han hade dock bildning även om han avslutade sina Uppsalastudier innan examen. Under 1880-talet blev han bekant med den främsta kulturpersonligheterna i Sverige och Bonniers intresserade sig för honom.

Agnes och David gifte sig 1921 men redan 1923 vill hon ha skilsmässa från honom. Hennes släkt som tycker det verkar vara ett mycket bra beslut skaffade henne en familjeadvokat. Men någon skilsmässa blev det aldrig. Ett år senare blev Agnes gravid. Tyvärr miste hon tvillingparet och blev mycket svårt sjuk efter missfallet.

Som jag redan nämnt hade Agnes redan i tonåren symptom på psykisk ohälsa som förvärrades när hon blev vuxen. Hon var också diagnosticerad som psykiskt sjuk och hade många sjukhusvistelser på grund av det. Det är nog svårt att idag kunna avgöra vilken diagnos hon kan ha haft. Hon hade det tidvis jobbigt och prövade gärna rusmedel i form av olika tabletter, etersprutor och morfin. Dock utan att utveckla något verkligt beroende även om alkohol kan ha tärt på hennes allmäntillstånd i slutet av hennes liv. Idéhistorikern Karin Johannisson har skrivit om Agnes och hennes många sjukhusvistelser i boken Den sårade divan - Om psykets estetik (2016). Hon har också haft tillgång till hennes patientjournaler. I detta inlägg skriver jag bara utifrån Olof Lagercrantz och hans tolkning av Agnes sjukdom genom åren. Ibland tycker jag att Lagercrantz har ett något nedlåtande sätt att skriva om Agnes för han borde i alla lägen valt att överväga orden lite bättre:

Männen drar sig för denna egendomliga kvinna, hälften prydlig adelsdam, hälften erotiskt besatt hysterika (Lagercrantz 1986, s. 184)

Sprengler hjälpte också till att skriva en del avsnitt i Agnes böcker. Hans penna ska ha varit närvarande i romansviten Fröknarna von Phalen. David Sprengler beskrivs ibland som hennes 'onda genius' eftersom han anses ha skrivit de homofobiska avsnitten (= sex mellan män) i böckerna. I biografin citerar Lagercrantz ett brev av Agnes där hon faktiskt antyder att David Sprengel influerar hennes romaner på fler än bara ett sätt (Lagercrantz 1986, s. 151). Orden är också direkt riktade till litteraturvetare som hon vet kommer försöka tolka allt som hon skrivit:

Under åratal skola kanske små petiga litteraturprofessorer med näsorna i vädret eller trynen som snörvla böka upp vem den och vem den och vem den där personen kan vara i mina romaner. Men ni kommer bara att finna att, utom mitt, ett enda namn står skrivet över mina böckers blad, liksom med en osynlig skrift som i stark belysning kan lockas fram, och det är namnet David Sprengel.

Agnes von Krusenstjerna skrev frimodigt i sina romaner om frigörelse, sexualitet och ämnen som betraktades som ytterst kontroversiella under hennes samtid. Bonnierförlaget som gav ut Agnes fick också problem på grund av publikationerna och i en alltmer hotande omvärld, där antisemitismen bredde ut sig genom Nazitysklands inflytande, gav Bonniers tillsist efter för det hårda debattklimatet och Agnes två sista böcker i serien Fröknarna von Phalen gavs aldrig ut av Bonniers. Istället blev det nystartade förlaget Spektrum som tryckte Bröllop på Ekered och Av samma blod. Båda titlarna utgivna 1935. David och Agnes kom att strida med Spektrum, förmodligen lika hårt som de stred med Bonniers om censurfrågor  och arvode. Agnes hävdade ofta att hon var förbisedd av Bonniers och skrev många gånger och bad direkt om pengar. Både David och Agnes verkar haft en ansvarslös syn på pengar och när pengar tog slut skrev de rätt så oförskämda brev till Bonniers eller så skrev de till Agnes familj och bad om mera.

Biblioteksbladets lektörsomdöme ger Krusenstjerna negativ kritik

Någon på tidningen Biblioteksbladet gav Krusenstjernas två sista delar av Fröknarna von Phalen ett negativt omdöme. Recensionen speglar delvis den allmänna opinionen och vad vissa tyckte och tänkte om Agnes von Krusenstjerna. Jag har förkortat referatet något:

De två sista delarna av denna stora roman — ett slags blandning av familjehistoria och sedeskildring — [...] Men man måste beklaga, att den starka tonvikt, som förf. redan tidigare lagt på skildringen av det sinnligas allmakt, här utvecklats till en häxdans av erotiska förvecklingar. Det normala och det onormala förekommer sida vid sida, än genomlyst av skir poesi, än skildrat med så frän realism, att läsaren förlorar intresset för den degenererade fänad, som utgör föremålet för författarinnans analyseringskonst. En sjuk roman med delvis glänsande partier, men i sitt nuvarande skick oläsbar för en större allmänhet. H. K.

Agnes' sista tid

1937 är det år Agnes fortfarande är någorlunda frisk och hon reser även till Frankrike där hon träffade författaren André Gide. Han hjälpte henne med de litterära kontakter som kunde få romanserien Fröknarna von Phalen översatt till franska. Sommaren och hösten blev Agnes hälsa sämre, men läkarna kunde inte ställa någon särskild diagnos. Hon fick vitaminsprutor, men var ändå kroppsligt svag.

I slutet av januari månad 1940 började Agnes visa symptom på hjärnskada. Hon började att tappa saker i golvet, saker som hon försökte hålla i med vänster hand. I februari samma år lades hon in på Serafimersjukhuset. Det blev genast konstaterat att hon var svårt sjuk och att en hjärntumör var orsaken. Den 9 mars opererades hon, men den visade sig vara inoperabel tumör. I samband med ingreppet avled Agnes bara några timmar efter att operationen avslutats. Obduktionen visade att hon även led av äggstockscancer som spritt sig i hela kroppen.

Gravsättningen följde delvis den judiska begravningsriten och David Sprengel överlevde henne bara med ett år. De vilar tillsammans på Norra kyrkogården i Solna.

Se, mitt hjärta jag gömde

en afton härförleden

som ett fågelbo i säden,

och därnäst jag glömde
att räkna stegen som ledde

fram till min stuga,

där träden sig buga

och ödmjukt sig beredde

att hylla . . .

("Glömska" ur novellen Vivi, flicka med melodi (1936)

Källor

Lagercrantz, O. G. H. (1986). Agnes von Krusenstjerna. Stockholm: Bonnier.

Recension : 'När Finland var Sverige - Historien om de 700 åren innanriket splittrades' (2013)

I detta inlägg recenseras När Finland var Sverige - Historien om de 700 åren innan riket splittrades (2013). Den är skriven av Herman Lindqvist och fick positiva reaktioner när den kom ut i bokhandlarna. Herman Lindqvist har själv en speciell relation till vårt kära grannland i öst, för han växte nämligen upp i Helsingfors.

Allas vår historiker Herman Lindqvist har väl hittills lyckats skriva om det mest vad gäller Sveriges historia genom tiderna. Ibland har hamnat i blåsväder och kritiserats när det varit lite si och så med källhänvisningar med mera. Han har också synts mycket i TV under åren och hjälpt många med den historiska allmänbildningen. Jag tycker trots diverse kontroverser att Hermans böcker kan upplevas som intressanta och engagerande för olika läsargrupper. Allt som kan stimulera och uppmuntra till läsning och läsarens kunskapstörst tycker jag är bra! För den äkta vetgirige finns alltid möjlighet att via annan referenslitteratur söka sig vidare inom olika områden. Den litteraturlista som presenteras i slutet av boken är mycket mager för att försöka täcka 700 år av historia.

Denna bok är ett stycke beskrivande historia, om än i ganska svepande drag, som handlar om Finland och Finlands svenska historia. En gång var vi samma land och de flesta av oss känner säkert redan till att landet var hertigdöme under lång tid. Svenska adelsmän som Peter Brahe hade gods och egendomar i Finland under 1600-talet. Som titeln antyder handlar den om sju hundra år av gemensam historia fram till 1809 då Finland slutligen togs av Ryssland. Berättelsen tar sin början under senmedeltiden och slutar med det svensk-ryska kriget som Sverige förlorade.

Boken om Sverige-Finland har 23 kapitel i kronologisk ordning. Redan i inledningen beskrivs den 700-åriga perioden som konfliktfylld. Under denna tid utkämpade Sverige 120 krig. 23 av dessa krig var inbördeskrig där strider utkämpades mellan olika landskap. 34 krig ägde rum mot Danmark och 33 krig mot Novgorod/Ryssland. Slutligen utkämpade Sverige två krig mot Norge. Militära konflikter i de tyska områdena verkar Lindqvist inte beaktat här, vilket drar ner pluspoängen för boken. I Finland gjordes inga interna resningar och uppror mot Sverige. Länderna tycks ha varit så pass tätt sammanknutna att några skäl till konflikt inte kunde ges. Boken börjar med 1100-talet och vid denna tid bodde ca 10,000 människor i det område som skulle bli den finska nationen. Folket var indelade i tre grupper - finnar, tavaster och karelare. Folkgrupperna stred även mot varandra. Lindqvist tar även om lite teorier kring deras ursprung och framförallt det finska språkets ursprung. "Fenni" nämns av den romerske historikern Tacitus i hans verk Germania och givetvis tar Lindqvist även upp nationaleposet Kalevala. Jag gillar denna typ av essäpräglad, populärvetenskaplig "facklitteratur" och kan själv välja mellan olika avsnitt ur tidsepokerna.

Trots att bokens titel vill antyda att den handlar om Finland, så tycker jag ändå det finska förpassas många gånger till förmån för fördjupningar kring svenska kungar, adelsmän, samhälle och politik. Dick Harrisson påpekar något av detta i sin recension av boken och jag tar mig friheten att citera Harrissons kritik (2013.09.13) ur Svenska Dagbladet:

Inte riktigt, men nog finns det skäl till kritik. Min största invändning mot ”När Finland var Sverige” är att boken i stora drag formar sig till en traditionell svensk rikshistoria. Här finns, än en gång, Kalmarunionen, Gustav Vasa och hans söner, trettioåriga kriget och stormaktstiden, Karl XII, frihetstiden och gustavianerna. Skildringen dignar under berättelser om kungar och krig. Finlands roll framhävs förvisso, men inte på bekostnad av det övriga. Den som läser boken får en allmänhistorisk repetition av det svenska rikets förflutna, med viss övervikt för finländska företeelser.

Recension : 'Den mörka kontinenten - Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle'

Idag nåddes jag av beskedet att Karin Johannisson inte längre är med oss. Hon gick bort efter en tids sjukdom.  Hennes senaste och sista bok Den sårade divan - Om psykets estetik (2015) var den första boken jag recenserade här på bloggen. Karin Johannisson var mycket produktiv som författare. Hennes böcker fokuserar mycket på medicinens historia och hon var även professor i Idé- och lärdomshistoria vid Uppsala Universitet. I detta inlägg kommer jag att ta upp och recensera Den mörka kontinenten - Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle. Den skildrar kvinnosynen inom medicinen och biologin under slutet av sekelskiftet. Boken trycktes 1994 men har utkommit i flera nytryck under årens gång. Titeln anspelar förstås på Sigmund Freuds yttrande om att kvinnan är den mörka kontinenten och en outforskad gåta.

Den mörka kontinenten var en av de första böckerna jag läste som ung student av Johannisson. Mycket på grund av att jag var intresserad av psykoanalysens historia. Boken är förstås, i stora drag, en skrämmande redogörelse för hur kvinnosynen såg ut under denna tiden. Vi rör oss i den tidsperiod då rösträttskvinnorna och kampen för jämställdhet mellan könen, lika rättigheter precis hade tagit sin början. Kvinnorna som engagerade sig i dessa frågor och gick samman i grupp motarbetades förstås. Motståndet kom inte enbart från religiöst håll, utan även från läkarkåren och domstolarna. Boken tar  upp den sidan av problematiken och kan vara bra att hålla i minnet när man väl sätter sig ned och läser den. Den mörka kontinenten är indelad i fyra kapitel. Det första kapitlet heter 'Bilder av kvinnans sjuklighet'. Johannisson påpekar i inledningen att hon betraktar detta utifrån samhällets, vetenskapens, gynekologins och kvinnans egen "blick". Informationen kommer från flera håll - läkarrapporter, statistik, vetenskapssyn, studier i psykiatri och sexologi från denna tidsperiod. Med hjälp av den historiska erfarenheten lyckas Johannisson rita upp de strukturer i synen på kvinnans sjuklighet under denna tid. Hon tar även hänsyn till det fysiska rummet - läkarmottagningen, hemmet, föreläsningssalarna. Det första kapitlet ringar in kvinnan under denna tidsepok. Hon skriver att under 1800-talet formades två bilder av kvinnan. Det var den svaga, sjukliga överklasskvinnan och den fysiskt starka, farliga och smittsamma underklasskvinnan. I diskussionen kring dessa bilder tillför Johannisson det viktiga sociologiska perspektivet.

Under 1870-talet började männen tala om kvinnornas situation för första gången. Frågan eller 'problemet' med kvinnan utmynnade i två punkter. Det var kvinnoemancipationen och "kvinnosjukligheten". Dessa två punkter sammanblandades gärna. Johannisson skriver hur hon använder flera tolkningsinstrument som t ex sociala konstruktioner. Det andra kapitlet går in på hur sekelskiftets sjukvård och biologi valde att förhålla sig till kvinnans sjukdomar. Under dessa årtionden var sjukvården mycket noga med att rapportera kring kvinnosjuklighet. Här går Johannisson in på både det faktiska (frekvens, spridning, dödlighet) och sätter det i relation till det upplevelsemässiga. Hon påpekar samtidigt att kvinnan under denna tidsperiod inte var mycket sjukare än under tidigare perioder, men vetenskapen och populärmedicinen vid sekelskiftet ville inte betrakta situationen som sådan. Det tredje kapitlet beskriver kvinnomedicinen under denna tidsepok. Johannisson ger exemplet Anders Andersson. Han var Sveriges första professor i gynekologi. I uppsatsen Hygeia från 1875 radade han upp orsakerna till den ökade kvinnosjukligheten i samtiden. Han ansåg att medvetenhet om eventuell sjukdom låg bakom ökningen. Det avslutande kapitlet handlar om kvinnan och sjukrollen, däribland kvinnan som patient.

Recension : 'De Profundis, The Ballad of Reading Gaol and Other Writings'

I detta inlägg recenseras De profundis ; Ballad of Reading Gaol and other writings (1999). Denna utgåva av Oscar Wildes (1854-1900) skrifter är en fråga om urval och ingår i Wordsworths Classics serie. Det är Anne Varty vid Royal Holloway, University of London som skrivit introduktionen och arbetat kritiskt med texterna ifråga. Eftersom detta är en utgåva av Wordsworths Classics är notkapitlet omfattande. Texterna som valts ut är dessa:

• De Profundis (1897; delar tryckt 1905; i fullständigt tryck 1965)


• The Ballad of Reading Gaol (1897)


• The Decay of Lying (1891)


• The Critic as Artist (1891)


• The soul of Man under Socialism (1891)

Texterna har valts ut på grundval av Wildes direkta åsikter om politisk filosofi och där han är rakt på sak om estetiska principer. De representerar även två perioder ur hans liv. Den berömda och den skandaliserade perioden. De tre essäerna skrevs när Oscar Wilde var som mest berömd, uppskattad och framgångsrik. För en svensk läsare torde dessa tre vara relativt okända texter värda att upptäckas. Texten De Profundis är ett långt brev som skrevs när Wilde var som mest nedbruten av sin fängelsevistelse och skandaliserad. Han skrev den under tre månader, 1897 när han fortfarande var fängslad. Den är ganska så känd. Adressaten är den f.d älskaren Lord Alfred Douglas (1870-1945), vars far Markisen av Queensberry (1844-1900) var den som såg till att Oscar Wilde åtalades och dömdes för sodomi, 1895. Brevet inleds dessutom med en hälsning till lorden och avslutas med orden 'din tillgivne vän'. Han beskriver deras relation, konflikten med markisen och de omständigheter som ledde fram till varför han befinner sig i fängelse. Tryckningen av manuskriptet blev problematisk. Delar av den kom ut 1905 och först 1962 kunde hela De Profundis tryckas utan svårigheter. Titeln kommer från Bibeln och Psaltaren 130 som innehåller orden 'Ur djupen ropar jag till dig'. Första delen i brevet riktar sig till Lord Alfred, den andra delen handlar mer om Oscar Wildes andliga utveckling och orientering mot kristendomen. Han identifierar sig med Jesus som han beskriver som en stor konstnär. De Profundis börjar enligt följande:

H M Prison, Reading
Dear Bosie,
After long and fruitless waiting I have determined to write to you myself, as much for your sake as for mine, as I would not like to think that I had passed through two long years of imprisonment without ever having received a single line from you, or any news or message even, except such as gave me pain [...]

Anne Varty skriver att De Profundis är en av de största mästerverken inom kategorin självbiografier författade kort före sekelskiftet.

The Ballad of Reading Gaol är relaterad till hans egen tid i fängelse och handlar om en soldat som kommer att hängas för ett mord på kvinnan han älskat. Den är förmodligen hans mest kända dikt. Efter frisläppande flyttade Wilde till Frankrike, men reste även till Italien. Han skulle aldrig mer återse England.

Källor

Wilde, O. (1999). De profundis ; Ballad of Reading Gaol and other writings. Ware: Wordsworth Editions.