Recension: "Den nya dagen gryr - Karin Boyes författarliv" (2017)

Jag har tidigare på bloggen skrivit om Karin Boye (1900-1941) i olika inlägg. I dagarna kom en ny och till storleken mycket omfattande Boyebiografi ut till bokhandlarna. Då jag inte vill ha fler tegelstenar i hyllorna köpte jag den istället som ebok (Bokus). Trots att det går ekonomiskt bra för nätbokhandlarna görs det inte mycket från Bokus sida för att underlätta läsningen av digitala böcker. Bokus tillhandahåller en läsapp (Dito) tillgänglig för både Android och Apple-mobiler; men den har inte ens någon inbyggd sökfunktion åtminstone inte för denna ebok baserad på PDF-formatet. Skulle biografin dyka upp hos iBooks eller amazon/Kindle i framtiden råder jag er att köpa den från dem istället. Dessa appar har åtminstone sökfunktion m.m. Faktum är att jag inte ens kan se innehållsförteckningen, så det gäller att kunna bläddra manuellt i PDF:en utan att tröttna. Det samma gäller dess behandling av notsystemet för denna bok. Noter i texten är inte ens siffermarkerade och man får leta upp citeringar längst bak vilket innebär ett ihärdigt bläddrande. Lite trist, eftersom facklitteratur numera pressas att ha så litet notutrymme som möjligt trots det finns folk som faktiskt vill läsa noter och källhänvisningar.

Boye enligt biografikerna

Svedjedal är en välrenommerad akademiker och professor i litteratursociologi som skrivit mycket inom ämnet. Han har ifrångått akademiskt språk i boken vilket gör att den kan uppfattas som lättläst och locka en bredare publik. Det framgår att just denna biografi tagit cirka två år att färdigställa. Svedjedal har dessutom haft en separat och relativt nyligen publicerad forskning kring Clarté och tidsskriften "Spektrum" där Boye var en betydande och bidragande medlem. Troligen har han även haft god hjälp av samtal med Pia-Kristina Garde som redan färdigställt tre Boyeböcker och är mycket kunnig på området. En av bokens förtjänster är lite nya bilder på Boye m fl. som han lånat ur Gardes egen samling. Däribland en tidigare för mig osedd på livskamraten Margot Hanel, som annars är ganska så undanskymd i Boyebiografierna. Svedjedal har valt ett traditionellt upplägg där årtal i Boyes liv och levnadsplatser representerar kapitelindelningen: Göteborg 1900-1909; Stockholm 1909-1915 etc, etc. I det inledande kapitlet "Förutsättningar" går Svedjedal igenom Boyebilden och hur den har förändrats genom tiderna. Han presenterar även den tidigare forskningen om Boye mycket grundligt och det konstateras att det sedan 1950 inte har utkommit någon mer Boyebiografi. Det är förstås Margit Abenius biografi Drabbad av renhet (1950) som åsyftas. Abenius var litteraturvetare, publicerade en avhandling om Kellgrens lyrik, men slutade som expertis på Karin Boyes liv och författarskap. Det har dock utkommit biografiska alster före Svedjedals bok, men inte lika omfattande eller övergripande. Flera är dessutom produkten av journalistiskt arbete och inte direkt akademisk forskning. Värt att nämna i sammanhanget är Camilla Hammarströms "sammanställande" biografi Karin Boye (2001) vilken Svedjedal omnämner tillsammans med Pia-Kristina Gardes artiklar och böcker. Garde är förmodligen vår främsta kännare av Boye och hon intervjuade flera personer omkring Boye; både familj och vänner. Hennes insats har varit oumbärlig för Boyeforskningen och detta tycks Svedjedal vara medveten om. Även Paulina Helgesons insatser nämns inte minst när det gäller kommentar och utgivning av Boyes brev. För övrigt nämns ytterligare ett par doktorsavhandlingar. När det ges ut ett såpass monumentalt biografiskt verk funderar man försås som läsare över vad som är nytt. Svedjedal lyckas ändå sammanställa och sammanfatta utifrån redan tidigare kända fakta vilket ger ett lyckat resultat. I det inledande kapitlet tar han upp en viktig punkt; nämligen biografins uppgift. Där lämnar Svedjedal sina egna utgångspunkter för arbetet och påpekar att skriva biografi handlar om "både summering och nytolkning". Och det är precis vad som sysselsätter honom genom hela boken! Är positivt överraskad. Svedjedal kommenterar även kring den biografiska läsningen av författares livsverk och hur den kan påverka själva skrivandet av en biografi. Personligen, när jag jämför Abenius och Svedjedal tycker Abenius sätter för stora likhetstecken mellan det skrivna och Boyes liv när hon försöker sig på att analysera Boye. Inte minst relationen Boye-Hanel.

Camilla Hammarströms Boyebiografi riktade in sig på att försöka förstå mamman, Signe Boyes alkoholism, som hon påstås utvecklat i samband med att en läkare ordinerade henne att dricka porter. Bilden av mammans alkoholism bekräftas senare i Pia-Kristina Gardes Boyebok (2011). Garde publicerade i sin Boyebiografi författarens självbiografiska anteckningar från en psykologikurs som Boye deltog i för Emilia Fogelklou. Där skrev Boye väldigt utlämnande om sig själv och sin barndom. Signe Boyes alkoholism nämndes tydligt. Förmodligen kan även Margit Abenius ha läst skriften, men av hänsynsskäl mot mamman [och samhällsnormen] valt att inte skriva om detta i sin Boyebok. Abenius biografi gavs ut på 50-talet som var en helt annan tid, helt olik vår egen. Homosexualitet var på 50-talet extremt tabu, ett socialt stigma och fortfarande klassad som psykisk sjukdom. I modern tid har Margit Abenius (1899-1970) Boyebiografi Drabbad av renhet (1950) fått utstå mycket stark kritik. I de flesta fall berättigad sådan. Men som jag nyss påpekade var 50-talets tidsanda helt olik vår och man bör tillsammans med kritiken ställa sig frågan på vilket annat sätt kunde Abenius ha skrivit sin bok?

Svedjedals bok har ingen särskild vinkel mer än att den vill vara just en biografi. Jag reagerar dock på att han väljer att kalla Boye för "feminist". Hon var säkert medveten om tidens kvinnosaksfrågor och fick säkert tidigt känna på vad diskriminering p g a kön innebar som student i Uppsala på 20-talet. Men någon feminist med vår tids mått tror jag aldrig att hon var; inte speciellt "vänster" heller för den delen även om hon tydligt förekom i 1930-talets kulturella vänsterkretsar har jag aldrig känt mig övertygad om att Boye var särskilt politiskt medveten. Den som idag försöker kalla Boye för queerfeminist riskerar klistra på henne epitet hon förmodligen aldrig själv skulle stå för. Även om hon levde i en samkönad relation under flera år försökte hon även med hjälp av psykoanalysen bota sin homosexualitet.

Biografier är viktiga. Då och då brukar jag titta igenom dem allesammans och fundera över om det finns några vinklar som ännu inte belysts, frågor som ännu inte har svar. Utifrån den önskan är det även med förhoppning Svedjedals nytryckta Boyebok ska komma fler läsare till glädje och användning. Jag hoppas verkligen biografin vinner Augustpriset!

Snabbfakta

Titel: Den nya dagen gryr - Karin Boyes författarliv 

Författare: Johan Svedjedal

Förlag: Wahlström & Widstrand

Sidantal ebok: 684 [Bokus/Dito]

 

 

 

"Kärlekshundarna" - En dikt av Jalal al-din Rumi

I detta inlägg presenterar jag en dikt av den sufiske mystikern Jalal al-din Rumi (1207-1273). Jag har översatt hans dikt "Kärlekshundarna" till svenska med hjälp av en engelsk översättning. Rumi är vid sidan av Hafez (1325-1389) en av de mest kända muslimska diktarna i väst. Han är även mycket populär i USA och hans diktning är ett fint exempel på hur medeltida litteratur lyckats överleva intill vår tid.

Rumis dikter har en stark teologisk prägel och starkt influerad av sufismens läror. Man får i sammanhanget inte glömma hans plats och ursprung som till stor del hör hemma i madrasan bland religiösa läromästare och dervisherna. Även hans pappa var sufi och teologiskt lärd. Därför finns det mycket referenser till både Koranen och andra religiösa legender och berättelser i islams historia medtagna i Rumis dikter. I dikten "Kärlekshundarna" möter vi den frommes längtan efter en förening med Allah och oron över att inte bli bönhörd. I en dröm möter han även den mystiske gestalten al-Khidr som återfinns i Koranen. Från denne själamästare får vår orolige sufi några uppmuntrande ord.

Om Rumis liv och bakgrund

Jalal al-din Rumi föddes den 30 september 1207 i Balkh-provinsen i nuvarande Afghanistan. Pappan härstammade från en familj med starka kopplingar till islamiska jurister och mystiker. Båda föräldrarna var persisktalande. Afghanistan var vid denna tid var en del av det persiska imperiet, men även om det persiska väldet var starkt hotades det av yttre fiender. Medan Rumi ännu var en ung man beslutade pappan Waladi för att flytta sin familj från Afghanistan till Konya i nuvarande Turkiet. Detta blev en flykt undan det annalkande mongolväldet och Ghengis Khans framgångsrika trupper. Det blev i Turkiet som Rumi kom att leva större delen av sitt liv. Där skrev han sina dikter på persiska. Efter hans död skapades med sonens hjälp ordern Mevlevi Tarikatı, en sufisk skola känd för sina dansande dervisher och för sin religiösa hängivenhet med hjälp av dhikr, en form av andakt där verser ur Koranen upprepas flera gånger antingen lågmält eller under tyst meditation.

Om Rumis dikter och sufismen

Rumi och hans far tillhörde den så kallade sufismen inom islam som går att beskriva som en mystisk inriktning kännetecknas av esoteriska ("hemliga") läror. Inom alla världsreligionerna har mystiken oftast etablerat sig som enskilda fraktioner eller inriktningar och islam är inget undantag. Ofta hamnar mystikerna på kant med den i samhället etablerade religiösa tolkningen. Samma mönster återfinns i flera religioner. Sufismen har en gammal historia som enligt den egna traditionen har sitt andliga ursprung i islams grundare Muhammed (c. 570-632) och Koranen. Sufismen finns representerad inom både sunnitisk och shiitisk islam. Den utövas över hela världen där varje samhälle och kultur har sin egen tolkning. Flera ordnar finns med sina särskilda krav på medlemsskap och upptagning. Den sufiska litteraturen etablerades någon gång under 800-talet och blomstrade som bäst under 1100- och 1200-talen. Till de främsta sufiska författarna hör förstås Jalal al-Din Rumi, hans föregångare Farid al-din Attar, Ibn 'Arabi och Fakhr al-din Araqi. Bland Rumis bäst kända alster återfinns Dîwân [arab. "samlade verk"] som innehåller flera verser med extatiskt-religiöst färgad lyrik i vilka Allah prisas. Poemen i Dîwân har olika versmått, däribland odes [ghazaliyât] och quattriner [rubâ`iyât].  

Wikipedia upplyser även om sufismens urpsrung genom att hänvisa till Schimmels forskning. Enligt forskaren Annemarie Schimmel (1922-2003) var sufismen inledningsvis ingenting annat än en "interiorisering" av islam. Sufismen kom dock tidigt att även influeras av andra religiösa traditioner, inte minst den judisk-kristna, men även av zoroastrismen och nyplatonismen. Annemarie Schimmel ägnade 40 år av sitt liv till att studera och efterforska Rumis dikter. Hon skrev även egen poesi inspirerad av honom. I verket Mystical Dimensions of Islam (1975) definierar Schimmel mystiken som en kärlek inför det absoluta, dvs det gudomliga (Schimmel 1975, s. 4). Det som skiljer mysticismen från den stränga asketismen är kärleken. Det är kärleken till och från det gudomliga som avses och den enskilde mystikerns förening med det gudomliga är det främsta livsmålet. Schimmel hänvisar till Junayd (d. 910) som var en andlig ledare för en skola i Irak. Han menade att sufism uppnår man inte genom mycket bedjande och fastande utan genom hjärtats och själens generositet (Schimmel 1975, s. 17-18). Om du är tyskspråkig och intresserad av islamologi råder jag dig att läsa Schimmels forskning om sufismen. Hon har producerat ett flertal titlar och dessa sätter dig också i samband med den tyska orientalistiska forskningen som är oumbärlig för alla som vill förstå islams ursprung, historia och modern akademisk Koranforskning.

I Sverige har sufismens texter främst introducerats av Ivan Aguéli (1869-1917) och Eric Hermelin (1860-1944). Särskilt Hermelin har gjort en betydelsefull insats när det gäller översättningar av sufiska poeter till svenska. En stor mängd sufisk poesi finns skriven på arabiska, persiska, turkiska, punjabi och urdu. Idag finns flera av de sufiska ordnarna representerade i Sverige, inte minst Mawlawiyya, Naqshbandiyya, Shadhiliyya, M.T.O. Shahmaghsoudiyya, Chishtiyya och Nimatullahiyya.

Kärlekshundarna

En natt ropade en man gråtandes:

Allah, Allah!

Hans läppar blev mjuka av prisandet,

tills en cyniker sade:

"Jaha, jag har hört dig ropa,

men har du någonsin fått ett svar?"

På detta hade mannen inget svar.

Han slutade att be och somnade oroligt.

Han drömde att han såg al-Khidr,

själamästaren, i ett tjockt grönt

blad.

"Varför slutade du att prisa?"

"Därför att jag aldrig hörde något tillbaka".

"Den längtan du ger uttryck för

är det meddelande som kommer tillbaka".

Sorgen som du gråter ut ifrån

drar dig till föreningen.

Din rena sorg

som vill hjälpa

är den hemliga bägaren.

Lyssna till hundens ylande efter sin herre.

Det ylandet är sambandet.

Det finns kärlekshundar

vars namn ingen känner.

Ge ditt liv

för att bli en av dem.

Källor

Coleman Barks. The Essential Rumi: New Expanded Edition. New York: Harper Collins Publishers, 2004.

Schimmel, Annemarie. Mystical Dimensions of Islam. 1975

wikipedia.org [olika inlägg; samt bild ovan]

Om författaren Viktor Rydberg och hans vampyr

Viktor Rydberg (1828-1898) var en mångsidig man, med många strängar på sin konstnärliga lyra. Han var verksam som författare, journalist, språkman, kulturkritiker och religionsfilosof. För mig utgör han en spännande länk till det svenska 1800-talet. Han översatte också skönlitteratur och fick pris för sin insats med Johann W. Goethes Faust till svenska. Just den översättningen levde kvar länge och lästes även under 1900-talet. Rydberg skrev även dikter och idag är det förmodligen "Tomten" som ännu lever kvar i det kollektiva minnet hos många svenskar. Han skrev även romanen Singoalla. Viktor Rydberg började sin litterära bana vid Jönköpingsbladet och under några veckor i juli månad 1848 fick läsarna ta del av hans följetongsroman Vampyren. Skräckromantiken och det gotiska inslaget i litteraturen var populärt hos den breda allmänheten. Äventyr och deckare har alltid gått hem även om dessa teman vanligtvis inte står pall för den finare litteraturkritiken. Rydbergs vampyr platsade inte ens bland hans samlade verk och han skämdes troligen för den. Den store Karl Warburg som under längre tid satte sin prägel på skandinavisk litteraturkritik tog heller aldrig med Vampyren bland Viktor Rydbergs samlade verk. Vampyren utspelar sig i Italien och Rom med flera platser. Protagonisten heter Henry Masham och är ditrest på semester. Såhär djupsinnigt blir det när Masham funderar vid den obligatoriska cigarrökningen:

I de blå dunsterna som fantastiskt formade sig, tyckte sig Henry igenkänna gestalter, gamla kära gestalter, vilka ovillkorligt drogo hans tankar tillbaka till det hem som han lämnat bland Skottlands berg. 

Såhär fortsätter det och det slösas generöst med adjektiven genom hela berättelsen. Det känns förstås inte helt övertygande, men faktum är att Rydbergs vampyr är ett startskott för den svenska skräckromantiken. Fundera över hur handlingen kunde ha utvecklat sig om vampyren utspelade sig i svenska förhållanden med svenska protagonister? Hade det gått hem under Rydbergs egen samtid? Rydberg lånade friskt idéer från Lord Byron som också gillade Italien; och låt oss inte glömma Rydbergs översättning av Edgar A. Poes dikt "The Raven" till svenska. Poe är den moderna skräckromantikens fader. Betänk även att detta är före Bram Stokers Dracularoman, som trycktes 1897. Vampyren (1848) är i egentlig mening i avsaknad av flera klassiska teman vi vanligtvis förknippar med vampyrer i litteraturen. Deckargenren i boken är också tydligt framträdande då det handlar om ett olöst mord. Vampyren finns tillgänglig gratis hos litteraturbanken.se

Källor

litteraturbanken

wikipedia

Siloainskriften - Ett arkeologiskt fynd från Bibelns tid

​
Siloainskriften כתובת השילוח [katavat ha-Shilo] är idag en relativt okänd arkeologisk upptäckt som gjordes i Jerusalem 1880. Precis som hebreiskan i Gamla testamentet är äldre inskriptioner svårtolkade och en översättare idag saknar i vissa sammanhang kunskapen om ordens rätta innebörd. Inskriptionen är skriven på paleo-hebreiska som var en lokal variant av det fenisiska alfabetet och därtill daterad till 700-talet f.Kr. Siloainskriptionen uppäcktes 1880 medan Jerusalem tillhörde det Ottomanska riket och själva stenblocket med texten är idag en del av de arkeologiska artefakterna i Istanbul. Själva tunneln upptäcktes av arkeologerna redan 1838 och inskriptionen först 1880. Upptäckten gjordes av Jacob Spafford som tillhörde samma religiösa sekt (amerikanska kolonin) som de Jerusalemfarare Selma Lagerlöf skrev en roman om.

Om Siloatextens historiska bakgrund 

Inskriften redogör för hur man under kung Hiskia (ca.727-696) arbetade med att anlägga en tunnel som skulle leda vatten in till Jerusalem. Denna vattenled skulle dras från Gihonkällan som låg utanför Jerusalems stadsmurar. Man arbetade med vattenledningen från båda hållen och vid dagens sklut möttes arbetarna inne i berget. För att bevara minnet av händelsen lät arbetarna rista in händelseförloppet på bergsväggen. Inskriptionen från Siloa är unik eftersom tunnels existens bekräftas i Bibeln då 2 Konungaboken 20:20 och 2 Krönikeboken 32:30 också hänvisar byggandet av tunneln:

"Vad nu mer är att säga om Hiskia och om alla hans bedrifter, och om huru han anlade dammen och vattenledningen och ledde vatten in i staden, det finnes upptecknat Juda konungars krönika" (2 Kon. 20:20; enligt 1917 års översättning)

Samt:

"Det var ock Hiskia som täppte till Gihonsvattnets övre källa och ledde vattnet nedåt, väster om Davids stad. Och Hiskia var lyckosam i allt vad han företog sig." (2 Krön.32:30; enligt 1917 års övers.)

Siloainskriften till svenska

Detta är genombrottet.
Och detta var [?] förhållandet med genombrottet
då [sten]huggarna ännu svängde
yxan (?) mot varandra,
och då det ännu var tre alnar att genombryta
hördes ljudet av den ene ropande till den andre,
ty det var en (?) i klippan
till höger och till vänster.
Och på genombrottets dag slog huggarna
den ene den andre tillmötes,
yxa mot yxa.
Och vattnet gick från utgången
till dammen
200 och 1000 alnar.
Och hundra alnar var bergets höjd
över huggarnas huvud.

Källor

wikipedia.org [olika inlägg]

Den svenska översättningen är något modiferad efter Helmer Ringgrens version i Hebreisk nybörjarbok, 1992.

"Blomman bitterhet" - En dikt av Karin Boye

​I detta korta inlägg tänkte jag fokusera på en dikt av Karin Boye (1900-1941). Dikten "Blomman bitterhet" ingår i Boyes sista samling De sju dödssynderna som gavs ut postumt några månader efter hennes självmord i Alingsås. Precis som många andra dikter i denna samling möter läsaren det ledsamma och tröstlösa. Det kan vara värt att i sammanhanget påpeka att Boyes självmord var mycket tabubelagt under hennes egen samtid. För att undkomma frågor om det, blev det många gånger tyst och man satte på Boye en slags helgongloria där man försökte utmåla hennes död som någonting hon valt själv som resultat av inre filosofisk konflikt hon inte kunde lösa. Kanske berodde det på tidens okunskap om psykisk ohälsa som delvis bidrog till den bilden. Idag vet vi att människor inte begår självmord utifrån filosofiska eller moraliska föreställningar man inte orkar leva upp till, men på 1940-talet var psykisk ohälsa tabubelagt i samhället.

Ett socialt tabu var också Boyes livsstil då hon sammanbodde med en kvinna vid namn Margot Hanel som hon träffat i Berlin. Efter Boyes död gjorde modern sitt yttersta för att utplåna spåren av Margot och förstörde brev och dikter med lesbiskt innehåll. Vad jag ville få sagt angående sista diktsamlingen var att den blev starkt kronologiserad och tematiserad där döden stod i fokus. Det var inte Boye som stod för denna regi. Hur hon själv velat utforma sin sista samling är omöjligt att veta. Dikten "Blomman bitterhet" är starkt dualistiskt, den går mellan mörker och ljuset. Det mörka dominerar i de två första styckena där Blomman bitterhet definieras. Lägg märke till raden: "Plåga och välsignelse - var har väl sin. Inte vet jag livets mått, men vet att du blev min." Det bibliska motivet är tydligt, här finns referens till sjutalet. Sju bedrövelser nämns som protagonisten har druckit. Vilka dessa sju bedrövelser är vet vi inte, men det kan vara en anspelning på de sju dödssynderna.

De sista två raderna avslutas med bibliska referenser till Adam, den första människan samt den bibliska gestalten Job som tålmodigt utstod många svåra prövningar och belönades tillsist av Gud för sin trofasthet. De båda gestalterna är något som protagonisten i dikten väljer att identifiera sig med enligt min tolkning. I Adam möter oss det tidlösa och allmänmänskliga och Job valde att lova Gud istället för att bittert förbanna sina olyckor. De avslutande raderna är mycket hoppfulla och tycks se ljust på livet. Blomman Bitterhet blir istället "rik på varmgyllne honung, som är solljuset lik".

Blomma blomma Bitterhet,

hur står du nu så full

av guldmogen honung

för all din beskhets skull.

Hur dignar du av skänker,

som ängarnas mandelblomma

väl aldrig kunde bära,

den blidhyllta fromma.

*

Plåga och välsignelse -

var har väl sin.

                                                            Inte vet jag livets mått,

men vet att du blev min.

Din kalk var som eld.

Din saft var som galla.

Du bjöd sju bedrövelser,

och jag drack dem alla.

                                                                                   *

Blomma blomma Bitterhet,

hur blev du sist så rik

på varmgyllne honung,

som är solljuset lik.

Här står jag, matt av sötman

i din klarnade gåva.

Med Adam vill jag jubla.

Med Job vill jag lova.

"Näcken"- En dikt av Erik Johan Stagnelius

I. Biografi och bakgrund

Erik Johan Stagnelius (1793-1823) var en litterär representant för den svenska romantiken. Vi vet inte särskilt mycket om hans liv och därtill har det uppstått en mytisk ådra kring hans liv och personlighet. Mycket av det vi känner till om Stagnelius idag vilar på andrahandsuppgifter och anekdoter återberättade av andra. Han växte upp i ett prästhem och pappan blev senare biskop i Kalmar stift. Även mamman hade många präster i släkten och i skolan hade den unge Erik Johan Stagnelius lätt för att lära. 1811 skrevs han in vid Lunds Universitet, men flyttade senare till Uppsala där han 1814 avlade en kansliexamen vid Uppsala Universitet. Han skrev dikter och en fin lyrik med den tidsenligt romantiska strömningen väl synlig i både tema och stilistik gav upphov till kända dikter som exempelvis Amanda och Näcken. I denna korta analys tar jag upp den sistnämnda dikten. Vi vet att han träffade betydelsefulla personligheter som Geijer och Almqvist men han gjorde inga närmare bekantskaper med t.ex Uppsalaromantikerna. Precis som två av sina syskon beskrivs Stagnelius som en person med "psykiska egenheter". Han utvecklade med tiden även ett alkoholberoende och greps vid ett tillfälle för fylleri i Slussen. En månad senare efter denna händelse avled Stagnelius, 29 år gammal. Han begraved på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm, men inga av hans släktingar närvarade på begravningen. Myten om honom beskriver en person som var väldigt kortvuxen och ful. En historia berättar att Stagnelius var så ful att inte ens de prostituerade ville komma nära honom. Det är möjligt att Stagnelius kan ha lidit av Noonans syndrom som kännetecknas av medfött hjärtfel och kortväxthet.

II. Näcken - Tema och stilistik

I denna dikt är det mytiska naturväsendet Näcken som står i fokus. Näcken är en välkänd figur i den skandinaviska folktron och passar bra in som motiv i den romantiska tidsandan. I denna dikt representerar Näcken dock det utstötta och av samhället icke accepterade. Detta blir särskilt tydlig när man beaktar: "Skall Guds barn dock aldrig bliva!" Romantikens naturtema blir också tydligt: "Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter".

III. Näcken

Kvällen gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
Och den bladbekrönta näcken
Gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland stranden pilar
I violens ånga vilar,
Klangen hör från källans vatten,
Ropar i den stilla natten:

"Arma gubbe! Varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
Skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
Ljusets ängar i det höga -
Aldrig skådar dem ditt öga."

Tårarna gubbens anlet skölja,
Ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig näcken
Spelar mer i silverbäcken.

(Efter 1821)

IV. Källor

Nordisk Familjebok - Erik Johan Stagnelius

Bild: Wikipedia

wikipedia.org [Erik Johan Stagnelius; Uppsalaromantikerna]

Boktips: "Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen"

Är du sugen på lite skräck i sensommaren? Det finns förstås massor av boktips och om du befinner dig i kungliga Hufvudstaden kanske du vågar dig ut på en egen spökvandring? I så fall rekommenderar jag boken Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen (1994), av Stig Linnell. Där kan du själv göra lite bakgrundsresearch på de platser du är nyfiken på. Jag gillar denna typ av böcker därför att det gärna blir fokus på lokalhistoria. Dessutom finns ju även den fysiska platsen kvar i någon bemärkelse trots tidens rand och omgivningens förändring.

Spöken och annat övernaturligt

Boken har 8 kapitel och börjar lämpligt nog med Gamla stan som har en del spännande historiska händelser. Linnell presenterar Gideon som Stockholms äldsta spöke. Han tar även upp mordet i Gråmunkekyrkan, 1382. Vidare presenteras här några historier relaterade till Stockholms blodbad. Vita frun och den Grå mannen är vålnader förknippade med Stockholms slott. Det är tvära kast genom historens gång. Det andra kapitlet går igenom Söders platser, däribland Södra Stadshuset där många dödsdömda väntade på sin avrättning uppe på Stigberget. I Södra Stadshuset huserades även många kvinnor som dömts till döden för häxeri. Ganska många sidor ägnas åt 1600-talets häxprocesser. I närbelägna Schönborgska huset eller Ebba Brahes palats på Götgatan 16 sägs kung Gustav II Adolf spöka.


I kvarteret Mullvaden/Hornsgatan 45 sägs mystikern Emanuel Swedenborg spöka i sin egen trädgård. Några andra ruskiga gator på Söder är Bödelsbacken, Slemgränden, Fyllbacken och Näsbultarbacken. Norrmalm och Vasastan tar upp spöken som finns på kyrkogården vid Johannes kyrka. Träsktorget vid nuvarande Eriksbergsplan var inget bra område under 1800-talet då Stockholmarna hade sin sopstation där. Bostäderna kring Träsktorget var usla och 1810 tillkom spöpålen på torget med Kopparmatte på toppen. Idag är Träsktorget med omgivande gator som t ex Birgerjarlsgatan "fina områden", men under 1700/1800-talet var det fattigt folk som bodde där. Träsktorget var också pudrettdamernas tillhåll. En pudrettdam eller "pudrettkärring" var en viktig del i stadens sophantering. De tömde stadens skittunnor och kallades även för skitbärarkärringar. Oftast var det tidigare straffade kvinnor som innehade detta olyckliga jobb. Inte hade de 60,000kr i månadslön som dagens sophämtare kan komma upp i, men ofta fick de gratis sprit och kunde vara ganska så fulla när de kom för att bära iväg med tunnorna. Sedan 1830-talet använde kvinnorna en trappa som ledde ned mot Träsket och ibland var de såpass fulla, både tunnor och kvinnor, att de tappade allt. Under 1900-talet var de flesta kåkstäderna omkring Träsktorget rivna. Linnell går igenom samtliga stadsdelar inom tullarna.

Några kända Stockholmsmord genom historien

Linnell använder sig av essäskrivandets upplägg när han beskriver Stockholms spökplatser. Därtill finns även många intressanta bilder. Även några kända och ibland mindre kända svenska mordfall finns medtagna. Linnell tar upp det s.k vampyrmordet i Atlasområdet vid Sankt Eriksplan 11 där en prostituerad kvinna vid namn Lilly bodde i en liten etta. Hennes lägenhet hade även telefon. Detta var tidigt 1930-tal och det var ovanligt att det fanns telefoner i folks lägenheter. Med tanke på Lillys jobb var det säkert en fördel då hon lätt kunde komma i kontakt med sina kunder och väninnor som förmodligen jobbade i samma branch. 1932 hittades Lilly brutalt mördad i sin lägenhet och mördaren togs aldrig fast. Det uppstod ett rykte om att han kan ha druckit offrets blod eftersom en rödfärgad soppslev senare hittades. Hade mördaren druckit offrets blod? Förmodligen är vampyr-delen i mordgåtan endast en myt som uppstått tidigt. Dessutom hade många svenskar 1932 sett premiären av en ny Draculafilm och associerat fritt utifrån detta när sleven hittades. Däremot var mördaren högst troligt en så kallad sexualsadist som tog god tid på sig att städa upp i lägenheten. Mellan offrets ben fanns också en använd kondom kastad, en så kallad mördarsignatur. Detta var på trettiotalet långt före DNA-teknikens genombrott. Idag hade Lillys mördare inte kunnat gå fri. Mera om detta mordfall kan ni läsa om på sajten Stockholmskällan.