Shakespeares sonett 154 i Carl Rupert Nybloms översättning

Det är fortfarande några veckor kvar av 2016 och ännu pågår det stora Shakespeareåret. Vi firar att det är 400 år sedan den brittiske barden gick ur tiden. Efter sig lämnade Shakespeare en enorm kulturskatt i form av dramer och poesi. Vid sidan av King James' Bible är han en av få personer som haft ett betydande inflytande över det engelska språket. Under 2016 har han över hela världen uppmärksammats på olika sätt genom nya olika uppsättningar och tolkningar av hans dramer och lyrik. Jag hoppas att du själv haft möjlighet att uppleva några av dem under året. Själv gillade jag att se Ralph Fiennes som Richard III. För dig som inte hinner med någon teater, eller inte gillar teater, kan jag i skrivandets stund rekommendera Roman Polanskis Macbeth (1971). Filmatiseringen har några år på nacken, men är fortfarande sevärd och följer relativt troget hela handlingen, enligt pjäsen. Jag vill återigen uppmärksamma Shakespeares lyrik genom de sonetter han skrev. Den italienska sonetten fick ett stort genomslag under 1500-talet. Den blev också ett populärt versmått under Elizabeth I:s regeringstid. Jag har valt ut en sonett lite sådär direkt på måfå. Dessutom utgör sonetten den sista i samlingen och jag tyckte det kunde vara lämpligt om det nu blir så att detta blogginlägg blir det sista som relaterar till Shakespeare 2016 för min del. Carl Rupert Nyblom var en litterär kulturpersonlighet under tidigt 1900-tal. Han var även ledamot av den Svenska Akademin. Jag har i tidigare inlägg använt mig av Carl Rupert Nybloms översättning av Shakespeares sonetter. Nyblom har även skrivit anmärkningar till varje sonett. Kring de två avslutande sonetterna, 153-154 påpekar han kopplingen till antikens mytologi.

Shakespeares lyrik sedd genom sonett 154.

Huvudtemat i sonett 154 är inte helt oväntat kärlek och hur kärleken drabbar gestaltas här direkt genom att Cupid själv är huvudperson. Han kallas här enbart för "den lille kärleksguden" (vers 1) och vi finner honom i en scen tillsammans med sina nymfer. Den skönaste av "votarys" (vers 5) dyker upp. En votary, för övrigt i maskulinum (på andra ställen hos Shakespeare enbart omnämnd i rätt genus votaress) är en person som avlagt kyskhetslöften. Trots sina löften plockar hon upp Cupids kärlekseld och håller den i sin hand.

Shakespeare's Sonett 154.

The little Love-god lying once asleep
Laid by his side his heart-inflaming brand,

Whilst many nymphs that vow’d chaste life to keep

Came tripping by; but in her maiden hand

The fairest votary took up that fire

Which many legions of true hearts had warm’d;

And so the general of hot desire

Was sleeping by a virgin hand disarm’d.

This brand she quenched in a cool well by,

Which from Love’s fire took heat perpetual,

Growing a bath and healthful remedy

For men diseas’d; but I, my mistress’ thrall,

Came there for cure, and this by that I prove,

Love’s fire heats water, water cools not love.

***

Carl Rupert Nybloms översättning, 1871

Den lille kärleksguden sof en dag; -

Vid sidan facklan stod med itänd låga.

Då gick förbi af kyska nymfers lag

En liten tropp; den skönsta utan fråga




Tog upp från marken Amors heta brand,

Hvars makt var mot legioner hjertan pröfvad.

Så blef i sömnen af en jungfrus hand

Begärets gud sitt bästa värn beröfvad.




Hon släckte branden i en källas våg,

Och den blef het som eld ifrån den stunden,

Blef helsokälla, der man bada såg

Hjertsjuka män. I kärleks fjettrar bunden,
Kom jag ock dit, fann älskog värma vågor,

Men ingen våg, som släcker älskogs lågor.

Källor

Shakespeare, W. & Nyblom, C.R. (1871). William Shakspeares sonetter [Elektronisk resurs]. Upsala: W. Schultz.

 

Recension: 'Plutarch - Greek Lives: A New Translation by Robin Waterfield

[caption id="attachment_4225" align="alignleft" width="300"] Ruinerna efter Apollons tempel i Delfi. Här tjänstgjorde Plutarchos som präst. (Bild:Wikipedia)[/caption]

I denna recension återkommer jag till översättaren Robin Waterfield som jag tidigare recenserat här på bloggen. Han har översatt den grekiske historikern Plutarchos  (46-120 e.Kr) verk "Parallella liv" [Bioi paralleloi] till engelska. Utgåvan Plutarch-Greek Lives (2008) är återigen en fråga om urval bland de många porträtten av framstående personligheter i det antika Grekland. Den inledande introduktionen är exakt densamma som i Plutarch-Roman Lives. Den grekiska översättningen går igenom nio liv. Waterfields upplägg är att han först själv introducerar varje biografi med sin egen kommentar till texten. Denna kommentar är cirka tre sidor och presenterar den historisk-kritiska forskningen om både personen och texten. Den är inte kommentar till själva översättningen, men redogör för kontext och omständigheter som inte alla gånger blir tydliga i Plutarchos text. Jag kan förvarna den intresserade läsaren om att den innehåller namn du förmodligen aldrig hört talas om tidigare. Eller så blir det ett underbetyg till mig själv då jag endast kände igen tre personer när jag tittade i innehållsförteckningen, nämligen Perikles, Solon och Alexander den Store. I förordet skriver Waterfield hur Plutarchos verk alltid har varit tillgänglig genom tiderna och hur biografierna lästs och beundrats av Beethoven, Rosseau och Harry Truman. Idag är det väl knappast troligt att politiker läser de gamla antikens klassiker, om dagens politiker nu läser något överhuvudtaget som har med klassisk bildning att göra. Jag ska kortfattat kommentera namnen:

Lykurgus : ca. 800-700 f.Kr. Enligt den gamla traditionen var Lycurgus den person som skapade Spartas konstitution som innebar en kraftig militarisering tack vare en utsaga från det berömda oraklet i Delfi. Personer som Herodotus, Xenofon, Platon och Epitektus nämner Lycurgus i sina verk.

Solon : ca. 640-558 f.Kr. Solon var en atensk ämbetsman och politiker som är känd för sina många reformer som till sist banade väg för republiken. Han skrev även dikter och tänkespråk. Enligt Platons berömda dialog i Protagoras, där han hyllar Sparta, var Solon en av Greklands sju vise. Solon är känd för följande tänkespråk:

• Den som vill lära sig att befalla måste först ha lärt sig att lyda.


• Ingen dåre kan hålla tyst på en fest.


• Ingen man är lycklig. Han är, i bästa fall, tursam.


• Lär dig att lyda innan du får för dig att befalla.


• Medan jag växer lär jag mig något nytt varje dag.*


• När du ger goda råd försök att hjälpa, inte behaga, din vän.


• Poeter berättar många lögner.

Themistokles : ca. 524-459 f.Kr. Atensk politiker och general som var verksam under den Atenska demokratins tidigaste år. Som politiker var han populist och lyckades få den lägre klassens medborgare med sig vilket drev honom i opposition mot adeln. Som militär deltog han i det berömda slaget vid Marathon mot persernas försök till erövring. Under den andra persiska invasion såg han till att bygga upp den grekiska flottan. Han befallde också sjöstyrkorna vid slagen vid Artemesion och Sardis.

Kimon : ca. 510-450 f.Kr.var också en atensk politiker och general. Precis som Themistocles var han närvarande vid Marathon där grekerna segrade i striden mot perserna. Han närvarade även i slaget vid Salamis. Kimon utvisades av statsmannen Perikles.

Perikles : ca. 495 - 429 f:kr. är kanske det mest kända namnet i den atenska demokratins historia. Han var statsman och mycket känd för sin vältaliga retorik. Hans försvar av den atenska demokratins värden innebar att han ansåg att alla medborgare i Aten skulle aktivt delta i politiken. Under hans tid blev Aten den starkaste av de grekiska stadsstaterna och blomstrade kulturellt. Även Perikles själv var intresserad av kulturen och litteraturen. Militärt var Aten mycket starkt och bjöd det persiska imperiet hårt motstånd.

Nikias : ca. 470-413 f.Kr. Var en grekisk statsman och fältherre. Han uppnådde graden general och deltog i det Peleponnesiska kriget (431-404 f.Kr). Hans familj ska ha varit extremt rik, men under expeditionen till Syrakusa, Sicilien uppstod problem. Där tillfångatogs han och avrättades av dess befolkning. Han betalade, enligt Plutarchos, en staty av gudinnan Athena och ett tempel åt guden Dionysos. Dessa monument ska enligt Plutarchos fortfarande finnas synliga. Nikias stabiliserade Atens relation till Sparta, särskilt i slutet av det Peleponnesiska kriget.

Alkibiades : ca. 450-404 f.Kr. Ytterligare en i raden av kända statsmän i Athen. Kanske mer känd för sin extravaganta livsstil. Han fick dock problem när han försökte övertyga perserna att slå till mot Sparta. Istället blev det perserna som överraskade Alkibiades i badrummet och mördade honom efter han försökt dra kniv till sitt försvar.

Agesilaus : ca. 444-360 f.Kr. Kung av Sparta och militär.

Alexander : 356-323 f.Kr. Detta är förstås Alexander den Store, Αλέξανδρος ο Μέγας [Alexandros ho megas]. Den störste och mest framgångsrike fältherren och regenten genom hela mänsklighetens historia? Mannen som sökte sig till världens ände och erövrade emperier som det Persiska riket (Issos, 333 f.Kr; Gaugamela 331 f.Kr.), Egypten och flera platser i dagens Indien. Alexander den Store grundade även flera städer, däribland Alexandria i Egypten. Hans erövringar gav själv upphov till en historisk epok, hellenismen. Genom hellenismen uppstod en slags internationell [Främre Orienten] beundran inför allt som hade med grekisk kultur att göra. Inklusive litteratur och språk.

Källor:

Wikipedia [De svenska och engelska versionerna.]

Recension: 'The Lagoon : How Aristotele invented Science' (2014)

I denna recension presenterar jag ett ganska spretigt porträtt av en av den västerländska idétraditionens mest framstående filosofer, nämligen Aristoteles. Boken The Lagoon: How Aristotele invented Science är läsvärd för den vetgirige som intresserar sig för naturalhistoria och arternas uppkomst, enligt den grekiska världsbildens uppfattning. Visst, Aristoteles hade även en stor betydelse för den arabiska världen under islams gyllene epok och vi får inte glömma att det var framstående muslimska översättare som först lät översätta de grekiska filosoferna och gjorde texterna brukbara även för västerlandet.

Denna bok är dock skriven och tänkt ur ett västerländskt perspektiv och presenterar dessutom det grekiska tänkandet överlag för den tidsperiod under vilken Aristoteles var verksam. Den är främst att betrakta som ett bidrag till den naturalhistoriska vetenskapen, men samtidigt som han lägger ut Aristoteles påståenden blandar författaren detta med eget tyckande som blir jobbigt i längden. Bitvis är boken pladdrig. Det är bra att Aristoteles felaktigheter i fråga om biologin pekas ut i citerade textpartier, men fortsättningen blir gärna högtravande löst prat som jag som läsare klarar mig utan. Jag tycker också han brister när han vill förklara världsbilden under den tidsperiod Aristoteles levde i.

Historiska bakgrunden till exempelvis försokratierna och deras syn på världen, oftast i direkt motsats och kanske mer vetenskapligt orienterad än t ex Platon går här till sist om intet. Biologen och författaren Armand Leroi går dessutom gärna ut på djupt vatten och det förekommer ibland ointressanta paralleller kring andra ämnen och då inom humaniora, som t ex vad den eller den författaren diktat och tänkt.

Dessutom är boken bitvis skriven i jag-form och författaren berättar vad han gör på sina resor till Aristoteles lagun. Det greppet kanske går hem hos en yngre läsargenerationer, men de flesta av oss kanske redan vett att Aristoteles satte sina egna tankar högre än vetenskaplig empiri. Som litterärt stilgrepp i en bok som presenterar facklitteratur blir det bara jobbigt.

Bokens förtjänst är att den kan hjälpa en ovan läsare till att få en överskådlig blick, som inte mött Aristoteles tankar om biologin att vilja söka vidare efter mer fakta. Det är dock en bok om zoologins historia och hur Aristoteles valde att förhålla sig till den. Jag tycker storheten hos honom ligger i förmågan att vilja förstå naturen genom att klassificera och katalogisera olika djurarter. Ön den spännande lagunen återfinns och där filosofen gjorde sina mest intressanta upptäckter kring naturläran, låg belägen på Lesbos. Han bodde under en period på ön.

 

Recension: Stefan Zweigs 'Världen av igår - En europés minnen' (2011)och om de nationalsocialistiska bokbålen i Nazityskland 1933

I. Om Stefan Zweig och Världen av igår

Nu har pocketversionen av Stefan Zweigs memoarer givits ut i svensk översättning. Stefan Zweig (1881-1942) var en österrikisk författare som skrev romaner, dikter och skådespel; men han ägnade sig även åt historiskt forskningsarbete och biografier. Zweig etablerade sig som författare i Wien under 1920-talet och blev ett känt namn. Under hela sitt författarliv var han mycket produktiv. Några av hans mest kända verk är:

• Amok: noveller om den stora lidelsen (1933)


• Marie Antoinette: en olycklig drottnings historia (1933)


• Maria Stuart (1935)


• Erasmus av Rotterdam (1935)


• Den outgrundliga hemligheten: romantiska och andra berättelser (1935)

Världen av igår skrevs mellan 1939-1941 och författades i landsflykt. Efter Hitlers tvångsanslutning (Anschluss) av Österrike till Nazityskland tvingades Zweig fly landet tillsammans med sin hustru Lotte. Hans böcker som tidigare varit populära i flera länder förbjöds i Tyskland och Österrike. Längre ned i detta inlägg skriver jag om de bokbål som nationalsocialisterna höll i flera tyska och österrikiska städer under 1930-talet. Jag förklarar också varför nationalsocialisterna valde att bränna upp just Stefan Zweigs litteratur - och flera andra författares böcker.

Paret bodde en tid i London och Bath, men när Nazityskland började avancera militärt 1939 upplevdes inte längre England som tryggt och de flyttade till New York där paret bodde som gäster via Yale University. Till sist gick emigrationen till Brasilien där de några år senare begick kollektiv självmord i en tysk koloni belägen utanför Rio de Janeiro. I sitt självmordsbrev skrev Zweig att han inte längre hade någon kraft att börja om ett nytt liv, i ett nytt land. Såhär i efterhand kan det tyckas märkligt att de inte orkade med att vänta ut kriget när de till och med lyckats fly till en annan världsdel. Men man måste se situationen som den faktiskt var, en traumatiserad människa orkar i längden inte hur mycket som helst och vi reagerar alla olika i ett katastrofläge. Man ska inte heller glömma bort att efter kriget blev flera sydamerikanska länder hemvist för naziförbrytare som försökte hålla sig undan rättvisan. Flera sydamerikanska länder  tog öppet emot de nazistiska förbrytarna och massmördare som Josef Mengele kunde leva klart sina liv utan att någonsin få sina brott mot mänskligheten konfronterade i domstol!

Memoarerna beskriver den stora undergången och en hel kulturs fall i samband med de båda världskrigen, inflationen, den förlorade tryggheten, nazismens brutalisering och nationalsocialismens intåg. Zweig lyckas beskriva den politiska situationen, men det finns även kulturminnen av Freud, poeten Rainer Maria Rilke och flera andra kända tyskspråkiga kulturpersonligheter. Boken inleds med ett citat ur Shakespeares Cymbeline "Vi möter tiden så som den söker oss". I förordet kan man läsa:

Mot min vilja har jag blivit vittne till förnuftets nederlag och brutalitetens vildaste triumf i historisk tid.

Han börjar med att beskriva sin barndom i Wien som vid hans födelse var den habsburgska monarkin som han beskriver som "hopplöst bortsopad". Det är en pessimistisk och sorglig skildring. Samtidigt sann och överväldigande. Människan tycks aldrig lära sig något av historien och allting upprepas.Boken är översatt av Hugo Hultenberg och reviderad av Anna Bengtson.

II. Vad var de nazistiska bokbålen och varför brändes Stefan Zweigs böcker?

Den 6 april 1933 gav den Tyska studentkåren, som var under uppsikt av Nationalsocialistiska tyska studentförbundet, order om en nationell uppslutning kring rensning av "otysk" litteratur. Det är inte troligt att ölkällarkillarna själva läste särskilt mycket litteratur överhuvudtaget så det blev en bibliotekarie och nazist vid namn Wolfgang Herrmann som först skapade en lista med böcker som skulle brännas.


Bokbålen arrangerades sedan med hjälp av studentföreningarna runtom i landet. Den 8 april satte studenterna igång förberedelserna med att spika upp 12 stycken teser (Zwölf Thesen wider den undeutschen Geist, April 14, 1933) som uppmanade till aktion för ett renat språk och renad kultur. Den 6 maj 1933 satte studenterna fart mot Magnus Hirschfelds forskningsinstitut i Berlin. Där plundrade studenterna bibliotekets böcker och institutets arkiv. Den 10 maj gick studenterna med bibliotekets böcker till Opernplatz. Allting utfördes ceremoniellt kring fackeltåg och 40.000 människor hade samlats för att se bokbålet och lyssna på Goebbels, professorernas och studenternas tal. Josef Goebbels talade till studenterna i Berlin och förklarade att det nu skulle bli slut på judisk intellektualism. Även litteratur av Albert Einstein brändes upp. Herrmann föll dock senare i onåd hos Hitler, men arbetet med att förbjuda böcker fortsatte utan bibliotekariens hjälp och i slutet av 1934 var Propagandaministeriet uppe i ca 5000 titlar. Herrmann skrev även en manual  (Die Bücherei) för hur judisk litteratur och litteratur av andra 'förrädare' skulle identifieras och den skickades ut till biblioteken 1935.  Musik, sånger och besvärjelser förekom medan Hirschfeldsinstitutets samlingar brann upp. 20,000 böcker och tidningar samt 5000 bilder slukades av lågorna. Studenternas heta önskan var att alla universitetsstäder skulle ha bålen på samma datum, men det var omöjligt på grund av regn. Därför upprepades aktionen i trettiofyra studentstäder den 21 juni (midsommar). Det var inte bara sexologernas böcker som brann, även psykoanalysen och Freuds böcker var av nazisterna hatade verk. Böcker av politiska motståndare som kommunister (Marx och Lenin), pacisfister (Bertha von Suttner) eldades upp. Böcker av judiska författare: Zweig, Kafka m.fl men även utländska som t ex Ernst Hemingway. Även den genuint tyske poeten Heinrich Heine brändes upp. Det var Heine som skrev raderna "Dort, wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen". Hans ord fick en profetisk uppfyllelse trots att han levde och dog hundra år före nazismen.

I flera tyska städer finns idag minnesplakat uppsatta vid platser som anordnade dessa bokbål.

Källor

• https://en.wikipedia.org/wiki/Nazi_book_burnings


• http://www.library.arizona.edu/images/burnedbooks/

Recension: 'Rummet, Virveln och den döda flickan' (2009)

Rummet, Virveln och den döda flickan: Edgar Allan Poe i urval, översättning och med inledning av Paul Soares (1999) är en boktitel ur Vertigoserien och innehåller tolv titlar av den amerikanske deckar- och skräckförfattaren Edgar Allan Poe (1809-1849). Boktiteln är namnet på den inledande essän som presenterar Poes texter och översättningen av Paul Soares. Om Soares tidigare vedermödor med andra oinspirerande översättningsuppdrag kan ni läsa om på Vertigomannens blogg. Det är ett märkligt och fascinerande urval som Soares valt att arbeta med. Jag är övertygad om att läsningen av dessa texter väcker upp en fortsatt läslust även hos den mest kräsne.

Svenska översättningar av Edgar Allan Poe

Det är förstås bra att få möta Poe i nya svenska översättningar. Bara för några år sen kom ett till nytryck av hans berättelser ut i flera band. Hans poesi tycker jag ännu är relativt ointroducerad för en bredare svensk publik och gör sig kanske bäst oöversatt. Många läsare har säkert mött Poes litteratur i bokslukaråldern. Anna Pyk gjorde 1981 en översättning av Tales of Mystery and Imagination publicerad av Niloe förlag under titeln Sällsamma berättelser. Den har även en del fina illustrationer av Arthur Rackham.

I Soares version utmärker sig det poetiska draget i Poes berättelser. Han skriver även i inledningen att Poe främst såg sig som en poet. Soares urval baserar sig även på den iakttagelsen. Jag tycker nog allra bäst om Berenicë i denna utgåva. Dessutom min favorit bland Poes berättelser. Soares fångar in både känslan och rytmen i språket som visst kan att mäta sig med det engelska originalet. Berenicë är en underbar berättelse i den rätta gotiska skräckandan! Passar sig utmärkt för läsning under höstblåsig novemberkväll. En engelsk översättning från 1835 finns publicerad här.

För en skön lyssnarupplevelse av novellen i original hör Dr. John läsa upp den här. Flera bilder till Poes berättelser utförda av illustratören Arthur Rackman går lätt att finna genom ett vanligt bildsök på google eller på Pinterest och Tumblr.

Vertigoseriens utgåva

1. Eleonora


2. Avtalat möte


3. Handskrift funnen i en flaska


4. En nedfärd i Malströmmen


5. Ligeia


6. Feens ö


7. Mannen i mängden


8. Maskeradbalen


9. Berenicë


10. Samtalet mellan Monos och Una


11. Det ovala porträttet


12. Den avlånga lådan

Kvinnan som litterärt objekt i Poes texter

I detta inlägg tänkte jag även nämna något om kvinnan som litterärt objekt i några av de ovanstående berättelserna, nämligen följande: Eleonora, Ligeia, Berenicë, Det ovala porträttet. Dessa berättelser fångar in ett återkommande litterärt tema hos Poe. Som litterär figur och som objekt i sig symboliserar kvinnan i Poes noveller oftast döden. Camille Paglia (University of Philadelphia) har delvis sammanställt och redogjort för detta litterära tema i Sexual Personae: Art and decadence from Nefertiti to Emily Dickinson (1990). I essän "American Decadents: Poe, Hawthorne, Melville" vill Paglia inte kalla Poe för en författare inom den gotiska traditionen. Han har desto mer gemensamt med romantikerna eftersom han starkt identifierar sig med sin berättare (Paglia 1990, s. 573). Poes kvinnor blir aldrig 'sexiga' i ordets traditionellt heterosexuella, eller 'normativa' sammanhang. Paglia hänvisar till Joris-Karl Huysmans estetiska novell À rebours (1884) som beskriver Poes kvinnor som "unsexed" medan Paglia själv tolkar dem som hermafroditiska gudomligheter med många ansikten (ibid.). Paglia tillåter den freudianska associationen i tolkningen av tema, bilder och symboler flöda fritt i studiet av Poes berättelser. Hos Poe kan kvinnan endast betraktas som ett sexobjekt som död (Paglia 1990, s.575). Poes berättelser är samtidigt fyllda av kvinnor som återvänder från döden i form av det farliga, vampyrliknande och övernaturliga. Sexualiteten i Poes berättelser följer ändå strikta regler. Enligt hennes utläggning är det den kristna puritanismen som spökar hos författaren. (Paglia 1990, s. 573) :

The sexual laws of Poe's world are so strict that a normal, feminine woman cannot survive in it.

Det är inte enbart Paglia som gjort efterforskningar i ämnet. Mycket av hennes tankegångar kan återfinnas i boken Love and Death in the American Novel (1966). Den som närmare vill studera det litterära motivet kan läsa Leonard Engels  "Obsession, Madness, and Enclosure in Poe's 'Ligeia' and 'Morella'." College Literature 9.2 (1982): 140-46. Även Aspasia Stephanou "Lovely Apparitions and Spiritualized Corpses: Consumption, Medical Discourse, and Edgar Allan Poe’s Female Vampire.", The Edgar Allan Poe Review 14.1 (2013): 36-54., kan vara av intresse. Poe själv skriver i sin essä "The Philosophy of Composition" som handlar om hans syn på skrivandet och hur sammanställningen av en litterär text bör se ut. I denna essä återfinns orden:

The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world.

Mycket av texten i essän "The Philosophy of Composition" handlar om Poes eget sätt att framställa t ex poesi och en viss del handlar om hur han författade dikten The raven och vilka litterära principer som varit styrande. Hur man får fram en önskad reaktion på en skriven text. Hur man bör använda sig av effekter i den skrivna texten är frågor som han försöker besvara.

Källor

Paglia, C. (1990). Sexual personae. New Haven: Yale University Press.

Poe, E. A., & Quinn, P. F. (1984). Poetry and tales. New York, N.Y: Literary Classics of the U.S.

Poe, E. A., & Soares, P. (1999). Rummet, virveln och den döda flickan. Stockholm: Vertigo.

Poe, E. A (1846). The Philosophy of Composition. Graham’s Magazine, vol. XXVIII, no. 4, April 1846, 28:163-167

Om historikern Plutarchos och hans verk 'Parallella liv' samt enrecension av Waterfields utgåva 'Roman Lives' (2008)

Hej på er! Innan jag släpper detta inlägg vill jag skriva in ett tack till alla nya och gamla läsare/följare av bloggen.

I detta inlägg tänkte jag presentera historikern och filosofen Plutarchos lite närmare. Han levde under det första århundradet när en ny religion, kristendomen, höll på att ersätta de gamla gudarnas religioner och myter. Först vill jag säga, att webben idag är att betrakta som en enorm kunskapsbank att söka information i och så även böcker! Det finns många klassiker från antikens värld som numera finns tillgängliga gratis och kan laddas hem utan att intrång görs på någons upphovsrätt. Detta gäller förstås inte samtida historiker som gör nyöversättningar av gamla verk. Ibland behöver vi fräscha upp klassikerna och de har förstås rätt att ta betalt för sitt arbete. Jag rekommenderar därför Robin Waterfields översättning: Plutarch Roman Lives (Oxford World's Classics). Den är även känd under titeln "Parallella liv". Jag avslutar inlägget med att presentera Waterfields översättning.

Vem var Plutarchos?

Plutarchos bar en historiker och filosof som var verksam under första århundrandet. Han föddes 46 i Chaeronea, Grekland som inte låg långt bort från Delfi. Han växte upp i en familj från det övre samhällsskiktet som hade lokala politiska kopplingar i samhället. Fadern hade också ett stort intresse för filosofi och han förekommer ofta i Plutarchos skrifter. Han fick en gedigen utbildning och skickades till Aten för att studera. Skolorna i Aten var under denna tid stark influerade av stoicismen och platonismen även om den sistnämnda var den dominerande filosofiska traditionen. Även influenser från de mytiska, religiösa mysteriekulterna förekom. Plutarchos skrev om Osiris-kulten som kom till Grekland från Egypten.

Plutarchos lärde sig latinet under sina många resor till Rom där han även utvecklade en relation till de styrande genom sin kontakt med många inflytelserika familjer. Tillsist fick han även romerskt medborgarskap och hans latinska namn var Lucius Mestrius Plutarchus. Han tilldelades så småningom ett romerskt ämbete som gjorde honom inflytelserik när han återvände till sin hemstad Chaironeia. Han blev en slags ambassadör. Han var också präst vid den stora helgedomen i Delfi och var intresserad av mysteriekult vilket även märks av i hans texter.

Plutarchos hade även en privatakademi i hemstaden dit även kvinnor hade tillträde! Detta var mycket ovanligt för att inte säga ett enormt undantag i en tid där kvinnan inte hade några särskilda rättigheter! Tänk även på att den kristne Paulus också uttryckte i sina brev att kvinnan inte skulle ha tillträde att undervisa. Plutarchos ansåg att flickor skulle ges samma utbildning som pojkar för att äktenskapet på så sätt skulle bli lyckligare ifråga om ekonomi och reproduktion! I essäsamlingen Moralia finns titeln Om modiga kvinnor (De Mulierum Virtutibus). I inledningen nämner han även Sapfo! I denna essä tar Plutarchos upp, om än mycket kortfattat, de trojanska kvinnornas mod och ger flera andra historiska exempel. Han skriver även om keltiska, persiska och etruskiska kvinnor. Det är väl i det närmaste onödigt att påpeka att fransosen Montaigne ett par århundraden senare kände stor beundran inför Plutarchos och även Shakespeare hade hans Caesarbiografi framför sig när han författade sitt drama om den store kejsaren av Rom.

Plutarchos skrifter har haft en enorm påverkan på den västerländska kulturen och idétraditionen under flera århundraden. Hans texter ger oss mycket information om grekisk- och romersk kultur som Plutarchos levde i. Han har bidragit till den filosofiska inriktning som kallas för platonismen, som dominerade det filosofiska tänkandet under hans egen livstid. Han gjorde själv mycket för att introducera Aristoteles filosofi, främst logiken och i etiken i platonismen. Han har också en psykologisk blick på sin egen samtid vilket gör att vi fortfarande uppskattar honom och kan ta till oss hans texter idag.

Texterna Parallella liv och Moralia

Plutarchos skrifter är fördelade i två större samlingar, nämligen Parallella liv och Moralia. Båda är mycket omfattande till innehållet som ger läsaren stor insikt i livet under 100 e.Kr. Båda texterna är skrivna på grekiska, men tyvärr har inte några helt fullständiga upplagor överlevt historiens gång. Han levde under en relativt stillsam period i romarrikets historia och hans texter var också kända under hans egen samtid. Kanske möjliggjorde det stabila omvärldsläget att han kunde författa såpass mycket? Vi vet att han skrev regelbundet på biografierna redan under kejsar Trajanus tidigaste regeringstid och fortsatte med projektet fram till sin död mellan 120-125 f.Kr.

Plutarchos text "Parallella liv" är en samling om 50 biografier, levnadsskildringar över kända historiska personligheter från Grekland och Romarriket. Idag finns 46 av dem kvar. Den kallas för "Parallella liv" eftersom böckerna ursprungligen är arrangerade i en parallell ordning där en grekisk personlighet presenteras före en romersk personlighet. Någon annan förklaring till titeln går inte att finna. Moralia är en samling essäer där Plutarchos tydligtvill uppmana sin läsare att själv tänka mer filosofiskt kring sitt eget liv, sin samtid och framförallt egna karaktärsdrag. Religionen ges förstås en stor plats i detta och läsaren ska betänka gudarnas makt i tillvaron och det kommande livet efter döden.

Robin Waterfields utgåva Roman Lives : A selection of eight Roman Lives (2008)

I denna utgåva har Waterfield samlat ihop åtta romerska biografier ur Plutarkos "Parallella Liv". Inledningen är på ca 30 sidor och går igenom översättarens kommentar, urvalet, kronologin och kartor. Efter de åtta levnadsskildringarna följer kortfattad info om romerska mynt och mått, särskilda ord och terminologi, en förklaring av romerska familjenamn, den långa notapparaten till levnadsskildringarna (ca. 100 sidor), ett index över litteratur och källor som Plutarchos själv nyttjade. Bokversionen avslutas med ett omfattande namnindex. Textsamlingen kan tyckas övermäktig och tradig för någon som inte är van att läsa feta klassiker på engelska, men boken är ändå värd en chans för någon som vill uppleva en antik klassiker och den antika världen i en så kallad originaltext!

Jag gillar Waterfields upplägg. Varje levnadsskildring introduceras med en längre kommentar om ca tre sidor med hänvisning till modern forskning. På många sätt är Waterfields utgåva mer vetenskapligt orienterad än t ex Lagerström som också har översatt fem biografier av Plutarchos, men till svenska.

Cato den äldre: 239-149 f.Kr.  Cato d.ä var en romersk statsman, senator och författare. Cato d.ä är mycket berömd för sina tal och sin retorik. I senaten avslutade han alltid sina tal med meningen: Ceterum/Praeterea censeo Carthaginem esse delendam "För övrigt anser jag att Karthago måste förstöras". Hans önskan gick i uppfyllelse år 149 f.Kr då Rom startade det tredje puniska kriget mot Karthago. Hela Karthago slogs sönder, man strödde salt i dess åkrar och befolkningen såldes som slavar.

Aemilius Paullus:  229 - 160 f.Kr, romersk fältherre

Tiberius och Gajus Gracchus - Bröderna Gracchus var två tribunaler som levde i slutet av 100-talet f. Kr. Deras största bedrift var en reform som gick ut på att fördela aristokratins egendomar ute på landsbygden så den även kom krigsveteraner och fattigare folk till nytta. De mördades av motståndare till reformen.

Marius: 157-86 f.Kr var en romersk fältherre och statsman.

Sulla: 138-78 f.Kr var en romersk fältherre och statsman. Under en tid var han även diktator som intog Rom vid två tillfällen och fördubblade under den tiden senatorernas makt.

Pompejus: 106-48 f.Kr var en romersk fältherre och statsman. Mördad.

Caesar: 100-44 f.Kr. Kejsare och förmodligen den mest kände av dem.  

Antonius: 83-30 f.Kr. Romersk fältherre, död genom suicid.

Nyfiken på Plutarchos på svenska?

Här är några titlar som jag funnit för dig som är intresserad av svenska översättningar av Plutarchos texter:









Källor:

Bill Thayers webbsida innehåller tusentals verk av antikens författare och här kan man läsa flera intressanta författare i engelsk översättning. Dessa bygger i sin tur på översättningar publicerade 1931 i Loebs Classical Library. Här finns mycket kul läsning för den som inte vill lägga pengar på nytryck!

Recension: 'Kejsarhistorier - Historia Augusta översättning från latinet, med inledning och kommentarer av Ingemar Lagerström' (2005)

I lördags gjorde jag ett bokfynd när jag var ute på loppis. Jag fann nämligen ett oläst och tillsynes nytt exemplar av Ingemar Lagerströms Kejsarhistorier, även känd som Historia Augusta. Ja, den var väl lite dammig och verkade ha stått osåld ett tag, men det var bara att blåsa bort dammet. Lagerström översätter som bekant från latin och grekiska. Vart och vartannat år utkommer Lagerström med nya klassiker översatta till svenska. Han har även översatt Suetonius Kejsarbiografier (2001). Detta är första gången ett urval ur Historia Augusta presenteras på svenska, men tyvärr verkar boken numera helt slutsåld i nätbokhandlarna.

Kejsarhistorier består av en samling biografier, eller levnadsskildringar över romerska kejsare vilka styrde det romerska imperiet mellan 76-222 e.Kr. Den är att betrakta som en fristående samling och en möjlig fortsättning på Suetonius bok Kejsarnas liv. Suetonius kejsarbiografi slutar med Domitianus död ca 96 e.Kr och Historia Augusta börjar med Hadrianus. Lagerström har översatt även Suetonius verk, men jag valde att recensera Catharine Edwards utgåva och översättning till engelska av Suetonius i ett tidigare inlägg här.

Om Lagerströms utgåva

Hos Suetonius är den sist beskrivna kejsaren Domitianus. Till tema och innehåll är stilen och upplägget i Historia Augusta mycket lik Suetonius och flera av författarna till Historia Augusta har troligen haft Suetonius som inspirationskälla. I denna svenska utgåva är det fråga om urval. Lagerström har inte översatt samtliga manuskript och utgåvor som finns av Historia Augusta. Det är helt omöjligt att publicera allting ur den utan att göra olika överväganden som tar hänsyn till omfång och vad som kan kallas för ett representativt urval. Boken har en relativt kort inledning på ca trettio sidor där Lagerström först kommenterar sin översättning och introducerar Kejsarhistorier. En historisk översikt med årtal finns med och kan vara behjälplig för läsaren. Hit tillkommer en redogörelse för verkets tillkomst och plats i historien. Läsaren får veta att Historia Augusta innehåller 30 biografier med start från Hadrianus och avslutas med Carinus och Numerianus år 284. Verket tros ha skrivits av sex författare, men det är ändå besvärligt att fastställa säker tidpunkt för tillkomst av vissa texter. De har inte heller varit speciellt organiserade i arbetet. Läsaren utlovas mycket och den eller den författaren kan skriva att det kommer fler biografier över den eller den kejsaren, trots att forskningen idag aldrig hör talas om just de texterna. Märkligt är även att det saknas biografier över t ex Nerva och Trajanus. Dessa var i successionen efter den mördade Domitianus. Lagerström väljer att kommentera deras liv kortfattat i inledningen.

Ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv har Historia Augusta aldrig klassats som "finare litteratur". Som jag nämnde tidigare liknar den i upplägg och still sin föregångare Suetonius. Lagerström menar i sin inledning att det är denna charm hos verket som fängslar läsaren på samma sätt som vid läsning av Suetonius. Trots sina starka överdrifter i levnadsskildringarna har boken okritiskt betraktats som ett historiskt verk av många författare under historiens gång. Åtminstone sedan 500 e.Kr. Texterna i Historia Augusta tros ha tillkommit mellan 200-300 e.Kr., men de tidigaste manuskripten som överlevt är från 900-talet. Detta manuskript har titeln: Vitae Diversorum Principum et Tyrannorum a Divo Hadriano usque ad Numerianum Diversis compositae. Brittiske 1700-talshistorikern Edward Gibbons har tagit med den som källa i sina verk om romarriket. Kanske är det tack vare Gibbons som verkets ryktbarhet överlevde till modern tid. Författaren Marguerite Yourcenar utgick från Kejsarbiografier när hon skrev sin fiktiva roman Hadrianus minnen (1951).

Förutom översättningen kommenterar Lagerström fortlöpande i texten och dessa kommentarer är arrangerade och placerade i slutet av boken. I inledningen förklaras även skillnaden mellan kejsardynastier, revolutionskejsare, adoptivkejsare och soldatkejsare. Till adoptivkejsarna hör: Nerva (96-98), Trajanus (98-117), Hadrianus (117-138), Antonius Pius (138-161), Marcus Aurelius, samt Verus som under en period var medkejsare till den sistnämnde. Det var också Marcus Aurelius (161-180) som bröt adoptivtraditionen och installerade Commodus (180-192) som arvkejsare. Den som är bekant med upplägget och stilen hos Suetonius vet att det inte bara är statsskick, politik och militära kampanjer som utläggs. En stor del ägnas åt att beskriva enskilda kejsares personlighet och vanor. Så befäster även Historia Augusta bilden av Marcus Aurelius som "filosofkejsaren" och nämner hans intresse för filosofin sedan barnsben och hur intresset för dessa frågor uppslukade honom i vuxen ålder. Historia Augusta tecknar ett sympatiskt porträtt av honom till skillnad från Heliogabalus som ter sig mycket obehaglig och extrem under sina få månader vid makten. Även Hadrianus tecknas relativt sympatiskt och beskrivs som en boklig man som kunde minnas flera stycken ur böcker utantill. Men biografierna ger också en inblick i statsskicket, antikens människosyn och de hemskheter som faktiskt tolererades och aktivt utövades av Rom. Till skillnad från Suetonius är Historia Augusta inte måttlig ifråga om det extrema. Det är mycket fokus på det blodiga i kejsarnas livsgärning. Sammanfattningsvis vill jag ändå konstatera att Historia Augusta till svensk översättning är en kulturgärning trots att den inte är att betrakta såsom en särskilt tillförlitlig historisk källa. Den är till sist ett känt antikt dokument som förtjänas en läsare även idag. Lagerström har därför gjort en utmärkt insats och det är bara att hoppas på fler antika alster i svensk språkdräkt framöver!

Den latinska inledningen till Heliogabalus

Såhär lyder den första versen i livsskildringen över kejsar Heliogabalus, enligt David Magies utgåva:

Vitam Heliogabali Antonini, qui Varius etiam dictus est, numquam in litteras misissem, ne quis fuisse Romanorum principem sciret, nisi ante Caligulas et Nerones et Vitellios hoc idem habuisset imperium. 

Lagerströms översättning av ovanstående vers lyder:

Över Heliogabalus Antonius, som även kallades Verus, skulle jag aldrig ha skrivit en biografi, för att på så sätt låta denne romarnas härskare förbli okänd om inte redan en Caligula, en Nero och en Vitellius innehaft kejsartronen.

Kejsarporträtten i Historia Augusta enligt Lagerströms utgåva

Som jag nämnde innehåller den svenska utgåvan endast ett urval och jag listar här de kejsarporträtt som översatts och kommenterats av Lagerström (2005):

Hadrianus

Aelius

Antonius Pius

Marcus Aurelius

Verus

Avidius Cassius

Commodus Antonius

Pertinax

Didius Julianus

Severus

Pescennius Niger

Clodius Albinus

Caracalla

Geta

Macrinus

Diadumenus

Heliogabalus

Lagerströms utgåva avslutas med en ordlista, stamtavlor, kartor och register.


Källor

Lagerström, I. (2005). Kejsarhistorier. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Suetonius, ., & Edwards, C. (2008). Lives of the Caesars. Oxford: Oxford University Press.