'Men du tjatar alltid om att Charaxos har kommit' : Om Sapfos återfunna Brödrapoem

I detta inlägg skriver jag om Brödrapoemet eller Brödrasången av Sapfo som återfanns 2014 hos en privat samlare av papyrusfragment. Det fanns ytterligare ett nytt ofullständigt poem Kyprispoemet som inte tas upp i detta inlägg. Fyndet skapade tidningsrubriker över hela världen och forskning har nu fastställt att poemet är Sapfos. Efter introduktionen kommer min blygsamma översättning av den till svenska. Det är en tolkning där jag tagit mig stora friheter, men jag hoppas ändå kunna förmedla något av vad jag tror Sapfo försöker uttrycka. Den översattes till svenska första gången 2014 i tidningen Sydsvenskan (2014.01.29) men jag utgår istället från Obbinks & Ferraris bearbetningar av den antika texten. Jag avslutar med ett par boktips om Sapfo på svenska.


Sapfos lyrik och upptäckten av papyruset

Sapfo (c. 630-570) skrev förmodligen omkring 10,000 rader poesi, men dag återstår bara 650 rader av dessa. Hon är mest känd för att ha komponerat till lyra, men enligt den gamla grekiska biografin Suda, som innehåller beskrivningar av antikens personligheter skrev hon även epigram, elegier och jamber. Omkring 100 f.Kr sammanställdes i Alexandria den första utgåvan av hennes lyrik. Denna utgåva bestod av åtminstone åtta böcker uppdelade enligt versmåttet meter. Vad som hände med dem är osäkert. Kanske slukades samlingen av lågorna när det berömda biblioteket i Alexandria brann upp.  Förmodligen är de nu alla förstörda av tiden och trots Sapfo hyllades under hela antiken och trots hon var mycket känd de första århundradena efter vår kristna tideräkning så glömdes hennes poesi bort. Platon hade kallat henne för den tionde musan, ett enormt erkännande som inte skyddade hennes litterära kvarlåtenskap genom historiens gång. Orsaken till detta sägs även vara den aeoliska dialekt Sapfo diktade på och akademierna i Bysans började så småningom att utesluta Sapfo ur undervisningen. I sammanhanget bör icke förglömmas att Sapfo utarbetat ett eget versmått, det sapfiska. Under denna tid, dvs 600 talet f.Kr  genomgår lyriken någonting nytt eftersom det individualistiska perspektivet i dikten bryter fram. Kanske är Sapfo den främsta representanten för detta nya synsätt med det individualistiska och känslosamma i tilltalet. Hon är också en av de främsta kärleksdiktarna och även om vi inte idag kan veta allt om hennes liv kan vi känna något av hennes tankar i de fragment hon efterlämnat.


Fyndet...

Papyruset tillhör en privat samlare som kontaktade Professor Dirk Obbink (Oxford University) för att få papyruset utvärderat eftersom den innehåller en antik grekisk text. Samlaren hade köpt det på Christie's auktion i London 2011 och visste ingenting om dess ursprung. Detta gav upphov till en rad spekulationer om dess äkthet. Kom det från Egyptens svarta marknad över antikviteter? Det fanns en förfalskningsskandal inte långt tillbaka i tiden. Tidningarna hade skrivit om ett fynd, Jesu hustrus evangelium som relativt omgående klassades som en förfalskning. Ingen i forskarvärlden ville vara med om något dylikt igen, men Obbink insåg genast papyrusets värde. Obbink skriver i "Provenance, Autencitity, and the Text of the New Sappho Papyrus"(2015) att avgörandet som bevisade att det verkligen är Sapfo hör samman med textens meter, dialekt, poetiska språk samt namnen på bröderna Charaxos och Larichos. När jag läst om att papyruset legat flera år hos en samlare och förmodligen samlat damm där undrar jag hur mycket mer av antikens papyrus och manuskript finns oupptäckta i privata samlingar världen över och som väntar på sin upptäckt? Ett viktigt fynd i modern tid angånde papyrusfragment av Sapfo var 1897 när arkeologerna Bernhard Grenfell och Arthur Hunt befann sig vid Oxhyrhynchos oas i Egypten. Platsen var ett likna vid en enorm sopstation för papyrusfragment. Det kommer fortfarande ta flera årtionden att gå igenom den enorma mängd av papyrus som fyndet i Oxhyrhynchos består av.

Diktens innehåll och sociala kontext

I dikten talar Sapfo själv och det är förmodligen hennes mamma som lyssnar. Forskarna är inte riktigt överens om vem som är föremål för tilltalet, men jag tolkar det som om det är mamman. Sapfo nämner sin äldre bror Charaxos som är ute på havet med sitt skepp för att bedriva handel. Kvinnorna är lämnade ensamma på ön utan någon (myndig) manlig anförvant. Den 'aristokratiska' familjens överhuvud var oftast en man och så även i Sapfos familj. I detta fall den äldre brodern Charaxos troligen på väg till Lesbos efter ha bedrivit handel med vin i Egypten. I familjen finns också en yngre bror, Larichus. Även den yngre brodern nämns i dikten och han är vid detta tillfälle omyndig. Dikten avslutas med Sapfos önskan om att Larichus snart ska bli en myndig man. Temat poemet förmedlar är en innerlig önskan om manligt beskydd och man undrar om det hänt något särskilt på Lesbos eller om Charaxos bara är fördröjd. Kanske har han hunnit hälsa på sin egyptiska älskarinna, en affär som Sapfo förebrår honom för i ett annat poem. Den hamnar i kategorin 'hemvändardikter' som var vanliga under denna tiden. Det har också föreslagits att Sapfo inspirerats av de homeriska myterna i eposet Odysséen. Charaxos skulle då kunna representera Odysseus, Larichos sonen Telemachus och Sapfo hustrun Penelope. Sapfo övertygar lyssnaren att det ligger i gudarnas händer om Charaxos ska komma tillbaka och det enda hon (Sapfo) behöver göra är att gå iväg och be många böner till Hera om att han ska återvända med sin last oskadad. Det finns tydliga religiösa referenser till både Hera, Zeus och en hjälpare [daimon] som Zeus skickar ut till att hjälpa dem han vill lyckönska. Detta är inte den enda dikten där Sapfo sjunger om sin äldre broder Charaxos då oberoende historiska känner till namnen på flera släktingar i Sapfos familj.

Dirk Obbink har redogjort för både papyruset och dikten i artikeln "Two New Poems by Sappho", publicerad i Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphic 198 (2014) 32-49. Ytterligare en artikel som behandlar diktens innehåll är Franco Ferraris "Sappho and her Brothers, and other Passages from The First Book", publicerad i Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphic 192 (2014) pp. 1-19.

Poemet till svenska

[...] Men du tjatar alltid om att Charaxos har kommit,

med sitt fullastade skepp. Så mycket vet jag

Att Zeus ensam

vet och alla gudarna vet, men du, du ska inte

tänka dessa tankar

Du behöver bara bry dig om att sända mig

Och uppmuntra mig att be många böner

till drottning Hera

Om att Charaxos må komma hit styrandes

sitt skepp oskadad

Och finna oss kvinnor i trygghet och vid hälsa

Och resten

låt oss lämna det åt gudarna

för efter ett plötsligt lugn

följer stora stormar

De vars lycka kungen av Olympen

önskar, dem tillkommer en daimon som vänder allt till det bästa

långt ifrån smärta, dessa män kommer att bli

lyckliga och mycket framgångsrika.

Även vi kvinnor, om Larichus ville resa på sig

och bli en man,

skulle vi alla plötsligt bli fria

från mycket tungsinne i hjärtat.

Källor:

Campbell, David A., Sapfo, and Alkaios. 1982. Greek lyric. 1, 1. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Press.

Ferrari, Franco "Sappho and her Brothers, and other Passages from The First Book",  Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphic 192 (2014) pp. 1-19.

Edith Hall reads Sappho - Hör Edith Hall berätta om papyrusfyndet och recitation av poemet! Hon sjunger inte upp den, men läser den väldigt artikulerat. Tillgänglig via YouTube.

Greek Word Study Tool - via Perseus.edu

Obbink, Dirk. "Provenance, Autencitity, and the Text of the New Sappho Papyrus" (2015)

Obbink, Dirk.”Two New Poems by Sappho”, publicerad i Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphic 198 (2014) 32-49.

Oxyrhynchos Papyri Project - Dokumentär tillgänglig via YouTube

Oxyrhynchos : the city and its texts - Dokumentär tillgänglig via YouTube

Sappho: Love and Life on Lesbos - Dokumentär tillgänglig via YouTube

Litteratur på svenska om Sapfo och hennes diktning:

Recension: 'How to believe - John Donne' av Roz Kaveney samt en fördjupning

[caption id="attachment_1868" align="alignleft" width="197"] John Donne (Bild:Wikipedia)[/caption]

I denna recension rekommenderar jag eboken How to believe - John Donne (2013) som ingår i serien Guardian Shorts och är författad av journalisten Roz Kaveney som är en känd skribent från tidningen The Guardian. Vanligtvis är hennes fokus modern popkultur, men här gör hon en djupdykning ner i 1600-talet. John Donne (1572-1631) är en av mina favoritpoeter och han var en av den brittiska barockpoesins mest lysande diktare. Som författare var han produktiv och varierande för Donne skrev både sonetter, dikter på temat kärlek och religion. Flera av dikterna bär spår av det sinnliga och erotiska. Han gjorde även översättningar, skrev epigram, elegier, sånger, satirer och senare i livet predikningar. Tydligen ska han ha varit en karismatisk predikant. I denna lilla skrift, uppmärksammas diktaren och människan John Donne. Det är en trevlig introduktion till ett spännande författarskap och Kaveney kommenterar både Donnes liv och diktning. Här finns även den biografiska tolkningen närvarande och det dras ibland paralleller medan det skrivna och poetens samtid och egna erfarenheter. Jag gillar hennes urval bland dikterna vilket är viktigt i en mindre introduktionsskrift som denna. De flesta kommer från samlingen Holy Sonnets. John Donne är inte någon lättbegriplig poet. Mellan diktaren och vår egen tid ligger århundraden och det kan finnas en språkförbistring där ord och sammanhang är svåra att koppla samman. Boken består av åtta korta avsnitt med olika tema.

John Donne och hans poesi - En fördjupning

John Donnes föräldrar var katoliker och mamman var barnbarn till den av Henrik VIII avrättade Thomas More. Han gavs en gedigen utbildning och skrevs tidigt in vid Hertford College (Oxfords universitet) där han studerade i tre år. Han fortsatte sedan vid Cambridge och 1591 antogs han som juridikstuderande vid Thavies Inn. Han kunde inte ta examen på grund av sin katolska religionstillhörighet. En examen krävde en lojalitetsförsäkran (Oath of Supremacy) som han inte kunde avlägga på grund av religiösa skäl. Efter studierna arbetande Donne vid Inns of Court, London. Under några år var han även parlamentsledamot. I 40-årsåldern konverterade han till protestantismen och lät prästviga sig i den anglikanska kyrkan år 1615. För en ämbetsman i en dominerande protestantisk miljö var detta förmodligen ett klokt val, men det är mer troligt att John Donne blev tvungen att böja sig för kungens vilja. Efter konverteringen skrev han tillsammans med Thomas Morton en del anti-katolsk propaganda vilka trycktes som pamfletter. Dessutom var Donne, som Kavenley påpekar, en socialt osäker person. Han kan ha haft det svårt att placera sig själv utifrån samhällets normer. Under 1600-talet var den sociala ställningen och familjens plats i samhällshierarkin något självklart som alla individer måste rätta sig efter. Protestantismen förstärkte dessa ideal och det var självklar skillnad mellan hög och låg, rik och fattig, mellan frälse och ofrälse. Föreställningen var grundad på en tydlig holistisk ordning som tillskrevs gudomligt ursprung. Orsaken bakom osäkerheten i Donnes fall kan ha varit föräldrarnas olika sociala bakgrund.

Han var tidigt faderlös och slösade bort pengarna efter fadern på resor, böcker, damer och en mer utåtriktad livsstil. Hans resmål tros ha varit Spanien och Italien, men det har varit svårt att belägga i arkivforskningen. Hans utåtriktade livsstil gör sig även påmind i ungdomspoesin. Tidvis levde han utan egna inkomster, men väl understödd av många vänner. Först i samband med tjänsten som domprost i St. Pauls Cathedral, 1621, stabiliserades ekonomin.  År 1601 träffade hans sitt livs stora kärlek Anne More och de gifte sig i hemlighet eftersom hennes far vägrade erkänna deras äktenskap. Det tog flera år innan han kunde få ut hennes hemgift. De hann få tolv barn innan hon själv dog i barnsäng. Under hela äktenskapet var hon mer eller mindre konstant gravid. Flera av kärleksdikterna kan ha varit skrivna med Anne i åtanke. De flesta tycks även eniga i att de levde tillsammans i ett lyckligt äktenskap. Efter Anne död ändras tema och perspektivet i hans diktning. Donne blir mer religiöst orienterad och den treenige guden är en vanligt förekommande adressat i dikterna. En av de mest kända av dessa är Holy Sonett 14 med de inledande orden: 'Batter my heart, three-person’d God' ur samlingen Holy Sonnets:

Batter my heart, three-person'd God, for you

As yet but knock, breathe, shine, and seek to mend;

That I may rise and stand, o'erthrow me, and bend

Your force to break, blow, burn, and make me new.

I, like an usurp'd town to another due,

Labor to admit you, but oh, to no end;

Reason, your viceroy in me, me should defend,

But is captiv'd, and proves weak or untrue.

Yet dearly I love you, and would be lov'd fain,

But am betroth'd unto your enemy;

Divorce me, untie or break that knot again,

Take me to you, imprison me, for I,

Except you enthrall me, never shall be free,

Nor ever chaste, except you ravish me.

Tilltalet i dikten är starkt personligt och diktaren ger uttryck för en innerlig önskan om att Gud ska invadera hans väsen. Läsaren kanske för tankarna kring hur de kristna mystikerna brukade uttrycka sig i sina meditationer där den inre dialogen med Gud är i fokus. Donnes sätt är lite annorlunda för här begärs invasion, attack och belägring. Det är en ganska våldsam förnyelse diktaren vill utsätta sig för: 'Your force to break, blow, burn, and make me new'. 1623 insjuknade Donne i något som kan ha varit tyfys, men under återhämtningstiden var han mycket produktiv och skrev några av sina mest kända dikter. Däribland 'No man is an island'. Samlingen gavs ut 1624 under namnet Devotions upon Emergent Occasions. Donne levde i en samtid där religionen hade förklaringar på allting, så även svåra sjukdomar och lidande som sågs som Guds straff för ett syndigt liv. Samlingen Devotions...är typisk för vad man kallar för kristen uppbyggelselitteratur och dess teman inte avvikande från vad som framkommer i litteratur från denna tiden. Strukturen i Devotions...är uppdelad efter de 23 dagar han låg svårt sjuk och påverkad av en kraftig feber som gjorde honom helt orkeslös. Meditations XVII som motsvarar dag 17 i hans sjukdomsförlopp lyder enligt originalets skrift och punktering:

No man is an Iland, intire of it selfe; every man is a peece of the Continent, a part of the maine; if a Clod bee washed away by the Sea, Europe is the lesse, as well as if a Promontorie were, as well as if a Mannor of thy friends or of thine owne were; any mans death diminishes me, because I am involved in Mankinde; And therefore never send to know for whom the bell tolls; It tolls for thee

[caption id="attachment_1936" align="alignleft" width="227"] John Donne inför uppståndelsen (Bild: wikipedia)[/caption]

Dikten präglas av humanistiska tankegångar där individens isolering ses som något negativt och att individen tillsammans med andra utgör den gemenskap som är mänskligheten. Donne jämför människans situation med det geografiska perspektivet och säger varje människa är en del av kontinenten. En individ kan inte vara en ö. Varje människas död berör diktaren som anser sig vara involverad i mänskligheten. Det är en fin hyllning till kollektivet, samhället och den enskilda människans naturliga plats i det.

De sista åren av sitt liv blev Donne alltmer fixerad vid döden och det tog sig ibland märkliga uttrycksformer. Han lät beställa ett porträtt av sig själv iförd en liksvepning och hängde sedan porträttet på sin vägg för att bli påmind hur han skulle se ut på den stora uppståndelsens dag när han levande steg upp ur graven. John Donne insjuknade förmodligen i magcancer, men det har inte riktigt kunnat gå att fastställa någon diagnos. Han ligger begravd i St. Paul's Cathedral.

Recension: Dr. James Barry-A Woman Ahead of Her Time

BILD: Dr James Barry med hunden Psyche och betjänten John, ca. 1860 

I denna recension rekommenderar jag Michael du Preez och Jeremy Dronefields biografi Dr. James Barry - A Woman Ahead of Her Time (2016). Det är ett fascinerande människoöde och det är ett omfattande arkivforskning som ligger bakom denna biografi. Michael du Preez är idag en av de främsta experterna på Dr James Barrys liv. I biografin lyckas man levandegöra inte bara personen Barry utan även en hel tidsepok. Dr James Barry (1789-1865) fick leva ett långt liv mellan den georgianska- och den tidiga viktorianska epoken.

I. Några milstolpar i kvinnohistorien

Efter att tidningarna i samband med Barrys död avslöjat att han en gång varit kvinna smällde armén igen arkivet och hemligstämplade allt material under 100 år. Först 1950 kunde historikerna få tillgång till arméns arkiv. 

Margaret Ann Bulkley alias James Barry åstadkom några intressanta milstolpar i kvinnohistorien:

• Första kvinnan att skriva in sig vid Edinburgh Medical University, 1809.


• Första kvinnan att ta läkarexamen i Storbritannien, 1813. Mer än femtio år före Elizabeth Garrett Anderson (1836-1917) som efter privata studier fick sin legitimation 1865. Intressant nog var båda kirurger.


• Första kvinnan i brittiska armén att utnämnas till Inspector General of Hospitals, 1857.

II. Vad Barry åstadkom under sin tid som läkare

James Barry blev den första läkaren som utförde ett lyckat kejsarsnitt på den afrikanska kontinenten där både mamman och barnet överlevde. Barry hade flera åsikter om förbättringar av sanitära förhållanden i armén och på sjukhus. Han lyfte frågor kring vad vi idag skulle kalla för patientsäkerhet. Han förbjöd en person som inte kunde visa läkarlegitimation från att praktisera yrket.

Berömt blev också mötet mellan dr Barry och sjuksköterskan Florence Nightingale under Krimkriget där Barry skällde ut Nightingale efter noter. Nightingale glömde aldrig denna oförätt och hennes omdöme om Barry i ett odaterat brev var inte positivt. Jag kommer att skriva mera om konflikten mellan Barry och Nightingale längre ner i inlägget.

 

Konspirationen som möjliggjorde Dr. James Barry

Dr James Barry föddes ca 1789 och växte upp som Margaret Ann Bulkley i Cork, Irland. Margaret var dotter till Jeremy och Mary Anne Bulkley (ogift Barry). Fadern var en relativt framgångsrik grosshandlare, men blev senare i livet svårt skuldsatt.

En bekant till mammans bror, general Francisco de Miranda ansåg Margaret var alltför begåvad för att behöva sluta som guvernant. Läkaryrket var ännu stängt för kvinnor i Storbritannien, men tillåtet i Venezuela. General Miranda öppnade sitt hem för den unge Barry som fick tillgång till hans bibliotek. Vid denna tid hade kvinnor vare sig rösträtt eller självbestämmande. Kvinnor hade inte ens tillträde till universiteten. En rad omständigheter främst grundade i ekonomiska dilemman möjliggjorde situationen. Med hjälp av sin mamma, morbror och en rad inflytelserika vänner till morbrodern konstprofessorn James Barry d.ä vid London University sattes en konspiration igång. Ur den konspirationen föddes Dr. James Barry som tjugo år gammal skickades till universitet i Edinburgh för att studera medicin och så småningom ta sin läkarexamen.

Barry blev därmed Storbritanniens första kvinnliga student och första kvinnan i landet som 1813 tog läkarexamen (University of Edinburgh Medical School) med kirurgi som specialitet.

Tyvärr dog generalen i fångenskap och drömmen om att åka till Venezuela för att praktisera läkaryrket som kvinna blev aldrig av. Barry hade inte längre några alternativ och valde att fortsätta leva som man de följande 56 åren av sitt liv. Hur detta påverkade Barry själv vet vi inget om. Vi har bara våra egna spekulationer, för Barry skrev ingenting om detta och av döma av Barrys egna handlingar ville han aldrig få sin verkliga identitet avslöjad.

Dr. Barrys hemlighet avslöjas

När Dr James Barry avled i sitt hem i London 1865 på grund av dysenteri eller kolera fanns endast betjänten John till hands. Han hade följt dr Barry från Jamaica och tjänat den gode doktorn under några år. Dr Barry hade varit en besvärlig patient under sin sista tid i livet, men begravningsentrepenören behövde bara ta hänsyn till en sista önskan. Dr Barry hade uttryckligen bett om att få begravas direkt i vad han hade på sig. Enligt historien kom en kvinna vid namn Sophia Bishop till Barrys hem för att förbereda liket inför begravningen. När hon ändå tog av kläderna såg hon att det var liket efter en kvinna och som dessutom hade cellulitmärken över magen vilket hon genast förknippade med barnafödande. Sophia Bishop ska ha avslöjat hemligheten först efter Barrys begravning. Du Preez & Dronefield ifrågasätter i biografin att Sophia Bishop ska ha varit den som avslöjat dr Barrys riktiga identitet. De spårar istället historien om Sophia Bishop till en novell författad av Charles Dickens under samma period.

The Lancet gör en eftersökning

Studietiden vid Edinburgh Medical University, 1809-1813

Michael du Preez har författat några artiklar i ämnet och har redogjort grundligt för James Barrys läkarutbildning i "James Barry (1789-1865): The Edinburgh Years". Under hela studietiden bodde Barry med sin mamma och hon presenterades i offentliga sammanhang som Barrys faster. Båda hade regelbunden kontakt med sin gamla familjeadvokat.

 

Vad hände med James Barrys mamma?

Enligt biografin finns inga källor som kan styrka att James Barry hade någon kontakt somhelst med sin mamma Mary Anne Bulkley efter examen 1813.

Källor:

Dr James Barry - A Woman Ahead of Her time

Recension: 'Vid tidens ände - Om stormaktstidens vidunderliga drömvärldoch en profet vid dess yttersta rand'

Äntligen har jag hittat tid att läsa Håkan Håkanssons stora "biografi" eller idéhistoriska lärdomsbok Vid tidens ände : Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand (2014) som handlar om mångsysslaren Johan Bure (1568-1652) och hans tidevarv. Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om Johan Bure och hans 'kladdebok' som hör till en av Kungliga Bibliotekets rariteter. År 2014 var Håkanssons bok nominerad till Augustpriset vilket i sig är ett fint betyg som bevisar att här har vi att göra med en expert på området. Det är den andra upplagan som recenseras här. Det är lätt att imponeras av docent Håkanssons sätt att förmedla svensk 1600-talshistoria och 1600-talets föreställningsvärld starkt präglad av religion, krig och teologiska meningsskiljaktigheter. Boken är skriven på ett engagerande och berörande sätt. Den är skriven på ett enkelt prosaspråk och har ett upplägg som bryter med det traditionella sättet att skriva vetenskaplig litteratur på. Tillvägagångssättet är inte ett unikum för detta verk. Skrivsättet förekommer numera internationellt. Biografier tenderar att bli skrivna i romanens prosaform även om noter och källhänvisningar förekommer.


Visserligen var Johan Bure en litterärt produktiv man under sin livstid, men han var inte kung eller riksråd vilket gör att det är lätt att utifrån biografiska uppgifter ringa in hans intresseområden och förhålla sig utifrån dem. Problemet med att redogöra för relativt stillsamma liv är att materialet kanske inte räcker till. Därför är det bra att som i detta fall ta vara på idéhistoriska tankeströmningar och historiska händelser samt redogöra för dem. Tyvärr har resultatet av denna möda blivit ganska spretigt i detta fall. Man bör i vissa fall fråga sig hur representativt urvalet är åtminstone för svensk 1600-talshistoria. Det hade också varit bra med ett personindex. Då hade jag enkelt kunnat kolla upp de sidor där Johan Bures namn förekommer och läsa vad som skrivs om honom. Det rör sig nämligen om relativt långa textstycken och sidor där hans namn inte förekommer överhuvudtaget. Tyvärr försvinner lite av personen Bure under läsningens gång. Någon direkt vetenskaplig reflektion och genomgång av hans skrifter förekommer inte heller. Åtminstone inte i någon traditionell bemärkelse även om titlarna finns snyggt uppställda längst bak i tillsammans med källor och litteratur.

Boken är uppdelad i åtta kapitel, samt inleds och avslutas med en prolog och epilog. Inför varje avsnitt finns etsningar och citat ur Uppenbarelseboken från Martin Luthers Bibel, 1534. Det är stämningsfullt att inleda med etsningarna och skulle säkert uppskattats av Bure som själv sysslade med etsningar och koppartryck. Citaten ur Uppenbarelseboken som avslutar Nya Testamentet fångar mycket av det tankemönster som var aktuell för 1500-1600 talets människor. Den presenterar den apokalyps och pånyttfödelse av världen som starkt upptog en tänkare som Johan Bure.

Första kapitlet handlar om den värld som Johan Bure föddes till. Håkansson skriver om Stockholms stadsbild och om slottet Tre Kronor. Johan Bure var prästson och hade under hela sitt liv ett starkt och levande intresse för teologi och mystik. Han uttryckte senare i livet en önskan om att få studera till präst, men det tycks ha stoppats av Karl IX som ville nyttja Bure till andra tjänster. Det blir några intressanta speglingar av svenskt kyrkoliv och hur det kunde te sig ute i församlingarna. Prästerna hade fullt upp att hålla koll. Det var många gånger inte fråga om något kuvat kyrkofolk. Det påföljande kapitlet "Svanens sång" handlar nästan enbart om Martin Luther och kuriosa inslag i reformationens historia. Att redogöra för protestantisk teologi och dess politiska konsekvenser tycks inte ha intresserat författaren. Istället för läsaren nöja sig med fördjupning i protestantiskt propagandakrig med genomgång av luthersk "under-bältet humor" med illustrationer, som mest blir tröttsam.

I det tredje kapitlet "änglar och demoner" skrivs det om Bures anställning hos Johan III för att sedan gå in på demonisk magi inspirerad av den lilla skriften Arbatel. De Magica Veterum (1575). Bure hade ett starkt intresse för handböcker i magi och köpte förmodligen dessa av tyska handelsresande i Stockholm. Flera av dem var kopior av medeltida handskrifter som cirkulerade ute i Europa och var tydligen populära. I detta kapitel finns även en redogörelse av häxprocesserna i Europa och några enskilda fall och rättegångar tas upp. I det fjärde kapitlet "Naturens hemligheter" handlar det i stora drag om medicinens historia under 1600-talet. Det förekommer också redogörelser för hur man behandlade olika sjukdomar, hur man såg på kroppen och själen. Det blir även djupdykningar i olika kuriosakabinett som fanns ute i Europa.


Det femte kapitlet "Runorna och visdomen" går in på Bures arbete med runalfabetet och runmystiken. I Bures svenska samtid fanns två dominerande tankeströmningar om kulturen och människans plats i den. Kristendomen skulle sammankopplas med göticismen och den svenska forntidens historia. Förutom Johan Bure själv var Olof Rudbeck d.ä (1630-1702) en tidig förespråkare som försökte övertyga sina landsmän att svenskarna var minsann besläktade med Adam och Eva! Det är lätt att idag le åt dessa män uppfattning om tiden och sin plats i historien. Bakom dessa föreställningar låg förstås politiska ambitioner. Sverige var ju trots allt under denna tiden en stormakt i norra och Europa och kungligheter hade ett intresse av att använda sig av dylik historierevisionism.

Det sjätte kapitlet "Profeterna" handlar mer om Bures egna uppenbarelser och gudomliga visioner. I sin dagbok skriver han 1613 hur han hört Guds röst där i Stora Tuna. Den kristna föreställningen om världen präglades även starkt av andra mystiska traditioner. Kyrkan har som bekant alltid haft fullt upp med att hålla efter och motarbeta heresier. Johan Bure var i grunden en kristen man och uppvuxen med Martin Luthers definition av kristendom. Ändå intresserade han sig för ockulta vetenskaper, alkemi, astrologi och skrev själv in sig i en profetisk tradition som förargade biskoparna. Han är mer att likna vid ett original och en drömmare. Bure tycks även ha pratat lite hursomhelst om sina drömmar och gudomliga syner vilket fick kung Gustaf II Adolf att dra på munnen. Flera gånger tillfrågas Bure av kungen om han inte har lugnat ner sig lite. Kungen ville inte ha något "buller" och det blir tydligt herr Bure med sina drömmar och visioner skapade viss oro i leden. Johan Bure kom även i kontakt med rosencreutzarnas skrifter och publicerade själv tre pamfletter i deras namn trots att det inte finns några konkreta bevis på att han var medlem i organisationen, än mindre att han själv varit i direkt kontakt med personer som identifierat sig som rosencreutzare.

Det sjunde kapitlet "undret i Kumla" handlar delvis om Margareta som var dotter till en kyrkoherde i Kumla. Efter en form av vision eller gudomlig uppenbarelse fick flickan Margaretas familj problem med ett poltergeistliknande fenomen i prästgården. Det blev otäck stämning i hemmet. Margareta började visa tecken på besatthet och for ut i hädelser med mera. Efter ett tag vände allt och hon började istället få uppenbarelser och började predika Guds ord för folket i Kumla. Johan Bure blev mycket intresserad av fallet och började anteckna Margaretas uppenbarelser. Hon talade till folk som ville höra på och varnade för pest och annan olycka. Ortsborna kunde notera märkliga fenomen i bygden och snart spred sig historien om Margareta till Stockholm. Gustaf II Adolf var inte speciellt imponerad och beordrade sin ståthållare att få folk sluta åka och lyssna på pigans predikningar. Förutom detta svenska fall av så kallad besatthet går Håkansson in på exorcismens historia i kristendomen.  Det åttonde och avslutande kapitlet "och världen stod i lågor" går in på krigets historia under 1600-talet. Det blir förstås några nedslag i det trettioåriga krigets historia, men även regalskeppet Wasas förlisning nämns och det tolkades förstås som ett dåligt tecken i samtiden. Boken är ganska ojämn till innehåll, men trots detta kommer jag ändå återvända till boken närhelst andan faller på och jag vill läsa om svenskt 1600-tal. Att boken är såpass lättillgänglig i sin framställning av flera ämnen inom tidsepoken gör att den säkert kan inspirera sin läsares historieintresse att vilja att söka vidare i facklitteraturen. Vill gärna rekommendera läsaren att ta sig tid att bläddra i bokens notkapitel.

Recension: Richard III - Almeida Theatre, London

Jag har tidigare på bloggen uppmärksammat genom recensioner och inlägg att 2016 är det stora Shakespeareåret. Ikväll fick jag äntligen uppleva Shakespeares Richard III via LIVE-teater direkt från London (Almeida Theatre). Jag har aldrig sett dramat tidigare. Än mindre har jag läst pjäsen. Innan jag köpte biljett var jag besluten om att inte öppna min Shakespeare app, inte läsa i Shakespeares biografi, inte googla eller söka någon info om själva pjäsen. Jag ville komma till salongen utan någon förhandsinformation om vad jag skulle få uppleva. Detta tror jag är väldigt effektivt sätt att ta till sig en teaterpjäs på. I rollen som Richard III sågs Ralph Fiennes.

Shakespeares drama skildrar Richard III:s blodiga väg till makten. Döden är ett centralt tema i denna produktion. Vi påminns om den i scenväggarna och i rekvisitan. Det är ett mörkt och våldsamt drama och innan pjäsen började gjordes en intervju med regissören. Det drogs flera paralleller till dagens Storbritannien och politik i allmänhet. Politik är förstås det centrala temat i dramat. Shakespeares Richard III når makten genom en rad politiska mord i sann machiavellistisk anda. Han dödar också sina närmaste och de som står i vägen. Hans eget slut på slagfältet är lika våldsamt. Det är i detta drama de berömda orden: 'Min häst, min häst - mitt kungarike för en häst', yttras medan en förvirrad och omringad Richard III irrar runt bland fiendesoldaterna. Det är förstås en modern produktion, men inte sämre för det. Särskilt tydligt i rekvisitan. Gamla tider blandas med vår tid inte minst i klädvalet. Biskopen ser ut som vilken modern biskop som helst i sin lila skjorta, kors och kostym. Och förekommer minsann inte mobiltelefon vid två tillfällen!

Det har skrivits mycket om kung Richard III (1452-1485) de senaste åren. Han var den siste kungen av huset York och regerade England mellan 1483-1485. Mycket av skriverierna handlar om att kvarlevorna efter honom återfunnits på en parkeringsplats. Denna historiska händelse finns medtagen i produktionen på ett mycket effektivt sätt som lyckas sy ihop dåtid och nutid. Eftersom jag själv sett en dokumentär om gravöppningen kring Richard III förstod jag verkligen hur man tänkt kring upplägget här. Det finns flera dokumentärer om Richard III på Youtube och inspelade föreläsningar. Lyssna gärna på BBC Radio och avsnittet Great Lives med Philippa Langely som berättar om Richard III. Hon berättar både om hans liv och utgrävningen.

Shakespeares stora drama om Richard III tillhör förstås fiktionen och det imaginära, men barden hade emellertid tillgång till de historiska källorna om kung Richards liv. Däribland Thomas Moores bok The history of King Richard III. Historikern James Gairdner menade att både Moore och Shakespeare var mer eller mindre korrekta i sina tolkningar av Richard III även om vissa överdrifter har påpekats. Jag tyckte verkligen denna uppsättning var sevärdig!

Produktionens teaterregissör:

Rupert Goold

Medverkande skådespelare:

David Annen

Joseph Arkley

Tom Canton

Daniel Cerqueira 

Simon Coates

Susan Engel

Ralph Fiennes

James Garnon

Mark Hadfield

Scott Handy

Finbar Lynch

Aislín McGuckin

Joseph Mydell

Vanessa Redgrave

Joshua Riley

Joanna Vanderham

Benedict Barker

Lukas Rolfe

Baxter Westby 

Oliver Whitehouse



Recension : The Seven voyages of Sindbad the Sailor (1995) samt en fördjupning

I detta inlägg recenseras The Seven Voyages of Sindbad the Sailor (1995) utgiven i miniformat av Penguin Press. I handlingens centrum står köpmannen Sindbad. Hans karaktär har många gemensamma drag med den klassiska hjältefiguren och jämför honom gärna med Odysseus eller Beowulf. Sindbad slåss mot både sjömonster och sagoodjur på sina äventyr. Precis som majoriteten av all världens sagotraditioner så börjar historien om Sindbad med orden: "Det var en gång...".

Eftersom denna utgåva är i miniformat finns ingen närmare introduktion till verkets tillkomst och vi bör betrakta texten som en klassiker för tid och evighet. Klassiker brukar lämpa sig med en introduktion men så har inte skett i detta fall.  Som fördjupning till denna recension har jag valt att skriva lite mera om själva textens ursprung och tillkomst. Jag har också tittat närmare på ytterligare en omständighet. Nämligen den tidsperiod texten gör anspråk på att vara författad under. Jag skriver därför om det abbasidiska kalifatet och kalifen Harun al-Rashid (763-809), men även om Östrom/Bysans som delade gräns med det abbasidiska kalfitatet. Samtida med Harun al-Rashid var även Västroms kejsare Karl den Store (ca. 742-814) och Östroms kejsarinna Irene (752-803).

Första meningen:

Once upon a time, in the reign of the Caliph Haroun al-Rashid, there lived in the city of Baghdad a poor man who earned his living by carrying the burdens upon his head.

Sista meningen:

The porter remained a constant visitor at the house of his illustrious friend, and the two lived in amity and peace until there came to them the Spoiler of worldly mansions, the Dark Steward of the graveyard; the Shadow which dissolves the bonds of friendship and ends alike all joys and sorrows.

Om textens handling och tillkomst

Berättelserna om Sindbad sjöfararen ingår i det stora eposet Tusen och en natt. Titeln Tusen och en natt är förstås den västerländska benämningen på sagoberättelserna vars persiska ursprungstitel är Hezār-o yek šab [ungefär de tusen (många) berättelserna]. På arabiska Alf leila wa leila [’Tusen nätter och (därtill) en natt’]. Boken tillkom i Persien under 900-talet och innehåller ur ett idéhistoriskt perspektiv källor från persisk-, arabisk-, indisk-, kinesisk-och även grekiska berättelsetraditioner. Dess tillkomstplatser är längs med den berömda Sidenvägen där de muntliga traditionerna ihop med historiska händelser blandar myten och sagan.

[caption id="attachment_1631" align="alignleft" width="300"] Tusen och En Natt - Ett av de äldsta manuskripten, ca. 1200  (bild: Wikipedia)[/caption]

I sagoberättelserna möter vi Scheherazade som gifter sig med en persisk kung. Enligt berättelsen gifter sig den persiske kungen med en ny kvinna varje dag för att sedan avrätta henne nästa dag. När Scheherazade väljs till kungens hustru berättar hon en saga för honom. Scheherazade är en duktig berättare och lyckas undgå tidigare fruars öde. Varje kväll lyckas hon sammankoppla en saga med en annan saga. När gryningen kommer är kungen såpass förväntansfull på hur sagan ska sluta att han låter Scheherazade leva ytterligare ett dygn för att kunna höra fortsättningen. Genom detta sätt överlistar hon kungen och räddar sitt eget liv. Scheherazades sagor består under 1001 nätter och efter dessa nätter ger kungen upp och låter henne leva.

Det källkritiska perspektivet i berättelserna om Sindbad Sjöfararen

Ur en redaktionell synvinkel är berättelsen om Sindbad och hans många resor ett relativt sent tillägg till Tusen och en natt. Berättelserna finns inte medtagna i det tidigaste manuskriptet från 1200-talet. Under 1600- och 1700 talet förekommer Sindbads sju resor också i självständiga och fristående format. I de arabiska källorna är berättelserna om Sindbad att betrakta som helt fristående från verket Tusen och en natt.

Starten på islams guldålder : Harun al-Rashid

Berättelserna om Sindbad och hans många äventyr utspelar sig under det abbasidiska kalifatet och kalifen Harun al-Rashids regim. Han föddes ca 763-766 och avled 809. Harun al-Rashid utnämndes till kalif 786 och var så fram till sin död. Han levde och verkade under början av den tid som i historieböckerna brukar kallas för islams guldålder (ca 700-1200) tack vare den kulturella och vetenskapliga blomstring som då ägde rum. Under Harun al-Rashids regim grundades biblioteket Visdomens hus [bayt al-Hikma] i Bagdad. Han lät även bygga ett flertal palats.

[caption id="attachment_1182" align="alignleft" width="166"] Harun al-Rashid. (Bildkälla : Wikipedia)[/caption]

Några år före sin död flyttade han sin administration och huvudstad till ar-Raqqah i Syrien från Baghdad. I ar-Raqqah har flera arkeologiska fynd kunnat sammankopplas med Harun al-Rashids epok. Dessa fynd har upptäckts kring hans palats, men även fynd kopplade till slagfält mellan det gamla Bysans och abbasidiska kalifatet har återfunnits i områdena kring ar-Raqqah. Några årtionden efter hans bortgång påbörjades de arabiska översättningarna av de grekiska filosoferna. Det är tack vare de arabiska översättarna som insåg värdet i grekernas efterlämnade skrifter som västvärlden snabbt kunde ta del av Platon och Aristoteles verk.

Även runt kalifen Harun florerade en muntlig tradition av berättelser som blandade historiska fakta med mytens legendariska förtecken. Inte minst kalifen själv deltog och förstärkte mytens egenskaper kring sin egen person. Flera av dessa muntliga traderingar och historier kom sedan att hamna som nedtecknade berättelser i Tusen och en natt. Lika berömd som Harun al-Rashid blev också hans hustru Zubaidah bint Jafar (d. 831) vars fader var halvbror till kalifen Al-Mahdi, den tredje abbasidiske kalifen. Zubaidah bint Jafar ombesörjde byggandet av vattenreservoarer och kanaler mellan Baghdad och pilgrimsorterna Mecka och Medina. Allt för att hjälpa och underlätta färden för pilgrimerna mellan dessa städer. För att ära kalifens hustru byttes namnet ut på själva pilgrimsleden och den kallades för Darb Zubaidah.

Mellan öst och väst i de kristna imperierna - Kejsarinnan Irene och Karl den Store

I sammanhanget kan det vara värt att nämna något om hur världen såg ut utanför det abbasidiska kalifatet och vilka kristna politiska aktörer som var verksamma samtidigt som Harun al-Rashid. Inom det bystantinska imperiet rasar en av de största religiösa striderna i den ortodoxa kyrkohistorien, nämligen den ikonoklastiska bildstriden där huvudfrågan stod mellan de som ville behålla religiösa bilder (ikoner) och de som ville göra sig av med bilder.

Kejsarinnan Irene född 752 kom från Aten där fadern förmodligen hade en politisk position. Irene var från början satt som förmyndare åt sin omyndige son Konstantin IV. Det var hon under några år tills han blev myndig och i sin tur förvisade henne från hovet. Det blev hans främsta politiska misstag då Irene var populär hos folket. Irene återvände, men när sonen försköt sin hustru och begick bigami utnyttjade hon skandalen som legitimt skäl att avsätta honom.  Sedan regerade Irene ensam Bysans mellan 797-802. Hennes största politiska bedrift var sammankallandet av de två kyrkomöten som avslutade av den ikonoklastiska bildstriden. Hon valde att stödja användandet av religiösa bilder i liturgin. Mötet beslutade att religiösa bilder skulle vara kvar.

[caption id="attachment_852" align="alignleft" width="162"] Irene av Bysans. Bildkälla: Wikipedia[/caption]

Det abbasidiska kalifatet gav Bysans stora problem framförallt militärt. Harun al-Rashid ödelade den bysantinska delen av Anatolien 780-782. Målsättningen var inte att erövra Östrom, men däremot var syftet att demonstrera kalifatets makt och militära förmåga. Därför stördes gränserna med militära provokationer. År 786 vägrade dock  Irene att betala tribut för ett förlorat slag fyra år tidigare till kalifatet och ett nytt storkrig bröt ut till följd av detta. Kriget blev till stor framgång för Bysans och staden Hadath i Kilikien kunde återerövras från abbasiderna. I samband med utnämningen till kalif startade Harun al-Rashid år 798 ett nytt krig mot Bysans och denna gång förlorade Bysans.

Påven i Rom vägrade dock att erkänna Irene som rättmätig härskare över Bysans på grund av att hon var kvinna. En rad teologiska motiveringar låg bakom beslutet. Själv hade hon nog inte varit främmande för ett samarbete mellan de kristna imperierna. Vad hade kunnat hända med historiens gång ifall Irene gift sig med Karl den Store? Eller om hon hade lyckats få sin dotter bortgift med Karl den Stores son? Problemet var återigen religionen. Bysans kejsardöme betraktades enligt påven i Västrom som vakant och utan någon riktig regent. Istället utnämnde påven i Rom år 800 Karl den Store till härskare även över Östrom. Kanske hade kalifen Harun al-Rashid bättre diplomatiska förbindelser med kejsar Karl den Store än med Bysans? De skickade gåvor till varandra. Harun sände bland annat ett vattenur till kejsaren och den berömda elefanten Abul-Abbas. Han blev den första elefanten på nordeuropeisk mark sedan romarrikets tid. Abul-Abbas var tydligen en omtyckt gåva, användes i hovceremonier och skickades runt i Frankerriket på olika uppdrag. Bland annat skickades elefanten ut i strid mot den danske kungen som hade gjort uppror mot Karl den Store. Detta tycks ha blivit elefantens sista strid. Abul-Abbas som uppnått en aktningsvärd ålder av fyrtio år fick tyvärr lunginflammation och avled.

Trots att Irene inte var den första kvinna som regerat Bysans var hon ändå krönt kejsare och regerade imperiet på de kejserliga villkor som tillkom män inom den ortodoxa traditionen. Östrom kom inte heller att falla på grund av att Irene var en kvinnlig regent. Istället röjdes hon ur vägen genom en intern maktkamp och avsattes. Genom en sammansvärjning kom Nikeforos I till makten i Östrom. Nikeforos I förde krig mot Harun al-Rashid men stupade i ett annat mot bulgarerna, vars kung enligt traditionen, gjorde en skål av Nikeforos huvud. Irene försattes i exil och slutade sina dagar på grekiska ön Lesbos. Enligt vissa källor överlevde hon där genom att spinna ull till försäljning. Hon dog också i exilen efter bara ett år.

Något som jag funderat över är varför hon aldrig kanoniserades, eller helgonförklarades av den ortodoxa kyrkan då hon gick den till viljes i alla teologiska frågor och avslutade bildstriden. Någon som har en teori varför det blev så? 

Källor & referenser

Abbasid Dynasty


The Abbasid Caliphs - In Our Time with Melvyn Bragg, BBC Radio (2006.02.02)

Charlemagne : Holy Roman emperor Harun al-Rashid


Irene : Byzantine empress


Sindbad the Sailor


The Thousand and One Nights


 

Dr. John Rae : En av historiens obesjungna hjältar

I detta inlägg berättar jag om läkaren och upptäcktsresanden John Rae (1813-1893) som också är känd under det inuitiska namnet Aglooka. John Rae är en av historiens obesjungna hjältar. Med det menar jag att det finns orsaker till att han är mindre känd än vad han egentligen borde vara och jag försöker också redogöra för orsakerna varför det förhåller sig på det sättet. John Rae var bördig från Orkneyöarna, en ensligt belägen övärld längst norrut i det brittiska konungadömet och ett par sjömil från det skotska fastlandet.

Jag har hittills gjort tre längre resor till Orkneyöarna och varje gång har jag upptäckt något nytt kring John Rae och hans liv där. Till att börja med måste jag klargöra att John Rae inte var någon författare utan läkare och polarforskare. Det finns förstås skrifter författade av honom, samt dagböcker och anteckningar som utfördes i samband med expeditionerna. Rae var en praktisk personlighet och gillade inte riktigt att skriva. Detta påpekas i nyutgåvan av The Arctic Journals of John Rae (2012). Bland hans kvarvarande papper som finns arkiverade finns en notering från hans hustru Catharine som meddelar att John inte tyckte om att skrivandet och att hon tillsammans med sin syster och hans vänner fick pusha honom till att arbeta med självbiografin.

John Raes insatser för förståelsen av vad som hänt den försvunna Franklinexpeditionen var banbrytande. Han var vid vi idag skulle kalla för en radikal i vissa avseenden och han hade inga problem med att ta sig an den inuitiska kulturen på plats och lära sig av den. Med radikalt tänkande följer också många gånger att individen bryter mot samhällets normer och föreställningar om sig själv och den andre. Att säga sanningen är inte alltid populärt.

Tyvärr kostade hans upptäckter mer än vad det smakade i drottning Victorias England. Hans idéer och föreställningar var inte alls välkomna. Hans teori om vad som hänt Franklins besättning förkastades och kostade nästan honom karriären, ryktet och arbetet som läkare. Författaren Charles Dickens (1812-1870) deltog tillsammans med änkan efter expeditionens kapten, Lady Jane Franklin (1791-1875) i en omfattande förtalskampanj mot John Rae. Ken McGoogan har redogjort för omständigheterna i boken Fatal passage: The story of John Rae, the Arctic hero time forgot (2002). Under 1997 mer än 140 år sedan John Rae presenterade sin teori om besättningens öde kunde hans uppgifter om kannibalism slutligen bekräftas efter en omfattande studie av människoben funna på King Williams Land. Förutom att han utsattes för förtal i samband med sin hemkomst hade John Rae även problem med att få ut belöningen som skulle tillfalla den person som kunde lösa problemet med den försvunna expeditionen. Lady Jane Franklin vägrade blankt att betala ut de 10,000 punden (motsvarande 846,486 pund i dagens penningvärde). Detta skedde först 1856. Lady Jane Franklin tycks aldrig ha kommit över makens död. Hon satsade alla sina besparingar på olika expeditioner som skulle efterforska makens död. Även efter hon fått det skriftliga beviset, i form av en återfunnen anteckning från expeditionen, där hans dödsdatum angavs slutade hon aldrig att söka nya uppgifter om expeditionens öde och trodde länge att det skulle finnas andra överlevande.

Vem blir hjälte?

John Rae föddes 1813 och växte upp vid Hall of Celstrain, ett ensligt beläget hus i jordbrukarsamhället Orphir, på Orkney Mainland. Den berömde författaren Walter Scott besökte en gång huset under sin genomresa 1814. Idag är det en ledsam syn för det är mycket förfallet och myndigheterna verkar inte bry sig om att renovera huset. Förfallet pågår vilket är tragiskt då John Rae är en av de mest berömda personer som härstammar från Orkneyöarna. Familjen flyttade senare ut till den största ön Hoy utanför Mainland och bodde där under några år. Den unge John Rae visade tidigt på ett intresse för utomhusaktiviteter, som t ex bergsklättring, segling, vandring och jakt. John och hans bröder undervisades privat i hemmet av en kvinnlig guvernant. Till skillnad från många andra orkneybor vid denna tiden hade fadern det gott ställt och kunde kosta på sönerna en utbildning.

John Rae läste medicin vid Edinburgh University där han utbildade sig till kirurg. Efter utbildningen reste han till Kanada började att arbeta för The Hudson Bay Company. Han blev Orkneyöarnas representant i företaget. Som pojke hade han även gjort regelbundna resor med sin far in till Stromness där Hudson Bay hade sitt kontor och där dess skepp lade till innan färden gick åter över Atlanten. 1833 var John Rae färdigutbildad kirurg och gick på Prince of Wales som hade destination Moose Factory i Kanada. Han lärde sig mycket om dess omgivningar, kultur och sedvänjor. Av Cree stammen som fanns i området lärde sig Rae att sy sina egna snöskor, jaga Caribou och hantera köttet efter de slaktade djuren. Det fanns även inuiter i dessa delar och av dem lärde sig Rae hur man kör ett hundspann, hanterar snöblindhet och hur man bygger sig en temporär bostad i isvärlden. Alltsammans basala kunskaper byggd på urgammal praxis av dem som bott på platsen i flera generationer och århundraden. Tyvärr var John Raes kollegor inte imponerade över att han lärde sig dessa kunskaper från Cree-folket och inuiter. De såg ner på hans förvärvade metoder och att han klädde sig i urinvånarnas kläder. Under 1844-1845 vandrade han flera mil i snöskor och praktiserade sina kunskaper i överlevnad. Han fick i samband med dessa erfarenheter även ett inuitiskt namn. Under tiden utförde han kartor och fyllde i luckor på kartan längs kustremsan.

Den katastrofala Franklinexpeditionen

Sir John Franklin (1786-1847) var en brittisk amiral med en omfattande meritlista bakom sig när han fick besked om uppdraget att leda expeditionen i sökandet efter Nordvästpassagen. Han hade tidigare tjänstgjort under tre polarresor. Hans första polarresa misslyckades då man försökte segla direkt till Nordpolen, men stoppades av packisen vid Spetsbergen på Svalbard. Under den andra polarexpeditionen, 1819-1822 lyckades Franklin kartlägga Kanadas norra kustlinje längs med Copperminefloden. Efter denna resa utnämndes Franklin till kapten. Den tredje Polarresan 1825-1827 i samma område gjorde att Franklin adlades.

Sedan följde ett antal år till tjänstgöring på skepp i Medelhavet. Efter detta blev han guvernör 1837 över Tasmanien där han försökte reformera den tasmanska straffkolonin. Tasmanien kallades då Van Diemens Land, ungefär demonens land och var nyligen intagen och erövrad av britterna. Fortfarande förekom stridigheter i fråga om kängurujakt och territorium med aboriginerna i området som behandlades hänsynslöst och fördrevs till sist. Van Diemens land befolkades med hjälp av brittiska straffångar och det var också straffångar som byggde Lady Janes idag något malplacerade museum. Lady Jane var minst lika äventyrslysten som sin make och deltog aktivt i hans expeditioner inne i sydvästra Tasmanien som då var outforskade delar av landet. Vid denna tid var britterna mycket aktiva i sina försök att utforska alla platser i Australien och omkring 1840 var det ännu mycket som kunde betraktas som terra incognita.

Lady Jane försökte även sätta upp ett universitet i Tasmanien, men detta kom att bli verklighet först 1890. Paret "adopterade" en aborigin flicka vid namn Mathinna som de senare övergav på väg tillbaka till London. Flickan som faktiskt hade en familj i livet placerades istället på ett barnhem. Tasmanien fick dock genom parets försorg  en botanisk trädgård för allmänheten och The Lady Jane Franklin Museum, 1843. På YouTube finns ett intressant klipp som berättar om museets historia. Franklins liberala idéer och reformer gick dock inte hem bland de britter som redan fanns på plats i kolonin. Franklin kallades istället 1843 hem till England för att söka efter den berömda Nordvästpassagen som skulle bli hans fjärde och sista polarresa. Upptäckten av Nordvästpassagen skulle betyda att en genväg till Nordamerika äntligen kunde bli möjlig och den långa resvägen via den afrikanska kontinenten skulle vara ett minne blott. Skeppen HMS Erebus och HMS Terror var byggda efter den senaste tekniken och var kvalificerade bombkits, så kallade mörsarfartyg gjorda av trä. Sista anhalten innan man seglade iväg mot polarvärlden var staden Stromness på Orkney Mainland. Här hämtade besättningen färskvatten ur en källa nära hamnen. Alla som gick in i expeditionen var övertygade om att de skulle gå till historien som dess segrare och att Nordvästpassagen nu äntligen skulle upptäckas. Det brittiska självförtroendet var det inget fel på. Ödet ville dock annorlunda och istället för ära och berömmelse slutade allting som en katastrof. Skeppen frös fast i isen. Männen övergav skeppen för att söka sin räddning. Det slutade på ett enda sätt - med döden.

John Rae beger sig ut för att söka Franklinexpeditionens öde

1854 begav sig John Rae till norra Kanada och började söka sydost om King Williams Land. I maj månad när han nådde Repulse Bay träffade han på många inuitfamiljer som kunde byta handelsvaror från Franklins expedition. Dessa reliker finns bevarade än idag. Rae hade lärt sig inuktituk, som är den vanligaste dialekten i de nordvästra territorierna och kunde göra sig förstådd. Av familjerna på plats fick han veta några inuiter för ett par vintrar sedan mött 40 kabloonas (vita män) som dragit en mindre båt söderut. Deras ledare hade varit en lång man med ett teleskop. De kommunicerade med armarna att deras skepp hade krossats av isen och att de själva var på väg söderut för att jaga renar. När inuiterna återvände nästa vår fann de 30 lik som alla bar spår av kannibalism. Som bevis fick John Rae vid detta tillfälle ett litet silverfat med signaturen Sir John Franklin K.C.H. Med denna information lät sig John Rae nöja och han lämnade bukten i augusti så snart isen hade brutits upp.

När John Rae genom sina noggrant förda efterforskningar kunde avslöja vad som hade hänt den olycksaliga besättningen chockade uppgifterna alla i England. Ingen ville tro på att historierna om kannibalism var sanna. Tvärtom. De kunde inte föreställa sig att britter kunde hänge sig åt en sådan barbarisk sed för att säkra sin överlevnad. Trots att John Rae hade bevis och vittnesbörd från inuiter vägrade man tro på vad som hade hänt. Viktorianerna betraktade inuiterna som 'vildar' och som underlägsna britterna. De ifrågasatte också varför Rae inte besökt det utpekade lägret på plats, något han inte var förmögen att göra då ingen inuit ville göra honom sällskap dit under 10-12 dagar. Starkast motstånd mötte Rae från Lady Franklin själv. Rae samtalade med de inuiter som kunde berätta för honom om var de fastfrusna skeppen låg. Han jämförde deras berättelser för att söka samstämmighet i de uppgifter som lämnats till honom. I samband med återupptäckten av skeppet Erebus år 2014 kunde man fastställa att John Raes samtal med inuiterna och deras vittnesbörd stämde med fakta om händelseförloppet. Medan samtliga döda officerare i expeditionen dubbades till riddare postumt glömdes Raes insatser bort och han fick inga medaljer eller större utmärkelser. Hans forskning ignorerades. Samtliga verkligt stora namn under denna tid inom polarforskningen fick ta emot riddarorden, men inte John Rae och han pensionerades vid 43 års ålder från Hudson Bay Company. John Rae skrev följande i rapporten om sina slutsatser:

Some of the bodies had been buried (probably those of the first victims of famine); some were in a tent or tents; others under the boat, which had been turned over to form a shelter, and several lay scattered about in different directions. [...]From the mutilated state of many of the bodies and the contents of the kettles, it is evident that our wretched Countrymen had been driven to the last dread alternative - cannibalism - as a means of prolonging existence

Även om hans anställning var över så var han ändå ett efterfrågat namn när den stora telegrafledningen skulle läggas från Färöarna, Island och Grönland till USA. Han fick ett liknande uppdrag 1884 då  Western Telegraph Union Company ville dra en telegraflinje mellan Siberia, Beringsundet, Alaska och brittiska Columbia.

1859 gjordes en ny expedition på uppdrag av Sir John Franklins änka Lady Jane Franklin. Skeppet Fox med besättning skickades iväg. Den var ledd av Francis Leopold McClintock (1819-1907) och han lyckades återfinna anteckningar på King Williams Island som gav ytterligare information om expeditionens öde. Här framkom även beskedet om att John Franklin avlidit 11 juni 1847. Han mötte också några inuiter som sålde honom artefakter ihopsamlade från Franklins män. Även de kunde bekräfta hur vita män stigit i land på ön, bott där en tid, men senare avlidit. Fler döda kroppar från expedition påträffades. Mycket information om denna expedition återfinns i The Voyage of the 'Fox' in the Arctic Seas: A Narrative of the Discovery of the Fate of Sir John Franklin and His Companions. London, 1859.

John Rae avled i sitt hem i Kensington, London den 22 juni 1893 och han ligger begraven på St. Magnus kyrkogård i Kirkwall. Gravstenen är rest av hans hustru Catharine Thompson och ger detaljerade uppgifter om vem han var samt de årtal när hans expeditioner ägde rum. När jag såg graven i juli 2016 fanns inga tecken på att den förärats några minnesceremonier på sistone. Tvärtom verkar den obesökt. Inne i kyrkan St. Magnus längst fram till höger vid altaret finns dock ett minnesmonument. Monumentet skänktes av orkneyborna själva när det blev klart att Kirkwall skulle bli John Raes sista viloplats.

Återupptäcken av skeppet HMS Erebus år 2014


Alltsedan Franklin och hans besättning försvann har Franklinexpeditionen tillhört historiens mysterier. John Rae kunde avslöja mysteriet om vad som hände besättningen, men flera bitar har väntat på att hitta sin plats i pusslet. De sjunkna skeppens placering har eftersökts och 2014 gjordes ett stort genombrott. Detta år lokaliserades skeppet HMS Erebus! Upptäckten tillkännagavs av Kanadas premiärminister Stephen Harper i september 2014. Det var den 22 april 1848 som HMS Erebus övergavs i Victoria Strait sundet. Skeppet bröts med tiden ner av ismassorna och sjönk. Vart det andra skeppet, HMS Terror befinner sig idag vet man ännu inte.

Lady Franklin's Lament

Expeditionens öde gjorde stort intryck på allmänheten under denna tid och levde kvar länge i det kollektiva medvetandet. Omkring 1850 skrevs en visa i folkton Lady Franklin's Lament som handlar om Franklin och hans öde. Lyssna gärna på Sinead O'Connor och hennes musiktolkning via YouTube:

We were homeward bound one night on the deep
Swinging in my hammock I fell asleep
I dreamed a dream and I thought it true
Concerning Franklin and his gallant crew

With a hundred seamen he sailed away
To the frozen ocean in the month of May
To seek a passage around the pole
Where we poor sailors do sometimes go

Through cruel hardships they vainly strove
Their ships on mountains of ice were drove
Only the Eskimo with his skin canoe
Was the only one that ever came through

In Baffin's Bay where the whale fish blow
The fate of Franklin no man may know
The fate of Franklin no tongue can tell
Lord Franklin alone with his sailors do dwell

And now my burden it gives me pain
For my long-lost Franklin I would cross the main
Ten thousand pounds I would freely give
To know on earth, that my Franklin do live

 

Källor:

M'Clintock, F. L. (1860). The voyage of the 'Fox' in the Arctic seas: A narrative of the discovery of the fate of Sir John Franklin and his companions. Boston: Ticknor and Fields.

McGoogan, K. (2002). Fatal passage: The story of John Rae, the Arctic hero time forgot. New York: Carroll & Graf Publishers.

Rae, J. (2012). Narrative of an expedition to the shores of the Arctic Sea in 1846 and 1847. Victoria, BC: TouchWood Editions.

Rae, J., & Rae, J. (2012). The Arctic journals of John Rae. Victoria, B.C.: TouchWood Editions.



 

 

 

 

 

 

Rekommenderad litteratur om Franklins expedition:

Det har släppts en omfattande litteratur om Franklins expedition och sökande efter Nordvästpassagen. Några titlar att uppmärksamma är följande: