Branagh Theatre: The Winter's Tale (recension)

Igår gick jag på bio här i stan och såg en uppsättning av William Shakespeares komedi En vintersaga (The Winter's Tale). Den är kanske inte helt känd för allmänheten så det får bli en recension av hur jag upplevde den framför bioduken. Den sändes från anrika The Branagh Theatre i Londons West End. Byggnaden har stått där sedan 1890-talet och det bjöds endast på några få inblickar av interiören och det såg nog ganska så trångt ut bland sittplatserna. Föreställningen och koregrafin var dock färgstark till det yttersta för att inte tala om skådespelarna. Judi Dench var mest lysande i sin tolkning men flera andra av huvudrollerna gjorde en rejäl insats. Hur bär de sig åt för att minnas alla replikerna? Jag tyckte klart det var sevärt. Likaså dansen och uppsättningen kring herdarnas lek.

Som wikipedia upplyser oss tillhör En vintersaga tillsammans med Cymbeline, Pericles och Stormen sagospelen (romances). Cymbeline och Pericles är de försonande sluten till trots klassade som tragedier, medan En vintersaga och Stormen hör till komedierna. Den utkom i tryck första gången 1623 vilket är sent. En vintersaga handlar om oresonlig svartsjuka, om ånger och bot och om ung kärlek som är hotad. Shakespeare återanvänder olika tema från tidigare verk. Handlingen är ganska rörig. Jag låter wikipedia återberätta handlingen i sin helhet.

"Polixenes, kung av Böhmen, hälsar på sin vän Leontes, kung av Sicilien. Polixenes tänker återvända hem, men Leontes vill att han skall stanna längre. Leontes sänder sin havande hustru, Hermione för att övertyga Polixenes. Leontes blir misstänksam när Hermione lyckas så lätt och tror att hon varit otrogen och det blivande barnet en oäkting. Leontes skickar ädlingen Camillo för att förgifta Polixenes, men istället varnar han honom och Polixenes återvänder till Böhmen. Detta gör Leontes rasande och han spärrar in Hermione i fängelse, där hon föder en dotter. Leontes vänder sig till oraklet i Delfi för att få Hermiones skuld bekräftad. Oraklets besked är dock att hon är oskyldig, vilket Leontes trotsar. Ädlingen Antigonus gömmer dottern hos en herde i Böhmen innan han själv blir förtärd av en björn. Antigonus hustru Paulina, som är en trogen vän till Hermione, gömmer även henne och föreger att hon är död. När också sonen Mamillus dör ångrar sig Leontes och tror att det är Apollons straff. Han bestämmer sig för att tillbringa resten av sitt liv sörjande.
Herden ger dottern namnet Perdita. 16 år förflyter. Polixenes son, prins Florizel, träffar Perdita och blir kär i henne. Nu är det Polixenes som blir rasande och hotar herden och Perdita med tortyr. Florizel och Perdita flyr till Sicilien där Florizel utger sig för att vara på diplomatiskt uppdrag. När fadern Polixenes också anländer till Sicilien blir sonen avslöjad. Sällskapet beger sig till fest hos Paulina, där en staty av Hermione skall avtäckas. Inför Leontes häpna och överlyckliga ögon blir statyn levande och Florizel och Perdita förlovar sig."

Hänger ni med?

Recension: "Der Koran - Eine Einführung" av Nicolai Sinai (2017). En ny fackbok om Koranen som text i ett religionsvetenskapligt sammanhang

Jag har tidigare på bloggen uppmärksammat litteratur av flera kända tyska islamologer. Idag har turen kommit till Nicolai Sinai och hans bok "Der Koran - Eine Einführung", från 2017 och utgiven av förlaget Reclam. Tyvärr är boken av någon outgrundlig anledning och i likhet med annan internationell facklitteratur om Koranens ursprung, inte översatt till svenska. Här i Sverige får vi fortfarande nöja oss med med de gamla Uppsalateologernas något utdaterade Koranforskning från det tidiga 1900-talet eller icke-disputerade Karens Armstrongs "islamforskning". Det tycker jag är trist.

Dessutom borde det ligga i allmänhetens intresse att få veta mera om andra kulturer och religioner genom kunskapens väg avdramatisera religion med hjälp av vetenskapliga fakta kring textens historia och tillkomst. Denna bok är alltså en inledning och tar upp en del av de frågor som jag tagit upp i andra böcker jag recenserat här, bland annat Hartmut Bobzins böcker om islam och Koranen. Därför finns likheter mellan författarna, men skillnaderna i mina litteratururval består egentligen av vilka områden de väljer att belysa.

 Koranen - Ett stycke arabisk poesi från senantiken


I detta inlägg tänkte jag anknyta till min tidigare bloggpost om Theodor Nöldekes schema över surornas tillkomst. Förhoppningsvis kan min läsare följa med i forskningsutvecklingen sedan Nöldeke. Sinai har nämligen lagt upp ett schema kring hur man idag tror att surorna kommit till. I likhet med de bibliska texterna har forskningen kunnat lägga fram att Korantexten efter Uthman inte är någon fullständig text. Att korantexten innehåller tillägg av verser och inklusioner av ord som lagts till vid senare tillfällen. Ord som inte hör ihop med ursprungstexten.

Jag rekommenderar även min intresserade läsare att ta del av min recension av Hartmut Bobzins bok Der Koran - Eine Einführung, från 2015 (9:e upplagan). Ja, jag vet att de har samma titelsättning! Bobzin var dock först med sin utgivning och Sinais förlag borde haft bättre fantasi vad gäller rubriksättningen!

Ytterligare en tysk islamolog som jag hoppas få presentera här på bloggen framöver är Angelika Neuwirths forskning. Det får bli av vid ett annat tillfälle.

Ett av de äldsta Koranmanuskripten

Jag avslutar recensionen med ett litet fristående tillägg som handlar om koranmanuskriptet från Uzbekistan. Ett av de äldsta Koranmanuskripten som ännu existerar återfinns idag i Tashkent, nuvarande Uzbekistan. Den tros ha kommit dit i samband med Tamerlanes erövringar i nuvarande Irak under 1300-talet. Från den irakiska staden Kufa ska just denna Koran blivit förd av Tamerlane till det gyllene Samarkand som då var huvudstad i hans rike. Enligt en annan tradition ska denna Koran först ha blivit förd till irakiska Kufa av kalifen Ali.

Det var dock kalifen Uthman som lät sammanställa fem Koraner 19 år efter Muhammeds död; vilka senare spreds över den muslimska världen. Tyvärr innebar Uthmans sammanställning av en ultimat version att en massa manuskript förstördes.

Just denna Koran ska enligt traditionen innehålla några stänk som sägs komma från Uthmans eget blod eftersom han blev mördad medans han satt och läste i den. En tredjedel finns idag kvar av manuskriptet. Skrivstilen är Hejazi, en stil som liknar den kufiska; men anses vara äldre än den kufiska skriften.

År 1868 erövrade tsarryssland Samarkand och förde Koranmanuskriptet till St Petersburg där den förvarades i det kejserliga biblioteket. Det var Lenin som tillsist beslutade att ge tillbaka Koranen till uzbekerna som en välvillig politisk gest. Numera är manuskriptet sedan 1924 tillbaka i Tashkent och förvaras säkert vilandes innesluten i ett glasskåp i ett av stadens bibliotek.

Någon gång hoppas även jag precis som den brittiske poeten James E. Flecker kunna göra den gyllene resan till Samarkand. Även om bara i fantasin!

Källor

"Tashkent's hidden Islamic relic", av Ian MacWilliam. Jan. 2006. BBC News, in Tashkent.

wikipedia.org (bild ovan)

"Berättelsen om Hassan från Bagdad och hur han kom att företaga den gyllene resan till Samarkand" av James Elroy Flecker

James Elroy Flecker (5 November 1884 – 3 Januari 1915) var en brittisk poet och författare. Han föddes i London där han växte upp i ett prästhem och han kom senare som ung student till Oxfords kända Trinity College. Vid Oxford tog han stort intryck av den asketiska poesirörelsen och detta faktum kom att påverka hans eget skrivande. Hans utbildning var gedigen eftersom han även läste vid Cambridge. Han arbetade senare utomlands och var under en period stationerad i Aten där han även träffade sin blivande hustru Helle Skiadaressi. De gifte sig 1911. De fick ett kort äktenskap tillsammans eftersom Flecker insjuknade i tbc och avled 1915 på ett sanatorium i Davos, Schweiz. Hans plötsliga död har beskrivits som ett svårt nederlag för den brittiska poesin under hans samtid. Flecker tycktes ha mycket kvar att ge till litteraturvärlden, men ödet ville annorlunda. Flecker blev 30 år gammal. Fleckers starka intresse för språk var troligen av största betydelse för hans kreativa skaparkrafter och förmåga att ta sig an orientens kultur och historia. En av de mest kända stroferna ur Hassan från Bagdad återger jag här i sitt engelska original:

"We are the Pilgrims, master; we shall go
Always a little further; it may be
Beyond that last blue mountain barred with snow
Across that angry or that glimmering sea."

Vem kan tacka nej till denna inbjudan till äventyr?

Om den gyllene resan till Samarkand

Hassan: The Story of Hassan of Baghdad and How he Came to Make the Golden Journey to Samarkand översattes till svenska 1924 med titeln:  "Berättelsen om Hassan från Bagdad och hur han kom att företaga den gyllene resan till Samarkand". Själva berättelsen är ett versdrama och jag vill understryka att jag läst verket på engelska och inte den svenska 20-tals-översättningen. Den är också posthumt utgiven.

Övriga titlar av Fleckers poesi

Jag har främst fokuserat mig på Fleckers diktning och vet mycket litet om övriga verk. Han skrev även noveller och dramatik. För den som vill fördjupa sig i hans poesi kan även följande titlar vara av nytta:

The Bridge of Fire (1907)
Thirty-Six Poems (1910)
Forty-Two Poems (1911)
The Golden Journey to Samarkand (1913)
The Old Ships (1915)
Collected Poems (1916)



Jag tänkte i sammanhanget lägga in ett mycket gammalt lektörs-omdöme från Biblioteksbladet om James E. Fleckers diktsamling. Ibland ger mig dessa tillbakablickar på äldre recensioner ett helt nytt perspektiv på både dåtid och nutid. Hur man uppfattade titeln då som nyutgiven och hur man kan se på den idag. För mig känns det inte som om den undertecknade H. sg.  ens har läst samlingen! Han hänvisar istället till att samlingen har fått ett positivt mottagande; men beklagar sig över att läsaren genom boken får lära känna okända sidor av Orienten: "Att döma av den förtjusning, varmed diktverket mottagits, föredrager allmänheten dylika nya klutar på ett gammalt kläde framför att lära känna en hel del okända sidor hos »den stora Orienten», något som torde vara att beklaga." Själv beklagar jag G. Sg.s minimalistiska och begränsade omdöme.

Lektörsomdömet i Biblioteksbladet, Nionde årgången 1924

Flecker, James Elroy. Hassan. Berättelsen om Hassan från Bagdad och
hur han kom att företaga den gyllene resan till Samarkand. Ett skådespel i fem
akter. Övs. fr. eng. av Wilhelm. Nst. 1923. 174 s. Hcee. 5:—, inb. 6:50.

En i poetiskt avseende förtjänstfull behandling av ett gammalt orientaliskt ämne ur Tusen och en natts sagokrets. Vi möta i skådespelet den blandning av romantik och brutalitet, kärlek och grymhet, vekhet och fatalism, som de flesta européer förbinda med det något svävande begreppet »Österland». Att döma av den förtjusning, varmed diktverket mottagits, föredrager allmänheten dylika nya klutar på ett gammalt kläde framför att lara känna en hel del okända sidor hos »den stora Orienten», något som torde vara att beklaga. — Översättaren har väl tillvaratagit det poetiska hos originalet, och prosan verkar ledig. H. Sg.

Källor

projekt runeberg
wikipedia.org

Goethe och bilden av islam i diktsamlingen West-östlicher Divan (1819)

Goethe lever, 2019!

Med ovanstående glada hälsning vill jag inleda detta inlägg som ägnas åt en fördjupning i Goethes författarskap; samt hans litterärt och samtidsmässigt radikala diktsamling West-östlicher Divan. Den utgavs 1819, men en utökad version av samlingen trycktes 1827. Jag ska strax förklara det radikala inslaget, som här får lyda enligt min egen definition. I detta inlägg får du möta "hemma-orientalisten" och islamkännaren Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). En för svenska läsare kanske annorlunda sida hos en av Tysklands mest berömda och genom tiderna mest älskade författare. Varje tid och varje generation har sedan hans död haft sin tolkning och uppfattning om författaren. Goethe blev stor inte enbart på grund av sin litterära produktivitet som haft betydande inverkan på tyska språket. Vid sidan av reformatorn Martin Luther är Goethe den tysk som lyckats påverka språkets utveckling allra mest. Han är motsvarigheten till William Shakespeares betydelse för det engelska språkets utveckling.

West-östlicher Divan visar inte enbart på Goethes storhet som författare och diktare, men även som humanist. Han var nämligen något före sin tid i synen på västerländskt och österländskt. I en tid främjad av stark misstro men även exotism och fascination gentemot det fjärran östern representerar Goethe en frisk fläkt av öppenhet. Jag kommer även att återkomma till den etnologiska pluraliteten i det dualistiska perspektivet på Goethes diktning. Redan i titeln möter oss detta dubbla perspektiv. Goethe lät även publicera egna tillägg eller noter till dikterna som förklarar olika religiösa företeelser, händelser och historiska personligheter. Detta är ett relativt okänt tilltag i bokutgåvor från denna tidsepok.

Ovan: Första utgåvan av samlingen, 1819.



Några frågor är alltid nödvändiga att ställa sig när man skriver om en diktare och hans efterlämnade verk. Det är rimligt att fråga sig hur Goethe kom i kontakt med islam och den persiska poesin. Hur gick det egentligen till och hur såg omständigheterna ut för ett sådant möte i en tid när Öst och Väst var parallella världar och med en begränsad litteratur tillgänglig. West-östlicher divan är ett verk som tillkom när Goethe var i sjuttioårsåldern. Han var även nybliven änkeman. Det är frågor som hör till det privata planet och som kan beläggas eller avfärdas genom t ex den biografiska litteraturforskningen. Ytterligare en fråga som jag funderat över är den socio-politiska omständigheten. Går det att fråga sig och eftersöka varför Goethe blev så intresserad av islam på äldre dagar? Vad ville han kommunicera till oss med sin diktsamling? Socio-politiska omständigheter tar hänsyn till yttre faktorer som exempelvis diktarens egen samtid.


Under hela sitt liv hade Goethe ett problematiskt -eller ambivalent förhållande till religion. Detta har klargjorts av ett flertal forskare. Han drog sig inte för att öppet kritisera kristendomen. I staden Weimar idag återfinns ett monument som uppmärksammar relationen Hafez-Goethe.

Goethe författade i sjuttioårsåldern även en samling sonetter och där återfinns dikten Christgeschenk, 'Kristusgåva' där julen är huvudtemat.

Källor

Goethe, Johann Wolfgang von. 2014. West-östlicher Divan. [Simbach am Inn]: Miniaturbuchverl. Leipzig.

Hodkinson, James, and Jeffrey Morrison. 2013. Encounters with Islam in German Literature and Culture. Cambridge: Cambridge University Press.

May, Yomb. 2013. ”Goethe, Islam and the Orient: The Impetus for and Made of Intercultural Encounter in the West-östlicher Divan” publicerad i Encounters with Islam in German Literature.

Yarshater, Ehsan. 1996. Encyclopædia Iranica. http://www.iranicaonline.org/.

wikipedia.org [bildkällor]

Ett välbevarat manuskript av Jane Austen

Jane Austen (1775-1817) publicerade sina romaner anonymt och tidigt hade hon en trogen skara av läsare. Bland hennes starkaste supportrar fanns hennes närmaste släktingar och hon hade starkt stöd av sin far, syster och broder i skrivandet. Hennes bror hjälpte dessutom till med att betala tryckkostnaderna för flera romaner som sedan såldes för 15 skilling styck. Själv hann Jane Austen aldrig åtnjuta någon vida berömmelse och hon dog 41 år gammal.

Nedan finns ett inslag via youtube.com där British Library presenterar ett av de många bevarade manuskripten av Jane Austen. Austen är en författare som man mer eller mindre har alla manuskript bevarade av. Därtill finns olika sparade anteckningar och tidiga ungdomsförsök. Lyssna till hur man hanterar samlingarna och hur just denna visning kommenteras. Jane Austen levde i en tid då papper dyrbart. Hennes utläggningar "drafts" består av pyttesmå anteckningsböcker där hon gjort sitt yttersta för att inte slösa med papper. Hennes kommentarer får knappt plats på den lilla skrivytan. Precis som presentatören uttrycker det får man intrycket att Jane nog redan visste vad hon skulle skriva innan det kom ut på papper. Det är nämligen mycket få ändringar i fråga om språk och grammatik.

Källor

youtube.com

Michał Waszyński "Dybuk" (1937)

FILM OCH LITTERATUR är inte samma sak, men filmen som verktyg kan skapa fantastiska tolkningar av stor, liten och medioker litteratur. Den har ett eget språk. I detta inlägg uppmärksammar jag den polske regissören Michal Waszynskis film Dybuk, från förkrigsåret 1937. Det är två år kvar innan helvetet ska bryta loss i Europa och Andra världskriget blir ett faktum. Snart kommer Polen att invaderas av Hitlertyskland och hela landet blir en slavkoloni där vanliga polacker arresteras direkt på gatan och kastas i koncentrationsläger. Samma omänskliga förhållanden kommer också att drabba Polens stora judiska befolkning som systematiskt kommer att utrotas i förintelselägrens gaskammare och genom slavarbete. Sedan flera hundra tillbaks finns också i Europa den östeuropeiska ashkenazikulturen med sitt eget språk, jiddisch och religiösa inriktningar. Stora grupper lever tillsammans ute på landsbygden, eller inne i storstäderna som antigen assimilerade eller troende, eller en blandning av allting. Det finns tidningar på jiddisch. Allt detta kommer successivt raderas genom hela 30-talet fram tills krigsslutet 1945.

Offer för nationalsocialismen är också dess politiska opponenter och andra kategorier av grupper som inte anses rasrena. Kristna polacker ansågs inte heller rasrena, men deras nya herrar ställer dem ändå något högre i rashierakin. Polska barn med ariska attribut stjäls från sina föräldrar för att skickas till ariska familjer i Tyskland. Längst ner på skalan finns judar och romer. Antisemitismen eskalerar under förkrigsåren och det finns sedan ingen återvändo. Den har normaliserats under årtionden och även före nationalsocialismen. Därför reagerar inte folk när det blir normalt att arrestera människor på grund av deras utseende, kultur och religion. De reagerade inte heller på diskrimineringen och förintelsen kommer att bli en öppen hemlighet i Tyskland genom hela regimen.

Dybuk

Regissören Michał Waszyński, född som Mosze Waks (1904-1965) i nuvarande Ukraina lyckades rädda sig från Förintelsen. Hans film Dybuk utspelar sig i Polen och i en judisk shtetl. Två unga män som är bästa vänner sedan barndomen lovar en dag bort sina ofödda barn till vararandra. Men en mystisk vandringsman dyker plötsligt upp och varnar dem för detta tilltag. Det är inte tillåtet att slå vad om sina ofödda barns liv. De ignorerar främslingens varning. Efter en tid dör en av vännerna och den kvarvarandes hustru dör i barnsäng. Barnen från deras äktenskap växer upp i olika städer. De vet heller inte om att deras fäder en gång lovat bort dem åt varandra. Men mystiska krafter är i verkan och deras öden dras oundvikligt till varandra. Den unga kvinnan, Leah är redan bortlovad åt en annan man. Sonen till den andra vännen, vid namn Channon praktiserar mystiken och försöker genom den vinna sin rättmätiga brud.


En tysk utgåva Der Dybuk dramatische Legende in vier Akten finns tillgänglig via den spännande sajten archive.org. Där kan man läsa den i sin helhet och glöm inte att skaffa ett digitalt lånekort om du ändå besöker sajten. Där finns tusentals titlar att läsa GRATIS!

Övriga källor

Imdb.com

wikipedia.org (olika inlägg)

Om Viktor Rydbergs roman Singoalla (1857) - några reflexioner

Hej kära Läsare, jag har tidigare skrivit om Viktor Rydberg här och nu har turen kommit till hans kända roman Singoalla som publicerades för första gången i göteborgskalendern Aurora (1857) med undertiteln "Romantisk sagodikt". Kalendertidningen Aurora utgavs 1855-1856; 1858,1861. Några år senare, 1865 kom den första bokupplagan och då i omarbetad form.



Handlingens huvudtema gestaltar kärleken mellan riddaren Erland Månesköld och den romska flickan Singoalla. Handlingen är förlagd till det medeltida 1300-talet där riddarsonen Erland som av en slump får skåda Singoalla när hennes familj tillfälligt slagit upp sitt läger nära slottet.  Deras första möte sker hastigt intill en bäck som flyter fram nära slottet. Mötet blir knappt eftersom Singoallas familj ska bege sig bort redan samma kväll. Erland kan inte glömma Singoalla och ett år senare återvänder hon till trakten med sin familj och har då tillåtelse att slå upp sitt läger i skogen nära slottet. Erland förälskar sig i henne och hon i honom.

Såhär beskrivs hon, enligt mångas uppfattning i något av överjordiska och eteriska drag. Intressant nog väljer Rydberg att använda ordet "natursymboliskt":

Hon hade smyckat sig till en avskedsfest. Hon var skönare i natt än den dag för tio år sedan, då Erland första gången såg henne vid skogsbäcken. Sällheten hade återgivit henne ungdomsfägringen, men förandligad och änglalik. Kärleken och offervilligheten, som genomträngde hennes väsen, hade gjort denna skönhet himmelsk i stället för jordisk. Den skulle överväldigat ögat som en uppenbarelse från en annan värld, om den ej tillika genomskimrats av ett något ur denna världen, men ur det outgrundligaste djupet i den - något av furuskogens sus och stjärnenattens mystik, något trolskt och natursymboliskt...[...]