Som jag har letat under åren efter just detta filmklipp från Svensk Filmindustris veckorevy, anno 1933! Klippet är dryga två minuter och visar några av 1900-talets mest kända författare delta i PUB:s årliga julmarknad. I klippet syns bl a Karin Boye, Elin Wägner och Agnes von Krusenstjerna. Mig veterligen är detta klipp det enda som visar rörliga bilder av dem. De besöker allså julmarknaden på PUB:s bokavdelning. Om ni känner till några fler får ni gärna kommentera detta inlägg.
Filmarkivet
fredag 23 mars 2018
måndag 19 mars 2018
Recension: "Passenger to Teheran" av Vita Sackville-West (1926) enreseskildring i nytryck! Samt lite om Gertrude Bell och andra historiska personligheter hon mötte på sin resa...
Jag är väldigt förtjust i reseskildringar och särskilt äldre sådana, och gärna från det tidiga 1900-talets århundrade. Vita Sackville-West (1892-1962) var gift med den kände diplomaten Harold Nicolson (1886-1968). Jag har redan uppmärksammat dem i tidigare inlägg. Båda kom från familjer som man idag benämner "british upperclass". Deras okonventionella äktenskap är troligen mest känt och det gjordes under det tidiga 90-talet en dramaserie om deras liv. Fritt tolkat efter sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) redogörelse av alla stormar i biografin Portrait of a Marriage. Förutom sitt äktenskap med Harold Nicolson var Vita som författare och amatörhistoriker nära knuten till den så kallade Bloomsburygruppen. Hon var också en nära vän till Virginia Woolf. Hon lät även ge ut en del av sin litteratur hos Hogarth Press, makarna Woolfs eget lilla förlag.
Harold Nicolson tillträdde sin diplomattjänst i Teheran i november 1925 där han blev en viktig del i ett litet team. Landet var ingalunda någon främmande kontinent för honom. Han var själv född i Teheran, 1886 och i sin tur son till en diplomat. Vita vägrade låta sig bli kallad för en diplomathustru och tituleras Mrs Nicolson. Därför flyttade hon aldrig med honom till Teheran, men hon valde istället att komma på besök vilket hon gjorde i två omgångar under 1926 och 1927. Under det sistnämnda året företog hon tillsammans med honom och hans expedition en vandring över Bakhtiaribergen. Passenger to Teheran (1926) som för övrigt är dedicerad till maken beskriver endast hennes första besök under 1926 medan det påföljande året blev viktigt skrivstoff för hennes bok Twelve Days som också beskriver hennes tid i Persien.
Den första resan blev lång och omfattande, troligen därför hon själv ville detta. Målsättningen var att få se och uppleva så mycket som möjligt. Hon lämnade England den 20 januari 1926 och var tillbaka fem månader senare. En väldigt lång tid för en kvinna på resande fot under 20-talet som dessutom reste okonventionellt. När man tar sig an att läsa äldre reseskildringar stöter man ofta på en rad problematiska områden. Jag listar två av dem här, nämligen tidsandan och personbiografin. Tidandan kan vara svårtolkad utifrån det egna perspektivet som läsare om man är obekant med områdets historia och kulturgeografi. Dessa eventuella kunskapsluckor kan man dock lätt förbättra. Det andra problemområdet är personbiografin och om man inte vet så mycket om personen som valt att skriva om resan blir det ju svårare att förstå motiven bakom den. Problemet är dock inte omöjlig att hantera då man precis som med historiska kunskapsluckor kan öva sig genom att läsa på och ta till sig sekundärlitteratur inom området.
Reseskildringar kan också vara kontroversiella då de tydligt blottlägger personens egna åsikter och skildringar av subjektiva upplevelser i en obekant miljö. Jag minns också min lektor i religionshistoria, hans ansiktsuttryck när han öppet stod och varnade oss för missionärernas skildringar, och de många äventyrarnas skildringar i mötet med nya kulturer. Deras reseskildringar har ofta vad man idag kallar för etnocentriska drag. Men missionärerna och äventyrarna hade nog inte heller räknat med att få sina resebiografier lästa med hjälp av "feministiska glasögon", hbtq-perspektiv och genusteori. De etnocentriska dragen och xenofobin i reseskildringar från gamla tider kan man många gånger själv läsa sig fram till utan att använda någon speciell teori. Man märker själv när det går överstyr och blir plumpt, eller inskränkt.
Vitas reseskildringar har också inslag av plumpa uppfattningar. Det får man nästan räkna med när den brittiska överklassen är ute och reser i en tid då kolonialismen ännu var en realitet. Sackville kallade exempelvis Indien för en "loathsome place" i ett brev till Virginia Woolf och lovade dyrt och heligt att aldrig besöka landet igen. Detta inskränkta synsätt hade förstås inte gått för sig att dryfta offentligt idag.
Med sig på resan har hon även älskarinnan Dorothy Wellesley (1889-1956) som var en brittisk poet och tidningskvinna. De träffades redan 1922 med följd att Wellesley separerad från sin man och deras gemensamma barn. Någon laglig eller formell skilsmässa var det aldrig tal om, men de levde istället separata liv. Wellesley dyker upp då och då i breven till Virginia Woolf, men hon uteslöts helt ur reseskildringen. Tillsammans besöker de Egypten och Indien innan resan går vidare utan Dorothy mot Persien.
Men låt oss nu återgå till 1926 och Vitas reseskildring. Förutom Dorothy Wellesley träffade hon många intressanta personligheter som lämnat betydelsefulla historiska avtryck genom sina liv. En av dessa var Gertrude Bell (1868-1926) som hon faktiskt nämner i boken. Bell har jag även nämnt tidigare i bloggen i ett inlägg om den senmedeltida persiske diktaren Hafez. Bell var en fantastisk kvinna, som tyvärr avled alltför tidigt. Hon avled plötsligt i Baghdad i juli 1926 bara några månader efter Vitas hemkomst från resan. Sömnmedel var orsaken, men någon depression har aldrig gått att fastställa och Bell hade dessutom ombett hushållerskan att väcka henne på morgonen. Bell var en brittisk forskare och arkeolog. Hon var under och efter första världskriget en av det brittiska imperiets främsta diplomatiska representanter i arabvärlden då hon agerade medlare mellan olika etniska grupper i regionen. Hennes närvaro spelade därmed en viss roll vid skapandet av den moderna staten Irak. Bell var även närvarande tillsammans med Winston Churchill under den betydelsefulla Kairokonferensen, 1921. På bilden nedan syns från vänster sittande på kameler Winston Churchill i solglasögon, Gertrude Bell och T.E Lawrence tillsammans utgör gruppen de trettionio delegater som formade planerna för den moderna staten Irak och Transjordanien.
Glendinning, Victoria, Vita: the life of V. Sackville-West, Weidenfeld and Nicolson, London, 1983
Sackville-West, Vita, Passenger to Teheran, 2. ed., Cockbird Press, Heathfield, 1990
Harold Nicolson tillträdde sin diplomattjänst i Teheran i november 1925 där han blev en viktig del i ett litet team. Landet var ingalunda någon främmande kontinent för honom. Han var själv född i Teheran, 1886 och i sin tur son till en diplomat. Vita vägrade låta sig bli kallad för en diplomathustru och tituleras Mrs Nicolson. Därför flyttade hon aldrig med honom till Teheran, men hon valde istället att komma på besök vilket hon gjorde i två omgångar under 1926 och 1927. Under det sistnämnda året företog hon tillsammans med honom och hans expedition en vandring över Bakhtiaribergen. Passenger to Teheran (1926) som för övrigt är dedicerad till maken beskriver endast hennes första besök under 1926 medan det påföljande året blev viktigt skrivstoff för hennes bok Twelve Days som också beskriver hennes tid i Persien.
Den första resan blev lång och omfattande, troligen därför hon själv ville detta. Målsättningen var att få se och uppleva så mycket som möjligt. Hon lämnade England den 20 januari 1926 och var tillbaka fem månader senare. En väldigt lång tid för en kvinna på resande fot under 20-talet som dessutom reste okonventionellt. När man tar sig an att läsa äldre reseskildringar stöter man ofta på en rad problematiska områden. Jag listar två av dem här, nämligen tidsandan och personbiografin. Tidandan kan vara svårtolkad utifrån det egna perspektivet som läsare om man är obekant med områdets historia och kulturgeografi. Dessa eventuella kunskapsluckor kan man dock lätt förbättra. Det andra problemområdet är personbiografin och om man inte vet så mycket om personen som valt att skriva om resan blir det ju svårare att förstå motiven bakom den. Problemet är dock inte omöjlig att hantera då man precis som med historiska kunskapsluckor kan öva sig genom att läsa på och ta till sig sekundärlitteratur inom området.
Reseskildringar kan också vara kontroversiella då de tydligt blottlägger personens egna åsikter och skildringar av subjektiva upplevelser i en obekant miljö. Jag minns också min lektor i religionshistoria, hans ansiktsuttryck när han öppet stod och varnade oss för missionärernas skildringar, och de många äventyrarnas skildringar i mötet med nya kulturer. Deras reseskildringar har ofta vad man idag kallar för etnocentriska drag. Men missionärerna och äventyrarna hade nog inte heller räknat med att få sina resebiografier lästa med hjälp av "feministiska glasögon", hbtq-perspektiv och genusteori. De etnocentriska dragen och xenofobin i reseskildringar från gamla tider kan man många gånger själv läsa sig fram till utan att använda någon speciell teori. Man märker själv när det går överstyr och blir plumpt, eller inskränkt.
Vitas reseskildringar har också inslag av plumpa uppfattningar. Det får man nästan räkna med när den brittiska överklassen är ute och reser i en tid då kolonialismen ännu var en realitet. Sackville kallade exempelvis Indien för en "loathsome place" i ett brev till Virginia Woolf och lovade dyrt och heligt att aldrig besöka landet igen. Detta inskränkta synsätt hade förstås inte gått för sig att dryfta offentligt idag.
Med sig på resan har hon även älskarinnan Dorothy Wellesley (1889-1956) som var en brittisk poet och tidningskvinna. De träffades redan 1922 med följd att Wellesley separerad från sin man och deras gemensamma barn. Någon laglig eller formell skilsmässa var det aldrig tal om, men de levde istället separata liv. Wellesley dyker upp då och då i breven till Virginia Woolf, men hon uteslöts helt ur reseskildringen. Tillsammans besöker de Egypten och Indien innan resan går vidare utan Dorothy mot Persien.
Men låt oss nu återgå till 1926 och Vitas reseskildring. Förutom Dorothy Wellesley träffade hon många intressanta personligheter som lämnat betydelsefulla historiska avtryck genom sina liv. En av dessa var Gertrude Bell (1868-1926) som hon faktiskt nämner i boken. Bell har jag även nämnt tidigare i bloggen i ett inlägg om den senmedeltida persiske diktaren Hafez. Bell var en fantastisk kvinna, som tyvärr avled alltför tidigt. Hon avled plötsligt i Baghdad i juli 1926 bara några månader efter Vitas hemkomst från resan. Sömnmedel var orsaken, men någon depression har aldrig gått att fastställa och Bell hade dessutom ombett hushållerskan att väcka henne på morgonen. Bell var en brittisk forskare och arkeolog. Hon var under och efter första världskriget en av det brittiska imperiets främsta diplomatiska representanter i arabvärlden då hon agerade medlare mellan olika etniska grupper i regionen. Hennes närvaro spelade därmed en viss roll vid skapandet av den moderna staten Irak. Bell var även närvarande tillsammans med Winston Churchill under den betydelsefulla Kairokonferensen, 1921. På bilden nedan syns från vänster sittande på kameler Winston Churchill i solglasögon, Gertrude Bell och T.E Lawrence tillsammans utgör gruppen de trettionio delegater som formade planerna för den moderna staten Irak och Transjordanien.
Källor
Glendinning, Victoria, Vita: the life of V. Sackville-West, Weidenfeld and Nicolson, London, 1983
Sackville-West, Vita, Passenger to Teheran, 2. ed., Cockbird Press, Heathfield, 1990
fredag 9 mars 2018
Recension : "Hakkorset och halvmånen - Nazister i Mellanöstern" (2014)
I detta inlägg recenserar jag journalisten Niclas Sennertegs bok Hakkorset och halvmånen - Nazister i Mellanöstern (2014). Jag har läst pocketutgåvan från 2016. Det är en stadig bok med ett tillsynes gediget forskningsarbete bakom sig. Dessutom genom egen arkivforskning! Fotnoterna med förklaringar och källhänvisningar uppgår till 926 stycken. Litteraturförteckningen är också omfattande.
Att Sennerteg ansträngt sig inom ett viktigt ämne är förstås bra. Ämnen som berör Andra världskriget kan aldrig bli slutdiskuterade. I bokens fokus finns de krigsförbrytare från Andra världskriget som istället för de välkända områdena i Sydamerika valde att bosätta sig i muslimska länder. Många gånger var det mycket säkrare för dem att leva fritt där än i Sydamerika. Detta faktum konstaterades även av representanter för Simon Wiesentahlscenter som kartlade de gamla nazisternas flyktvägar bort från Europa.
Sydamerika blev deras främsta tillflyktsort, men som Sennerteg påpekar blev mellanöstern den näst största tillflyktsorten för nazisterna. Många av dem hade undangått rättvisan, men vissa bosatte sig frivilligt. De flesta av dem hade varit anknutna till Wehrmacht, dvs varit officerare och övrig militär personal. Kairo och Damaskus var populära orter att gömma sig på. I Kairo levde t ex Aribert Heim, SS-läkare i koncentrationslägret Mauthausen och eftersökt för massmord. Han konverterade till islam och antog namnet Tarek Hussein och levde i Kairo fram tills sin död 1992. I Damaskus återfinns SS-mannen Alois Brunner som också levde under ett annat namn och försörjde sig på vapenhandel. Ytterligare en person med nazibakgrund som arbetade för den syriska regeringen var diplomaten Franz Rademacher.
Sennerteg har valt att teckna personporträtt av några av dem däribland Wilhelm Fahrmbacher som var general i Wehrmacht och efter krigsslutet misstänkt krigsförbrytare. Sina nazistiska övertygelser tog han med sig till Egypten där han snabbt nådde stjärnstatus som många andra militärer verksamma i Nazityskland. I Egypten lyckades Fahrmbacher samla ett 100-tal tyskar med militär bakgrund som skulle hjälpa den egyptiska armén i kriget mot Israel. Läsaren får därtill en omfattande djupdykning i 1950/1960-talets historia. Vi får även följa det Muslimska brödraskapets utveckling i Egypten.
Mellanöstern kommer alltid att vara en krutdurk för olika konflikter, däribland Israel-Palestina frågan. Just denna konflikt är Sennerteg noga med att ställning till, att han är helt för en tvåstatslösning i frågan (nämns för övrigt tidigt i boken). Själv tycker jag han kunde lämnat personliga ställningstagandet helt åt sidan. Som läsare av boken utgår jag från att han är neutral oavsett vilket ämne han forskat inom. Men, eftersom detta är Sverige där allt som rör Israel-Palestina är extremt infekterat så blir hans förklaring desto mer begriplig. Boken handlar ju dessutom inte om hur konflikten ser just idag, däremot får läsaren veta mer om vilka omständigheter som historiskt har format konflikten.
Nazismen i arabvärlden kom dock inte med de tyska krigsförbrytarna i efterkrigstiden. Den fanns där långt innan och fick spridning mycket tack vare stormuftin av Jerusalem, Mohammed Amin al-Husseini (1895 eller 1897-1974). Det är bra att Sennerteg valt att ta med honom i boken. Mohammed Amin var en ökänd antisemit och politisk aktivist som tidigt visste att utnyttja sina kontakter med det antisemitiska NSDAP i Tyskland. Mohammed Amin al-Husseini kom från en framstående palestinsk familj som hade flera religiösa nyckelfunktioner i Jerusalem. Med tiden blev Mohammed Amin en betydande palestinsk nationalist. Han skaffade sig en militär utbildning. Han tjänstgjorde även i osmanska armén och deltog 1941 i ett irakiskt uppror.
Mohammed Amin flyttade senare under 1941 till Berlin där han blev aktiv i en tyskmuslimsk organisation. Tyskland hade vid denna tiden ca 3000 muslimer varav 400 konvertiter. Han träffade både Ribbentrop, Adolf Hitler och Heinrich Himmler personligen och bad dem hjälpa honom. I sin tur hjälpte muftin Wehrmacht med att rekrytera soldater i Balkan och 1944 hade han avancerade planer på att förgifta dricksvattnet för Tel Avivs invånare. Detta terrorattentat misslycklades dock. Stormuftin var också aktiv i att stoppa judar från att fly Nazityskland under denna tiden. I juli 1944 skrev han brev till Ungerns utrikesminister och motsatte sig beslutet att 900 judiska barn och 100 vuxna judar skulle få tillåtelse att lämna Ungern. Muftin var nämligen orolig för att dessa skulle kunna ta sig till det Palestinska mandatet.
Titel: Hakkorset och halvmånen - Nazister i Mellanöstern
Författare: Niclas Sennerteg
År: 2014
Bokförlag: Natur & Kultur
Sidantal: 494 / pocketversionen
Eftersökta krigsförbrytare under efterkrigstiden
Att Sennerteg ansträngt sig inom ett viktigt ämne är förstås bra. Ämnen som berör Andra världskriget kan aldrig bli slutdiskuterade. I bokens fokus finns de krigsförbrytare från Andra världskriget som istället för de välkända områdena i Sydamerika valde att bosätta sig i muslimska länder. Många gånger var det mycket säkrare för dem att leva fritt där än i Sydamerika. Detta faktum konstaterades även av representanter för Simon Wiesentahlscenter som kartlade de gamla nazisternas flyktvägar bort från Europa.
Sydamerika blev deras främsta tillflyktsort, men som Sennerteg påpekar blev mellanöstern den näst största tillflyktsorten för nazisterna. Många av dem hade undangått rättvisan, men vissa bosatte sig frivilligt. De flesta av dem hade varit anknutna till Wehrmacht, dvs varit officerare och övrig militär personal. Kairo och Damaskus var populära orter att gömma sig på. I Kairo levde t ex Aribert Heim, SS-läkare i koncentrationslägret Mauthausen och eftersökt för massmord. Han konverterade till islam och antog namnet Tarek Hussein och levde i Kairo fram tills sin död 1992. I Damaskus återfinns SS-mannen Alois Brunner som också levde under ett annat namn och försörjde sig på vapenhandel. Ytterligare en person med nazibakgrund som arbetade för den syriska regeringen var diplomaten Franz Rademacher.
Sennerteg har valt att teckna personporträtt av några av dem däribland Wilhelm Fahrmbacher som var general i Wehrmacht och efter krigsslutet misstänkt krigsförbrytare. Sina nazistiska övertygelser tog han med sig till Egypten där han snabbt nådde stjärnstatus som många andra militärer verksamma i Nazityskland. I Egypten lyckades Fahrmbacher samla ett 100-tal tyskar med militär bakgrund som skulle hjälpa den egyptiska armén i kriget mot Israel. Läsaren får därtill en omfattande djupdykning i 1950/1960-talets historia. Vi får även följa det Muslimska brödraskapets utveckling i Egypten.
Mellanöstern kommer alltid att vara en krutdurk för olika konflikter, däribland Israel-Palestina frågan. Just denna konflikt är Sennerteg noga med att ställning till, att han är helt för en tvåstatslösning i frågan (nämns för övrigt tidigt i boken). Själv tycker jag han kunde lämnat personliga ställningstagandet helt åt sidan. Som läsare av boken utgår jag från att han är neutral oavsett vilket ämne han forskat inom. Men, eftersom detta är Sverige där allt som rör Israel-Palestina är extremt infekterat så blir hans förklaring desto mer begriplig. Boken handlar ju dessutom inte om hur konflikten ser just idag, däremot får läsaren veta mer om vilka omständigheter som historiskt har format konflikten.
Begynnelser: Om stormuftin från Jerusalem
Nazismen i arabvärlden kom dock inte med de tyska krigsförbrytarna i efterkrigstiden. Den fanns där långt innan och fick spridning mycket tack vare stormuftin av Jerusalem, Mohammed Amin al-Husseini (1895 eller 1897-1974). Det är bra att Sennerteg valt att ta med honom i boken. Mohammed Amin var en ökänd antisemit och politisk aktivist som tidigt visste att utnyttja sina kontakter med det antisemitiska NSDAP i Tyskland. Mohammed Amin al-Husseini kom från en framstående palestinsk familj som hade flera religiösa nyckelfunktioner i Jerusalem. Med tiden blev Mohammed Amin en betydande palestinsk nationalist. Han skaffade sig en militär utbildning. Han tjänstgjorde även i osmanska armén och deltog 1941 i ett irakiskt uppror.
Mohammed Amin flyttade senare under 1941 till Berlin där han blev aktiv i en tyskmuslimsk organisation. Tyskland hade vid denna tiden ca 3000 muslimer varav 400 konvertiter. Han träffade både Ribbentrop, Adolf Hitler och Heinrich Himmler personligen och bad dem hjälpa honom. I sin tur hjälpte muftin Wehrmacht med att rekrytera soldater i Balkan och 1944 hade han avancerade planer på att förgifta dricksvattnet för Tel Avivs invånare. Detta terrorattentat misslycklades dock. Stormuftin var också aktiv i att stoppa judar från att fly Nazityskland under denna tiden. I juli 1944 skrev han brev till Ungerns utrikesminister och motsatte sig beslutet att 900 judiska barn och 100 vuxna judar skulle få tillåtelse att lämna Ungern. Muftin var nämligen orolig för att dessa skulle kunna ta sig till det Palestinska mandatet.
Snabba bokfakta
Titel: Hakkorset och halvmånen - Nazister i Mellanöstern
Författare: Niclas Sennerteg
År: 2014
Bokförlag: Natur & Kultur
Sidantal: 494 / pocketversionen
tisdag 20 februari 2018
Recension: "Bildhuggarens dotter" av Tove Jansson
I denna recension rekommenderar jag "Bildhuggarens dotter" av vår finlandssvenska storhet, Tove Jansson (1914-2001). De flesta av oss känner till Tove Jansson främst genom Mumintrollen, men hon var även konstnär och illustratör.
Under en längre tid även anställd som serietecknare vid tidningen Garm och blev omtyckt under krigstiden för sina karikatyrer av Hitler och Stalin. Tove växte upp i en konstnärsfamilj i Helsingfors. Hennes mamma Signe Hammarsten-Jansson var en bildkonstnär från Sverige (tidvis även serietecknare) och pappan Viktor Jansson, kallad Faffan var skulptör.
I "Bildhuggarens dotter" som utkom första gången 1968, tar hon upp olika aspekter ur sin egen barndom, men från barnets perspektiv. Det handlar alltså om korta och fristående berättelser. Den som söker det självbiografiska i Toves eget liv blir inte besviken. Barndomsmiljön och skildringar av konstnärshemmet och skärgårdslivet finns medtagna. Denna utgåva består av 19 berättelser på 135 sidor och är utgiven av Förlaget.
Tove har dessutom ett rakt och okomplicerat språk, genomsyrat av berättarglädje!
Under en längre tid även anställd som serietecknare vid tidningen Garm och blev omtyckt under krigstiden för sina karikatyrer av Hitler och Stalin. Tove växte upp i en konstnärsfamilj i Helsingfors. Hennes mamma Signe Hammarsten-Jansson var en bildkonstnär från Sverige (tidvis även serietecknare) och pappan Viktor Jansson, kallad Faffan var skulptör.
I "Bildhuggarens dotter" som utkom första gången 1968, tar hon upp olika aspekter ur sin egen barndom, men från barnets perspektiv. Det handlar alltså om korta och fristående berättelser. Den som söker det självbiografiska i Toves eget liv blir inte besviken. Barndomsmiljön och skildringar av konstnärshemmet och skärgårdslivet finns medtagna. Denna utgåva består av 19 berättelser på 135 sidor och är utgiven av Förlaget.
Tove har dessutom ett rakt och okomplicerat språk, genomsyrat av berättarglädje!
fredag 9 februari 2018
Litet meddelande till alla läsare om recensionsförfrågningar
Hej,
Det är jättekul att få email med förfrågningar om jag vill läsa och recensera era utgivna böcker här på min bokblogg. Tyvärr måste jag understryka jag inte har någon möjlighet att göra detta just nu, men vem vet vad framtiden bär med sig?
Tack till Er alla som hittills hört av er och ett stort lycka till! ❤️
Det är jättekul att få email med förfrågningar om jag vill läsa och recensera era utgivna böcker här på min bokblogg. Tyvärr måste jag understryka jag inte har någon möjlighet att göra detta just nu, men vem vet vad framtiden bär med sig?
Tack till Er alla som hittills hört av er och ett stort lycka till! ❤️
måndag 5 februari 2018
Lyssnartips: Walter Kaufmanns föreläsningar om Nietzsche, Kirkegaard och Sartre (1960)
Prof. Walter Kaufmann (1947-1980) undervisade i filosofi vid Princeton och skrev flera böcker och artiklar i ämnet. Open Culture har numera tillgång till hans inspelade föreläsningar om Friedrich Nietzsche, Sören Kirkegaard, samt Jean Paul Sartre. Rekommenderas!
Länk
http://www.openculture.com/2011/04/walter_kaufmanns_lectures.html
Länk
http://www.openculture.com/2011/04/walter_kaufmanns_lectures.html
fredag 19 januari 2018
Recension: "Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries"(1972)
Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries (1972); edited by Joan Russel Noble innehåller 28 minnesanteckningar av relativt framstående brittiska litteraturpersonligheter, vänner och samtida med Virginia Woolf (1882-1941). Jag köpte denna bok i Stockholm 1998 och har väl egentligen inte öppnat den de senaste tjugo åren. Men nu har jag ju skrivit en del om folk från denna tiden på bloggen, så jag har åter öppnat boken. Bland dessa minnesanteckningar har jag valt ut några stycken att fokusera på.
Boken är väldigt utelämnande och Woolf som död har ju själv inget att säga till om när bilan faller över hennes personlighet, sätt att vara och inte minst böckerna hon skrev. Det finns inte heller någon kontinuitet i upplägget kring boken. Minnena är plockade från lite överallt. Vita Sackville-Wests minnesanteckning består av ett utvalt brev till en väninna som endast delvis berör Woolfs död. Leonard Woolfs (mannen som var gift med henne) minne utgörs av en TV-intervju för BBC (Malcom Muggeridge's BBC Conversations, 1967). John Lehmanns minnesanteckning består av en föreläsning som hållits i USA och diverse andra platser. Så det är en ganska svag framställning trots allt. Om du som läsare ändå vill fördjupa dig i Virginia Woolfs liv och hennes samtid tycker jag ändå du har nytta av boken. Framför allt är de bitar som ger liv åt hennes sätt att skapa litteratur intressanta.
Många av minnena beskriver en person med elakt humör. Troligen till följd av hennes psykiska ohälsa. Men Woolf levde före psykofarmakans tid och hade hon haft tillgång till rätt medicinering och terapi hade detta förmodligen räddat henne undan ett självmord. För svårt sjuk var hon periodvis och av hennes självmordsbrev att döma orkade hon inte längre då hon kände att hon åter var på väg mot en mörk period. Det är tydligt när man läser i andra källor om henne (biografier m.m) att hon hade svåra depressioner med psykotiska inslag. På Woolfs tid fanns inte heller någon bra behandling. Virginia Woolf var också en överlevare av sexuella övergrepp som hon utsattes för som barn. Både hon och hennes syster Vanessa utsattes för sexuella övergrepp av sina två halvbröder. Denna hemska erfarenhet lär säkert ha påverkat hennes psykiska ohälsa, men det är först i modern tid detta har uppmärksammats i biografier om Woolf. Själv var Virginia Woolf mycket medveten om vad hon fått vara med om som barn. Hon skriver nämligen mycket fritt om dessa övergrepp i både brev och anteckningar. Hon kallar perioden med incest för sina "grekiska slavår". Övergreppen pågick från dess hon var 6 år fram tills hon var 23 år då hon och Vanessa fick möjlighet att flytta hemifrån. Först då kunde de slippa undan sina plågoandar. Jag har också läst i en annan bok att någon av dessa bröder hjälpte Virginia och Leonard ekonomiskt när de skulle sätta upp Hogarth Press och genom förlaget på allvar försörja sig genom skrivandet. Detta faktum med tillfälligt ekonomiskt beroende från en plågoande tror jag kan ha stört henne mycket. Skrivandet var ju hennes levebröd dessutom den viktigaste formen av egenterapi för Virginia Woolf. Inga vittnesbörd från Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries berör denna viktiga aspekt av Woolfs liv.
Nigel Nicolson som var barn när han mötte henne minns Woolf som social och barnvänlig i denna bok. Den som har DVD:n "The Hours" hemma kan kolla extramaterialet där han förekommer i en minidoku. om Woolf. Där är han mer frispråkig om hennes person. En av bokens mest intressanta bidrag kommer från litteraturkritikern Rebecca West (1892-1983). Medan vi idag hyllar det litterära geniet Woolf fanns det personer som också var kritiska. West påpekar redan tidigt i sin lilla essä att Bloomsburygruppen aldrig gillade henne och att hon i sin tur aldrig gillat Bloomsburygruppen! Hon är också kritisk till helgonglorian som tidigt tycks ha klistrats på Woolf. West kallar Woolfs roman The Waves för ett stycke "pre-raphaelite kitsch" som man kan ta och glömma. Det är ett strängt omdöme från en vass tunga, eller penna. A Room of One's Own tycker hon är bra litteratur, men inte tillräckligt bra för att läras ut i skolorna! West drar även slutsatsen att medan stora författare som Joyce, Proust och Kafka fick imitatörer nästan direkt efter sin död hände detta aldrig med Woolfs böcker för enligt West hade man redan tagit sin skrivmetod the stream of conscioussness till det yttersta. Något jag tyckte var tragiskt att läsa om var den transkriberade intervjun med Leonard Woolf från 1967. När han blev tillfrågad what do you think about suicide? svarar Leonard Woolf att han inte ser några problem med att folk vill ta livet av sig och att samhället inte ska sätta sig emot om folk vill begå självmord. Jag håller verkligen inte med om detta. Tvärtom ska ju samhället arbeta preventivt mot suicid och jobba förebyggande mot det på olika sätt. Virginia Woolf blev 59 år gammal.
DeSalvo, Louise A. 1991. Virginia Woolf: the impact of childhood sexual abuse on her life and work. London: Women's Press.
wikipedia.org //bilder, artiklar
Boken är väldigt utelämnande och Woolf som död har ju själv inget att säga till om när bilan faller över hennes personlighet, sätt att vara och inte minst böckerna hon skrev. Det finns inte heller någon kontinuitet i upplägget kring boken. Minnena är plockade från lite överallt. Vita Sackville-Wests minnesanteckning består av ett utvalt brev till en väninna som endast delvis berör Woolfs död. Leonard Woolfs (mannen som var gift med henne) minne utgörs av en TV-intervju för BBC (Malcom Muggeridge's BBC Conversations, 1967). John Lehmanns minnesanteckning består av en föreläsning som hållits i USA och diverse andra platser. Så det är en ganska svag framställning trots allt. Om du som läsare ändå vill fördjupa dig i Virginia Woolfs liv och hennes samtid tycker jag ändå du har nytta av boken. Framför allt är de bitar som ger liv åt hennes sätt att skapa litteratur intressanta.
Många av minnena beskriver en person med elakt humör. Troligen till följd av hennes psykiska ohälsa. Men Woolf levde före psykofarmakans tid och hade hon haft tillgång till rätt medicinering och terapi hade detta förmodligen räddat henne undan ett självmord. För svårt sjuk var hon periodvis och av hennes självmordsbrev att döma orkade hon inte längre då hon kände att hon åter var på väg mot en mörk period. Det är tydligt när man läser i andra källor om henne (biografier m.m) att hon hade svåra depressioner med psykotiska inslag. På Woolfs tid fanns inte heller någon bra behandling. Virginia Woolf var också en överlevare av sexuella övergrepp som hon utsattes för som barn. Både hon och hennes syster Vanessa utsattes för sexuella övergrepp av sina två halvbröder. Denna hemska erfarenhet lär säkert ha påverkat hennes psykiska ohälsa, men det är först i modern tid detta har uppmärksammats i biografier om Woolf. Själv var Virginia Woolf mycket medveten om vad hon fått vara med om som barn. Hon skriver nämligen mycket fritt om dessa övergrepp i både brev och anteckningar. Hon kallar perioden med incest för sina "grekiska slavår". Övergreppen pågick från dess hon var 6 år fram tills hon var 23 år då hon och Vanessa fick möjlighet att flytta hemifrån. Först då kunde de slippa undan sina plågoandar. Jag har också läst i en annan bok att någon av dessa bröder hjälpte Virginia och Leonard ekonomiskt när de skulle sätta upp Hogarth Press och genom förlaget på allvar försörja sig genom skrivandet. Detta faktum med tillfälligt ekonomiskt beroende från en plågoande tror jag kan ha stört henne mycket. Skrivandet var ju hennes levebröd dessutom den viktigaste formen av egenterapi för Virginia Woolf. Inga vittnesbörd från Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries berör denna viktiga aspekt av Woolfs liv.
Nigel Nicolson som var barn när han mötte henne minns Woolf som social och barnvänlig i denna bok. Den som har DVD:n "The Hours" hemma kan kolla extramaterialet där han förekommer i en minidoku. om Woolf. Där är han mer frispråkig om hennes person. En av bokens mest intressanta bidrag kommer från litteraturkritikern Rebecca West (1892-1983). Medan vi idag hyllar det litterära geniet Woolf fanns det personer som också var kritiska. West påpekar redan tidigt i sin lilla essä att Bloomsburygruppen aldrig gillade henne och att hon i sin tur aldrig gillat Bloomsburygruppen! Hon är också kritisk till helgonglorian som tidigt tycks ha klistrats på Woolf. West kallar Woolfs roman The Waves för ett stycke "pre-raphaelite kitsch" som man kan ta och glömma. Det är ett strängt omdöme från en vass tunga, eller penna. A Room of One's Own tycker hon är bra litteratur, men inte tillräckligt bra för att läras ut i skolorna! West drar även slutsatsen att medan stora författare som Joyce, Proust och Kafka fick imitatörer nästan direkt efter sin död hände detta aldrig med Woolfs böcker för enligt West hade man redan tagit sin skrivmetod the stream of conscioussness till det yttersta. Något jag tyckte var tragiskt att läsa om var den transkriberade intervjun med Leonard Woolf från 1967. När han blev tillfrågad what do you think about suicide? svarar Leonard Woolf att han inte ser några problem med att folk vill ta livet av sig och att samhället inte ska sätta sig emot om folk vill begå självmord. Jag håller verkligen inte med om detta. Tvärtom ska ju samhället arbeta preventivt mot suicid och jobba förebyggande mot det på olika sätt. Virginia Woolf blev 59 år gammal.
Övriga källor
DeSalvo, Louise A. 1991. Virginia Woolf: the impact of childhood sexual abuse on her life and work. London: Women's Press.
wikipedia.org //bilder, artiklar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)