torsdag 30 juni 2016
Kommande recensioner
Framöver blir det fler recensioner och blogginlägg om främst brittisk litteratur. Jag kommer att uppmärksamma klassiker och det lovas litteratur och fördjupningar kring #Jane Austen, systrarna #Brontë och förmodligen #Oscar Wilde. Det finns även intressant och bra efterkrigslitteratur, men jag vill försöka ha en djupdykning kring 1800-tal fram till fin de siècle. Just nu läser jag en biografi om #charlotte brontë så håll utkik efter en kommande recension.
onsdag 29 juni 2016
Recension : 'Låt den rätte komma in' av John Ajvide Lindqvist
Romanen Låt den rätte komma in (2004) belönades med Selma Lagerlöfs Litteraturpris 2008. Motiveringen till priset lyder: ”För ett författarskap som rymmer ett mästerligt berättande och en känsla för skräckens och inbillningens djupa krafter.” Lindqvist beskrivs som en förnyare inom genren skräckromantik och det är inte svårt att förstå efter ha läst Låt den rätte komma in. Många har även sett filmen, men en film kan inte täcka alla aspekter av en roman. Jag skrev tidigare här i bloggen att jag ville lägga fram två exempel på modernt sätt att skriva en vampyrhistoria på och nämnde då Låt den rätte komma in tillsammans med The Moth Diaries. Romanerna kommer med förnyande perspektiv och tolkar om den klassiska vampyrnovellen helt enkelt genom att tillföra något nytt. Framförallt bryts traditionen genom att låta ett barn inneha rollen som vampyren. Det finns också andra skillnader.
Huvudpersonerna i romanen är Oskar och hans nyfunne vän Eli. Oskar är tolv år och bor i Blackeberg tillsammans med sin ensamstående mamma. Flera av er känner säkert redan igen er i de förortsmiljöer handlingen skildrar. Till Blackeberg flyttar också den jämnårige Eli den 18 oktober 1981. Eli kommer från Norrköping tillsammans med en medelålders man som alla verkar tro är Elis pappa. Oskar har problem i skolan, men det är inget som han berättar om hemma. Han får stryk och mobbas varje dag under skolåret. Han lider också av en obehandlad inkontinens. Romanen har en extern berättare som redogör för både platser, miljöer och dialoger genom hela handlingen. Den är indelad i fem delar med underordnade kapitel arrangerade efter datum. Detta ger en snygg ram till själva berättelsen.
Första kapitlet inleds med citat, bl a från en låttext. Användandet av just citat från låttexter kan antyda att författaren varit inspirerad av Stephen Kings sätt att öppna upp sina romaner på. Detta minns jag tydligt av mina egna läsningar av King i tonåren. Oftast var det citaten som satte stämningen för resten av läsupplevelsen. Förutom att Oskar är ett mobboffer har karaktären en mörkare sida. Oskar kompenserar en dålig dag i skolan genom att snatta godis inne på Konsum. Vid ett tillfälle tas han på bar gärning och Polismyndigheten skickar hem ett brev; Oskar hinner öppna och skickar tillbaka brevet med en förfalskad ’målsmans underskrift’. Karaktären Oskar har allt som passar in på en blivande ersättare för Håkan Bengtsson. Vampyren kommer med förförelsen och Oskar blir den som tar över rollen som Elis framtida beskyddare. Oskar och Eli träffas ute på gården där Oskar gärna befinner sig eftersom det inte bor några klasskamrater i närheten. Eli ger Oskar modet att kunna hämnas på sina mobbare. Tillsist uppstår det förtroende som avslöjar Elis verkliga identitet och de blir ett par. Oskar röjer sin fascination över åldersskillnaden; och att det i Eli i själva verket bor en uråldrig människa. Något som ofta missas i diskussioner om boken är kopplingen mellan Oskar och hans tidigare föregångare Håkan. Det framkommer på ett kusligt sätt mellan raderna hur Oskar tar platsen som vampyrens slav och ”älskare”. Vampyrens sexualitet kan tyckas övernaturlig och en magisk upplevelse (i denna handling i form av beröring) för den mänskliga motparten. Eli tycks använda den som ett vapen att förtrolla eller förföra en människa. För Eli lever i en kämpande existens och måste ha en människas hjälp för att kunna klara av tillvaron. Oskar blir insatt i dessa regler och är snart en frivillig adept. Vad romanen inte avslöjar är att Oskar förmodligen kommer att tröttas ut, bli oförsiktig och sluta som som sina föregångare.
Eli uppfattas ofta i diskussioner kring boken som en transgender person, någon som ger ett odefinierbart intryck. I boken finns litterära kopplingar till detta, bl a till Carl Johan Love Almquists kända roman Drottningens juvelsmycke. Könsneutrala vampyrer och vampyrer med en oklar sexualitet finns det gott om ur ett litteraturhistoriskt perspektiv. Det som utmanar i denna historia är dock faktum att vampyren Eli är ett barn. Oskar har problem med inkontinens, men romanen är tydlig med att Eli har förlorat sina manliga könsdelar. Den skadade kroppen och de genomgående beskrivningarna av vad som platsar som ’gore’ kännetecknar denna roman. Går det att problematisera ytterligare varför just queer, eller transgender ges plats i den moderna vampyrromanen?
Huvudpersonerna i romanen är Oskar och hans nyfunne vän Eli. Oskar är tolv år och bor i Blackeberg tillsammans med sin ensamstående mamma. Flera av er känner säkert redan igen er i de förortsmiljöer handlingen skildrar. Till Blackeberg flyttar också den jämnårige Eli den 18 oktober 1981. Eli kommer från Norrköping tillsammans med en medelålders man som alla verkar tro är Elis pappa. Oskar har problem i skolan, men det är inget som han berättar om hemma. Han får stryk och mobbas varje dag under skolåret. Han lider också av en obehandlad inkontinens. Romanen har en extern berättare som redogör för både platser, miljöer och dialoger genom hela handlingen. Den är indelad i fem delar med underordnade kapitel arrangerade efter datum. Detta ger en snygg ram till själva berättelsen.
Första kapitlet inleds med citat, bl a från en låttext. Användandet av just citat från låttexter kan antyda att författaren varit inspirerad av Stephen Kings sätt att öppna upp sina romaner på. Detta minns jag tydligt av mina egna läsningar av King i tonåren. Oftast var det citaten som satte stämningen för resten av läsupplevelsen. Förutom att Oskar är ett mobboffer har karaktären en mörkare sida. Oskar kompenserar en dålig dag i skolan genom att snatta godis inne på Konsum. Vid ett tillfälle tas han på bar gärning och Polismyndigheten skickar hem ett brev; Oskar hinner öppna och skickar tillbaka brevet med en förfalskad ’målsmans underskrift’. Karaktären Oskar har allt som passar in på en blivande ersättare för Håkan Bengtsson. Vampyren kommer med förförelsen och Oskar blir den som tar över rollen som Elis framtida beskyddare. Oskar och Eli träffas ute på gården där Oskar gärna befinner sig eftersom det inte bor några klasskamrater i närheten. Eli ger Oskar modet att kunna hämnas på sina mobbare. Tillsist uppstår det förtroende som avslöjar Elis verkliga identitet och de blir ett par. Oskar röjer sin fascination över åldersskillnaden; och att det i Eli i själva verket bor en uråldrig människa. Något som ofta missas i diskussioner om boken är kopplingen mellan Oskar och hans tidigare föregångare Håkan. Det framkommer på ett kusligt sätt mellan raderna hur Oskar tar platsen som vampyrens slav och ”älskare”. Vampyrens sexualitet kan tyckas övernaturlig och en magisk upplevelse (i denna handling i form av beröring) för den mänskliga motparten. Eli tycks använda den som ett vapen att förtrolla eller förföra en människa. För Eli lever i en kämpande existens och måste ha en människas hjälp för att kunna klara av tillvaron. Oskar blir insatt i dessa regler och är snart en frivillig adept. Vad romanen inte avslöjar är att Oskar förmodligen kommer att tröttas ut, bli oförsiktig och sluta som som sina föregångare.
Eli uppfattas ofta i diskussioner kring boken som en transgender person, någon som ger ett odefinierbart intryck. I boken finns litterära kopplingar till detta, bl a till Carl Johan Love Almquists kända roman Drottningens juvelsmycke. Könsneutrala vampyrer och vampyrer med en oklar sexualitet finns det gott om ur ett litteraturhistoriskt perspektiv. Det som utmanar i denna historia är dock faktum att vampyren Eli är ett barn. Oskar har problem med inkontinens, men romanen är tydlig med att Eli har förlorat sina manliga könsdelar. Den skadade kroppen och de genomgående beskrivningarna av vad som platsar som ’gore’ kännetecknar denna roman. Går det att problematisera ytterligare varför just queer, eller transgender ges plats i den moderna vampyrromanen?
måndag 27 juni 2016
Recension: 'The Moth Diaries' av Rachel Klein
Bokbloggen rör sig vidare i vampyrens tecken och vampyrlitteraturen. I ett tidigare inlägg skrev jag om en gotisk föregångare i genren, nämligen Sheridan Le Fanus kortnovell Carmilla (1872). Bram Stokers Dracula (1897) tog starkt intryck av Carmilla. I detta inlägg kommer jag att rekommendera en modern tolkning av kortnovellen. För läsaren är det helt klart att Rachel Kleins tonårsroman The Moth Diaries (2002) i hög grad bygger på Le Fanus bok. Klein gör det dessutom mycket bra vilket jag hoppas blir tydligt i min recension av hennes bok. Säkert finns här nu många läsare av bloggen som redan sett en filmatisering av The Moth Diaries (2011) med Sarah Gadon och Sarah Bolger i huvudrollerna (tyvärr bara 38 i Metascore/critics reviews). I detta fall såg jag filmen innan jag läste boken. Båda har sin lilla charm.
Romanen har ett dagboksupplägg. Ett berättargrepp som jag själv gillar mycket. Inledningen låter läsaren få veta att berättaren är en anonym kvinna som ser tillbaka på sitt liv och sin tonårstid. Hon gör detta med hjälp av sin dagbok från denna tiden. I förordet får vi genom berättaren veta att det är hennes läkare som först kommit med förslaget att publicera tonårsdagboken. Det ska tilläggas att det är en oberäknelig berättare läsaren har att göra med eftersom det inte går att ifrågasätta hennes berättelse. Klein leker skickligt med detta berättargrepp genom hela berättelsen. Vad är fantasi och vad är verklighet? Det finns också tillfällen när berättaren tvivlar på sina egna ord:
Läkaren som gett henne diagnosen borderline har haft tillgång till dagböckerna i trettio år, men har aldrig tagit om dem till diskussion förrän nu. Berättaren har även en dotter (16) som hon önskar skydda, men ger ändå efter för läkarens önskan. Han övertygar henne dock och lovar anonymitet. Namn på personer och platser byts ut. Berättaren låter oss få veta vilken syn hon har på dagböckerna idag. Att hon ser det som en resa tillbaka till sitt 16-åriga ’jag’:
Hon låter oss få veta att hon skickats till ett internat efter faderns självmord. Miljön är ett gammalt amerikanskt internat med det brittiskt klingande namnet Brangwyn Hall och Rachel Kleins roman utspelar sig i USA under 1960-talet. De flesta av hennes klasskamrater har frånvarande föräldrar. Berättarjaget redogör i sina dagboksanteckningar sin längtan och fascination för klasskamraten Lucy Blake.
Till klassen kommer en ny elev, Ernessa Bloch. Berättaren låter läsaren ta del av sina iakttagelser. Ernessas ankomst förstör relationen till vännen Lucy som alieneras från berättaren. Fler märkligheter kring Ernessa rapporteras notoriskt i dagboken. Biter hon inte Lucy i halsen? Är hon en vampyr?
Fantiserar berättaren och hur mycket blir det i så fall kvar av sanningen? Hur frisk är vår berättare? Är hon själv plågad av sin psykiska ohälsa till den grad att hon inte längre förmår skilja mellan fantasi och verklighet? Klein har också arbetat med tonårsperspektivet på ett övertygande sätt. Identitetssökande, eskapism, vänskap och rivalitet är centrala teman. Berättaren beskriver sina klasskamrater, t ex plugghästen Dora som skriver en essä om Friedrich Nietzsches Sålunda talade Zarathustra och Johannes Brahms. Doras personlighet tilltalar protagonisten till den grad att hon själv skaffar sig ett exemplar av boken. Nietzsches filosofi kommer att passa berättarjaget som bitvis förtärs av svartsjuka gentemot vampyren Ernessas avancemang i relationen till Lucy.
Precis som i Le Fanus Carmilla är berättelsen fylld av lesbiska undertoner. Protagonisterna i båda berättelserna har frånvarande eller döda föräldrar - ett berättargrepp som förstäker inte enbart utsattheten utan möjliggör också vampyrens entré.
Romanen har ett dagboksupplägg. Ett berättargrepp som jag själv gillar mycket. Inledningen låter läsaren få veta att berättaren är en anonym kvinna som ser tillbaka på sitt liv och sin tonårstid. Hon gör detta med hjälp av sin dagbok från denna tiden. I förordet får vi genom berättaren veta att det är hennes läkare som först kommit med förslaget att publicera tonårsdagboken. Det ska tilläggas att det är en oberäknelig berättare läsaren har att göra med eftersom det inte går att ifrågasätta hennes berättelse. Klein leker skickligt med detta berättargrepp genom hela berättelsen. Vad är fantasi och vad är verklighet? Det finns också tillfällen när berättaren tvivlar på sina egna ord:
My journal is being ruined by lies. I should go back and cross out everything I wrote about Ernessa last friday.
Läkaren som gett henne diagnosen borderline har haft tillgång till dagböckerna i trettio år, men har aldrig tagit om dem till diskussion förrän nu. Berättaren har även en dotter (16) som hon önskar skydda, men ger ändå efter för läkarens önskan. Han övertygar henne dock och lovar anonymitet. Namn på personer och platser byts ut. Berättaren låter oss få veta vilken syn hon har på dagböckerna idag. Att hon ser det som en resa tillbaka till sitt 16-åriga ’jag’:
I have always been intrigued by the journals that girls keep. They are like dollhouses. Once you look inside of them, the rest of the world seems very far away, even unbelievable.
Hon låter oss få veta att hon skickats till ett internat efter faderns självmord. Miljön är ett gammalt amerikanskt internat med det brittiskt klingande namnet Brangwyn Hall och Rachel Kleins roman utspelar sig i USA under 1960-talet. De flesta av hennes klasskamrater har frånvarande föräldrar. Berättarjaget redogör i sina dagboksanteckningar sin längtan och fascination för klasskamraten Lucy Blake.
Till klassen kommer en ny elev, Ernessa Bloch. Berättaren låter läsaren ta del av sina iakttagelser. Ernessas ankomst förstör relationen till vännen Lucy som alieneras från berättaren. Fler märkligheter kring Ernessa rapporteras notoriskt i dagboken. Biter hon inte Lucy i halsen? Är hon en vampyr?
Fantiserar berättaren och hur mycket blir det i så fall kvar av sanningen? Hur frisk är vår berättare? Är hon själv plågad av sin psykiska ohälsa till den grad att hon inte längre förmår skilja mellan fantasi och verklighet? Klein har också arbetat med tonårsperspektivet på ett övertygande sätt. Identitetssökande, eskapism, vänskap och rivalitet är centrala teman. Berättaren beskriver sina klasskamrater, t ex plugghästen Dora som skriver en essä om Friedrich Nietzsches Sålunda talade Zarathustra och Johannes Brahms. Doras personlighet tilltalar protagonisten till den grad att hon själv skaffar sig ett exemplar av boken. Nietzsches filosofi kommer att passa berättarjaget som bitvis förtärs av svartsjuka gentemot vampyren Ernessas avancemang i relationen till Lucy.
Precis som i Le Fanus Carmilla är berättelsen fylld av lesbiska undertoner. Protagonisterna i båda berättelserna har frånvarande eller döda föräldrar - ett berättargrepp som förstäker inte enbart utsattheten utan möjliggör också vampyrens entré.
fredag 24 juni 2016
Recension : Death by Shakespeare
I detta inlägg kommer jag att rekommendera ett seriealbum om William Shakespeare. Året ut tänker jag via bloggen särskilt fokusera på hur litteratur, konst och kultur uppmärksammar att det 2016 är 400 år sedan Shakespeare dog. För några månader sedan startade användaren Squirm & Learn en insamling via Kickstarter (crowdfunding) där några serietecknare bad om hjälp för att kunna realisera ett projekt om Shakespeare. Crowdfunding är ett mycket smart och demokratiskt sätt för författare m fl yrkesgrupper att kunna genomföra sina idéer med hjälp av den breda allmänheten som kan bidra med en valfri summa. Nästan 500 personer bidrog med dryga 13,000 pund till att realisera seriealbumet Death by Shakespeare (Dead Canary Comics). Målet för insamlingen var 8,000 pund.
Temat för albumet är som titeln antyder döden och kända dödsfall i Shakespeares dramer. Inte oväntat visar olika sammanställningar att giftmord och knivhugg är det vanligaste sättet för en rollkaraktär i ett Shakespearedrama att gå hädan på. Den som önskar fördjupa sig i temat ond bråd död hos Shakespeare kan läsa följande artikel publicerad i nätmagasinet ’Open Culture’: 74 Ways Characters Die in Shakespeare’s Plays Shown in a Handy Infographic: From Snakebites to Lack of Sleep (2016). Seriealbumet går förstås inte igenom varenda mord hos Shakespeare och det är en fråga om urval.
Det finns som sagt en del kända, för att inte säga makabra dödsfall i dramerna, Titus Andronicus är troligtvis det blodigaste av tragedierna. Skribenten Alice Vincent påpekar i sin artikel (The Telegraph) att innehållet i Titus Andronicus är mer blodigare än våra dagars Game of Thrones. Med tanke handlingen tror jag inte skulle våga se en uppsättning av den. Upplägget för seriealbumet är vad jag skulle vilja beskriva som överskådligt. Ett tjugotal illustrationer har försetts med titel på dramat som bilden anknyter till samt ett citat ur nämnda verket. That’s it!
Temat för albumet är som titeln antyder döden och kända dödsfall i Shakespeares dramer. Inte oväntat visar olika sammanställningar att giftmord och knivhugg är det vanligaste sättet för en rollkaraktär i ett Shakespearedrama att gå hädan på. Den som önskar fördjupa sig i temat ond bråd död hos Shakespeare kan läsa följande artikel publicerad i nätmagasinet ’Open Culture’: 74 Ways Characters Die in Shakespeare’s Plays Shown in a Handy Infographic: From Snakebites to Lack of Sleep (2016). Seriealbumet går förstås inte igenom varenda mord hos Shakespeare och det är en fråga om urval.
Det finns som sagt en del kända, för att inte säga makabra dödsfall i dramerna, Titus Andronicus är troligtvis det blodigaste av tragedierna. Skribenten Alice Vincent påpekar i sin artikel (The Telegraph) att innehållet i Titus Andronicus är mer blodigare än våra dagars Game of Thrones. Med tanke handlingen tror jag inte skulle våga se en uppsättning av den. Upplägget för seriealbumet är vad jag skulle vilja beskriva som överskådligt. Ett tjugotal illustrationer har försetts med titel på dramat som bilden anknyter till samt ett citat ur nämnda verket. That’s it!
onsdag 22 juni 2016
Recension : 'Carmilla' av Sheridan Le Fanu
I detta inlägg recenserar jag en klassiker från 1872 som inspirerat och fortsätter att inspirera inom genren skräck. Nämligen kortnovellen Carmilla av irländaren Sheridan Le Fanu (1814-1873). Jag kommer att rekommendera en svensk översättning (Typ Förlag) och förstås det engelska originalet. Men denna gång blir det i form av en ljudbok, nämligen Tracy Childs inläsning av texten! Det är väl ytterst lämpligt att höra en kvinnlig röst läsa in Carmilla och nog tycker jag inläsningen är enigmatisk och ger liv åt handlingen. Ljudboken går att hitta på audible och på Spotify. Den svenska texten återfinns som e-bok via bokus eller itunes. Se till att hitta rätt e-bok då det finns många utgåvor.
Den svenska översättning som jag har valt är Sam J.Lundwalls översättning från 1992. Den finns dock en nyare utgåva, översatt av Charlotte Hjukström. Själv berömmer jag Sam J. Lundwalls fina inledning och kommentar till Carmilla (Typ Förlag) där han bjuder läsaren på en kortfattad litteraturhistorisk översikt kring vampyrgenren. Vampyren som litterärt tema uppfanns dock inte av den gotiska litteraturen utan fanns närvarande i litteraturen långt tidigare. Lundwall nämner även Goethes dikt Bruden från Korinth (1797) som ingår i Goethes ballader som en tidig föregångare [Översatt till svenska av Carl Snoilsky, min anm.]. Sheridan le Fanu var född i Dublin 1814 och han studerade i sin ungdom juridik vid Trinity College, men övergav senare juridiken för journalistiskt arbete. Le Fanu var bl a verksam på tidningen All the Year Round, en viktoriansk långkörare och veckomagasin som grundandes av Charles Dickens. Han debuterade relativt sent, men debutromanen, en deckare med titeln Uncle Silas blev en succé.
Carmilla trycktes första gången i tidskriften ”The Dark Blue” som gavs ut mellan 1871-1873. Rossetti Archive tillhandahåller idag inskanningar från tidningen via sin hemsida. Le Fanu publicerade Carmilla som en fristående novell i In a Glass Darkly (titel efter 1 Kor. 12:13) tillsammans med fyra andra noveller. Den innehåller också en prolog där en viss Dr. Martin Hesselius ger sig till känna. Dr. Hesselius är doktor i de ockulta vetenskaperna och har förstås vissa gemensamma drag med Van Helsing-karaktären i Bram Stokers Dracula. Stokers stora vampyrroman utgavs nästan trettio år efter Carmilla och han tros ha inspirerats av novellen. Tilläggas bör att prologen är utlämnad i de flesta fristående publiceringar av Carmilla jag varit i kontakt med. Prologen låter oss veta genom dr Hesselius’ att den som författat Carmilla är död och att han själv ombesörjt offentliggörandet av manuskriptet.
Handlingens huvudperson är Laura som också är berättarrösten och därtill en berättare i första person. Hon lämnar ingående beskrivningar om sin familjebakgrund och det österrikiska slott ('the schloss', som det står i originalet) hon växt upp på. Hon lever där tillsammans med sin far och tjänstefolk och försäkrar läsaren att hennes liv “har varit ensamt”. Slottet ligger nära en liten by men är ändå belägen på en enslig plats där naturen alltid tycks ödslig. Redan i mycket unga år erfar hon ett möte med en vampyr som hon långt senare i livet kommer att identifiera som Carmilla. Här märks de typiska dragen hos den gotiska litteraturen. Det är ingående beskrivningar av hur naturfenomenen inverkar på den mänskliga naturen och adjektiven tycks aldrig ta slut när det gäller att beskriva månen, hur dess faser inverkar på den mänskliga temperamentet eller hur ensliga omgivningarna är. När Laura läst färdigt generalens brev och berörts av dotterns plötsliga död under kvällspromenaden har solen hunnit gå ner. Laura sörjer kort den avlidna, men hennes längtan efter en vän kommer snart att uppfyllas i samband med vampyrens ankomst. Trots att Laura känner igen Carmilla från sin barndoms nattliga mardrömmar byts snart denna erfarenhet ut mot en växande besatthet. Förförelsen låter inte vänta på sig. Carmilla svarar nästan omgående med fysisk kontakt.
Namnet Carmilla är dessutom ett anagram som till sist avslöjar vampyrens verkliga identitet. Trots att intensiteten i deras vänskap ökar vägrar Carmilla lämna några detaljer om sig själv eller sin familj. Istället blir hon irriterad över Lauras frågor. Laura noterar fler märkligheter. Carmilla deltar aldrig i de gemensamma bönerna på slottet och tycks sova hela dagarna. Under tiden bryter en oförklarlig sjukdom ut i byarna omkring, men det är bara unga kvinnor som insjuknar och dör. Laura börjar få tillbaka sina nattliga mardrömmar och i en dröm visar sig hennes döda mor och varnar henne. Till sist insjuknar även Laura. Vad som därefter händer kommer inte att avslöjas i denna recension.
Den som vill fördjupa sig ytterligare i skräckdramat Carmilla kan Googla David Henry Friston och Michael Fitzgerald, som gjort flera illustrationer till romantexten. Dessa bilder kan säkert försätta läsaren iden rätta stämningen. Jag lägger upp en här på bloggen eftersom de numera är under “Public Domain”.
Mycket tolkning har tillskrivits relationen mellan protagonisterna Laura och Carmilla. Hur uppfattades relationenunder den viktorianska perioden och kan le Fanu rent av ha varit en tidig feministisk föregångare? Även om drottning Viktoria kan ha utropat att sex mellan kvinnor inte existerade så var viktorianerna inte främmande inför företeelsen. Tvärtom. Det är också i den kontexten man måste placera romanen. I dess egen tidsanda. Tyvärr har kulturpersonligheter som Lytton Strachey och Virginia Woolf hjälpt till att sprida de anti-viktorianska myterna om tidsandans uppfattning kring sexualitet överlag. Dagens forskning är desto mer objektiv kring dessa frågor.
Den svenska översättning som jag har valt är Sam J.Lundwalls översättning från 1992. Den finns dock en nyare utgåva, översatt av Charlotte Hjukström. Själv berömmer jag Sam J. Lundwalls fina inledning och kommentar till Carmilla (Typ Förlag) där han bjuder läsaren på en kortfattad litteraturhistorisk översikt kring vampyrgenren. Vampyren som litterärt tema uppfanns dock inte av den gotiska litteraturen utan fanns närvarande i litteraturen långt tidigare. Lundwall nämner även Goethes dikt Bruden från Korinth (1797) som ingår i Goethes ballader som en tidig föregångare [Översatt till svenska av Carl Snoilsky, min anm.]. Sheridan le Fanu var född i Dublin 1814 och han studerade i sin ungdom juridik vid Trinity College, men övergav senare juridiken för journalistiskt arbete. Le Fanu var bl a verksam på tidningen All the Year Round, en viktoriansk långkörare och veckomagasin som grundandes av Charles Dickens. Han debuterade relativt sent, men debutromanen, en deckare med titeln Uncle Silas blev en succé.
Carmilla trycktes första gången i tidskriften ”The Dark Blue” som gavs ut mellan 1871-1873. Rossetti Archive tillhandahåller idag inskanningar från tidningen via sin hemsida. Le Fanu publicerade Carmilla som en fristående novell i In a Glass Darkly (titel efter 1 Kor. 12:13) tillsammans med fyra andra noveller. Den innehåller också en prolog där en viss Dr. Martin Hesselius ger sig till känna. Dr. Hesselius är doktor i de ockulta vetenskaperna och har förstås vissa gemensamma drag med Van Helsing-karaktären i Bram Stokers Dracula. Stokers stora vampyrroman utgavs nästan trettio år efter Carmilla och han tros ha inspirerats av novellen. Tilläggas bör att prologen är utlämnad i de flesta fristående publiceringar av Carmilla jag varit i kontakt med. Prologen låter oss veta genom dr Hesselius’ att den som författat Carmilla är död och att han själv ombesörjt offentliggörandet av manuskriptet.
Handlingens huvudperson är Laura som också är berättarrösten och därtill en berättare i första person. Hon lämnar ingående beskrivningar om sin familjebakgrund och det österrikiska slott ('the schloss', som det står i originalet) hon växt upp på. Hon lever där tillsammans med sin far och tjänstefolk och försäkrar läsaren att hennes liv “har varit ensamt”. Slottet ligger nära en liten by men är ändå belägen på en enslig plats där naturen alltid tycks ödslig. Redan i mycket unga år erfar hon ett möte med en vampyr som hon långt senare i livet kommer att identifiera som Carmilla. Här märks de typiska dragen hos den gotiska litteraturen. Det är ingående beskrivningar av hur naturfenomenen inverkar på den mänskliga naturen och adjektiven tycks aldrig ta slut när det gäller att beskriva månen, hur dess faser inverkar på den mänskliga temperamentet eller hur ensliga omgivningarna är. När Laura läst färdigt generalens brev och berörts av dotterns plötsliga död under kvällspromenaden har solen hunnit gå ner. Laura sörjer kort den avlidna, men hennes längtan efter en vän kommer snart att uppfyllas i samband med vampyrens ankomst. Trots att Laura känner igen Carmilla från sin barndoms nattliga mardrömmar byts snart denna erfarenhet ut mot en växande besatthet. Förförelsen låter inte vänta på sig. Carmilla svarar nästan omgående med fysisk kontakt.
Namnet Carmilla är dessutom ett anagram som till sist avslöjar vampyrens verkliga identitet. Trots att intensiteten i deras vänskap ökar vägrar Carmilla lämna några detaljer om sig själv eller sin familj. Istället blir hon irriterad över Lauras frågor. Laura noterar fler märkligheter. Carmilla deltar aldrig i de gemensamma bönerna på slottet och tycks sova hela dagarna. Under tiden bryter en oförklarlig sjukdom ut i byarna omkring, men det är bara unga kvinnor som insjuknar och dör. Laura börjar få tillbaka sina nattliga mardrömmar och i en dröm visar sig hennes döda mor och varnar henne. Till sist insjuknar även Laura. Vad som därefter händer kommer inte att avslöjas i denna recension.
Den som vill fördjupa sig ytterligare i skräckdramat Carmilla kan Googla David Henry Friston och Michael Fitzgerald, som gjort flera illustrationer till romantexten. Dessa bilder kan säkert försätta läsaren iden rätta stämningen. Jag lägger upp en här på bloggen eftersom de numera är under “Public Domain”.
Mycket tolkning har tillskrivits relationen mellan protagonisterna Laura och Carmilla. Hur uppfattades relationenunder den viktorianska perioden och kan le Fanu rent av ha varit en tidig feministisk föregångare? Även om drottning Viktoria kan ha utropat att sex mellan kvinnor inte existerade så var viktorianerna inte främmande inför företeelsen. Tvärtom. Det är också i den kontexten man måste placera romanen. I dess egen tidsanda. Tyvärr har kulturpersonligheter som Lytton Strachey och Virginia Woolf hjälpt till att sprida de anti-viktorianska myterna om tidsandans uppfattning kring sexualitet överlag. Dagens forskning är desto mer objektiv kring dessa frågor.
lördag 18 juni 2016
TV-nostalgi från 80-talet : The Ray Bradbury Theater
Som jag tidigare nämnt kommer bloggen vara lite mer än bara en bokblogg. Jag har tidigare skrivit om TV-nostalgi och fortsätter på temat i detta inlägg. Kopplingen är återigen litteraturens väg in i visuella medier. Den amerikanske författaren Ray Bradbury (1920-2012) är säkert flera läsare bekanta med. Bradbury är kanske mest känd för sin dystopiska novell Fahrenheit 451. Han skrev även korta berättelser på temat horror/fantasy alla samlade i The Martian Chronicles (2012) och boken Something wicked this way comes (en titel baserad på en replik ur Shakespeares Macbeth). Hans ämnesområden, eller genrer var skräck, fantasy, science fiction, men han hade också under 80-talet en egen TV-serie : The Ray Bradbury Theater producerad av HBO ch USA Network. HBO bidrog endast till de två första säsongerna. Sammanlagt blev det sex säsonger med 64 episoder mellan åren 1985-1992. Samtliga avsnitt var skrivna av Bradbury och varje avsnitt inleddes med en presentation av Bradbury i sin skrivarstudio omgiven av diverse historiska föremål som inspirerat hans berättelser. Under åren hann också ett flertal kändisar passera revy: Peter O Toole, Drew Barrymoore m fl. Serien sändes även i Sverige. Sättet att återanvända kortnoveller och skriva om dem för televisionen föranledde kritik. I en intervju lämnande Bradbury följande intressanta kommentar:
Återigen blir det dax för djupdykning i 80-talets spännande klädstilar och frisyrer!
What I'm doing is respecting my younger self. I've published four hundred short stories that most people haven't read, and I'm using them. If you write things you love, and do it with love, you can't go wrong. It's exciting to translate those stories from the printed page to TV. It brings things out of your subconscious that are new and fresh... We try to relax and do a nice, easy show. It's my idea theater.
Återigen blir det dax för djupdykning i 80-talets spännande klädstilar och frisyrer!
Perspektiv på Dickinson idag – radikala läsningar av Patterson, Pagliaoch Hart
Här kommer den utlovade uppföljningen om poeten Emily Dickinson (1830–1886) . Jag recenserade en biografi om henne här på bloggen. I detta inlägg går jag djupare in på olika tolkningar. Jag inleder med en reflexion kring de religiösa inslagen i dikterna, sedan Perspektiv på Dickinson idag – radikala läsningar av Patterson, Paglia och Hart. Jag avrundar med en rekommendation, nämligen en svensk översättning.
Emily Dickinson hör till de stora poeterna eftersom hon faktiskt lyckades hitta ett eget uttryckssätt och en egen ordstil som bryter med tidigare konventioner i den amerikanska litteraturhistorien. På något sätt ligger hennes stil i kollision med den egna samtiden. Detta i sig uttrycker själva förutsättningen för att lyckas och hamna på "topplistan" bland litteraturhistoriens stora namn. Med Dickinsons ankomst inträder det berömda paradigmskiftet. Här tillkommer nämligen något nytt, radikalt och förnyande i poesin. Det handlar inte att skriva för att bli gillad. Som med många andra författare det är lätt att fastna för, de som blir våra favoriter infaller sig känslan av att här läses någonting nytt och man landar i slutsatsen - den här författaren har verkligen det där lilla extra. Det är inte alltid lätt att veta vad poeterna menar med sin dikt alla gånger. Så är även fallet med Dickinson. Orden tycks många gånger främmande och arkaiska. Som många stora författare bidrog hon till mytbildningen om sig själv. I introduktionen till How to write about Emily Dickinson (2008) påpekar Harold Bloom följande som fångar något av det jag försöker säga:
Puritanismen hade stort inflytande på hennes språkstil. Psalmsånger och religiös musik kan ha påverkat rytmen i dikterna. Under en längre period var Dickinson också djupt troende i en mer traditionell och puritansk bemärkelse. Hennes kristna religionsuppfattning starkt präglad av puritanismen kan inte ha skilt sig märkvärdigt i den egna samtiden. Kristendomen var en naturlig del av samhället på ett helt annorlunda sätt än idag. Det har spekulerats mycket kring hennes uppbrott från traditionell kristendom och orsakerna till den. Själv tycker jag denna dikt är representativ i sammanhanget, nummer 236:
Some keep the Sabbath going to Church –
I keep it, staying at Home –
With a Bobolink for a Chorister –
And an Orchard, for a Dome –
Some keep the Sabbath in Surplice –
I, just wear my Wings –
And instead of tolling the Bell, for Church,
Our little Sexton – sings.
God preaches, a noted Clergyman –
And the sermon is never long,
So instead of getting to Heaven, at last –
I’m going, all along.
I hemstaden Amherst, Massachusetts var det stor 'revival' och väckelserörelse på gång. Flera inom familjen Dickinson går med i väckelserörelsen. Senare i livet övergav Dickinson den traditionella religiösa livsstilen och slutade även att gå i kyrkan. Något som måste ha uppfattats som mycket märkligt för att inte säga ovanligt under denna tid. Det bakomliggande orsakerna till denna religiösa kris har det spekulerats mycket kring. Dickinson utvecklade istället en egen livsåskådning som hade religiösa färgningar och ligger nära den kristna mystiken. Jesusgestalten blir dock utbytt mot en mer jordiskt inspirerad person "master" (mästaren). Mycket tid och spekulation har gått åt att försöka namnge personen som kan tänkas vara Dickinsons "master" i dikterna. Den biologiska litteraturforskningen som söker jämförelser mellan författarens eget liv och de författade texterna gör sig påmind.
Perspektiv på Dickinson idag – radikala läsningar av Patterson, Paglia och Hart
Som jag skrev i början av detta inlägget är det inte alla sidor av ett författarskap som prioriteras av litteraturvetare vilka ofta även agerar biografiker. Särskilt missgynnade relationer i Emily Dickinsons liv har varit den hon hade med sin svägerska Sue Dickinson och Sue Dickinsons väninna Kate Turner. För några år sedan framkom ett fotografi som vissa tror föreställer Emily Dickinson och Kate Turner. Flera amerikanska tidningar uppmärksammade fyndet. Det går inte att bekräfta huruvida det är damerna i fråga på bilden trots att man med hjälp av rättsmedicinska metoder försökt jämföra och avgöra med hjälp av andra porträtt. Kate Turner återfinns också i litteraturforskningen hos Rebecca Patterson (Pittsburgh University).
Jag väljer att uppmärksamma Rebecca Patterson för att visa hur svårt det var att diskutera nya sidor av Emily Dickinsons poesi under 1940- och 1950-talet. Rebecca Patterson var doktor i litteraturvetenskap och hon fick mycket kritik för sin teori. I boken The riddle of Emily Dickinson (1951) försöker Patterson visa hur flera av kärleksdikterna i själva verket var riktade till väninnan Kate Turner, ’Katie’. Hon hade tidvis tillgång till familjen Turners familjearkiv där brev och dagböcker av Kate Turner fanns bevarade. Släktingar till Katie blev så upprörda när de fick reda på Pattersons teori samt att den skulle publiceras i en doktorsavhandling att de förstörde breven. Istället för att ge Patterson fortsatt tillgång till familjearkivet brände släktingar till Kate Turner upp breven mellan henne och Emily Dickinson. Provocerade av att ha haft en död kvinnlig släkting som kunde haft en lesbisk relation med en av de mest kända och framgångsrika poeterna någonsin i den amerikanska litteraturhistorien. Patterson hade dock hunnit med kopiera det mesta ur breven och de hade tidigare aldrig studerats av någon litteraturvetare.
Självklart blev även övriga intellektuella av denna tid upprörda på Patterssons slutsatser. Detta var 1950-talet! I en review av nyutgåvan 1980 hade uppfattningen inte ändrat på sig. Även idag gör flera av de främsta inom litteraturforskningen sitt yttersta för att förneka dylika tolkningar. Vilka männen kan ha varit i dikterna spekulerats det vilt omkring trots att det inte alls går att säga med säkerhet vem eller vad som inspirerat en viss dikt, men i de fall när litteraturforskning söker koppling till väninnor bortförklaras detta och ignoreras. Märkligast är kanske Habegger som själv skrivit en biografi över Dickinson. Hör honom i denna föreläsning tillgänglig via youtube: WGHB Forum där han förklarar sina problem kring hur förhålla sig till författarens sexualitet och lesbisk tolkning av dikterna som han känner sig ’uncomfortable with’ (ca 51:30 i föreläsningen). Men liknande tankar förekommer även hos litteraturprofessorn Harold Blooms i introduktionen till How to Write about Emily Dickinson (riktar sig för övrigt till studenter och hur man bör närma sig litterära teman/författare):
Camille Paglia är en amerikansk kulturkritiker och professor i litteraturvetenskap (University of Philadelphia). För en amerikansk publik är hon även känd som koluminst i tidningen Salon. Professor Paglia har utvecklat ett eget system för att tolka den västerländska kanon och idétradtionen där motpolerna, diktomin i vårt västerlänska tänkande motsvaras av det apolloninska (manligt) och dionysiska (kvinnligt). Trots den biologistiskt färgade synen på manligt och kvinnligt finns ändå ett intresse av att ta upp Paglia här. För teorin har hon även applicerat på den västerländska litteraturkanon. Paglia är själv en stor beundrare av Dickinsons poesi. Därför är ett helt kapitel tillägnad Dickinson i Sexual Personae: Art & Decadence from Nefertiti to Emily Dickinson med titeln "Amherst Madame de Sade " där kritiserar framförallt Paglia den sentimentala uppfattningen av Emily Dickinson hos moderna läsare. I Dickinsons dikter är det nämligen mycket som kryper omkring, perfekt för freudianska tolkningar och utläggningar. Namn på växter och inte minst insekter förekommer bland stickande blommor och bin. Dickinson skriver inte någon vanlig ”blomsterpoesi”. Vad försiggår egentligen i denna dikt?
So bashful when I spied her!
So pretty—so ashamed!
So hidden in her leaflets
Lest anybody find—
So breathless till I passed here—
So helpless when I turned
And bore her struggling, blushing,
Her simple haunts beyond!
For whom I robbed the Dingle—
For whom betrayed the Dell—
Many, will doubtless ask me,
But I shall never tell!
Dickinson hade ett mycket intressant sätt att skriva brev på. Breven till Susan Dickinson är skrivna med hjälp av poesins språk. Skrivsättet blir förstås extra effektfullt och intressant för mottagaren. Hart har tillsammans med Nell Smith givit ut en del av breven. De finns publicerade och kommenterade i Open Me Carefully: Emily Dickinson's Intimate Letters to Susan Huntington Dickinson (1998). Tyvärr har vi bara Emilys brev kvar. Susan Dickinsons brev till Emily brändes efter hennes död. Detta påpekas även i inledningen.
Dickinson på svenska
Hur fungerar det att läsa diktaren Emily Dickinson i svensk översättning? Jag avslutar inlägget med en rekommendation. För några år sen kom den kända amerikanskan ut i svensk översättning och nyutgåva. Ann-Marie Vinde har översatt och tolkat ett sextiotal dikter till svenska. Innehåller även kommentarer till varje dikt.
Denna översättning från 2010 är viktig eftersom det inte utkommit några nytolkningar av dikterna på svenska sedan 1930-talet. Det finns inga anledningar till att förringa en översättnings betydelse oavsett verk och språk. Dickinson kan vara svårtillgänglig på grund av språket då engelskan i detta fall är ålderdomlig och innehåller ord som inte används idag. Här fyller Vindes tolkning en viktig funktion.
Källor:
DICKINSON, E., HART, E. L., & SMITH, M. N. (1998). Open me carefully: Emily Dickinson's intimate letters to Susan Huntington Dickinson. Ashfield, Mass: Paris Press.
PAGLIA, C. (1990). Sexual personae. New Haven, Yale University Press.
PATTERSON R. (1951). The riddle of Emily Dickinson. Boston: Houghton Mifflin.
PRIDDY, A., & BLOOM, H. (2008). Bloom's how to write about Emily Dickinson. New York, Bloom's Literary Criticism.
Emily Dickinson hör till de stora poeterna eftersom hon faktiskt lyckades hitta ett eget uttryckssätt och en egen ordstil som bryter med tidigare konventioner i den amerikanska litteraturhistorien. På något sätt ligger hennes stil i kollision med den egna samtiden. Detta i sig uttrycker själva förutsättningen för att lyckas och hamna på "topplistan" bland litteraturhistoriens stora namn. Med Dickinsons ankomst inträder det berömda paradigmskiftet. Här tillkommer nämligen något nytt, radikalt och förnyande i poesin. Det handlar inte att skriva för att bli gillad. Som med många andra författare det är lätt att fastna för, de som blir våra favoriter infaller sig känslan av att här läses någonting nytt och man landar i slutsatsen - den här författaren har verkligen det där lilla extra. Det är inte alltid lätt att veta vad poeterna menar med sin dikt alla gånger. Så är även fallet med Dickinson. Orden tycks många gånger främmande och arkaiska. Som många stora författare bidrog hon till mytbildningen om sig själv. I introduktionen till How to write about Emily Dickinson (2008) påpekar Harold Bloom följande som fångar något av det jag försöker säga:
Like Shakespeare, Dickinson and Blake thought everything through again for themselves, almost as if there had been no philosophers before them. (Priddy & Bloom 2008, Intro.)
Puritanismen hade stort inflytande på hennes språkstil. Psalmsånger och religiös musik kan ha påverkat rytmen i dikterna. Under en längre period var Dickinson också djupt troende i en mer traditionell och puritansk bemärkelse. Hennes kristna religionsuppfattning starkt präglad av puritanismen kan inte ha skilt sig märkvärdigt i den egna samtiden. Kristendomen var en naturlig del av samhället på ett helt annorlunda sätt än idag. Det har spekulerats mycket kring hennes uppbrott från traditionell kristendom och orsakerna till den. Själv tycker jag denna dikt är representativ i sammanhanget, nummer 236:
Some keep the Sabbath going to Church –
I keep it, staying at Home –
With a Bobolink for a Chorister –
And an Orchard, for a Dome –
Some keep the Sabbath in Surplice –
I, just wear my Wings –
And instead of tolling the Bell, for Church,
Our little Sexton – sings.
God preaches, a noted Clergyman –
And the sermon is never long,
So instead of getting to Heaven, at last –
I’m going, all along.
I hemstaden Amherst, Massachusetts var det stor 'revival' och väckelserörelse på gång. Flera inom familjen Dickinson går med i väckelserörelsen. Senare i livet övergav Dickinson den traditionella religiösa livsstilen och slutade även att gå i kyrkan. Något som måste ha uppfattats som mycket märkligt för att inte säga ovanligt under denna tid. Det bakomliggande orsakerna till denna religiösa kris har det spekulerats mycket kring. Dickinson utvecklade istället en egen livsåskådning som hade religiösa färgningar och ligger nära den kristna mystiken. Jesusgestalten blir dock utbytt mot en mer jordiskt inspirerad person "master" (mästaren). Mycket tid och spekulation har gått åt att försöka namnge personen som kan tänkas vara Dickinsons "master" i dikterna. Den biologiska litteraturforskningen som söker jämförelser mellan författarens eget liv och de författade texterna gör sig påmind.
Perspektiv på Dickinson idag – radikala läsningar av Patterson, Paglia och Hart
Som jag skrev i början av detta inlägget är det inte alla sidor av ett författarskap som prioriteras av litteraturvetare vilka ofta även agerar biografiker. Särskilt missgynnade relationer i Emily Dickinsons liv har varit den hon hade med sin svägerska Sue Dickinson och Sue Dickinsons väninna Kate Turner. För några år sedan framkom ett fotografi som vissa tror föreställer Emily Dickinson och Kate Turner. Flera amerikanska tidningar uppmärksammade fyndet. Det går inte att bekräfta huruvida det är damerna i fråga på bilden trots att man med hjälp av rättsmedicinska metoder försökt jämföra och avgöra med hjälp av andra porträtt. Kate Turner återfinns också i litteraturforskningen hos Rebecca Patterson (Pittsburgh University).
Jag väljer att uppmärksamma Rebecca Patterson för att visa hur svårt det var att diskutera nya sidor av Emily Dickinsons poesi under 1940- och 1950-talet. Rebecca Patterson var doktor i litteraturvetenskap och hon fick mycket kritik för sin teori. I boken The riddle of Emily Dickinson (1951) försöker Patterson visa hur flera av kärleksdikterna i själva verket var riktade till väninnan Kate Turner, ’Katie’. Hon hade tidvis tillgång till familjen Turners familjearkiv där brev och dagböcker av Kate Turner fanns bevarade. Släktingar till Katie blev så upprörda när de fick reda på Pattersons teori samt att den skulle publiceras i en doktorsavhandling att de förstörde breven. Istället för att ge Patterson fortsatt tillgång till familjearkivet brände släktingar till Kate Turner upp breven mellan henne och Emily Dickinson. Provocerade av att ha haft en död kvinnlig släkting som kunde haft en lesbisk relation med en av de mest kända och framgångsrika poeterna någonsin i den amerikanska litteraturhistorien. Patterson hade dock hunnit med kopiera det mesta ur breven och de hade tidigare aldrig studerats av någon litteraturvetare.
Självklart blev även övriga intellektuella av denna tid upprörda på Patterssons slutsatser. Detta var 1950-talet! I en review av nyutgåvan 1980 hade uppfattningen inte ändrat på sig. Även idag gör flera av de främsta inom litteraturforskningen sitt yttersta för att förneka dylika tolkningar. Vilka männen kan ha varit i dikterna spekulerats det vilt omkring trots att det inte alls går att säga med säkerhet vem eller vad som inspirerat en viss dikt, men i de fall när litteraturforskning söker koppling till väninnor bortförklaras detta och ignoreras. Märkligast är kanske Habegger som själv skrivit en biografi över Dickinson. Hör honom i denna föreläsning tillgänglig via youtube: WGHB Forum där han förklarar sina problem kring hur förhålla sig till författarens sexualitet och lesbisk tolkning av dikterna som han känner sig ’uncomfortable with’ (ca 51:30 i föreläsningen). Men liknande tankar förekommer även hos litteraturprofessorn Harold Blooms i introduktionen till How to Write about Emily Dickinson (riktar sig för övrigt till studenter och hur man bör närma sig litterära teman/författare):
Writing about Emily Dickinson tends not to engage her agile believings and disbelievings, her deliberate evasions of our prosy explanation. Did she ever carnally embrace her unstable sister-in-law Sue? I doubt it, but scarcely believe it matters in apprehending the elusive Miss Dickinson of Amherst. Did she embrace Christ? I more than doubt it, though she saw in him a paradigm for her own sufferings, which were mostly in the realm of what Freud was to term “Mourning and Melancholia.”
Camille Paglia är en amerikansk kulturkritiker och professor i litteraturvetenskap (University of Philadelphia). För en amerikansk publik är hon även känd som koluminst i tidningen Salon. Professor Paglia har utvecklat ett eget system för att tolka den västerländska kanon och idétradtionen där motpolerna, diktomin i vårt västerlänska tänkande motsvaras av det apolloninska (manligt) och dionysiska (kvinnligt). Trots den biologistiskt färgade synen på manligt och kvinnligt finns ändå ett intresse av att ta upp Paglia här. För teorin har hon även applicerat på den västerländska litteraturkanon. Paglia är själv en stor beundrare av Dickinsons poesi. Därför är ett helt kapitel tillägnad Dickinson i Sexual Personae: Art & Decadence from Nefertiti to Emily Dickinson med titeln "Amherst Madame de Sade " där kritiserar framförallt Paglia den sentimentala uppfattningen av Emily Dickinson hos moderna läsare. I Dickinsons dikter är det nämligen mycket som kryper omkring, perfekt för freudianska tolkningar och utläggningar. Namn på växter och inte minst insekter förekommer bland stickande blommor och bin. Dickinson skriver inte någon vanlig ”blomsterpoesi”. Vad försiggår egentligen i denna dikt?
So bashful when I spied her!
So pretty—so ashamed!
So hidden in her leaflets
Lest anybody find—
So breathless till I passed here—
So helpless when I turned
And bore her struggling, blushing,
Her simple haunts beyond!
For whom I robbed the Dingle—
For whom betrayed the Dell—
Many, will doubtless ask me,
But I shall never tell!
Dickinson hade ett mycket intressant sätt att skriva brev på. Breven till Susan Dickinson är skrivna med hjälp av poesins språk. Skrivsättet blir förstås extra effektfullt och intressant för mottagaren. Hart har tillsammans med Nell Smith givit ut en del av breven. De finns publicerade och kommenterade i Open Me Carefully: Emily Dickinson's Intimate Letters to Susan Huntington Dickinson (1998). Tyvärr har vi bara Emilys brev kvar. Susan Dickinsons brev till Emily brändes efter hennes död. Detta påpekas även i inledningen.
Dickinson på svenska
Hur fungerar det att läsa diktaren Emily Dickinson i svensk översättning? Jag avslutar inlägget med en rekommendation. För några år sen kom den kända amerikanskan ut i svensk översättning och nyutgåva. Ann-Marie Vinde har översatt och tolkat ett sextiotal dikter till svenska. Innehåller även kommentarer till varje dikt.
Denna översättning från 2010 är viktig eftersom det inte utkommit några nytolkningar av dikterna på svenska sedan 1930-talet. Det finns inga anledningar till att förringa en översättnings betydelse oavsett verk och språk. Dickinson kan vara svårtillgänglig på grund av språket då engelskan i detta fall är ålderdomlig och innehåller ord som inte används idag. Här fyller Vindes tolkning en viktig funktion.
Källor:
DICKINSON, E., HART, E. L., & SMITH, M. N. (1998). Open me carefully: Emily Dickinson's intimate letters to Susan Huntington Dickinson. Ashfield, Mass: Paris Press.
PAGLIA, C. (1990). Sexual personae. New Haven, Yale University Press.
PATTERSON R. (1951). The riddle of Emily Dickinson. Boston: Houghton Mifflin.
PRIDDY, A., & BLOOM, H. (2008). Bloom's how to write about Emily Dickinson. New York, Bloom's Literary Criticism.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)