Nobelpriset i litteratur 2017

Först på torsdag den 5 oktober klo. 13:00 presenteras årets Nobelpristagare i litteratur. Det tillkännager Svenska akademin i ett pressmeddelande. Det ska bli spännande att se vem som i år tilldelas priset. Förra året blev det mycket debatt kring Bob Dylan och mycket av tongångarna i media handlade om huruvida han var värdig priset eller inte. Många tyckte även att utnämningen av Dylan markerade en stark brytning med själva traditionen kring Nobelpriset i litteratur. I jämförelse med tidigare pristagares litterära prestationer var det enligt många nästan som ett hån att ge en flerårigt verksam rockartist "det fina" Nobelpriset. Kanske har Svenska akademin resonerat annorlunda i år. Kanske blir det en återgång till "det normala" där en äldre man (ja, tyvärr är det så att männen är överrepresenterade pristagare även i litteratur) får priset och majoriteten får utbrista "Äntligen!", ännu en gång. Själv tycker jag det är intressant att få läsa debatterna kring varje utmärkelse. Dessa speglar många gånger vår egen samtid och litteraturens plats i den. Må bästa man eller kvinna få utmärkelsen! Det är vad jag hoppas på inför morgondagens presentation som ges av Akademiens ständige sekreterare Sara Danius i Börssalen.

Om Hesiodos' bok Verk och dagar - En kommentar till avsnitt 42-105

I DETTA INLÄGG reflekterar jag lite över Hesiodos (Ἡσίοδος Hēsíodos) gamla klassiker (Ἔργα καὶ Ἡμέραι, Erga kai Hēmerai) Verk och dagar, även översatt som Works and Days. Jag citerar längre ned ur en engelsk utgåva, tillgänglig online via Perseus grekiska bibliotek. En nyutgåva hos välkända förlaget Penguin Classics är också på väg. Titeln kan uppfattas platt och intetsägande för den som inte känner igen något av dess innehåll. Faktum är att Hesiodos, verksam ca 650-700 före vår tideräkning blev en välkänd skald som även nedtecknade en del av de grekiska gudamyterna. Till yrket var han dock bonde och syftet med boken var att introducera sin son Perses i jordbrukslivet och bondens arbete. Verket är skrivet på vers och består av ca. 800 rader på temat undervisning i jordbruksskötsel. Det kan ju tyckas vara ett begränsat område, men faktum är att Hesiodos kommer in på flera ämnesområden i sin långa text. Däribland beskriver han flera av de för oss idag kända mytbildningarna från den grekiska övärlden.

Pandoras ask

I detta lilla inlägg kommer jag bara att nämna hur Hesiodos återberättar orsaken till varför människan (mänskligheten) kom att bli drabbad av en sån stor olycka genom kvinnan, Pandora och hennes ask. Jämför gärna med berättelserna från den judisk-kristna traditionen, jag åsyftar skapelseberättelsen och Adam och Eva från Första Mosebok (Genesis). Båda myterna är lika varandra i både tema och innehåll. Du kan själv dra dessa slutsatser när du läser texten nedan. I den grekiska myten skapades Pandora som straff för att Prometheus avslöjat eldens hemlighet för människorna. Heifaistos ombads skapa en kvinna av lera som gavs namnet Pandora och gudarna gav henne flera egenskaper. Hon fick också med sig en gåva i form av en ask av Zeus, men fick under inga omständigheter öppna asken. Hon gifte sig senare med Prometheus bror Epimetheus. Tillsist blev hennes nyfikenhet för stor och hon valde att trotsa förbudet och öppna asken. Det visade sig att den innehöll olyckor och sjukdomar som flög ut över världen. När Pandora förskräckt stängde asken hade nästan hela dess innehåll flugit ut. Det enda som fanns kvar på botten av asken var hoppet.

[caption id="" align="alignnone" width="700"] En bevarad utgåva av Works and days  från 1539. Grekisk text till vänster jämte latinsk översättning till höger.[/caption]

Textavsnittet 42-105 i Verk och dagar

I nedanstående valda textstycke möter vi framställningen av ett flertal gudar i den grekiska mytologin. Lägg särskilt märke till de beskrivande attributen när det gäller tillägg till gudarnas namn! Zeus är "molnsamlaren" och hans dotter Athena beskrivs som "den strålögda". Afrodite, den "gyllene" och Hermes, gudarnas budbärare förekommer också som Argus-dödaren. Lägg även märke till innebörden av brödernas namn, Prometheus "förtanken" och Epimetheus "eftertanken" som har varsitt uppdrag i handlingen.

For thee gods keep hidden from men the means of life. Else you would easily do work enough in a day to supply you for a full year even without working; [45] soon would you put away your rudder over the smoke, and the fields worked by ox and sturdy mule would run to waste. But Zeus in the anger of his heart hid it, because Prometheus the crafty deceived him; therefore he planned sorrow and mischief against men. [50] He hid fire; but that the noble son of Iapetus stole again for men from Zeus the counsellor in a hollow fennel-stalk, so that Zeus who delights in thunder did not see it. But afterwards Zeus who gathers the clouds said to him in anger: “Son of Iapetus, surpassing all in cunning, [55] you are glad that you have outwitted me and stolen fire—a great plague to you yourself and to men that shall be. But I will give men as the price for fire an evil thing in which they may all be glad of heart while they embrace their own destruction.

{Gudarna skapar Pandora}

”So said the father of men and gods, and laughed aloud. And he bade famous Hephaestus make haste and mix earth with water and to put in it the voice and strength of human kind, and fashion a sweet, lovely maiden-shape, like to the immortal goddesses in face; and Athena to teach her needlework and the weaving of the varied web; [65] and golden Aphrodite to shed grace upon her head and cruel longing and cares that weary the limbs. And he charged Hermes the guide, the Slayer of Argus, to put in her a shameless mind and a deceitful nature. So he ordered. And they obeyed the lord Zeus the son of Cronos. [70] Forthwith the famous Lame God moulded clay in the likeness of a modest maid, as the son of Cronos purposed. The brighteyed Athena girded and clothed her, and the divine Graces and queenly Persuasion put necklaces of gold upon her, [75] and the rich-haired Hours crowned her head with spring flowers. And Pallas Athena bedecked her form with all manner of finery. Also the Guide, the Slayer of Argus, contrived within her lies and crafty words and a deceitful nature at the will of loud thundering Zeus, [80] and the Herald of the gods put speech in her. And he called this woman Pandora, because all they who dwelt on Olympus gave each a gift, a plague to men who eat bread. But when he had finished the sheer, hopeless snare, the Father sent glorious Argus-Slayer, [85] the swift messenger of the gods, to take it to Epimetheus as a gift. And Epimetheus did not think on what Prometheus had said to him, bidding him never take a gift of Olympian Zeus, but to send it back for fear it might prove to be something harmful to men. But he took the gift, and afterwards, when the evil thing was already his, he understood. [90] For ere this the tribes of men lived on earth remote and free from ills and hard toil and heavy sicknesses which bring the Fates upon men; for in misery men grow old quickly. But the woman took off the great lid of the jar with her hands [95] and scattered, all these and her thought caused sorrow and mischief to men. Only Hope remained there in an unbreakable home within under the rim of the great jar, and did not fly out at the door; for ere that, the lid of the jar stopped her, by the will of Aegis-holding Zeus who gathers the clouds. [100] But the rest, countless plagues, wander amongst men; for earth is full of evils, and the sea is full. Of themselves diseases come upon men continually by day and by night, bringing mischief to mortals silently; for wise Zeus took away speech from them. [105] So is there no way to escape the will of Zeus. Or if you will, I will sum you up another tale well and skilfully—and do you lay it up in your heart,—how the gods and mortal men sprang from one source.

 

Källor

 

Hesiod, Works and Days - tillgänglig via Perseus grekiska bibliotek.

 

Wikipedia.org {olika artiklar; svenska; eng; ty}

Recension: "Droger i Tredje riket - Det dopade blixtkriget" (2016)

DENNA bok berör läkemedlet Pervitins nyttjande och missbruk under Nazitysklands invasion av Frankrike. När Nazityskland anföll Frankrike 1940 var soldaterna i Wehrmacht höga på Pervitin, ett metaamfetamin som har likheter med vår egen tids Crystal Meth. Enligt författarens beräkningar rör det sig om cirka 35 miljoner doser av Pervitin som de tyska soldaterna ska ha fått i sig. Enligt författaren ska Pervitin kommit att bli en folkdrog i det nationalsocialistiska Tyskland och var lätt att införskaffa på Apoteken.

Boken Droger i Tredje riket är skriven av Norman Ohler och lutar sig tillbaka på en redan väl etablerad forskning, då det redan skrivits massvis om ämnet. Ohler skriver själv att det tog honom fem års studier av arkiven. Dock blir det en ganska spretig framställning. Det är inte enbart Wehrmachts nyttjande av Pervitin, Hitlers drogmissbruk beskrivs också, samt den allmänt lättillgängliga sättet att som vanlig medborgare tillförskaffa sig drogen.

Det första kapitlet beskriver massdrogen metaamfetamin under 1933-1938 där Tyskland beskrivs som "drogernas land".  Det andra kapitlet med titeln "Sieg High" tar upp nyttjandet av droger under blixkriget, 1939-1941. Det tredje kapitlet handlar om Hitlers missbruk och hans läkare, Theodor Morell som skrev ut och ordinerade hans läkemedel. Här beskrivs både kokain och drogen Eukodal. Det fjärde och avslutande kapitlet "Sena excesser-blod och droger" behandlar krigsslutet 1944-1945.

Berättigad kritik mot boken

Boken har fått en del kritik och man ska i sammanhanget ha klart för sig att Norman Ohler inte är någon historiker utan romanförfattare. Förmodligen beror hans misslyckanden angående tolkning av historiska dokument och vetenskapliga slutsatser i stor del på just detta. Dessutom är det hans första fackbok, men därtill har jag också tagit del av annan kritik mot boken och de slutsatser Norman Ohler drar i den. Det finns svepande generaliseringar och det är allvarligt. Jag ska strax påpeka dessa, men vill först nämna vad som jag funnit positivt.

Jag tyckte det var intressant att se hur han arbetat med arkivmaterial och för den som verkligen blir intresserad av ämnet finns redan en stor och omfattande forskning. Du kan ta del av denna genom att studera bokens bibliografi och fotnoter. Några svepande generaliseringar ur boken påpekas i en recension publicerad i The Guardian (Nov. 2016). Norman Ohler påstår att vanliga tyskar nyttjade droger i stora mängder, vilket inte har något historiskt belägg:

This sweeping generalisation about a nation of 66 to 70 million people has no basis in fact. No doubt a number of Germans took, or were even prescribed, opium derivatives for medical conditions, or took them to alleviate the growing stress of living in a country that by mid-1944 was being invaded from all sides and buckling under the strain of intense aerial bombardment. But to claim that all Germans, or even a majority of them, could only function on drugs in the Third Reich is wildly implausible.

Vidare tycks Norman Ohler dra slutsatsen att det kraftiga drogintaget bland vanliga tyska medborgare ska ha påverkat deras omdöme att inte kunna ta avstånd från Hitlerregimens uppenbara fasor! Detta falsifarium kommenteras också av recensenten i The Guardian:

What’s more, it is morally and politically dangerous. Germans, the author hints, were not really responsible for the support they gave to the Nazi regime, still less for their failure to rise up against it. This can only be explained by the fact that they were drugged up to the eyeballs. No wonder this book has been a bestseller in Germany. And the excuses get even more crass when it comes to explaining the behaviour of the Nazi leader.

Ja, det finns en del märkliga slutsatser, som sagt. Jag återupprepar vad jag skrev tidigare att den som vill ta del av den seriösa forskningen kring ett annars mycket viktigt och engagerande ämne ska läsa igenom bokens bibliografi och fotnoter.

Övrigt

Blitzed: Drugs in Nazi Germany by Norman Ohler - a crass and dangerously inaccurate account - recension av Richard J. Evans, publicerad den 16 November, 2016 i tidningen The Guardian.

Metaamfetamin - Wikipedia.org

 



 

Snabbfakta

 

Titel: Droger i Tredje riket - Det dopade blixtkriget

Originalets titel: Der totale Rausch - Drogen im Dritten Reich

Författare: Norman Ohler

Översättare: Henrik Lindberg, 2016

Förlag: Fisher & Co

Årtal: 2015; 2016

Sidantal: 255

 

Washington Irvings romantiska reseskildring över Granada och morenssista suck

I detta inlägg tar jag upp en klassiker, nämligen Washington Irvings Tales of the Alhambra. Denna bok införskaffade jag på ett museum i Barcelona för några år sedan och den är en reseskildring skriven av den amerikanske författaren och diplomaten Washington Irving (1783-1859). Mellan 1826-1829 arbetade Irving vid den armerikanska ambassaden i Madrid. Han återvände senare till Nordamerika och dog där i sin hemstad, New York. Under 1829 gjorde han en resa från Sevilla till Granada i sällskap med en rysk tjänsteman. Under resans gång kom han beskriva Granadas märkliga historia under al-Andalus, då stora delar av dagens Spanien tillhörde de muslimska morerna.

Washington Irvings reseskildring

Författarstilen är ganska så tidstypisk för en person som levde under den litterära epok som kallas för romantiken. Men hans reseskildring från Alhambras palats fick många européer att börja drömma och många valde att resa till Alhambra för att kunna uppleva dess miljö på riktigt. På ett sätt bidrog Washington Irving till platsens tidiga turism. Ordet al-Hambra betyder "den röda" på arabiska. Palatsen restes under den moriska Nasri-dynastin, ca. 1250-1300. Alhambra är en kombination av både palats och fort som skyddade dess invånare mot fiender. De kungliga palatsen består av en rad gårdar och rum innanför själva befästningsmuren runt området. De vackrast utsmyckade delarna av palatsen ligger vid två gårdar, nämligen Myrtengården och Lejongården. Omkring varje gård finns vackert snidad arkitektur. Både gårdar och rum är geometriskt och detaljrikt smyckat i kakelmosaik, stukatur och trä. Dessutom finns bad och moské. Irvings reseskildring berör främst Granadas och Spaniens muslimska historia under morerna. Hans bok trycktes i Nordamerika 1832 och innehåller inte enbart naturskildringar, utan även anekdoter, legender och berättelser. Irving visste att hans reseskildring inte kunde återge allt som han själv upplevt och ville förmedla.

 Hans tillkortakommanden kan sammanfattas i denna mening ur boken: "How unworthy is my scribbling of the place."

Om uttrycket morens sista suck

Du har säkert hört uttrycket 'morens sista suck' någon gång. Den syftar på den suck den siste nasridiske härskaren Boabdil [eg. Abu Abdallah Muhammad XII] drog när han lämnade över nycklarna till Alhambra. 1492 föll Alhambra under kung Ferdinand och drottning Isabellas trupper. Fram tills dess hade fortet varit ett av ett fåtal fort som lyckats hålla tillbaka de kristnas återerövring av det muslimska Spanien. Erövringen av Alhambra markerar slutet på La Reconquista, den kristna återerövringen av Iberiska halvön. Biskopen av Lyon var en av de närvarande när Muhammad XII officielt ifråntogs makten. Han skildrar vad som ägde rum i ett privat brev som blivit bevarat i arkiven:

The Moorish sultan with about eighty or a hundred on horseback very well dressed went forth to kiss the hand of their Highnesses. According to the final capitulation agreement both Isabel and Ferdinand will decline the offer and the key to Granada will pass into Spanish hands without Muhammad XII having to kiss the hands of Los Reyes, as the Spanish royal couple became known. The indomitable mother of Muhammad XII insisted on sparing her son this final humiliation.



Muhammad XII lämnade Spanien under relativt lugna förutsättningar och Granadas invånare fick i samband med kapitulationen behålla sina ägodelar och islam. Uppgörelsen tog cirka nio år och efter dessa händelser ställdes de kvarvarande muslimerna i området inför ett ultimatum, konvertera till kristendomen eller lämna Spanien. Muhammad XII levde sina restrerande år i staden Fes, Marocko där han troligen blev mördad i samband med en släktfejd år 1533. 

Al-Andalus var nu åter kristet. År 1870 blev Alhambra ett nationellt kulturminnesmärke i Spanien och 1984 hamnade Alhambra på UNESCOS världsarvslista.

Recension: "Drömmen om Atlantis - Olof Rudbecks jakt på en försvunnenvärld" (2006)

Olof Rudbeck d.ä (1630-1702) var en svensk läkare, forskare och historiker. Som 23 åring upptäckte Rudbeck lymfkärlssystemet vilket gav Sverige internationell ryktbarhet. Tillsist blev han även professor i medicin vid Uppsala Universitet och höll till i Gustavianum, en av Uppsalas mest kända byggnader genom tiderna. Där finns även den berömda anatomiska teatern. Han hade dock andra sidor och ägnade sig gärna åt "historieforskning". Inom historieforskningen blev han inte lika framgångsrik som inom medicinens område för han drog nämligen slutsatsen att grekernas gamla Atlantismyt var sann och att Atlantis hemvist aldrig var Medelhavet utan i låg i Sverige. Sina tankar och vetenskapliga "bevis" för detta presenterade han i verket "Atland" eller "Manheim". En skrift som trycktes 1679 och vars text förmedlade sagolika fantasier om att stormakten Sverige historiskt hade sitt ursprung i den storslagna civilisation som de gamla grekerna kallade för Atlantis. Och var låg då Atlantis enligt Rudbeck? Uppsala! I det gamla Uppsala fanns enligt Rudbeck resterna av det verkliga Atlantis. Rudbeck satsade stora summor i tryckningen av verket och hans professorslön räckte tillsist inte till. Han sökte pengar av Magnus De La Gardie och av kungahuset. 1675 kröntes Karl XI men några utlovade pengar till Rudbecks Atlantisprojekt kom aldrig. Tillsist började Rudbeck sälja av familjesilvret. Såpass mycket trodde han på sitt projekt att det nästan ruinerade honom.

I boken Drömmen om Atlantis (2006) skriven av David King, får vi möta 1600-talsmänniskan Olof Rudbeck. Han var läkaren som upptäckte lymfkärlssystemet, men som idag är mer känd för sina galna teorier om Sveriges ursprung. Han var också vad vi idag skulle kalla för populärhistoriker och hans historieforskning och önskan att vilja göra ytterligare en insats för Sveriges "storhet" ledde honom ut på villovägar i tröstlöst sökande. I Rudbecks Atlantis var det de fornnordiska gudarna Tor, Oden och Frigg som härskade. Han kopplade samman Tor med grekernas Zeus och Oden med Hades. King presenterar Atlantismyten och förklarar hur den fick fäste i den svenska stormaktstidens drömmar om storhet. En väldigt engagerande, spännande och allmänbildande bok!

Snabbfakta

Titel: Drömmen om Atlantis - Olof Rudbecks jakt på en försvunnen värld

Originalets titel: Finding Atlantis

Författare: David King

Förlag: Månpocket

Översättare: Frederik Sjögren

Sidantal: 285

Recension: "How to live : a life of Montaigne in one question andtwenty attempts at an answer" (2011)

Intresserad av självhjälpsböcker? Kanske kan filosofen Montaigne och hans livslånga skrivande vara någonting för dig? Titeln How to live: a life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer (2011) författad av Sarah Bakewell kan vara vad du eftersöker. Fransmannen Michel Eyquem de Montaigne (1533-1592) var en renässansmänniska ur adeln, men hans tankar om livet, livets mening och mänsklig gemenskap är något som tycks allmängiltligt och når ut till vår egen samtid. Montaigne lyckades sammanställa sin livsfilosofi i en för hans samtid relativt outvecklad litterär genre; nämligen essässkrivandet. Montaigne är dessutom en mycket sympatisk person för att komma ur renässansen.

Förmodligen skulle han inte ha kunnat ägna sig åt skrivandet som livsverk om han inte hade sin nedärvda förmögenhet. Hans pappa var adlig tack vare sina insatser i ett krig mot Italien. Han gav sonen en gedigen utbildning bland annat i musik och förstås latin. Senare blev det juridikstudier för den unge sonen Montaigne, men utan större framgångar. Enligt följande korta uppgifter i wikipedia så gifte han sig 1565 med Françoise de la Chassaigne, som han fick sex barn med. Han ägnade sig också mycket åt sin enda överlevande dotters utbildning. År 1568 ärvde Montaigne familjegodset och han drog sig tillbaka dit 1571. Här skrev han också de första två banden av Essais, som utkom 1580 i Bordeaux. Montaigne är en av våra tidigaste humanister och individualister. Detta märks även i essäerna som också utmärks genom sin humor och skepticism. Politiskt var han mycket kritiskt inställd till den förhärskande kolonialismen och skrev en essä om detta. Hans anti-koloniala åsikter skymtar i texten "Om kannibaler". Många gånger utgår hans texter i Essäer från egna upplevelser. Han beskriver ingående en nära-döden upplevelse i samband med ett fall från en häst. Montaigne beskriver även sin njursten och sin sexualitet.

Sarah Bakewell (University of Essex) har skrivit facklitteratur inom en rad områden. För den som verkligen vill lära känna Montaigne och hans Essäer rekommenderar jag boken å det varmaste. Den är mycket inspirerande och lyfter Montaignes skrivande och personbiografi till en ny nivå; samt att boken är lättläst. Om du vill ha en maximal utdelning av din läsupplevelse så råder jag dig att först bekanta dig närmare med Montaignes Essäer. De finns utgivna på svenska och är lättillgängliga på nätet i engelsk version bara en googling bort!

 Snabba bokfakta - 

Titel:  How to live: a life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer

Författare: Sarah Bakewell

Förlag: Vintage Books

Årtal: 2011

Sidantal: 387

Recension: "Suetonius Kejsarbiografier - Översättning från latinet, med inledning och kommentar av Ingemar Lagerström" (2001)

Bloggen har tidigare recenserat en engelsk utgåva och nyöversättning av Suetonius kejsarbiografier. Den gjordes av prof. Catharine Edwards, men i detta inlägg tar jag upp Ingemar Lagerströms svenska översättning av Suetonius. Tilläggas bör att denna utgåva från 2001 av Suetonius på svenska är slutsåld i de stora nätbokhandlarna; men för er som kanske stöter på exemplar av boken i andra sammanhang ute i handeln kan jag bara rekommendera ett inköp. Dessutom samlar jag själv på Lagerströms översättningar vilket säkert märks då jag recenserat fler översättningar här.

I bokens förord går Lagerström igenom tidigare översättningar till svenska av Suetonius kejsarbiografier. Han nämner den första översättningen och tryckningen, 1832 och tar upp den efterföljande från 1918-1919. Den översättning som föregår Lagerströms egen är från 1961. Vidare tar han upp bruket av latinet i översättningarna med några allmänt hållna kommentarer till språket. Han påpekar att han har varit noga med att inte lägga till eller ta bort från textens innehåll. En bra tumregel som kan vara värd att understrykas! Bilderna på kejsarna i boken kommer från Beckers världshistoria, tryckt i Stockholm 1897.

Värt att påpeka i denna recension är att Lagerström grundar sin översättning på Maximilian Ihms utgåva av den latinska texten som i sin tur även har använts av Loeb's Classical Library utgåvor 1951; 1979. Det lilla kapitel som avslutar inledningen handlar enbart om Suetonius och hans verk. De kejsare som Suetonius valde att skriva om är enligt följande rangordning:

Caesar

Augustus

Tiberius

Caligula

Claudius

Nero

Galba

Otho

Vitelius

Vespasianus

Titus

Domitianus

Efter översättningen följer stamtavlor över den julisk-claudiska ätten, Forntidens Italien; samt Rom under kejsartiden. Lagerström avslutar med Lästips! Några frågor man som läsare kan ställa till boken är varför den kan uppfattas som tidlös. Alla generationer tycks ha kännedom om Suetonius verk. Den är en av den antika litteraturens klassiker som läses än idag annars skulle vi inte ha något behov av nya översättningar. Att boken dessutom är slutsåld borde väl om något tyda på att den ännu väcker ett slags behov hos olika läsare och skilda sammanhang. Jag rekommenderar denna nyöversättning å det varmaste!

Snabbfakta

 

Titel: Suetonius Kejsarbiografier - Översättning från latinet, med inledning och kommentarer av Ingemar Lagerström

Originalets titel: De vita Ceasarum

Författare: Suetonius & Ingemar Lagerström [övers.]

Förlag: Wahlström & Widstrand [klassikerserie]

Tryckår: 2001

Sidantal: 503