Recension: "Ekelöf, Proust och Conrad - Tre valfränder"

I detta inlägg recenserar jag Ekelöf, Proust och Conrad -Tre valfränder av Olof Lagercrantz. Boken är utgiven av förlaget Wahlström & Widstrand. Jag har läst den som e-bok och den elektroniska utgåvan omfattar 603 sidor. Denna e-bok går även att införskaffa via iBooks för den som äger en iPad eller iPhone. Utgåvan är en sammanslagning av tre titlar skrivna av litteraturkritikern Olof Lagercrantz (1911-2002). De tre fristående biografierna är följande:

• Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma - Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz.


• Att läsa Proust


• Färd med mörkrets hjärta - En bok om Joseph Conrads roman

Förmodligen tillhör dessa titlar de mest kända biografierna som skrivits av Olof Lagercrantz. Jag recenserade hans biografi om Agnes von Krusenstjerna (1894-1940) i ett tidigare inlägg här på bloggen. En sak man bör veta när man tar sig an böcker av Olof Lagercrantz är att han gör stort nummer av sina kontakter med det svenska trettio- och fyrtiotalets kulturelit. Han var bekant med flera av dem som han senare i livet valde att skriva biografier om. Däribland Agnes von Krusenstjerna och Gunnar Ekelöf (1907-1968). Jag tycker ändå om att läsa Lagercrantz då han är kunnig och insatt, men kan samtidigt uppleva det som tröttsamt när bekantskaper åberopas i texten utan närmare reflexion varför det är av vikt att nämna just detta, I boken om Ekelöf hänvisar han ofta till sina egna dagboksanteckningar:

Jag stannade ej länge då jag hade arbete, men han satt kvar i gungstolen och såg ut som tänkte han sitta där och supa hela sommaren.

En lite roligare minnesbild är från en middag på Karlavägen i Stockholm där värdparet David Sprengel tillsammans med Agnes von Krusenstjerna bjudit in den finlandssvenska författaren Hagar Olsson. Mer känd som Edith Södergrans "syster" i flera dikter. Lagercrantz var ditbjuden som medlare mellan de två nervösa damerna. Mitt i den galanta thé-bjudningen ringer det på dörren och in kommer Gunnar Ekelöf, arg och upprörd. Han vill ha tillbaka ett par förstaupplagor av Edith Södergrans lyrikdebut som han lånat ut till Sprengel. Vad som därefter händer får ni själva ta reda på. Lagercrantz var litteraturkritiker och dessutom disputerad litteraturvetare. Lite bättre distans till sina forskningsobjekt ges i hans analyser av Marcel Prousts (1871-1922) stora romansvit På spaning efter den tid som flytt, samt Joseph Conrads (1857-1924) främsta verk Mörkrets hjärta, mer känd som Heart of Darkness och utgiven första gången 1899. Framställningen och analysen av På spaning efter den tid som flytt har jag personligen fina läsminnen av som gymnasist. Jag rekommenderar Lagercrantz Proustbok som en fin presentation av romanen för svenska läsare. Han går igenom romansvitens huvudteman och väljer att fördjupa sig i olika karaktärer. Den är bra att ha tillgänglig och återkomma till för alla som vill ta del av det stora romanäventyret. Joseph Conrad presenteras i titeln Färd med mörkrets hjärta - En bok om Joseph Conrads roman där han går igenom boken och introducerar författaren. Huvudtemat i Conrads roman är förstås kolonialisering. Jag tycker Lagercrantz gör bra fördjupningar. Lagercrantz påpekar hur Conrad noggrant valt sina egna förebilder ur historien. Däribland äventyraren vid Elizabeth I:s hov, den välkände Sir Francis Drake som 1580 återkom till England från ett gigantiskt plundringståg. Han nämner även den misslyckade Franklin-expeditionen 1845 där man ville söka Nordvästpassagen.

Bob Dylans Nobelföreläsning - En hyllning till klassikerna

IDAG är det Sveriges Nationaldag och min bokblogg firar dessutom ett år. Kul tycker jag och stort tack till alla läsare därute!

IGÅR kom den efterlängtade nyheten att 2016 års Nobelpristagare i litteratur, Bob Dylan (född Robert A. Zimmerman, 1941) äntligen skickat in sin obligatoriska föreläsning till Nobelstiftelsen. Många har väntat på just detta och tänk om han aldrig skickat in den? Hur hade det då blivit med prispengarna? Nu kan Dylan och vi andra andas ut. Efter detta slipper han säkert fler jobbiga samtal och krav från Svenska Akademien. Pressen och svetten hos den tillbakadragne artisten kunde bitvis kännas och upplevas av oss ända ut till Stockholms södra förorter. Tänk att det kan vara så jobbigt att få ta emot ett litteraturpris? Dylan gjorde som Sartre och stannade hemma. Men, men pristagaren slipper diskvalificeras då man har fått sitt tal som jag nu lyssnat till och valt att kommentera. Ständig sekreterare Sara Danius kallar talet för "retoriskt fulländat" på Akademiens hemsida. Jag är kanske inte lika imponerad, men ska ta upp lite bra saker som Dylan valt att fokusera på. Hans tal är nämligen en hyllning till klassikerna och roligt vore det ändå om folk faktiskt tog sig tid att plocka upp några av de titlar han nämner.


För att påminna läsaren är det värt att repetera anledningen till att Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur.  Den finns i Svenska Akademiens korta tillkännagivande och motivering från 13 oktober 2016: ”Nobelpriset i litteratur år 2016 tilldelas Bob Dylan, som skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”. Släng er i väggen Carol Joyce Oates m.fl.! I USA var man säkert glada då det tidigare klagats över hur få amerikanare som nominerats och vunnit. Dåvarande ständiga sekreteraren Horace Engdahl var dock väldigt ärlig den gången och påpekade att dagens litteratur skapas i Europa. Han har helt rätt. I USA har man inte så mycket att komma med å litteraturens vägnar; mest lätt underhållning som förvisso inte heller är att förakta många gånger. Jag läser gärna Stephen King framför Carol Joyce Oates, men då beroende på humöret. Jag gillar inte heller att tänka bra och dåligt om litteratur för som människor är vi alla olika med vår egna krav på vad som är en schysst läsupplevelse. Säkert blev många glada att det denna gång vid tillkännagivandet blev någon de redan känner till och vars musik de kan relatera till. Själv vet jag väldigt lite om Bob Dylans musik och har ingen favoritlåt.


Hur Svenska Akademien kom fram till Bob Dylan blir lite klurigare att försöka förstå sig på. Men journalisterna har varit frågvisa och visst kom det bra svar på hur Akademien tänkt och resonerat. I en intervju med Sara Danius gjord av Anna Svartström fick finska Huvudstadsbladet en rimlig kommentar: "Om vi anser att Homeros och Sapfo hör till den stora litteraturen, då tillhör också Bob Dylan den traditionen. Så motiverar Sara Danius, ständig sekreterare för Svenska Akademien valet av årets Nobelpristagare i litteratur för HBL." (13.10.2016) Det finns en viktig poäng i det Danius påstår, men kom ihåg att Homeros alltid varit main stream Literature genom hela antiken (och efterföljande historiska epoker). Homeros texter var litteraturen som ständigt lästes och efterfrågades. Under antiken kopierades de skrifter det var störst efterfrågan på sen när araberna började översätta grekisk litteratur valde man främst filosoferna och Platons verk. Vislyriker som sjöng om kärlek var man inte lika intresserade av däremot tog araberna till sig den grekiska filosofin som kom att inverka positivt på den arabiska idéhistorien. Dessutom skrev Sapfo på en konstig grekisk dialekt som var krånglig att översätta.  Till bekostnad av Sapfo vars verk aldrig kom att kopieras och spridas på samma sätt som i jämförelse med Homeros. Sapfos lyrik kom i kläm av flera anledningar och bästsäljare har alltid trängt undan alla andra då efterfrågan styrt utbudet. 

[caption id="attachment_6579" align="alignleft" width="234"] Sapfo med sin lyra.[/caption]

BOB DYLANS föreläsning anknyter både till musiken och litteraturen, men landar samtidigt i slutsatsen att "låtar är inte som litteratur". Han börjar med sitt kanske starkaste musikminne, Buddy Holly som tragiskt omkom i en flygolycka. Dylan går igenom böcker som påverkat honom och kopplar samman flera berättelser och litterära motiv i verken med judisk-kristen idétradition, men spårar även drag från hinduismen i t.ex Moby Dick. Finns det något som sammankopplar de titlar Dylan nämner? Äventyret är det stora huvudtemat i både Odysseen och Moby Dick. Dessa titlar har han tydligen återkommit till i vuxen ålder: "Specific books that have stuck with me ever since I read them way back in grammar school – I want to tell you about three of them: Moby Dick, All Quiet on the Western Front and The Odyssey." Den tyske författaren Erich Maria Remarques bok På västfronten intet nytt (1929) har gjort intryck på Dylan där han nämner krigets fasor, men också individens vilja att slåss för det som är rätt och samtidigt överkomma det svåra och traumatiserande. Dylan blir lätt filosofisk och introspektiv i sin utläggning av Remarques bok. Mycket av vad Dylan försöker säga till oss i sitt tal kan sammanfattas i denna mening: "John Donne as well, the poet-priest who lived in the time of Shakespeare, wrote these words, “The Sestos and Abydos of her breasts. Not of two lovers, but two loves, the nests.” I don’t know what it means, either. But it sounds good. And you want your songs to sound good."


[caption id="attachment_6592" align="aligncenter" width="736"] Marlene Dietrich (1901-1992) och Erich Maria Remarque (1890-1970). De var ett par under krigsåren, 1937-1940.[/caption]

Källor

Här kan du lyssna till Bob Dylans tal samt ta del av Svenska Akademiens kommentar.

Wikipedia.org

Om Alain de Lille och hans dikt "Omnis mundi creatura..."

Om den franske författaren och teologen Alain de Lille är inte mycket känt. Han föddes omkring 1128 och härstammade troligen från staden Lille i norra Frankrike. Därav hans familjenamn. Han fick sin teologiska utbildning i Paris och studerade troligen under den välkände Peter Abelard. Som lärare vid den teologiska fakulteten i Paris uppbar han även hederstiteln Doctor Universalis. De Lille tillhörde Cistercienserorden och skrev flertalet teologiska skrifter däribland Summa quadripartita adversus hujus temporis hæreticos, som är en arg stridsskrift riktad mot katolska kyrkans "inre" fiender katarer och valdensare, men även mot dess "yttre" fiender - judar och muslimer. I skriften beskrivs den katolska kyrkan som den enda sanna kristendomen och religionen. Han var även skeptisk mot den skolastiska filosofin och föredrog mysticismen.

I sina teologiska "moralfilosofiska" skrifter var han lika skoningslös mot dem som ägnar sig åt de kristna kardinalsynderna som mot dem han benämner heretiker i andra verk. De som ägnar sig åt dessa synder är emot naturen och emot Gud med konsekvensen separation från båda. Han närvarade vid det Tredje Laterankonciliet 1179, undervisade troligen i Paris, och slog sig sedan ned i Citeaux där han levde i kloster fram tills sin död 1202.

Förutom ett flertal teologiska verk var Alain de Lille även känd för sin poesi och det är dikten "Omnis mundi creatura" som förmodligen är hans mest kända. Endast två dikter av honom har överlevt historiens gång. Lägg märke till de inledande verserna. Hela den skapade världen är som en bok, en bild av vårt liv, vår död, vår belägenhet...Diktens huvudtema är skapelsen i sig och är tillsynes fri från teologiska fördomar av det slag som kommit till uttryck i hans texter mot heretiker och syndare i allmänhet. Strofindelningen i dikten har följande mönster:

u-u-u-u- a
u-u-u-u- a
u-u-u-- b
u-u-u-u- c
u-u-u-u- c
u-u-u-- b

Omnis mundi creatura

Omnis mundi creatura
quasi liber et pictura
nobis est, et speculum.
Nostrae vitae, nostrae mortis,
nostri status, nostrae sortis
fidele signaculum.

Nostrum statum pingit rosa,
nostri status decens glosa,
nostrae vitae lectio.
Quae dum primo mane floret,
defloratus flos effloret
vespertino senio.

Ergo spirans flos exspirat
in pallorem dum delirat,
oriendo moriens.
Simul vetus et novella,
simul senex et puella
rosa marcet oriens.

Sic aetatis ver humanae
iuventutis primo mane
reflorescit paululum.
Mane tamen hoc excludit
vitae vesper, dum concludit
vitale crepusculum.

Cuius decor dum perorat
eius decus mox deflorat
aetas in qua defluit.
Fit flos fenum, gemma lutum,
homo cinis, dum tributum
homo morti tribuit.

Cuius vita cuius esse,
poena, labor et necesse
vitam morte claudere.
Sic mors vitam, risum luctus,
umbra diem, portum fluctus,
mane claudit vespere.

In nos primum dat insultum
poena mortis gerens vultum,
labor mortis histrio.
Nos proponit in laborem,
nos assumit in dolorem;
mortis est conclusio.

Ergo clausum sub hac lege,
statum tuum, homo, lege,
tuum esse respice.
Quid fuisti nasciturus;
quid sis praesens, quid futurus,
diligenter inspice.

Lauge poenam, culpam plange,
motus fraena, fastum frange,
pone supercilia.
Mentis rector et auriga
mentem rege, fluctus riga,
ne fluant in devia.

Källor

Alain de Lille. Medieval Sourcebook: Alain of Lille (Alanus de lnsulis): The Complaint of Nature. ( d. 1202.) Yale studies in English, v. 36, 1908, Translation of De planctu natura by Douglas M. Moffat. The Internet Medieval Source Book.

"Segling" - En dikt av August Strindberg

Inte enbart i litteraturen utan även i August Strindbergs (1849-1912) dikter dyker olika Stockholmsbilder upp mellan raderna. Så även i denna dikt "Segling" som ingår i debutsamlingen Dikter på vers och prosa från 1883. Flera av dikterna bär på det biografiska temat och så även denna. Vi befinner oss delvis ute i Stockholms skärgård och på Drottninggatan. Då är det fråga om en speciell junidag och det är Strindbergs första möte med Siri von Essen (1850-1912) som skildras. Dikten är mycket av en retrospektiv ögonblicksbild, ett flyktigt ögonblick som rymmer både längtan och förälskelse. Äktenskapet med Siri blev stormigt, men här har de ändå några år kvar tillsammans att älska, gräla, leva. Uppbrottet och skilsmässan blev svår och sårig särskilt då Strindberg valde att skriva ner von Essen ordentligt i novellsamlingarna Giftas I och Giftas II där han utmålade henne som lesbisk. De skilde sig 1891.

Segling

Håll hårt på fockeskotet,
ty vinden emot oss går,
jag ser på din fladdrande slöja
och på ditt ystra hår!

Din fladdrande blåa slöja
emellan master och tåg
jag ser som en flik av himlen
och som en blånande våg.

Det är för tio år sen
jag såg den aldra först,
fast striderna varit stora
är kärleken ändock störst!

Det var på Drottninggatan
en brinnande junidag
på trånga trottoaren
vi möttes du och jag.

Och så försvann du i strömmen
förbi butikernas glas
och ljudet av lilla kängan
dog bort med släpets fras.

På hattar och parasoller
din blåa slöja flöt.
Så sjönk den i mänskofloden
som över den sakta sig slöt.

Men jag, jag letade upp den;
som standert sen på topp
när jag gick ut i stormen
jag alltid hissat den opp.

Recension: Twin Peaks - The Return (2017)

I detta inlägg recenserar jag de första avsnitten av TWIN PEAKS: The return (2017) skapad av David Lynch och Mark Frost. Omfattar 18 episoder varav de fyra första ligger ute på HBO Nordic. Jag har försökt vara noga med att inte avslöja handlingen i detalj så du kan läsa vidare. Ingen har väl undgått de senaste månadernas skriverier om att 90-talsserien skulle få en uppföljare. Lynchs beslut att återuppta arbetet med serien har resulterat i spaltmeter av artiklar i media. Reklamen kring lanseringen kan ingen klaga på. Den har minst sagt varit intensiv. Men håller sig resultatet? Är det ett mästerverk? Tja, även 90-talsserien hade en trogen skara av tittare till att börja med, men det var också många som tröttnade tillslut. David Lynch är inte lätt att begripa sig på. Han har en egen stil så även i nylanseringen. Återigen är det dax för märkliga dialoger, konstiga möten och Lynchspråket med sin kryptiska symbolik. Det är 25 år sen det sista avsnittet sändes och det är också där första avsnittet tar vid. Ja, det är nog nödvändigt för de flesta av oss att repetera och se om 90-talsserien innan man börjar kolla de senaste avsnitten. Vi möter också de gamla skådisarna i sina gamla roller. Dale Cooper sitter fortfarande fast i the black lodge ute i de mörka Twin Peaksskogarna; men först i det andra avsnittet återser han Laura Palmer. Ibland blir kopplingen mellan dåtiden och nutiden i serien lite otydlig. Det skarvas rejält och lämnar ett lite blekt resultat kan jag tycka. Det gäller att bevara tålamodet! Trots detta har den toppbetyg på imdb.com

I första avsnittet är The black lodge ersatt med en glasbox; eller glasbur. Den befinner sig i New York och är i en rik miljardärs ägo. Vem miljardären är avslöjas inte, men buren befinner sig under hårdbevakning. Samtidigt är den mycket hemlig och få tycks känna till dess existens förutom den unga vaktmästaren som ser till den. Vaktmästaren har order om att aldrig lämna den obevakad. Den ska vara under uppsikt. Vi får också veta att buren haft tidigare övervakare samt att saker och ting kan uppenbaras i den. En ung kvinna som kommer med lattemuggar är mer än lovligt intresserad av vad som gömmer sig i rummet och vill gärna bli insläppt. Det händer tillsist att övervakaren släpper in henne och de myser till framför buren. Tydligen blir samvaron en katalysator för de krafter som glasburen besitter och någon uppenbarar sej därinne. Att använda sig av glasbur tycker jag känns lite snott från andra klassiska skräckfilmer och jag associerade genast till Clive Barkers Hellraiser; som också använt sig av boxen som katalysator för diverse onda krafter (de helvetiska BDSM-cenobiterna och Pinhead; för den som behöver friska upp minnet). Är det värt att kolla på serien då? Ja, om du gillade 90-talsserien kan det vara värt det. Gillar du Lynchs filmer i övrigt? Så definitivt!


Glasburen, The Black Lodge

Edith Södergran och nietzscheanska föreställningar i dikten "Triumf att finnas till..."

I den finlandssvenska lyriken lyser Edith Södergrans (1892-1923) stjärna klarare än någon annan diktares. Kanske förblir hon den främsta representanten bland de lyriska expressionisterna. Till Finland kom ju dessutom modernismen först innan den på allvar kom till Sverige. Hon debuterade 1916. Jag tröttnar aldrig på Edith. Under olika perioder i livet har jag gärna återkommit till hennes dikter och titt som tätt hittat nya infallsvinklar, nya saker att ta till mig.

Ebba Witt-Brattström har delat in Södergrans utveckling i tre perioder. Den första perioden relaterar till de dikter hon skrev i samband med debuten. Hon uppehåller sig vid teman som kvinnlighet, relationer och naturen. Den andra perioden benämns den nietzscheanska och handlar om Friedrich Nietzsches litterära inflytande på Södergran. Detta inlägg fokuserar på dikten "Triumf att finnas till" vilken publicerades i diktsamlingen Septemberlyran, som utgavs 1918. Hennes litterära liv i det offentliga blev kortvarig, endast fyra verksamma år 1916-1920; med tre utgivna diktsamlingar och den sista - postumt utgiven.

Diktens huvudteman är tiden och hur den påverkar berättaren i dikten. Den innehåller även en del symbolik där solen är den mest framträdande. Budskapet är mer en form av deklaration, ett ställningstagande värt att berätta för hela världen och för alla som vill höra på. Lägg märke till hur berättaren i dikten väljer att framställa sig själv. Berättaren är orädd trots ensamheten och förlikar sig med både oändligheten och "alltets stora kraft".  Den biografiska kontexten i dikten gör sig också påmind. Första världskriget och den ryska revolutionen innebar ekonomiska svårigheter för familjen Södergran. Sedan är förstås tuberkulosen ett ofrånkomligt ämne i Ediths liv och diktning. Niezsches filosofi påverkade många konstnärssjälar under denna epok. Framförallt hyllades det livsbejakande och starka. Södergran kom senare att lämna övermänniskoidealet för Rudolf Steiner och antroposofin. Steinerperioden blev tillsist ersatt av kristendomen som den ideologiska kompass Edith Södergran valde att forma sitt liv efter. Sjukdomen kom att lägga henne i en alltför tidig grav.  Hennes Nietszscheperiod förknippar jag främst med hennes sjukdom TBC då den gav henne ett flertal positiva ideal och livsönskningar som t ex framträder i dikten "Triumf att finnas till..." Den trycktes i den andra utgivna samlingen 1918 ett år efter att Edith fått ännu en lungblödning.

Triumf att finnas till...

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.

Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
Tid - du mörderska - vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Två katter på trappa i Raivola - ett annat tidsperspektiv. Edith Södergran är fotografen. Cirka 280 bilder tagna av Södergran finns bevarade.

Källor:

Witt-Brattström, E. (1997). Ediths jag: Edith Södergran och modernismens födelse. Stockholm: Norstedt.

Septemberlyran - Tillgänglig via Litteraturbanken.se

Recension : The Cambridge Guide to Arabic Philosophy (2005)

I detta inlägg presenterar och recenserar jag en bok som är en omfattande introduktion till den arabiska filosofin. The Cambridge Guide to Arabic Philosophy (2005) innehåller ett flertal vetenskapligt granskade artiklar och som redaktörer för utgåvan återfinner vi Richard C. Taylor (Marquette University) och Peter Adamson (Kings College). Utgåvan består av nitton kapitel och avslutas med en omfattande bibliografi. I denna typ av akademisk litteratur brukar det bibliografiska bli en spännande ledtråd till nya läsupplevelser. Ur forskningens synvinkel blir det förstås oumbärligt att utesluta ett dylikt avsnitt då bibliografier många gånger ger en översikt av inte bara forskningsläget kring ett visst ämne utan avslöjar även artikelförfattarens källor. Boken är just det, en samling artiklar kring arabisk filosofi och idétradition tydligt kronologiserade i ett historiskt sammanhang. Jag väljer att använda termen arabisk filosofi i recensionen för att det är bokens titel, men vill understryka att jag medveten om att begreppet islamisk filosofi också är vanligt förekommande. Att använda termen islamisk blir övertydligt för den arabiska filosofin har ändå sitt hjärta i den idétradition som uppstod under det abbasidiska kalifatet under 800-talet. Då hade religionen islam redan fått ett tydligt fotfäste och den historiska epoken mellan 800-1100-talet brukar även kallas för den gyllene eran och kännetecknades av ett starkt kulturellt uppsving inom flera områden (konst, kultur, litteratur m.m). Redaktörerna påpekar dock i inledningen att arabisk filosofi är lika gammal som islam själv men att det var den tidiga kontakten 800-talet med de grekiska urkunderna som blev själva startskottet på den filosofiska framgången. De arabiska översättningarna av de grekiska klassikerna är dessutom en kulturgärning som kom västvärlden till stor nytta. 800-talets Bagdad var platsen för den arabiska filosofins födelse och här fick den näring inte bara från det grekiska tänkandet, utan även från kristendom och judendom:

In response, Muslim, Christian, and Jewish philosophers writing in Arabic began to make important contributions to a tradition of philosophizing that continues alive to the present day.

En av de mest betydelsefulla filosoferna var Avicenna (980-1037). Adamson & Taylor undervärderar inte hans betydelse då han får ett något större utrymme än övriga. Avicenna var starkt påverkad av nyplatonismen, men är kanske desto mer känd för sina bidrag inom medicinen. Boken börjar med just grekerna (2 kap.) och den grekiska filosofins inflytande. Tyngdpunkten vilar på översättningsarbetet. Så även det tredje kapitlet där Al-Kindi som ofta kallas för den förste arabiske filosofen tas upp. Han var också influerad av nyplatonismen och utvecklade ett eget synsätt på t ex världssjälen och det mänskliga intellektet. Al Farabi (872-950) och den ismailitiska skolan (shia) tas upp i de följande kapitlen. Vi får även stifta bekantskap med andra kända namn som t ex. al Ghazali (1058-1111) och andra skolor. Ett intressant kapitel är beröringspunkterna mellan arabisk och judisk filosofi då de påverkat varandra. Stor behållning av boken kan läsaren även ha i avsnittet om hur den arabiska filosofin togs emot i västvärlden och avsnittet om hur läget ser ut idag inom persisk och arabisk filosofi. Rekommenderas till alla som har intresse för arabisk idéhistoria.