Theodor Nöldekes kronologiska framställning av Koranens suror

Den som är intresserad av arabisk poesi från 600-talet efter vår tideräkning kanske någon gång under sin levnad vill försöka sig på en läsning av Koranen. Många kanske ger upp direkt efter att ha avslutat första suran och börjat bläddra sig igenom de påföljande. Försök med ett annat upplägg av läsningen. Koranen som bok kan inte jämföras med Bibeln där kronologi, litterär kanon, och vishetslitteratur har en helt annan historisk och kulturell bakgrund. Koranen har en annan utvecklingshistoria och kan kategoriseras som en samling poesi från senantikens period.

Theodor Nöldeke (1836-1930) var en tysk orientalist och arabist. Han gjorde en mycket omfattande forskning ur ett religionsvetenskapligt perspektiv angående Koranens ursprung. Liksom många andra orientalister under hans samtid studerades Koranen utifrån historiska, arkeologiska och lingvistiska metoder. År 1859 vann hans historik över Koranen pris av Académie des inscriptions et belles-lettres. Boken översattes till tyska ett år senare med titeln Geschichte des Qorâns. År 1868 blev han professor i Kiel och 1872 professor i orientaliska språk i Straßburg.

Nöldekes kronologi över surornas tillkomst är uppdelad efter plats och tidsperiod. Det är inte konstigt att börja med sura 96 som i tema och innehåll fokuserar på Muhammeds första uppenbarelse. En enkel översikt är att stapla upp läsordningen enligt följande:

Mecka – Den första periodens suror

Antal: 48

96, 74, 111, 106, 108, 104, 107, 102, 105, 92,

90, 94, 93, 97, 86, 91, 80, 68, 87, 95,

103, 85, 73, 101, 99, 82, 81, 53, 84, 100,

79, 77, 78, 88, 89, 75, 83, 69, 51, 52,

56, 70, 55, 112, 109, 113, 114, 1

Mecka – Den andra periodens suror

Antal: 21

54, 37, 71, 76, 44, 50, 20, 26, 15, 19,

38, 36, 43, 72, 67, 23, 21, 25, 17, 27, 18

Mecka - Den tredje periodens suror

Antal: 21

32, 41, 45, 16, 30, 11, 14, 12, 40, 28,

39, 29, 31, 42, 10, 34, 35, 7, 46, 6, 13

Suror från Medina

Antal: 24

2, 98, 64, 62, 8, 47, 3, 61, 57, 4, 65, 59, 33,

63, 24, 58, 22, 48, 66, 60, 110, 49, 9, 5

Källor

Wikipedia.org

Georg Stiernhielm och Hercules

Georg Stiernhielm föddes som Göran Olofsson 1598 i Vika socken, Dalarna. Han är en av de mest kända personligheterna från den svenska stormaktstiden. 1631 adlades han med namnet Stiernhielm och fick några platser i Livland, nuvarande Lettland som gåva i samband med utnämningen. Han föddes in i en priviligerad familj där fadern tillhörde bergsadeln. Den tidiga skolgången hade han i Västerås stad och senare skrevs han in vid Uppsala Universitet. Han begav sig även till Tyskland och studerade vid universitetet i Greifswald. 1649 blev Stiernhielm riksarkivarie och fick även en fördjupad kontakt med hovet. Hans hustru var kyrkoherdedottern Cecilia Bure och de fick en dotter tillsammans. Stiernhielm avled 1672 i Stockholm.

Stiernhielm brukar ofta kallas för "den svenska skaldekonstens fader". Han skrev flertalet dikter med olika tema sprungna ur den medeltida sångtraditionen samt ur de svenska folkvisorna. År 1668 kom första upplagan av Stiernhielms Musæ Suethizantes, en titel som gör anspråk på att de grekiska sånggudinnorna först diktat dessa på svenska. Att Sverige vid denna tid ansågs ha kopplingar till både hebreer och gamla greker hör samman med stormaktspolitiken vid denna tid. Professor Rudbeck i Uppsala gjorde "forskning" på att Sverige var det forna sjunkna Atlantis och svensken själv var släkt med både Adam och Eva. Enligt wikipedia ville Stiernhielm med hjälp av diktsamlingen grunda en nationell vitterhet i huvudsakligen antik form, med värderingar kopplade till renässanshumanism och den antika stoicismen.

Till Stiernhielms mest berömda alster hör dikten Hercules. Något som skiljer honom från de samtida strömningarna inom det litterära skrivandet är hans profana skrivande då han inte riktar in sig på religiös litteratur. Däremot finns det förstås referenser till grekiska och romerska gudasagor och myter. Vissa menar att Stiernhielm tillhör renässansen, andra tillskriver honom barockens epok.

De inledande verserna till Hercules

Lägg märke till hexametern i de följande raderna. Stiernhielms Hercules är ett hjälteepos och därtil duger endast hexametern som versmått. Det är utifrån den grekiske diktaren Xenofons dikt om Hercules som Stiernhielm hämtat sin inspiration. Lägg märke till 1600-talssvenskans inlån av tyska och nederländska ord. "Arla" betyder tidigt och "wijf" är ett nederländskt ord som betyder kvinna, jämför med engelskans "wife". Handlingen är här förlagd att passa svenska stormaktsideal där den unge adelsmannen står i centrum. Han är redo att börja sin livsresa mot ära och berömmelse. Han är förstås orolig, enligt texten fylld av ångest och tvekan. En speciell kvinna dyker dock upp tidigt i handlingen.

---

HERCULES arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom, Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria Skulle, dåraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra. I thet han altså går vti tankar, och högste bekymber; Trippar ett artigt Wijf, doch lätt af later, och anseend, Til honom an; blomerad i margfals-färgade kläder; Glimmand' i Pärlor, och Gull; och gnistrand' i dyrbare Stenar; Skön aff Anlete; men (som syntes) sminkad, och färgad; Som een drijwa sniö-hwijt, medh rosen-färgade kinner; Käck-ögd, diärf vtaf upsyn; af huld war hon fyllig och frodig Gull-gåhl-blänkiandes håår, bekrönt medh Roser i Pärlor.



Källor

Projekt Runeberg

Wikipedia.Org

Kulturcentret Assistens i Köpenhamn

I detta inlägg kommer jag med en kulturell rekommendation, ifall du kära läsare av bloggen är intresserad av dansk kulturhistoria så följ gärna kanalen Kulturcentret Assistens på youtube.com Det är ett ypperligt tillfälle för allmänbildning om än i ett kortfattat videoformat. Men vad är då detta för ett kulturcentrum?

Kulturcentret Assistens finns beläget på Nørrebro i Köpenhamn. Det är faktiskt en kyrkogård. Nära kyrkogården finns också ett litet museum och forskningscenter. Det finns även möjlighet till visningar. Kyrkogården som började användas redan 1760 rymmer 300,000 individer och här vilar även författaren H.C Andersen samt den kände filosofen Kirkegaard. Här får du som besökare en unik inblick i Köpenhamns sociala och kulturella historia. Tycker du dessutom om kyrkogårdar och att vandra där bland minnena av så många okända och kända människor kan du redan nu påbörja din resa genom att se några videos om kända Köpenhamnares sista viloplats och om deras liv genom att följa kulturcentrets youtubekanal.

Källor

vimeo

Wikipedia.org

Youtube.org

Sonett 108 av William Shakespeare jämte Nybloms översättning

Jag har tidigare uppmärksammat både William Shakespeare och Carl Rupert Nyblom (1832-1907). Nyblom var en svensk diktare och estetiker, men även ledamot av den Svenska Akadmien. Han satt sedan 1879 på stol nummer 14 i tjugoåtta år fram tills sin död i Stockholm, 1907. År 1865 lät Nyblom grunda Svensk litteraturtidsskrift och hade några novellsamlingar bakom sig innan han år 1876 lät översätta och ge ut Shakespeares sonetter. Personligen tycker jag hans översättning blir ett fint komplement till Poolers engelska text från 1918. Nödrimmen får man le lite åt, men passade säkert den sentida 1800-talsmänniskan. Lägg märke till att sonetten riktar sig till en ung man. I det engelska originalet från 1609 står "sweet boy", vilket Nyblom här översatt som "hulda sven". Ordet sven betyder enligt fornsvenskan ung man och själva ordet härstammar från runsvenskans svaeinn, enligt wiktionary. Ordet kan ha syftat på en ung manlig tjänare vid hov eller hos storman. En synonym är yngling.

Alla sonetter mellan 1-126 är tillägnade denne mystiske yngling "Fair youth" och man vet inte vem som åsyftas. Shakespeare skriver ju även till "Dark lady" i sonetterna, men hon är också anonym. Dikten följer Shakespeares sonettmönster och inleds med tre quatriner för att avslutas med en rimmande couplett. Diktens tema är skönhet och kärlek.

Sonnet 108

(Q1) What’s in the brain, that ink may character,
Which hath not figur’d to thee my true spirit?
What’s new to speak, what new to register,
That may express my love, or thy dear merit?
(Q2) Nothing, sweet boy; but yet, like prayers divine,
I must each day say o’er the very same,
Counting no old thing old, thou mine, I thine,
Even as when first I hallowed thy fair name.
(Q3) So that eternal love in love’s fresh case
Weighs not the dust and injury of age,
Nor gives to necessary wrinkles place,
But makes antiquity for aye his page;
(C) Finding the first conceit of love there bred,
Where time and outward form would show it dead.

Sonett 108 i Nybloms svenska tolkning

Kan väl med bläck en tanke skrifvas opp,
Som ej för dig min trohet uppenbarar?
Fins något nytt att klä' i ordets kropp,
Som med min kärlek och din dygd sig parar?

Nej, hulda sven! Och dock hvar enda dag
Liksom en bön jag säger om det samma;
Det lyder: du är min och din är jag,
Som då jag först ditt namn begynte stamma.

En evig kärlek i sin friska skrud
Nedtryckes ej af tidens små bekymmer;
Den lär den gamle lyda sina bud,
Och för dess vink hvart veck från pannan rymmer;

Den finner just, att kärleks knopp slog ut,
Der tid och form nu säga, den är slut.

Källor

Charles Knox Pooler, The Works of Shakespeares Sonnets, 1918.

Runeberg.org

Svenska Akademien

wikipedia.org

"The Signal-Man" - en spökhistoria av Charles Dickens och berättelsenbakom den

Charles Dickens (1812-1870) blev en av de mest inflytelserika brittiska författarna under 1800-talet och han uppnådde stor berömmelse även under sin livstid. Dickens verkade som författare, journalist och tidningsman. Flera känner till hans följetongsromaner som t.ex Oliver Twist vilka ofta hade samhällskritiska teman. Dickens var en öppen kritiker av den sociala misären och fattigdomen som var väl utbredd i brittiska konungadömet. Under en resa till Amerikas Förenta Stater under 1840-talet blev han motståndare till slaveriet. Han påverkade den brittiska kulturvärlden på flera sätt, men han var också en människa av sin egen tid, den viktorianska. I detta inlägg tar jag upp innehållet i en kortnovell med äkta viktorianskt spöktema. I denna korta berättelse "The Signal-Man" får vi möta en banvakt som anförtror den anonyma berättarrösten sin historia. Novellen trycktes i julnummret för tidningen All Year Round 1866. Tidningen var både grundad och ägd av Charles Dickens. Den var ett populärt litterärt magasin som utkom en gång i veckan mellan 1859-1895. Jag kommer inte att avslöja hela handlingen i berättelsen, men kommer att ta vara på tidsmiljön och olika stämningar i handlingen.

Den svåra tågolyckan vid Staplehurst 1865

En biografisk anknytning kan återfinnas i novellen mellan dess handling och Charles Dickens själv. Den 9 juni klockan 15:13 år 1865 sitter Charles Dickens på tåget mellan Folkestone och London. Med sig på tåget har han sin älskarinna, skådespelerskan Ellen Ternan (1839-1914) och hennes mamma. Ternan och Dickens träffades första gången när hon var arton och han fyrtiofem år. De har känt varandra länge. Plötsligt spårar tåget ur rälsen nära stationen Stapleton på grund av en banvakt som är ouppmärksam och missar signalen. Tio passagerare avlider och ett fyrtiotal skadas svårt. Charles Dickens blir så chockad av vad han fått vara med om att han under två veckor förlorar talförmågan. Han utvecklar även en stark tågskräck och blir rädd av att se tåg eller komma nära tågen. Ett år senare skriver han kortnovellen "The Signal-Man".

Han avled också på årsdagen av olyckan, den 9 juni fem år efter katastrofen. Enligt sonen återhämtade han sig aldrig. 

Novellen

När jag var i bokslukaråldern var jag mer eller mindre bofast på biblioteket efter skolan. Jag tyckte om illustrationerna till Spöktimmen och minns än idag särskilt bilderna till Dickens "Banvakten". De är tecknade av dansken Ib Spang Ölsen. Idag tänker jag mig att mannen på bilden nedan kan vara den viktorianske Dickens själv, redo att konfrontera sina demoner från tågkatastrofen.



Den ovannämnda berättaren träffar på banvakten som av en slump medan han promenerar. Han befinner sig på en hög höjd. För att läsaren ska komma i stämning börjar marken skälva och ett tåg rusar förbi medan vår berättare tittar ned från stupet mot rälsen. Därnere får han syn på banvakten och de börjar kommunicera. Banvakten visar mot en stig berättaren kan använda för att ta sig ned till spåret. Men berättaren är missmodig och man får känslan att han misstror banvakten. Platsen vid spåret är obekväm och ödslig och banvakten verkar rädd för berättaren trots att han visar upp sin enkla bostad för honom.

Han får veta att banvakten har sett ett antal uppenbarelser. Varje uppenbarelse har förutsett att någonting kommer att hända. Något oförklarligt tar form av en man som säger, "Se upp!" bara några timmar innan en olycka. En annan händelse varslar om en annan passagerares död. En kväll ser berättaren själv en uppenbarelse medan han går förbi tågspåren. Han får veta att banvakten kördes över av ett tåg den morgonen.

Källor

Banvakten - Publicerad av svenska noveller (wikia)

Three Ghost Stories - Av Charles Dickens, inkluderar berättelserna The Signal-Man,
The Haunted-House och The Trial For Murder.

The Signal Man - Denholm Elliot spelar banvakten i denna TV-adaption.

wikipedia.org

Tips! Radiodokumentär om Tove Jansson

Ni som har Yle Areena-appen installerade i era smartphones och plattor har en hel finsk kulturvärld att njuta av. Idag tänkte jag rekommendera ett helt biografiprogram på svenska om Tove Jansson (1914-2001). "Penseln, pennan och hjärtat - om Tove Jansson” är dess titel. Den är uppdelad i 8 avsnitt och behandlar alla sidor av Tove Janssons författarliv och konstnärsliv. Ni kan även söka fram radiodokumentären i Acast -appen.

Ni som är lite nyfikna på Tove Janssons karriär bör få veta att Tove främst definierade sig som bildkonstnär, även om skrivandet var viktigt. Ur programmet framgår även hur berömmelsen till följd av Muminsagorna blev henne till belastning och hindrade henne i arbetet. Jansson svarade på varje beundrarbrev och det fick hon massvis från hela världen. År efter år strömmade brev in från världens alla barn. Hon målade och gjorde illustrationer till Tolkiens verk och efter sista muminboken började hon skriva vanlig litteratur och noveller. Bildhuggarens dotter (1968) var första vuxenboken och hade ett självbiografiskt tema. I den beskriver Jansson sina barndomsminnen. Hon tycks haft bra relationer till sina föräldrar, men stod sin mamma närmast. Grundtryggheten i hemmet under barndomen trots pappans psykiska besvär efter första världskrigets strider där han deltog på de Vita tsarvänligas sida mot rödgardisterna påverkade hela familjen. Pappan kunde väcka upp barnen mitt i natten och ta med dem ut när det var full storm eller för att titta på bränder. Tilläggas bör att Tove flyttade hemifrån när hon var 28. Hemmet som plats är också centralt i Janssons litteratur.

Tove Jansson växte upp i ett konstnärshem i Helsingfors. Hon var dotter till skulptören Viktor Jansson och tecknaren Signe Hammarsten-Jansson. Hon studerade konst på Tekniska skolan i Stockholm 1930–33; samt på Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors och på olika konstskolor i Paris. Under studietiden som kantades av flera avhopp reste hon även runt i Tyskland och Italien. I Paris fördjupas relationen till fadern något som tycks ha stöttat Tove på flera sätt även om han också kunde vara kritisk. Deras relation stördes dock av politiska konflikter under hela trettio- och fyrtiotalet. Fadern var ju protysk och Tove hade många konstnärsvänner som var socialister eller judar. Trots detta med politiken sökte hon ofta hans synpunkter på de konstnärliga illustrationer hon gjort. Efter hemkomsten började Tove att arbeta för satir - och skämttidningen Garm i Helsingfors. På Garm hade även hennes mamma jobbat som tecknare. Hennes karikatyrer av både Hitler och Stalin var populära. Karikatyrerna av Hitler ogillades av hennes tyskvänlige far och han motsatte sig senare att hon inlett en relation med den judiske konstnären Sam Vanni (1908-1992). Under 1940-talet var hon under en kort tid förlovad med den politiskt verksamme Atos Wirtanen. Enligt wikipedia blev det 500 satirteckningar samt illustrationer; och 100 bokomslag hos Garm. 1956 träffade hon grafikern Tuulikki Pietilä (1917-2009) som blev hennes livskamrat. Hon var även lärare i grafik vid Konstakademins skola i Helsingfors. I muminböckerna är det figuren Too-ticki som baserats på Pietilä. Tove Jansson är framför allt känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Den första boken, Småtrollen och den stora översvämningen, gavs ut 1945, men det var de två nästkommande böckerna, Kometen kommer och Trollkarlens hatt, publicerade 1946 respektive 1948 som gav framgång.

Källor

BLF- Bibliografiskt Lexikon Finland

wikipedia.org (olika inlägg samt bild)

Yle Areena

Recension: "Finding John Rae" en biografisk dagboksroman

Jag har tidigare på bloggen skrivit om skotten och Orkneybon Dr. John Rae (1813-1893) som var en känd upptäcktsresande och den person som avslöjade hemligheterna kring den försvunna Franklinexpeditionens olyckliga öde. Men hans efterforskningar om besättningen och de metoder han använt sig av för att tillskansa sig informationen godkändes aldrig av admiralitetet eller av det viktorianska samhället. Bland annat tyckte man illa om hans intervjuer med ursprungsbefolkningen, inuiterna i de kanadensiska områdena vid Arktis. Rae hade lärt sig deras språk och deras överlevnadsmetoder som kom till god hjälp när han gjorde sina kartor i området för Hudson Bay kompaniet. Så småningom utvecklades ett ömsesidigt förtroende och de gav honom efter tid ett inuitiskt namn.

Men inuiterna ansågs vara opålitliga vildar enligt viktorianerna och sättet John Rae valt att ta till sig deras vittnesmål på ansågs förkastligt. Särskilt farligt och oacceptabelt ansågs John Raes slutsats att besättningen i sitt slutskede hemfallit åt kannibalism efter att ha kört fast med bombskeppen Erebus och Terror i isvärlden. Sin främste motståndare hade han kanske i änkan efter Sir John Franklin, Lady Jane Franklin som lät bekosta ett antal expeditioner efter maken. Rae hade även en skoningslös motståndare i författaren Charles Dickens som drev förtalsliknande kampanjer mot honom i pressen. Vad letade de efter i denna ogästvänliga miljö? Det handlade förstås om en internationell tävlan mellan flera länder där målet var att först upptäcka Nordvästpassagen som skulle underlätta handelsvägarna till havs.

Finding John Rae (2017) är författad av Alice Jane Hamilton som även är släkt med John Rae genom hans syster (barnbarns barnbarn) och släktskapet har säkert varit den drivande inspirationskällan till bokens tillkomst. Jag klassificerar den som en biografisk roman. Det biografiska perspektivet är ett spännande grepp för en författare att jobba med! Den är bitvis skriven utifrån "första berättarperspektivet" där vi som läsare får handlingen berättad genom John Raes röst. Hon lyckas rätt så väl med detta, anser jag. Upplägget är efter dagboksromanen och det är genom dagboksanteckningar vi lär känna John Rae. Nu har jag ju själv läst mycket facklitteratur relaterad både till John Rae och den viktorianska eran som är så spännande. Ibland kan jag tycka att det haltar litet i dialogerna. Och jag tänker ut frågor för mig själv: sade man verkligen så på 1800-talet? eller gjorde man verkligen så på den tiden? Dock, det är bara vid några få tillfällen såna frågor dyker upp hos mig som läsare. Till sin hjälp i byggandet av storyn har hon haft nytta av primärlitteratur i form a brev, litteratur och dagböcker. Det märks tydligt hon varit grundlig i detta efterforskningsarbete då en rad arkiv och institutioner tackas.

Snabba bokfakta

Titel: Finding John Rae

Författare: Alice Jane Hamilton

Förlag: Ronsdale Press

År: 2017

Sidantal: 222