Sonett 108 av William Shakespeare jämte Nybloms översättning

Jag har tidigare uppmärksammat både William Shakespeare och Carl Rupert Nyblom (1832-1907). Nyblom var en svensk diktare och estetiker, men även ledamot av den Svenska Akadmien. Han satt sedan 1879 på stol nummer 14 i tjugoåtta år fram tills sin död i Stockholm, 1907. År 1865 lät Nyblom grunda Svensk litteraturtidsskrift och hade några novellsamlingar bakom sig innan han år 1876 lät översätta och ge ut Shakespeares sonetter. Personligen tycker jag hans översättning blir ett fint komplement till Poolers engelska text från 1918. Nödrimmen får man le lite åt, men passade säkert den sentida 1800-talsmänniskan. Lägg märke till att sonetten riktar sig till en ung man. I det engelska originalet från 1609 står "sweet boy", vilket Nyblom här översatt som "hulda sven". Ordet sven betyder enligt fornsvenskan ung man och själva ordet härstammar från runsvenskans svaeinn, enligt wiktionary. Ordet kan ha syftat på en ung manlig tjänare vid hov eller hos storman. En synonym är yngling.

Alla sonetter mellan 1-126 är tillägnade denne mystiske yngling "Fair youth" och man vet inte vem som åsyftas. Shakespeare skriver ju även till "Dark lady" i sonetterna, men hon är också anonym. Dikten följer Shakespeares sonettmönster och inleds med tre quatriner för att avslutas med en rimmande couplett. Diktens tema är skönhet och kärlek.

Sonnet 108

(Q1) What’s in the brain, that ink may character,
Which hath not figur’d to thee my true spirit?
What’s new to speak, what new to register,
That may express my love, or thy dear merit?
(Q2) Nothing, sweet boy; but yet, like prayers divine,
I must each day say o’er the very same,
Counting no old thing old, thou mine, I thine,
Even as when first I hallowed thy fair name.
(Q3) So that eternal love in love’s fresh case
Weighs not the dust and injury of age,
Nor gives to necessary wrinkles place,
But makes antiquity for aye his page;
(C) Finding the first conceit of love there bred,
Where time and outward form would show it dead.

Sonett 108 i Nybloms svenska tolkning

Kan väl med bläck en tanke skrifvas opp,
Som ej för dig min trohet uppenbarar?
Fins något nytt att klä' i ordets kropp,
Som med min kärlek och din dygd sig parar?

Nej, hulda sven! Och dock hvar enda dag
Liksom en bön jag säger om det samma;
Det lyder: du är min och din är jag,
Som då jag först ditt namn begynte stamma.

En evig kärlek i sin friska skrud
Nedtryckes ej af tidens små bekymmer;
Den lär den gamle lyda sina bud,
Och för dess vink hvart veck från pannan rymmer;

Den finner just, att kärleks knopp slog ut,
Der tid och form nu säga, den är slut.

Källor

Charles Knox Pooler, The Works of Shakespeares Sonnets, 1918.

Runeberg.org

Svenska Akademien

wikipedia.org

"The Signal-Man" - en spökhistoria av Charles Dickens och berättelsenbakom den

Charles Dickens (1812-1870) blev en av de mest inflytelserika brittiska författarna under 1800-talet och han uppnådde stor berömmelse även under sin livstid. Dickens verkade som författare, journalist och tidningsman. Flera känner till hans följetongsromaner som t.ex Oliver Twist vilka ofta hade samhällskritiska teman. Dickens var en öppen kritiker av den sociala misären och fattigdomen som var väl utbredd i brittiska konungadömet. Under en resa till Amerikas Förenta Stater under 1840-talet blev han motståndare till slaveriet. Han påverkade den brittiska kulturvärlden på flera sätt, men han var också en människa av sin egen tid, den viktorianska. I detta inlägg tar jag upp innehållet i en kortnovell med äkta viktorianskt spöktema. I denna korta berättelse "The Signal-Man" får vi möta en banvakt som anförtror den anonyma berättarrösten sin historia. Novellen trycktes i julnummret för tidningen All Year Round 1866. Tidningen var både grundad och ägd av Charles Dickens. Den var ett populärt litterärt magasin som utkom en gång i veckan mellan 1859-1895. Jag kommer inte att avslöja hela handlingen i berättelsen, men kommer att ta vara på tidsmiljön och olika stämningar i handlingen.

Den svåra tågolyckan vid Staplehurst 1865

En biografisk anknytning kan återfinnas i novellen mellan dess handling och Charles Dickens själv. Den 9 juni klockan 15:13 år 1865 sitter Charles Dickens på tåget mellan Folkestone och London. Med sig på tåget har han sin älskarinna, skådespelerskan Ellen Ternan (1839-1914) och hennes mamma. Ternan och Dickens träffades första gången när hon var arton och han fyrtiofem år. De har känt varandra länge. Plötsligt spårar tåget ur rälsen nära stationen Stapleton på grund av en banvakt som är ouppmärksam och missar signalen. Tio passagerare avlider och ett fyrtiotal skadas svårt. Charles Dickens blir så chockad av vad han fått vara med om att han under två veckor förlorar talförmågan. Han utvecklar även en stark tågskräck och blir rädd av att se tåg eller komma nära tågen. Ett år senare skriver han kortnovellen "The Signal-Man".

Han avled också på årsdagen av olyckan, den 9 juni fem år efter katastrofen. Enligt sonen återhämtade han sig aldrig. 

Novellen

När jag var i bokslukaråldern var jag mer eller mindre bofast på biblioteket efter skolan. Jag tyckte om illustrationerna till Spöktimmen och minns än idag särskilt bilderna till Dickens "Banvakten". De är tecknade av dansken Ib Spang Ölsen. Idag tänker jag mig att mannen på bilden nedan kan vara den viktorianske Dickens själv, redo att konfrontera sina demoner från tågkatastrofen.



Den ovannämnda berättaren träffar på banvakten som av en slump medan han promenerar. Han befinner sig på en hög höjd. För att läsaren ska komma i stämning börjar marken skälva och ett tåg rusar förbi medan vår berättare tittar ned från stupet mot rälsen. Därnere får han syn på banvakten och de börjar kommunicera. Banvakten visar mot en stig berättaren kan använda för att ta sig ned till spåret. Men berättaren är missmodig och man får känslan att han misstror banvakten. Platsen vid spåret är obekväm och ödslig och banvakten verkar rädd för berättaren trots att han visar upp sin enkla bostad för honom.

Han får veta att banvakten har sett ett antal uppenbarelser. Varje uppenbarelse har förutsett att någonting kommer att hända. Något oförklarligt tar form av en man som säger, "Se upp!" bara några timmar innan en olycka. En annan händelse varslar om en annan passagerares död. En kväll ser berättaren själv en uppenbarelse medan han går förbi tågspåren. Han får veta att banvakten kördes över av ett tåg den morgonen.

Källor

Banvakten - Publicerad av svenska noveller (wikia)

Three Ghost Stories - Av Charles Dickens, inkluderar berättelserna The Signal-Man,
The Haunted-House och The Trial For Murder.

The Signal Man - Denholm Elliot spelar banvakten i denna TV-adaption.

wikipedia.org

Tips! Radiodokumentär om Tove Jansson

Ni som har Yle Areena-appen installerade i era smartphones och plattor har en hel finsk kulturvärld att njuta av. Idag tänkte jag rekommendera ett helt biografiprogram på svenska om Tove Jansson (1914-2001). "Penseln, pennan och hjärtat - om Tove Jansson” är dess titel. Den är uppdelad i 8 avsnitt och behandlar alla sidor av Tove Janssons författarliv och konstnärsliv. Ni kan även söka fram radiodokumentären i Acast -appen.

Ni som är lite nyfikna på Tove Janssons karriär bör få veta att Tove främst definierade sig som bildkonstnär, även om skrivandet var viktigt. Ur programmet framgår även hur berömmelsen till följd av Muminsagorna blev henne till belastning och hindrade henne i arbetet. Jansson svarade på varje beundrarbrev och det fick hon massvis från hela världen. År efter år strömmade brev in från världens alla barn. Hon målade och gjorde illustrationer till Tolkiens verk och efter sista muminboken började hon skriva vanlig litteratur och noveller. Bildhuggarens dotter (1968) var första vuxenboken och hade ett självbiografiskt tema. I den beskriver Jansson sina barndomsminnen. Hon tycks haft bra relationer till sina föräldrar, men stod sin mamma närmast. Grundtryggheten i hemmet under barndomen trots pappans psykiska besvär efter första världskrigets strider där han deltog på de Vita tsarvänligas sida mot rödgardisterna påverkade hela familjen. Pappan kunde väcka upp barnen mitt i natten och ta med dem ut när det var full storm eller för att titta på bränder. Tilläggas bör att Tove flyttade hemifrån när hon var 28. Hemmet som plats är också centralt i Janssons litteratur.

Tove Jansson växte upp i ett konstnärshem i Helsingfors. Hon var dotter till skulptören Viktor Jansson och tecknaren Signe Hammarsten-Jansson. Hon studerade konst på Tekniska skolan i Stockholm 1930–33; samt på Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors och på olika konstskolor i Paris. Under studietiden som kantades av flera avhopp reste hon även runt i Tyskland och Italien. I Paris fördjupas relationen till fadern något som tycks ha stöttat Tove på flera sätt även om han också kunde vara kritisk. Deras relation stördes dock av politiska konflikter under hela trettio- och fyrtiotalet. Fadern var ju protysk och Tove hade många konstnärsvänner som var socialister eller judar. Trots detta med politiken sökte hon ofta hans synpunkter på de konstnärliga illustrationer hon gjort. Efter hemkomsten började Tove att arbeta för satir - och skämttidningen Garm i Helsingfors. På Garm hade även hennes mamma jobbat som tecknare. Hennes karikatyrer av både Hitler och Stalin var populära. Karikatyrerna av Hitler ogillades av hennes tyskvänlige far och han motsatte sig senare att hon inlett en relation med den judiske konstnären Sam Vanni (1908-1992). Under 1940-talet var hon under en kort tid förlovad med den politiskt verksamme Atos Wirtanen. Enligt wikipedia blev det 500 satirteckningar samt illustrationer; och 100 bokomslag hos Garm. 1956 träffade hon grafikern Tuulikki Pietilä (1917-2009) som blev hennes livskamrat. Hon var även lärare i grafik vid Konstakademins skola i Helsingfors. I muminböckerna är det figuren Too-ticki som baserats på Pietilä. Tove Jansson är framför allt känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Den första boken, Småtrollen och den stora översvämningen, gavs ut 1945, men det var de två nästkommande böckerna, Kometen kommer och Trollkarlens hatt, publicerade 1946 respektive 1948 som gav framgång.

Källor

BLF- Bibliografiskt Lexikon Finland

wikipedia.org (olika inlägg samt bild)

Yle Areena

Recension: "Finding John Rae" en biografisk dagboksroman

Jag har tidigare på bloggen skrivit om skotten och Orkneybon Dr. John Rae (1813-1893) som var en känd upptäcktsresande och den person som avslöjade hemligheterna kring den försvunna Franklinexpeditionens olyckliga öde. Men hans efterforskningar om besättningen och de metoder han använt sig av för att tillskansa sig informationen godkändes aldrig av admiralitetet eller av det viktorianska samhället. Bland annat tyckte man illa om hans intervjuer med ursprungsbefolkningen, inuiterna i de kanadensiska områdena vid Arktis. Rae hade lärt sig deras språk och deras överlevnadsmetoder som kom till god hjälp när han gjorde sina kartor i området för Hudson Bay kompaniet. Så småningom utvecklades ett ömsesidigt förtroende och de gav honom efter tid ett inuitiskt namn.

Men inuiterna ansågs vara opålitliga vildar enligt viktorianerna och sättet John Rae valt att ta till sig deras vittnesmål på ansågs förkastligt. Särskilt farligt och oacceptabelt ansågs John Raes slutsats att besättningen i sitt slutskede hemfallit åt kannibalism efter att ha kört fast med bombskeppen Erebus och Terror i isvärlden. Sin främste motståndare hade han kanske i änkan efter Sir John Franklin, Lady Jane Franklin som lät bekosta ett antal expeditioner efter maken. Rae hade även en skoningslös motståndare i författaren Charles Dickens som drev förtalsliknande kampanjer mot honom i pressen. Vad letade de efter i denna ogästvänliga miljö? Det handlade förstås om en internationell tävlan mellan flera länder där målet var att först upptäcka Nordvästpassagen som skulle underlätta handelsvägarna till havs.

Finding John Rae (2017) är författad av Alice Jane Hamilton som även är släkt med John Rae genom hans syster (barnbarns barnbarn) och släktskapet har säkert varit den drivande inspirationskällan till bokens tillkomst. Jag klassificerar den som en biografisk roman. Det biografiska perspektivet är ett spännande grepp för en författare att jobba med! Den är bitvis skriven utifrån "första berättarperspektivet" där vi som läsare får handlingen berättad genom John Raes röst. Hon lyckas rätt så väl med detta, anser jag. Upplägget är efter dagboksromanen och det är genom dagboksanteckningar vi lär känna John Rae. Nu har jag ju själv läst mycket facklitteratur relaterad både till John Rae och den viktorianska eran som är så spännande. Ibland kan jag tycka att det haltar litet i dialogerna. Och jag tänker ut frågor för mig själv: sade man verkligen så på 1800-talet? eller gjorde man verkligen så på den tiden? Dock, det är bara vid några få tillfällen såna frågor dyker upp hos mig som läsare. Till sin hjälp i byggandet av storyn har hon haft nytta av primärlitteratur i form a brev, litteratur och dagböcker. Det märks tydligt hon varit grundlig i detta efterforskningsarbete då en rad arkiv och institutioner tackas.

Snabba bokfakta

Titel: Finding John Rae

Författare: Alice Jane Hamilton

Förlag: Ronsdale Press

År: 2017

Sidantal: 222

"Kväll" - En dikt av Edith Södergran

November kanske inte upplevs som inspirerande och man blir lätt trött när kvällsmörkret faller på. Edith Södergran (1892-1923) som jag tidigare uppmärksammat i inlägg på bloggen har skrivit en stämningsfull dikt om kvällen. Den finns medtagen i samlingen Dikter som utgavs första gången 1916. Man undrar förstås vad det är för en sorgsen saga skogen vill berätta för diktaren och som hon inte vill lyssna till. Och vem är det som kan tänkas möta henne på vägen?

Kväll

Jag vill ej höra den sorgsna sagan
skogen berättar.
Det viskar ännu länge mellan granarna,
det suckar ännu länge uti löven,
ännu länge glida skuggor mellan de dystra stammarna.
Kom ut på vägen. Där möter oss ingen.
Kvällen drömmer blekröd kring tigande dikesren.
Vägen löper långsamt och vägen stiger varligt
och ser sig länge om efter solens sken.

Källor

project Runeberg

wikipedia.org

Om poeten Dan Andersson och hans dikt "Omkring tiggaren från Luossa"

I detta inlägg skriver jag om poeten Dan Andersson (1888-1920) och hans dikt "Omkring tiggaren från Luossa". Den dikten är förmodligen en av hans mest kända och mest omtyckta. Den har tonsatts ett flertal gånger och sjungits av artister som Gunde Johansson och bandet Hootenanny singers. De sistnämnda nådde stor framgång med sin tolkning under det tidiga 70-talet. Kanske är det också tack vare dem dikten är såpass känd och omtyckt än idag. Men vad handlar egentligen dikten om?

Dan Andersson föddes 1888 och tillhör ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv Arbetarförfattarna, eller proletärförfattarna. Dessa kom ofta från fattiga hem och obesörjde många gånger sin egen utbildning. Han kom från Skattlöseberg i Dalarna och pappan var folkskolelärare. Hans mamma hade också varit lärare. Dan Andersson blev något av en autodidakt och lärde sig läsa vid fem års ålder. Så småningom lärde han sig även engelska. I tonåren kom han till Göteborg. Efter några år bordade en Amerikabåt med destination Nya Världen och delstaten Minnesota. Andersson jobbade där med jordbruk. Han kom hem lagom att börja i Brunnsviks folkhögskola där han knöt band till några betydelsefulla författare. Han avled 1922 på ett Stockholmshotell i Klara då man inte vädrat hans rum ordentligt efter en skadedjurssanering. Vid Anderssons död var hans hustru Olga gravid i sjätte månaden och födde senare dottern Monika.

Dikten Omkring tiggaren från Luossa tros ha inspirerats av en plats som heter Luosaberget. 1911 bodde han nära denna plats och ortsnamnet i dikten blev en namnlek med skillnaden att Andersson lade till ett dubbel-S. Dikten gavs ut 1917 i samlingen "Svarta ballader". Diktens budskap och tema är existentiellt. Den handlar både om livet och döden. Tiggaren är den som förmedlar budskapet genom sång till en grupp människor i gemenskap vid en lägereld. Jag tycker det finns en tydlig religiös symbolik och den har en form av andligt budskap. Visserligen återfinner vi ord som Herren och bön, men himlen som nämns behöver inte vara den som finns efter döden, för i Anderssons dikt väntar där istället en moder. Den som vill kan säkert hitta kristna referenser. Det talas även om ett formlöst land och saligheten. Att livet är tungt och jobbigt emellanåt finns förstås också representerat i versen:

"Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda, må vi vara mil från livet innan morgonen är full! Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull."

Mitt i alla dessa associationer är ändå livslängtan den starkaste rösten. Barnet och barnen blir en fin bild av det gemensamma mänskliga och våra liv. Vilka tankar väcker dikten hos dig?

•

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
'Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!'

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo."

[caption id="attachment_11205" align="alignnone" width="240"] Dan Andersson, 1917 samma år som diktsamlingen Svarta ballader gavs ut. (Bild:wikipedia)[/caption]

Bibliografi

1. Brevkort från Grangärde finnmark (första 1903, Andersson var då 14 år)


2. Kolarhistorier (1914)


3. Kolvaktarens visor (1915)


4. Det kallas vidskepelse (1916)


5. Svarta ballader (1917)


6. De tre hemlösa (1918)


7. David Ramms arv (1919)


8. Chi-mo-ka-ma. Berättelser från norra Amerika (1920)


9. Efterlämnade dikter (1922)

Källor

Project Runeberg
Wikipedia.org

November äro grå

Idag re-bloggar jag ett intressant lästips från Andrénsamlingen. Det handlar om den franske konstnären Gustave Doré (1832-1883) och hans illustrationer i "Doré’s London: all 180 Illustrations from London, a Pilgrimage". Bilderna lär troligen inte pigga upp de gråa novemberdagarna, men skapar kanske den speciella viktorianska stämningen hos dig och kanske väcker upp ett slumrande intresse för viktoriansk litteratur och kultur? Följ gärna Andrénsamlingens blogg för att få fler litteraturtips!