Recension: "Filosofernas krig" (2002)

I denna recension kommer olika omständigheter rörande det Första världskriget (1914-1918) återspeglas. Boken heter Filosofernas krig : den europeiska filosofin under första världskriget (2002) och är författad av Svante Nordin. 1998 var boken nominerad till Augustpriset. Första världskriget har ofta karaktäriserats som den europeiska civilisationens sammanbrott. Kriget gjorde avtryck inte bara i kulturen utan även i den filosofiska tankeströmningen. Nordin ser på hur filosoferna mellan 1914-1918 uppfattade krigets etiska, historiefilosofiska eller metafysiska innebörd; samt hur kriget inverkade på den filosofiska traditionen i ett större perspektiv. Ett flertal kända och mindre kända filosofer ger sin version av tänkandets inverkan på europeiskt tänkande under denna period. Bokens kapitel är lämpligt nog uppdelad så att varje krigsår representerar ett eget kapitel. Ett litet originellt upplägg. Nordin har tidigare fokuserat på västerländsk idétradition och i förordet påpekas att det numera finns en hel forskningstradition kring denna boks tidstema - Det första världskriget och dess inverkan europeisk kultur och filosofi. Nordin har en viktig inspirationskälla, Ludvig Wittgenstein. Han nämner också andra intressanta namn, t ex Henrik Jacobssen som hävdat granatchockterapins betydelse för psykoanalysens spridning. I inledningen nämns hur krigen i sig givit upphov till filosofisk reflexion. Det kan vara krigets etiska aspekter - vad orsakar krig? Under vilka villkor kan krig upplevas som rättfärdiga? Boken är lika mycket kulturhistoria som filosofi. Vi får möta Thomas Mann och Friedrich Nietzsche; men han skriver även om Jean Jaurès, Goplana, Edith Stein, Albert Schweitzer, Emil Lask, Bertrand Russel, Wittgenstein. Namnlistan kan säkert göras längre. Martin Heiddegger och Edmund Husserl har också sina givna plaser i sammanhanget.

Recension : 'Karin Boye och människorna omkring henne' (2011)

Återigen blev det tid att söka igenom bokhyllorna efter lite nostalgikickar. Jag hittade titeln Karin Boye och människorna omkring henne (2011), utgiven av bokförlaget ellerströms och skriven av Pia-Kristina Garde. Den är en fotobok där bilderna har främsta utrymmet och talan. Den inleds med ett kortfattat förord där författaren beskriver en dröm som hon hade för många år sedan medan hon bodde i USA. I drömmen framgick det att hon skulle skriva tre böcker om författaren och diktaren Karin Boye (1900-1941). Garde tog drömmen på allvar och ett genuint intresse för Boyes liv och verk utvecklades därefter. Hon var inte särskilt intresserad av författaren innan drömmen. Hon skrev till sin mamma som var journalist och kanske kunde förmedla litterära kontakter kring människor som känt Karin Boye. 1976 verkar Garde på allvar kommit igång med sina efterforskningar, ihopsamlandet av foton, kontakter, intervjuer.  Jag tycker boken i sig är läsvärd då den innehåller flera ihopsamlade fakta om Boye som jag inte kände till sedan tidigare. På ett sätt kan man ju även betrakta den som en mindre biografi! Jag gillar starkt sammankopplingen mellan text och valda bilder. Jag är mycket nöjd med bildurvalet och rekommenderar den till alla nya och gamla läsare av Boyes verk!

Vargsång : En dikt av Gustaf Fröding

DIKTEN "Vargsång" ingår i poeten Gustaf Frödings samling Mattoidens sånger. Ett diktverk som blev till under en långvarig vistelse på Uppsala Hospital där Fröding vårdades på grund av psykisk ohälsa mellan 1898-1905. Under sin sjukdomsperiod läste Fröding en del religiös litteratur, men också religionshistoriska verk. Enligt Staffan Bergsten som skrivit biografin Gustaf Fröding läste han t.ex Biographies of Words av Max Müller. I verket försöker författaren spåra europeiska ord tillbaka på hindi. Fröding fördjupade sig även i de bibliska språken. Studiet av gamla språk kan ha haft en avgörande betydelse för hur Fröding skrev sina dikter under denna tidsperiod. Mattoidens sånger utgavs posthumt, 1914. Ordet 'mattoid'sägs anspela på italienskans ord för 'dåre', matto.

Vargsång


När aftonrodnadsskenet rött

försvann, i kvällen skar

ett tjut: hu var, hu var är kött,

hu var är kött, hu var,

hu fläng,

hu flå,

hu slit,

hu slå

en klo

i våm,

nu sväng,

svängom,

nu glo,

nu fram,

se lamm,

slå klo

i kött,

se rött,

hu glafs,

hu nafs

i lår,

i tarm.

Alsters herrgård : Gustaf Frödings hem

I detta inlägg tänkte jag berätta litet kring Alsters herrgård utanför Karlstad. Där bodde nämligen författaren, tidningsmannen och framför allt - poeten Gustaf Fröding. Han föddes på herrgården, 1860 och boplatsen har anor långt tillbaka till 1300-talet. Herrgården uppfördes dock år 1772 och ritades av Johan Fredrik Åbom. Författarens farfar Jan Fröding lät renovera gården 1839. Senare kom gården att köpas av läkaren Per Clarholm, verksam vid Centrallasarettet i Karlstad. Efter Clarholms död 1942 skänktes herrgården till landstinget som bedrev sjukhem där fram till 1970. Herrgården omvandlades 1976 till minnesgård över Gustaf Fröding.


Han bodde dock på gården som barn under ett enda år, men själva Alsterdalen med omnejd hade stor betydelse för honom. Hela Frödings liv omfattas av stora flyttar och han bodde som barn på många olika platser i Värmland. Tidvis bodde han också i Kristinehamn. Även som vuxen flyttade han en hel del. Han bodde i Karlstad, Stockholm och i Uppsala. Då hans sjukdomshistorik var omfattande krävde hans psykiska ohälsa behandling på olika hem. Han vårdades på sjukhem i Sverige, men även i Norge och Tyskland. Trots att Fröding misslyckades med sina studier i Uppsala var han verksam som tidningsman och arbetade på Karlstads-tidningen. Han skrev både kåserier och artiklar.

Politiskt tog han ställning för allmän rösträtt, men åtalades för brott mot sedlighetslagen när han 1896 lät trycka den för samtiden kontroversiella dikten En morgondröm. Tillsist friades Fröding. Gustaf Fröding avled på Villa Gröndal i Stockholm, 1911 och begravdes i Uppsala. Han efterlämnade sig omkring 400 dikter. Flera exempel finns på hur landskapet omkring Alsterdalen inspirerade Frödings diktande. En mycket känd dikt som ger anknytning till temat är följande:

Strövtåg i hembygden (Ur diktsamlingen Stänk och flikar, 1896)

I

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,

det är ljus över stränder och näs

och omkring står den härliga skogen grön

bakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord

står min hembygd och hälsar mig glad,

var mig hälsad! - Men var är min faders gård,

det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,

där den låg, ligger berghällen bar,

men däröver går minnet med vinden svalt,

och det minnet är allt som är kvar.

Och det är som jag såge en gavel stå vit

och ett fönster stå öppet däri,

som piano det ljöd och en munter bit

av en visa med käck melodi.

Och det är som det vore min faders röst,

när han ännu var lycklig och ung,

innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst

och hans levnad blev sorgsen och tung.

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned

invid sjön för att höra hans tal

om det gamla, som gått, medan tiden led,

om det gamla i Alsterns dal.

Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,

men så svagt som det blott vore drömt:

"Det är kastat för vind sedan tjugo år,

det är dött och begravet och glömt.

Där du kära gestalter och syner minns,

där står tomheten öde och kal,

och min eviga vaggsång är allt som finns

av det gamla i Alsterns dal."

II

Och här är dungen, där göken gol,

små tösor sprungo här

med bara fötter och trasig kjol

att plocka dungens bär,

och här var det skugga och här var sol

och här var det gott om nattviol,

den dungen är mig kär,

min barndom susar där.

III

Här är stigen trängre, här är vildskog,

här går sagans vallgång vild och lös,

här är stenen kastad av ett bergtroll

mot en kristmunk långt i hedenhös.

Här är Vargens gård av ris och stenrös,

här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,

här satt Ulva lilla, Vargens dotter,

ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.

Här går vägen fram till Lyckolandet,

den är lång och trång och stängd av snår,

ingen knipslug mästerkatt i stövlor

finns att visa oss, hur vägen går.

IV

Kung Liljekonvalje av dungen,

kung Liljekonvalje är vit som snö,

nu sörjer unga kungen

prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker

sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,

och silverhjälmen blänker

i sommarskymningen blekt.

Kring bårens spindelvävar

från rökelsekaren med blomsterstoft

en virak sakta svävar,

all skogen är full av doft.

Från björkens gungande krona,

från vindens vaggande gröna hus

små sorgevisor tona,

all skogen är uppfylld av sus.

Det susar ett bud genom dälden

om kungssorg bland viskande blad,

i skogens vida välden

från liljekonvaljernas huvudstad.

***

Paul Celans lyrik i svensk översättning. Några rekommendationer

Vittneslitteratur kan även uppträda som lyrik. Jag har tidigare i bloggen skrivit om hur ögonvittnesskildringar kan gestaltas i biografiskt skrivande eller genom att författaren i fråga omvandlar sina erfarenheter till litterära teman och berättelser. Att skriva om hemska, självupplevda händelser i lyrikform kan vara en utmaning för läsaren. Det är min åsikt eftersom en känsla eller händelse som förmedlas genom lyrikens språk kan vara svår att tolka "rätt". Det kan finnas många barriärer, men ofta är det ju faktiskt så att lyrikens förmedling kan vara en ögonöppnare. Även om ord och sammanhang blir svårbegripliga finns oftast en underliggande känsla i orden som gör att dikten ändå lyckas förmedla något av sitt budskap till läsaren. Ytterligare barriärer i sammanhanget brukar anges som det språkliga. En dikt ska helst läsas och upplevas genom sitt originalspråk. Föreställningen är dock inte realistisk och vi behöver översättningar. Första gången jag mötte Paul Celans lyrik var i en bok författad av Georg Klein, Pièta. Jag hade nyss avslutat gymnasiet och köpte en pocketutgåva på Åhléns. Klein skrev även om Edgar Allan Poes lyrik i den boken. I detta inlägg tänkte jag ta upp några svenska översättningar av Paul Celan. Innan jag gör det tänkte jag kort redogöra för vem Paul Celan var och varför det är viktigt att läsa honom idag. Paul Celan föddes 1920 i staden Cernăuți, Bukovina som ligger i nuvarande Rumänien. Tidvis tillhörde staden det österrikiska-ungerska imperiet. Han kom från en judisk familj som var tyskspråkig och hans mamma uppmuntrade barnen att använda det tyska språket. Hon var även litterärt intresserad.

När Paul kom i 18-årsåldern började han skriva poesi. Han var även intresserad av medicin, men i samband med "Anschluss", den nazityska anslutningen av Österrike till nazityskland kunde han inte läsa medicin i Österrike. Även de rumänska universiteten försvårade utbildningen eftersom de införde kvotering av judar. Han reste därför till Frankrike för att där påbörja sina läkarstudier. 1939 återvände han till sin hemstad för att läsa romanska språk och litteraturvetenskap. Ett år senare ockuperades rumänska Bukovina av Röda Armén och det blev dax för payback time. Deporteringar av rumäner startades. De skickades till Sibrien. Under Rumäniens fascistiska diktatur som inföll under andra världskriget infördes fascistdiktaur i landet och ghetton upprättades. 1941 sattes den stora synagogan i Cernăuți i brand på order av ett tyskt SS-kommando och deras rumänska allierade i staden. I oktober månad samma år gavs order om att alla judar i staden måste ansluta sig till ghettot. Även Paul Celan hamnade i ghettot. Han översatte Shakespeares sonetter i hemlighet och brände upp ryska författares böcker på tyskarnas order. 1942 försökte han övertyga sina föräldrar att lämna Rumänien. Detta lyckades inte och de hamnade i ett uppsamlingsläger tillsammans med andra oönskade grupper t. ex. romer. Detta hände i Transnistrien. Hans pappa avled troligtvis av tyfus och mamman sköts.

Paul Celan själv var inte närvarande och undgick deportation. Han hamnade ändå i ett arbetsläger där han emottog information om sina föräldrars öde. I februari månad 1944 befriades han av Röda armén och innan staden återigen hamnade under Röda Arméns styre arbetade Paul som sjuksköterska på ett mentalsjukhus. Ur detta perspektiv, kära bloggläsare, kan du nog förstå hur problematiskt Rumänien hade det under denna tidsperiod. Att kastas mellan nazismen och kommunismen. Två extrema, antidemokratiska och människofientliga regimer. När Röda armén till sist befriade fångarna ur lägren kände Paul Celan enorm skuld över föräldrarnas öde. Han hade ju försökt att varna dem och hjälpa dem inse situationens allvar. Bland annat genom att försöka gömma dem och få föräldrarna att gå under jorden. Han funderade efter kriget på att emigrera till Palestina, men flyttade till Bukarest. Här inföll en stark litterär inspiration. Paul träffade andra intellektuella och började skriva igen. Under denna period skrev han även sin mest kända dikt "Todesfuge", 'dödsfugan'. Den är en sorgedikt som handlar om Förintelsen. Den inleds med orden:

Gryningens svarta mjölk vi dricker den varje kväll
vi dricker den middag och morgon vi dricker den varje natt
vi dricker och dricker
vi gräver en grav i vinden där ligger man inte trång

Dikten har förstås en längre fortsättning och 1947 översattes den till rumänska (Tangoul morţii). Själva titeln anspelar på kända fakta, nämligen att nazisterna i fånglägren gärna spelade musik, och spelade upp till dans allt medans fångarna arbetade ihjäl sig och dog. Kort före den slutliga anslutningen av Rumänien till östblocket/järnridån hann Paul Celan fly landet. Han hamnade tillsist i Wien där han blev bekant med den kända författarinnan Ingeborg Bachmann. 1948 flyttade han till Paris och gav ut diktsamlingen Der Sand aus den Urnen. Celan bodde 6 år i franska huvudstaden men hade samtidigt svårt att anpassa sig och kände sig isolerad. 1955 blev han fransk medborgare. Han begick självmord 1970.

Litteratur av Paul Celan i svensk översättning:

Recension : 'En dag i Ivan Denisovitjs liv' av A. Solzjenitsyn

Som jag skrivit tidigare kommer bloggen att ha lite mer fokus på ögonvittnesskildringar och vittneslitteratur framöver. Jag tycker det är viktiga områden att läsa om och tänka vidare kring. Jag skrev i ett tidigare inlägg om vår svenska författare Hédi Fried och hennes självbiografiska bok Skärvor av ett liv. I denna recension kommer jag att uppmärksamma den ryske författaren Alexander Solzjenitsyn (1918-2008) och hans debutroman En dag i Ivan Denisovjits liv.

Solzjenitsyn satt under flera år i sibiriska fångläger (GULAG) där den sovjetiska kommunistregimen bestraffade och omskolade dissidenter. Under tiden skrev han egna dagboksanteckningar kring vardagen i lägren och dessa blev sedan grunden för hans debutroman. Han påbörjade arbetet med romanen 1957 efter att ha släpps ur den exil som hans fångvistelse resulterat i. När den släpptes första gången i Sovjetunionen 1962 orsakade publiceringen stora rubriker. Den trycktes i den sovjetiska tidskriften Novy Mir ("Nya Värld") Handlingen är dessutom förlagd till en av de mörkaste episoderna i Sovjets historia - den stalinistiska perioden under 1950-talet. Man ska också ha i åminnelse att sovjetiska författare inte fick skriva om, eller hänvisa till arbetsläger i sina böcker. Förmodligen hade den lagen trätt ur kraft när romanen publicerades? Eller så kanske någon dispens gavs innan tryckningen.

Romanens protagonist heter Ivan och han har dömts till ett arbetsläger för politiska fångar. I januari månad 1951 blev han anklagad för att ha spionerat åt fienden. Detta ska ha ägt rum efter att han tillfångatagits av tyskarna under andra världskriget. Han tilldelas fångnumret S 858. Fångarna tilltalas med detta nummer som också är ett sätt att avhumanisera dem på. Dagen börjar med att han vaknar upp sjuk. Som straff för att han har vaknat sent skickas han till vakthuset för att städa och tvätta det. När han är klar med städandet går han till sjukstugan för att rapportera att han är sjuk. Men nu är det sent på morgonen och läkaren får inte sjukskriva fler arbetare så får Ivan eller "Sjuchov"som han allt oftare kallas för arbeta ändå. Resten av dagen handlar om även om Ivans grupp bestående av 24 personer, hur de måste arbeta ute i den bittra kylan (40 minusgrader) och deras lojalitet för gruppchefen. Han heter Tiurin och betraktas som sträng men ändå rättvis. Han pratar med fångarna och hjälper dem när han kan. Fånggruppen tilldelas också mat utifrån hur de presterat arbetsmässigt under dagen. Solzjenitsyn förmedlar en bild av hur vardagen kunde te sig ett arbetsläger. Montonin och det meningslösa i tillvaron bryts mot små ljuspunkter och protagonisten kan vid sänggåendet konstatera att dagen ändå varit lyckad. Självklart ger det självbiografiska- och självupplevda inslaget i texten ytterligare styrka till handlingen. Debutromanens huvudteman är förtryck och överlevnad.

Hänger du med i Frödings värmländska?

Gustaf Fröding skrev ofta på vers och gärna på värmländsk dialekt! Få se om du nu klarar av att förstå innebörden av alla orden i denna dikt från 1894. Dikten heter "En litten låt ôm vårn" och trycktes i samlingen Nya dikter:

Ja vårn, ja,
ja vårn, ja,
tjong fadeladeli,
dä ä e fina ti!
Da stecker sä ur jola,
å guschelôv för sola,
ho ä så gla å bli!

I talla smacker ickern,
för talltôppmat dä licker´n
å kongler smaker´n bra.
I vika sprätter abbern
å gädda går å habber´n
å sier: "Tack ska´n ha!"

Å gôbban står i dôra
å sier: "Se gumôra
å tack för sist, fru Sol!"
Å kärngan går å môrker
å planter skôt i bôrker
å kackler ôm "i fjol".

Å bia kommer flygnass
å mörer kommer smygnass,
dä lôfter gôtt tå hägg.
Å kråkan kommer kraxnass
å svalan kommer flaxnass
å ännra lägger ägg.

Å göken gal i björka
å jäntan går te körka
å gôsan går på domp.
Å sjôl går ja i fjälla
å sjonger alltimälla
en litten stôlli stomp.

Å stompen ä ôm jänter
å are instrumänter
i löckas salmodi.
Å stompen ä ôm sola
å gläja här på jola,
ja vårn, ja,
ja vårn, ja,
tjong fadeladeli,
dä ä e fina ti.