Om Sapfo genom historien och hemvändardikten 'Nereider'

I ett föregående inlägg skrev jag om det papyrusfragment som upptäcktes 2014 och som innehåller en nästan fullständig dikt av Sapfo. Dikten tillhör kategorin hemvändardikter och handlar om Sapfos äldre broder Charaxos. Den kallas även för Brödrapoemet eller Brödrasången eftersom båda Sapfos bröder finns omnämnda i den. Detta inlägg kommer att handla om Sapfo genom historiens gång. Jag nämner några viktiga milstolpar angående vad de historiska källorna skriver om Sapfo från Lesbos. Inlägget avslutas med min översättning av dikten Nereider, som också faller under kategorin hemvändarlyrik.

• Homeros skriver de stora eposen Illiaden och Odyssén omkring 750-700 f.Kr.


• Sapfo (Σαπφώ) föddes någon gång mellan 630-612 f.Kr och avled ca 570 f.Kr enligt vissa källor. Hon föddes troligen i Eressos, på ön Lesbos och levde större delen av sitt liv i Mytilini med undantag för de år hon var i landsflykt på Sicilien.


• 200 f.Kr återfinner vi de äldsta fragmenten med Sapfos dikter. De finns på papyrus eller på lerskärvor.


• 100 f.Kr poeterna Catullus, Horatius och andra romerska poeter influeras av Sapfos diktning. Dionysus Halicarnassos skriver ner Fragment 1. Hymnen till Afrodite.


• 100-200 e.Kr Lesbos invånare börjar trycka Sapfos bild på sina mynt. Maximus från Tyre föreläser om Sapfo i Rom. Hefaiston bevarar många fragment av Sapfos poesi.


• 362 e.Kr Den romerske kejsaren Julianus Avfällingen (ca. 331-363 e.Kr) citerar Sapfo.


• 600 e. Kr. Sapfos poesi skrivs ner på pergament av djurhudar.


• 1100 talet. Biskopen Eustathius av Tessalonike (ca. 1115-1195) citerar ur en dikt av Sapfo i samband med en kommentar om månen i Homeros Illiaden (Campbell 1990, s. 83).


• 1897, de brittiska arkeologerna Grenfell och Hunt upptäcker papyrus av Sapfo vid oasen Oxyrhynchus i Egypten.


• 2002, ett fragment av Sapfo som handlar om hennes syn på ålderdom återfinns. Fragmentet relaterar till ett tidgare känt sådant, nämligen Fragment 58 = P. Oxy. 1787


• 2014, fragment innehållande en nästan fullständig dikt Brödrapoemet och rader av ett fragment Kyrpispoemet återfinns hos en privat samlare i London.

Brödrasången är inte den enda dikten med ett hemvändartema. Från cirka 200 e.Kr finns en dikt som återfanns 1897 av Grenfell & Hunt i Oxyrhynchos, Egypten. Vid denna oas hittades tiotusentals fragment, småbitar av papyrus från antikens alla klassiker. Det kommer ta årtionden att sammanställa och tyda fragmenten kring ett av de mest spektakulära arkeologiska fyndet i modern tid. Kanske finns det ännu mer fragment av Sapfo som väntar på sin upptäckt i dessa nerpackade kartonger.

Dikten som nu följer är känd som Nereider, efter nereiderna som var havsnymfer i den grekiska mytologin. Sapfo ber i dikten nereiderna om hjälp och att de ska beskydda hennes bror som befinner sig ute på havet. Förmodligen är han på väg åter till Lesbos efter att ha bedrivit vinhandel. Jämför den gärna med Brödrapoemet!

Grenfell & Hunt i Egypten, 1896

Nereider

Här följer min översättning av dikten Nereider till svenska från Greek Lyric I: Sappho and Alcaeus (1990). Kommentaren till dikten lyder att den ursprungligen kan ha bestått av fem stanzas. Jämför gärna likhet i tema med Brödrapoemet som återfanns 2014:

Kypris och nereider lova att min bror återvänder hit oskadad

och att allt som han av hjärtat önskar sig ska uppfyllas,

och lova att även han sonar för sina gamla misstag och blir till en glädje för sina vänner och en baneman för sina fiender,

så att ingen igen kommer att bli till en smärta för oss,

lova att han kommer ha en vilja att ge ära åt sin syster [...]

svåra lidanden [...]

tidigare sorger[...]

hörandes [...]

hirsfrön [...]

{anklagelser?} från invånarna [...]

och vill du, {augusti?}

Cypriot, lägga åt sidan

{din tidigare fientlighet?}

{befria honom?}

från onda {lidanden?}

Källor

Sappho, Alcaeus, and David A. Campbell. 1990. Greek lyric. I, I. London: Harvard University Press.

Sapfo från Mytilini och hennes biografiker

I detta inlägg fokuserar jag på Sapfos tidigaste biografiker från antiken och vad de nedtecknat om henne. Jag tar också en titt på kvinnans roll i det grekiska samhället under den arkaiska perioden (ca. 750 f.Kr - 480 f.kr) som Sapfo levde under. Eftersom kvinnor och män inte betraktades som jämställda var den enskilda kvinnans frihet mycket begränsad. Hon hade ingen särskild position i samhället annat än den som hustru och mor. Det fanns dock religiösa sammanhang och återkommande högtider som var reserverade för kvinnan och som ansågs verka positivt på hela samhället. Jag skriver därför litet om den berömda kvinnohögtiden thesmophoria som även firades på Lesbos trots att ön befinner långt bort från Aten.

I. Världen som Sapfo föddes till

Idag vet vi mycket lite om Sapfos egen uppväxt och tidigaste år. Om föräldrarna vet vi inget förutom att hennes mamma hette Klëis och antikens källor listar upp till åtta namnförslag på fadern. Hennes far var troligen en lesbisk köpman som handlade med viner, eller någon som ägde mark. Det är troligt han tillhörde det övre samhällskiktet eftersom han kostade på Sapfo en utbildning vilket var ovanligt ifråga om döttrar. Förmodligen var han precis som sina barn bördig från Lesbos. Hon lär ha haft tre bröder Charaxos, Erigyius och Larichus. I fragmenten tycks hon ha föredragit den yngre brodern som brukade hälla upp vin åt besökare i stadshuset i Mytilini. Detta var en förmån reserverad enbart för aristokratins ynglingar. Hon klagar ofta över den äldre brodern Charaxos vilken var en handelsresande och förebrår honom för hans affär med en känd prostituerad kvinna i Egypten. Han ska ha slösat mycket av familjens pengar på denna kända kvinna och det är troligen därför Sapfo förebrår honom.


Under den arkaiska tiden (ca. 750 f.Kr - 480 f.kr) som Sapfo levde i försämrades kvinnans sociala, juridiska och ekonomiska ställning drastiskt. Tidigare kunde den grekiska kvinnan äga både land och egendom. Under den arkaisk perioden började könssegregerande lagar tillämpas och kvinnan var inte längre tillåten att lämna hemmet. Även i hemmet var hon tvungen att uppehålla sig i kvinnozonen (gynaikon) där hon utförde mer traditionellt kvinnliga saker som matlagning och tvätt. Männens zon (andros) var också separat och helt avskild från kvinnornas uppehållsplatser i huset.

Under den arkaiska perioden var en form av infanticid vanligt förekommande bland grekerna. Föräldrarna mördade inte barnet direkt, men för att slippa skuldkänslan av direkt förorsakat ett oönskat barns död lät de istället gudarna avgöra barnets öde. Den nyfödde sattes helt enkelt ut på en ödslig plats. Detta hemska öde drabbade främst flickebarn då söner var mer önskvärda både ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv. Hade bebisen tur kanske något par som själva var barnlösa ta hand om det. I Sparta var det däremot de äldre som först undersökte levnadsdugligheten hos bebisen. De som inte bestod provet lämnades att dö ensamma i skogen eller kastades helt enkelt bort utmed ett berg eller ner i en mörk håla. Så småningom kom flera stadsstater i attiska förbundet att införa ett förbud mot den grymma sedvänjan. Hur vanlig den var på Lesbos vet man idag inte. Alla spädbarn oavsett kön togs emot i sitt hem under en speciell ceremoni (amphidromia) som innebar en introduktion till övriga medlemmar. Denna ceremoni legitimerade barnet som en fullvärdig medlem i familjen. Detta var en glad festlighet som firades med mat och vin och familjen namngav barnet.

Artemis : de grekiska kvinnornas främsta beskyddare

Gravida kvinnors främsta beskyddare var Artemis, jaktens gudinna. Hon kunde förvandla sig till en livmoder och på detta sätt hjälpa kvinnan genom en säker graviditet. Artemis var tvillingsyster till den vise Apollo och människosläktets - och alla djurens moder. Hon beskyddade särskilt kvinnor och flickor. Artemis var också en förebild genom sin kyskhet. När Orion försökte våldta Artemis skickade hon skorpioner på honom som dödade honom och hans hund. Han blev sedan tillsammans med hunden en stjärnbild på himlen. I religiösa högtider kopplade till Artemis kunde flickor klä ut sig i till björnar. Romarna identifierade henne som Diana och prisade henne som fruktbarhetsgudinna. Sapfo prisar Artemis i flera fragment. Det är förmodligen ur dessa fragment föreställningen om Sapfo som prästinna till någon kvinnlig grekisk gudom har tillkommit. Det finns inga bevis för detta utan tillhör den romantiserade bilden av Sapfo som främst spreds under 1800-talet. I ett av fragmenten som riktas till flickor (korai) återberättar Sapfo för dem hur Artemis flydde från Alpheios.

Sapphos grupp och föreställningarna om den

Det är svårt att veta vad Sapfo sysselsatte sig med under sin levnad. Vi vet att hon skrev lyrik ackompanjerad till lyra, samt att lyriken hade varierande tema och innehåll. Det är troligt hon själv var någon form av lärare och att hon hade kvinnliga studenter till sin grupp. Ellen Greene tar upp denna föreställning om Sapfo i sin bok Reading Sappho: Contemporary Approaches (1996).Huruvida gruppen är studenter är svårt att avgöra. Märk också att den berömde antika historikern Plutarkos säger om kvinnan i Sapfos fragment att hon antingen tillhör dem som är amousai eller amatheis, nämligen de som inte vet vad musik är eller de som är ignoranta! Det är en relativ hård bedömning, men behöver inte vara felaktig.

Thesmophoria : kvinnohögtid till gudinnan Demeters ära

Thesmophoria var en kvinnohögtid som firades i grekiska städer till gudinnan Demeters ära. Vi vet att den även firades på Lesbos då arkeologiska bevis återfunnits. Den som vill veta mera om hur thesmophoria firades på Lesbos kan se det länkade youtubeklippet som visar delar av en utgrävning som gjordes på 1980-talet. Som gift kvinna deltog säkert Sapfo även i denna återkommande tillställning. Högtiden firades endast av gifta kvinnor och var till minnet av gudinnan Demeter när hon övergav sina gudomliga plikter för att leta efter sin försvunna dotter.

Demeter, grek. Δήμητρα (démetra) var en fruktbarhetsgudinna med koppling till skörderiterna. Hon var dotter till Kronos och Rhea samt mor till Persefone. Hennes bröder var Hades och och Poseidon. Myten om Demeter och hennes dotter Persefone förklarar hur årstiderna uppstod. En dag förälskade sig Hades i Persefone och han rövade bort henne med våld ner till sitt hem i underjorden. Demeter började leta över hela jorden efter sin dotter, men kunde inte finna henne. En förtvivlan av  sorg och klagan gjorde att hon misskötte sina åtaganden som skörde- och fruktbarhetsgudinna. Naturen vissnade och hamnade i ett förfall medan människorna svalt. Hon hamnar så småningom i Elysium där hon försöker adoptera ett barn, men detta misslyckas medan svälten bland människorna ökar. Tillsist befaller Zeus att Hades ska släppa Persefone fri så hon kan återförenas med sin mor. Detta sker, men Persefone har redan ätit av ett äpple i dödsriket som periodvis tvingar henne tillbaka.

Särskilt grisar offrades under denna högtid och deras kadaver grävdes ned för att vid nästa års högtid grävas upp igen och brännas till aska tillsammans med offrade fallossymboler. Askan efter kadavren spreds därefter ut över åkrarna för att frambringa en lyckad skörd. En ritual som tydligt kan förknippas med fertilitet. Högtiden firades endast en gång om året och det gav den gifta kvinnan en chans att ensam få lämna hemmet. Deras makar förväntades betala för alla utgifterna i samband med högtiden. Vare sig ogifta kvinnor, flickor, män eller barn fick närvara. Män som ertappades med spionage kunde bestraffas hårt. Riterna gick i arv genom muntliga traditioner och vi vet mycket litet om hur högtiden firades. Trots att den är starkt förknippad med fertilitet så förberedde sig den gifta kvinnan genom sexuell avhållsamhet.

II. Sapfo i Sudais : Den stora Suda-biografin

Ett av de brittiska arkeologerna Grenfell & Hunts fynd i Oxyrhynchus var ett papyrus från sent 100-tal eller tidigt 200-tal som beskriver diktaren Sapfo. Biografin Suda (Sudais) från 900-talet är en bysantinsk biografi med ca 30.000 uppslag. Den skriver att Sapfo var en lesbisk [invånare] från födseln och att hon kom från Mytilene. Hennes fader var Scamander, eller enligt vissa, Scamandronymus och hon hade tre bröder; Erigyius, Larichus och Charaxus. Den äldste Charaxus seglade till Egypten och associerade sig med kvinnan Doricha, vilken han lade stora summor pengar på. Sapfo tyckte bäst om den yngre brodern Larichus. Hon hade en dotter vid namn Kleis precis [samma namn] som sin mamma. Hon har anklagats av vissa för sin felaktiga levnadssätt och att hon var en kvinnoälskare. Till sitt yttre ska hon ha varit liten och ganska ful, med mörk hy. Det samma har sagts om {Alcaeus?} som var småväxt.

Ytterligare en notis i Suda [S:107] säger att Sapfo var dotter till Simon eller Eumenus, eller Eerigyius, Ercytus, Semus, Camon, Etarchus eller Scamandronymus. Hennes mamma var Kleis; Hon [Sapfo] en lesbisk [invånare] från Eresus, en kvinnlig lyriker som levde under 42:a olympiaden (612/608 f.Kr) då Alcaeus, Stesichors och Pittachus levde. Hon hade tre bröder: Larichus, Charaxus och Eurygius. Här kommer några mer skämtsamma påståenden om Sapfos man. Enligt Suda var hon gift med en mycket rik man, Kerkylas (av kerkos >> penis )som var en handelsman från Andros ['männens ö'] i kykladerna. Detta är förstås inte ett särskilt troligt påstående och kommer förmodligen från en av de romerska komedierna som behagat skämta om den berömda skaldinnan från Lesbos. Namnet Keryklas förekommer dessutom endast i källor om Sapfos liv. Tillsammans med honom hade hon dottern Kleis. Vidare fortsätter Suda: Hon hade tre kompanjoner eller väninnor - Atthis, Telesippa, Megara och att hon fick ett dåligt rykte på grund av sin 'orena' vänskap med dem. Hennes studenter var Anagora från Miletus, Gongyla från Kolofon och Eunica från Salamis. Hon skrev nio böcker med dikter och hon uppfann plektrumet. Hon skrev även epigram, elegier, jamber och solosånger.

III. Sapfo i Strabos stora Geografi

Strabo (ca. 62-24 f.kr) var en grekisk historiker och geograf. Han var född i Amaseia, nuvarande Turkiet och levde i en omvälvande tid när det romerska riket övergick från konungadöme till kejsardöme. Trots att Sapfo varit död sedan mer än 400 år var hennes rykte och berömmelse ännu stor i den antika världen. Förmodligen kom han från en välbärgad familj och tycks ha levt som ekonomiskt oberoende vilket möjliggjorde hans skrivande och resande. H.C Hamilton har i den engelska utgåvan Geography påpekat i bokens inledning att han främst använder sig av grekiska källor. Mer anmärkningsvärt är att Strabo citerar okritiskt och betraktade t ex Homeros som en auktoritet i fråga om geografi och platser. Strabo beskriver Lesbos som en uppseendeväckande ö i fråga om dess geografiska läge skriver han om dess småöar och kust. Han nämner flera städer och även Mytilini.

Övrig antik testimonia om Sapfo : inskription på marmor

På ett stycke bevarat marmor finns en historisk-kronologisk datering bevarad och den låter oss veta att Sapfo hamnade i exil på Sicilien mellan 604-594 f.Kr. Om uppgiften i Fragment 98 går att tolka som självbiografiskt hade hon innan exilen redan fött sin dotter Kleis. Om det nyfunna fragment 98 stämmer med biografisk data så uppnådde hon även en hög ålder.

Författaren Menander : Sapfos påstådda självmord

Enligt en antik tradition efter författaren och dramatikern Menander ska hon begått sjävmord genom att kasta sig utför den Levkadiska klippan på grund av obesvarad kärlek till färjkarlen Faon. Moderna historiker sätter ingen tilltro till denna tradition och den betraktas av vissa som ett försök att få Sapfo att framstå såsom heterosexuell. Vi har ju även det nyfunna fragmentet där hon tycks hänvisa till sin egen ålderdom som motsätter sig denna historia.

Bernadette J. Brooten har i boken Love Between Women: Early Christian Responses to Female Homoeroticism (1996) tagit upp just denna föreställning om Sapfo. I essän 'Introduction: Of Sappho, Woman-Woman Marriage, and the ways of the Egyptians' har visserligen ett bredare perspektiv än bara Sapfo, men hon tar upp det historiska och kulturella perspektivet kring hur kvinnlig homoeroticsm betraktades under antiken och den bysantinska perioden. Brooten tolkar inte Sapfos poesi utan utgår från vad de tidigaste källorna avslöjar om henne. Brooten menar att de romerska utsagorna om henne också speglar dess samtids uppfattning.


III. Maximus av Tyre skriver i sina tal (Filosofiska orationer) från 100-talet om Sapfo

Cassius Maximus Tyrius (Μάξιμος Τύριος) var en grekisk retoriker och filosof som levde under slutet av 100-talet och i samband med kejsar Commodus regeringstid. Han skrev följande om Sapfo och bilden av henne som homosexuell tycks här väl etablerad i hans samtid:

"Vad annat kan man säga om den lesbiska kvinnans kärlek annat än att den är ett uttryck för den sokratiska kärleken? För enligt mig tycks det att båda praktiserat kärlek efter sitt eget sätt, hon med kärlek till kvinnor och han med kärlek till män. För de sade att de älskade många och berördes av allting som var vackert. Vad Alkibiades och Charmides och Faidon för honom; så var Gyrinna, Atthis och Anactoria för henne. Vad rivalerna Prodikus och Gorgias och Thrasymachus och Protagoras var för Sokrates, så var Gorgo och Andromeda för Sapfo. Ibland censurerar hon dem, vissa gånger korsförhör hon dem och hon använder sig av ironi precis som Sokrates gjorde."

Det finns fler testimonia, tidiga vittnen om Sapfo.

I ett av fragmenten talar Sapfo till oss med en tydlig stämma som sträcker sig över generationer och århundraden:

”Μνάσεσθαί τινά φαμι καὶ ὔστερον ἀμμέων. - Jag tror att man kommer att minnas oss i framtiden.”

Och visst fick Sapfo rätt?

Vi minns fortfarande Sapfo.

Litteratur- och källförteckning

Brooten, B. J. (1996). Love between women: Early Christian responses to female homoeroticism. Chicago [Ill.: Univ. of Chicago Press.

Campbell, D. A. (1990). Greek lyric. Cambridge, Mass: Harvard University Press.

Freeman, P., & Sappho, . (2016). Searching for Sappho: The lost songs and world of the first woman poet : including new translations of all of Sappho's surviving poetry.

Greene, E. (1996). Reading Sappho: Contemporary approaches. Berkeley: University of California Press.

Strabo, ., Hamilton, H. C., & Falconer, W. (1854). The geography of Strabo. London: H.G. Bohn.




Thesmorphoria - Kvinnohögtid som firades i den grekiska övärlden. Den årliga festivalen omnämns i denna dokumentär om arkeologiska utgrävningar i Lesbos.

'Men du tjatar alltid om att Charaxos har kommit' : Om Sapfos återfunna Brödrapoem

I detta inlägg skriver jag om Brödrapoemet eller Brödrasången av Sapfo som återfanns 2014 hos en privat samlare av papyrusfragment. Det fanns ytterligare ett nytt ofullständigt poem Kyprispoemet som inte tas upp i detta inlägg. Fyndet skapade tidningsrubriker över hela världen och forskning har nu fastställt att poemet är Sapfos. Efter introduktionen kommer min blygsamma översättning av den till svenska. Det är en tolkning där jag tagit mig stora friheter, men jag hoppas ändå kunna förmedla något av vad jag tror Sapfo försöker uttrycka. Den översattes till svenska första gången 2014 i tidningen Sydsvenskan (2014.01.29) men jag utgår istället från Obbinks & Ferraris bearbetningar av den antika texten. Jag avslutar med ett par boktips om Sapfo på svenska.


Sapfos lyrik och upptäckten av papyruset

Sapfo (c. 630-570) skrev förmodligen omkring 10,000 rader poesi, men dag återstår bara 650 rader av dessa. Hon är mest känd för att ha komponerat till lyra, men enligt den gamla grekiska biografin Suda, som innehåller beskrivningar av antikens personligheter skrev hon även epigram, elegier och jamber. Omkring 100 f.Kr sammanställdes i Alexandria den första utgåvan av hennes lyrik. Denna utgåva bestod av åtminstone åtta böcker uppdelade enligt versmåttet meter. Vad som hände med dem är osäkert. Kanske slukades samlingen av lågorna när det berömda biblioteket i Alexandria brann upp.  Förmodligen är de nu alla förstörda av tiden och trots Sapfo hyllades under hela antiken och trots hon var mycket känd de första århundradena efter vår kristna tideräkning så glömdes hennes poesi bort. Platon hade kallat henne för den tionde musan, ett enormt erkännande som inte skyddade hennes litterära kvarlåtenskap genom historiens gång. Orsaken till detta sägs även vara den aeoliska dialekt Sapfo diktade på och akademierna i Bysans började så småningom att utesluta Sapfo ur undervisningen. I sammanhanget bör icke förglömmas att Sapfo utarbetat ett eget versmått, det sapfiska. Under denna tid, dvs 600 talet f.Kr  genomgår lyriken någonting nytt eftersom det individualistiska perspektivet i dikten bryter fram. Kanske är Sapfo den främsta representanten för detta nya synsätt med det individualistiska och känslosamma i tilltalet. Hon är också en av de främsta kärleksdiktarna och även om vi inte idag kan veta allt om hennes liv kan vi känna något av hennes tankar i de fragment hon efterlämnat.


Fyndet...

Papyruset tillhör en privat samlare som kontaktade Professor Dirk Obbink (Oxford University) för att få papyruset utvärderat eftersom den innehåller en antik grekisk text. Samlaren hade köpt det på Christie's auktion i London 2011 och visste ingenting om dess ursprung. Detta gav upphov till en rad spekulationer om dess äkthet. Kom det från Egyptens svarta marknad över antikviteter? Det fanns en förfalskningsskandal inte långt tillbaka i tiden. Tidningarna hade skrivit om ett fynd, Jesu hustrus evangelium som relativt omgående klassades som en förfalskning. Ingen i forskarvärlden ville vara med om något dylikt igen, men Obbink insåg genast papyrusets värde. Obbink skriver i "Provenance, Autencitity, and the Text of the New Sappho Papyrus"(2015) att avgörandet som bevisade att det verkligen är Sapfo hör samman med textens meter, dialekt, poetiska språk samt namnen på bröderna Charaxos och Larichos. När jag läst om att papyruset legat flera år hos en samlare och förmodligen samlat damm där undrar jag hur mycket mer av antikens papyrus och manuskript finns oupptäckta i privata samlingar världen över och som väntar på sin upptäckt? Ett viktigt fynd i modern tid angånde papyrusfragment av Sapfo var 1897 när arkeologerna Bernhard Grenfell och Arthur Hunt befann sig vid Oxhyrhynchos oas i Egypten. Platsen var ett likna vid en enorm sopstation för papyrusfragment. Det kommer fortfarande ta flera årtionden att gå igenom den enorma mängd av papyrus som fyndet i Oxhyrhynchos består av.

Diktens innehåll och sociala kontext

I dikten talar Sapfo själv och det är förmodligen hennes mamma som lyssnar. Forskarna är inte riktigt överens om vem som är föremål för tilltalet, men jag tolkar det som om det är mamman. Sapfo nämner sin äldre bror Charaxos som är ute på havet med sitt skepp för att bedriva handel. Kvinnorna är lämnade ensamma på ön utan någon (myndig) manlig anförvant. Den 'aristokratiska' familjens överhuvud var oftast en man och så även i Sapfos familj. I detta fall den äldre brodern Charaxos troligen på väg till Lesbos efter ha bedrivit handel med vin i Egypten. I familjen finns också en yngre bror, Larichus. Även den yngre brodern nämns i dikten och han är vid detta tillfälle omyndig. Dikten avslutas med Sapfos önskan om att Larichus snart ska bli en myndig man. Temat poemet förmedlar är en innerlig önskan om manligt beskydd och man undrar om det hänt något särskilt på Lesbos eller om Charaxos bara är fördröjd. Kanske har han hunnit hälsa på sin egyptiska älskarinna, en affär som Sapfo förebrår honom för i ett annat poem. Den hamnar i kategorin 'hemvändardikter' som var vanliga under denna tiden. Det har också föreslagits att Sapfo inspirerats av de homeriska myterna i eposet Odysséen. Charaxos skulle då kunna representera Odysseus, Larichos sonen Telemachus och Sapfo hustrun Penelope. Sapfo övertygar lyssnaren att det ligger i gudarnas händer om Charaxos ska komma tillbaka och det enda hon (Sapfo) behöver göra är att gå iväg och be många böner till Hera om att han ska återvända med sin last oskadad. Det finns tydliga religiösa referenser till både Hera, Zeus och en hjälpare [daimon] som Zeus skickar ut till att hjälpa dem han vill lyckönska. Detta är inte den enda dikten där Sapfo sjunger om sin äldre broder Charaxos då oberoende historiska känner till namnen på flera släktingar i Sapfos familj.

Dirk Obbink har redogjort för både papyruset och dikten i artikeln "Two New Poems by Sappho", publicerad i Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphic 198 (2014) 32-49. Ytterligare en artikel som behandlar diktens innehåll är Franco Ferraris "Sappho and her Brothers, and other Passages from The First Book", publicerad i Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphic 192 (2014) pp. 1-19.

Poemet till svenska

[...] Men du tjatar alltid om att Charaxos har kommit,

med sitt fullastade skepp. Så mycket vet jag

Att Zeus ensam

vet och alla gudarna vet, men du, du ska inte

tänka dessa tankar

Du behöver bara bry dig om att sända mig

Och uppmuntra mig att be många böner

till drottning Hera

Om att Charaxos må komma hit styrandes

sitt skepp oskadad

Och finna oss kvinnor i trygghet och vid hälsa

Och resten

låt oss lämna det åt gudarna

för efter ett plötsligt lugn

följer stora stormar

De vars lycka kungen av Olympen

önskar, dem tillkommer en daimon som vänder allt till det bästa

långt ifrån smärta, dessa män kommer att bli

lyckliga och mycket framgångsrika.

Även vi kvinnor, om Larichus ville resa på sig

och bli en man,

skulle vi alla plötsligt bli fria

från mycket tungsinne i hjärtat.

Källor:

Campbell, David A., Sapfo, and Alkaios. 1982. Greek lyric. 1, 1. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Press.

Ferrari, Franco "Sappho and her Brothers, and other Passages from The First Book",  Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphic 192 (2014) pp. 1-19.

Edith Hall reads Sappho - Hör Edith Hall berätta om papyrusfyndet och recitation av poemet! Hon sjunger inte upp den, men läser den väldigt artikulerat. Tillgänglig via YouTube.

Greek Word Study Tool - via Perseus.edu

Obbink, Dirk. "Provenance, Autencitity, and the Text of the New Sappho Papyrus" (2015)

Obbink, Dirk.”Two New Poems by Sappho”, publicerad i Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphic 198 (2014) 32-49.

Oxyrhynchos Papyri Project - Dokumentär tillgänglig via YouTube

Oxyrhynchos : the city and its texts - Dokumentär tillgänglig via YouTube

Sappho: Love and Life on Lesbos - Dokumentär tillgänglig via YouTube

Litteratur på svenska om Sapfo och hennes diktning:

Recension: 'How to believe - John Donne' av Roz Kaveney samt en fördjupning

[caption id="attachment_1868" align="alignleft" width="197"] John Donne (Bild:Wikipedia)[/caption]

I denna recension rekommenderar jag eboken How to believe - John Donne (2013) som ingår i serien Guardian Shorts och är författad av journalisten Roz Kaveney som är en känd skribent från tidningen The Guardian. Vanligtvis är hennes fokus modern popkultur, men här gör hon en djupdykning ner i 1600-talet. John Donne (1572-1631) är en av mina favoritpoeter och han var en av den brittiska barockpoesins mest lysande diktare. Som författare var han produktiv och varierande för Donne skrev både sonetter, dikter på temat kärlek och religion. Flera av dikterna bär spår av det sinnliga och erotiska. Han gjorde även översättningar, skrev epigram, elegier, sånger, satirer och senare i livet predikningar. Tydligen ska han ha varit en karismatisk predikant. I denna lilla skrift, uppmärksammas diktaren och människan John Donne. Det är en trevlig introduktion till ett spännande författarskap och Kaveney kommenterar både Donnes liv och diktning. Här finns även den biografiska tolkningen närvarande och det dras ibland paralleller medan det skrivna och poetens samtid och egna erfarenheter. Jag gillar hennes urval bland dikterna vilket är viktigt i en mindre introduktionsskrift som denna. De flesta kommer från samlingen Holy Sonnets. John Donne är inte någon lättbegriplig poet. Mellan diktaren och vår egen tid ligger århundraden och det kan finnas en språkförbistring där ord och sammanhang är svåra att koppla samman. Boken består av åtta korta avsnitt med olika tema.

John Donne och hans poesi - En fördjupning

John Donnes föräldrar var katoliker och mamman var barnbarn till den av Henrik VIII avrättade Thomas More. Han gavs en gedigen utbildning och skrevs tidigt in vid Hertford College (Oxfords universitet) där han studerade i tre år. Han fortsatte sedan vid Cambridge och 1591 antogs han som juridikstuderande vid Thavies Inn. Han kunde inte ta examen på grund av sin katolska religionstillhörighet. En examen krävde en lojalitetsförsäkran (Oath of Supremacy) som han inte kunde avlägga på grund av religiösa skäl. Efter studierna arbetande Donne vid Inns of Court, London. Under några år var han även parlamentsledamot. I 40-årsåldern konverterade han till protestantismen och lät prästviga sig i den anglikanska kyrkan år 1615. För en ämbetsman i en dominerande protestantisk miljö var detta förmodligen ett klokt val, men det är mer troligt att John Donne blev tvungen att böja sig för kungens vilja. Efter konverteringen skrev han tillsammans med Thomas Morton en del anti-katolsk propaganda vilka trycktes som pamfletter. Dessutom var Donne, som Kavenley påpekar, en socialt osäker person. Han kan ha haft det svårt att placera sig själv utifrån samhällets normer. Under 1600-talet var den sociala ställningen och familjens plats i samhällshierarkin något självklart som alla individer måste rätta sig efter. Protestantismen förstärkte dessa ideal och det var självklar skillnad mellan hög och låg, rik och fattig, mellan frälse och ofrälse. Föreställningen var grundad på en tydlig holistisk ordning som tillskrevs gudomligt ursprung. Orsaken bakom osäkerheten i Donnes fall kan ha varit föräldrarnas olika sociala bakgrund.

Han var tidigt faderlös och slösade bort pengarna efter fadern på resor, böcker, damer och en mer utåtriktad livsstil. Hans resmål tros ha varit Spanien och Italien, men det har varit svårt att belägga i arkivforskningen. Hans utåtriktade livsstil gör sig även påmind i ungdomspoesin. Tidvis levde han utan egna inkomster, men väl understödd av många vänner. Först i samband med tjänsten som domprost i St. Pauls Cathedral, 1621, stabiliserades ekonomin.  År 1601 träffade hans sitt livs stora kärlek Anne More och de gifte sig i hemlighet eftersom hennes far vägrade erkänna deras äktenskap. Det tog flera år innan han kunde få ut hennes hemgift. De hann få tolv barn innan hon själv dog i barnsäng. Under hela äktenskapet var hon mer eller mindre konstant gravid. Flera av kärleksdikterna kan ha varit skrivna med Anne i åtanke. De flesta tycks även eniga i att de levde tillsammans i ett lyckligt äktenskap. Efter Anne död ändras tema och perspektivet i hans diktning. Donne blir mer religiöst orienterad och den treenige guden är en vanligt förekommande adressat i dikterna. En av de mest kända av dessa är Holy Sonett 14 med de inledande orden: 'Batter my heart, three-person’d God' ur samlingen Holy Sonnets:

Batter my heart, three-person'd God, for you

As yet but knock, breathe, shine, and seek to mend;

That I may rise and stand, o'erthrow me, and bend

Your force to break, blow, burn, and make me new.

I, like an usurp'd town to another due,

Labor to admit you, but oh, to no end;

Reason, your viceroy in me, me should defend,

But is captiv'd, and proves weak or untrue.

Yet dearly I love you, and would be lov'd fain,

But am betroth'd unto your enemy;

Divorce me, untie or break that knot again,

Take me to you, imprison me, for I,

Except you enthrall me, never shall be free,

Nor ever chaste, except you ravish me.

Tilltalet i dikten är starkt personligt och diktaren ger uttryck för en innerlig önskan om att Gud ska invadera hans väsen. Läsaren kanske för tankarna kring hur de kristna mystikerna brukade uttrycka sig i sina meditationer där den inre dialogen med Gud är i fokus. Donnes sätt är lite annorlunda för här begärs invasion, attack och belägring. Det är en ganska våldsam förnyelse diktaren vill utsätta sig för: 'Your force to break, blow, burn, and make me new'. 1623 insjuknade Donne i något som kan ha varit tyfys, men under återhämtningstiden var han mycket produktiv och skrev några av sina mest kända dikter. Däribland 'No man is an island'. Samlingen gavs ut 1624 under namnet Devotions upon Emergent Occasions. Donne levde i en samtid där religionen hade förklaringar på allting, så även svåra sjukdomar och lidande som sågs som Guds straff för ett syndigt liv. Samlingen Devotions...är typisk för vad man kallar för kristen uppbyggelselitteratur och dess teman inte avvikande från vad som framkommer i litteratur från denna tiden. Strukturen i Devotions...är uppdelad efter de 23 dagar han låg svårt sjuk och påverkad av en kraftig feber som gjorde honom helt orkeslös. Meditations XVII som motsvarar dag 17 i hans sjukdomsförlopp lyder enligt originalets skrift och punktering:

No man is an Iland, intire of it selfe; every man is a peece of the Continent, a part of the maine; if a Clod bee washed away by the Sea, Europe is the lesse, as well as if a Promontorie were, as well as if a Mannor of thy friends or of thine owne were; any mans death diminishes me, because I am involved in Mankinde; And therefore never send to know for whom the bell tolls; It tolls for thee

[caption id="attachment_1936" align="alignleft" width="227"] John Donne inför uppståndelsen (Bild: wikipedia)[/caption]

Dikten präglas av humanistiska tankegångar där individens isolering ses som något negativt och att individen tillsammans med andra utgör den gemenskap som är mänskligheten. Donne jämför människans situation med det geografiska perspektivet och säger varje människa är en del av kontinenten. En individ kan inte vara en ö. Varje människas död berör diktaren som anser sig vara involverad i mänskligheten. Det är en fin hyllning till kollektivet, samhället och den enskilda människans naturliga plats i det.

De sista åren av sitt liv blev Donne alltmer fixerad vid döden och det tog sig ibland märkliga uttrycksformer. Han lät beställa ett porträtt av sig själv iförd en liksvepning och hängde sedan porträttet på sin vägg för att bli påmind hur han skulle se ut på den stora uppståndelsens dag när han levande steg upp ur graven. John Donne insjuknade förmodligen i magcancer, men det har inte riktigt kunnat gå att fastställa någon diagnos. Han ligger begravd i St. Paul's Cathedral.

Recension: Dr. James Barry-A Woman Ahead of Her Time

BILD: Dr James Barry med hunden Psyche och betjänten John, ca. 1860 

I denna recension rekommenderar jag Michael du Preez och Jeremy Dronefields biografi Dr. James Barry - A Woman Ahead of Her Time (2016). Det är ett fascinerande människoöde och det är ett omfattande arkivforskning som ligger bakom denna biografi. Michael du Preez är idag en av de främsta experterna på Dr James Barrys liv. I biografin lyckas man levandegöra inte bara personen Barry utan även en hel tidsepok. Dr James Barry (1789-1865) fick leva ett långt liv mellan den georgianska- och den tidiga viktorianska epoken.

I. Några milstolpar i kvinnohistorien

Efter att tidningarna i samband med Barrys död avslöjat att han en gång varit kvinna smällde armén igen arkivet och hemligstämplade allt material under 100 år. Först 1950 kunde historikerna få tillgång till arméns arkiv. 

Margaret Ann Bulkley alias James Barry åstadkom några intressanta milstolpar i kvinnohistorien:

• Första kvinnan att skriva in sig vid Edinburgh Medical University, 1809.


• Första kvinnan att ta läkarexamen i Storbritannien, 1813. Mer än femtio år före Elizabeth Garrett Anderson (1836-1917) som efter privata studier fick sin legitimation 1865. Intressant nog var båda kirurger.


• Första kvinnan i brittiska armén att utnämnas till Inspector General of Hospitals, 1857.

II. Vad Barry åstadkom under sin tid som läkare

James Barry blev den första läkaren som utförde ett lyckat kejsarsnitt på den afrikanska kontinenten där både mamman och barnet överlevde. Barry hade flera åsikter om förbättringar av sanitära förhållanden i armén och på sjukhus. Han lyfte frågor kring vad vi idag skulle kalla för patientsäkerhet. Han förbjöd en person som inte kunde visa läkarlegitimation från att praktisera yrket.

Berömt blev också mötet mellan dr Barry och sjuksköterskan Florence Nightingale under Krimkriget där Barry skällde ut Nightingale efter noter. Nightingale glömde aldrig denna oförätt och hennes omdöme om Barry i ett odaterat brev var inte positivt. Jag kommer att skriva mera om konflikten mellan Barry och Nightingale längre ner i inlägget.

 

Konspirationen som möjliggjorde Dr. James Barry

Dr James Barry föddes ca 1789 och växte upp som Margaret Ann Bulkley i Cork, Irland. Margaret var dotter till Jeremy och Mary Anne Bulkley (ogift Barry). Fadern var en relativt framgångsrik grosshandlare, men blev senare i livet svårt skuldsatt.

En bekant till mammans bror, general Francisco de Miranda ansåg Margaret var alltför begåvad för att behöva sluta som guvernant. Läkaryrket var ännu stängt för kvinnor i Storbritannien, men tillåtet i Venezuela. General Miranda öppnade sitt hem för den unge Barry som fick tillgång till hans bibliotek. Vid denna tid hade kvinnor vare sig rösträtt eller självbestämmande. Kvinnor hade inte ens tillträde till universiteten. En rad omständigheter främst grundade i ekonomiska dilemman möjliggjorde situationen. Med hjälp av sin mamma, morbror och en rad inflytelserika vänner till morbrodern konstprofessorn James Barry d.ä vid London University sattes en konspiration igång. Ur den konspirationen föddes Dr. James Barry som tjugo år gammal skickades till universitet i Edinburgh för att studera medicin och så småningom ta sin läkarexamen.

Barry blev därmed Storbritanniens första kvinnliga student och första kvinnan i landet som 1813 tog läkarexamen (University of Edinburgh Medical School) med kirurgi som specialitet.

Tyvärr dog generalen i fångenskap och drömmen om att åka till Venezuela för att praktisera läkaryrket som kvinna blev aldrig av. Barry hade inte längre några alternativ och valde att fortsätta leva som man de följande 56 åren av sitt liv. Hur detta påverkade Barry själv vet vi inget om. Vi har bara våra egna spekulationer, för Barry skrev ingenting om detta och av döma av Barrys egna handlingar ville han aldrig få sin verkliga identitet avslöjad.

Dr. Barrys hemlighet avslöjas

När Dr James Barry avled i sitt hem i London 1865 på grund av dysenteri eller kolera fanns endast betjänten John till hands. Han hade följt dr Barry från Jamaica och tjänat den gode doktorn under några år. Dr Barry hade varit en besvärlig patient under sin sista tid i livet, men begravningsentrepenören behövde bara ta hänsyn till en sista önskan. Dr Barry hade uttryckligen bett om att få begravas direkt i vad han hade på sig. Enligt historien kom en kvinna vid namn Sophia Bishop till Barrys hem för att förbereda liket inför begravningen. När hon ändå tog av kläderna såg hon att det var liket efter en kvinna och som dessutom hade cellulitmärken över magen vilket hon genast förknippade med barnafödande. Sophia Bishop ska ha avslöjat hemligheten först efter Barrys begravning. Du Preez & Dronefield ifrågasätter i biografin att Sophia Bishop ska ha varit den som avslöjat dr Barrys riktiga identitet. De spårar istället historien om Sophia Bishop till en novell författad av Charles Dickens under samma period.

The Lancet gör en eftersökning

Studietiden vid Edinburgh Medical University, 1809-1813

Michael du Preez har författat några artiklar i ämnet och har redogjort grundligt för James Barrys läkarutbildning i "James Barry (1789-1865): The Edinburgh Years". Under hela studietiden bodde Barry med sin mamma och hon presenterades i offentliga sammanhang som Barrys faster. Båda hade regelbunden kontakt med sin gamla familjeadvokat.

 

Vad hände med James Barrys mamma?

Enligt biografin finns inga källor som kan styrka att James Barry hade någon kontakt somhelst med sin mamma Mary Anne Bulkley efter examen 1813.

Källor:

Dr James Barry - A Woman Ahead of Her time

Recension: 'Vid tidens ände - Om stormaktstidens vidunderliga drömvärldoch en profet vid dess yttersta rand'

Äntligen har jag hittat tid att läsa Håkan Håkanssons stora "biografi" eller idéhistoriska lärdomsbok Vid tidens ände : Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand (2014) som handlar om mångsysslaren Johan Bure (1568-1652) och hans tidevarv. Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om Johan Bure och hans 'kladdebok' som hör till en av Kungliga Bibliotekets rariteter. År 2014 var Håkanssons bok nominerad till Augustpriset vilket i sig är ett fint betyg som bevisar att här har vi att göra med en expert på området. Det är den andra upplagan som recenseras här. Det är lätt att imponeras av docent Håkanssons sätt att förmedla svensk 1600-talshistoria och 1600-talets föreställningsvärld starkt präglad av religion, krig och teologiska meningsskiljaktigheter. Boken är skriven på ett engagerande och berörande sätt. Den är skriven på ett enkelt prosaspråk och har ett upplägg som bryter med det traditionella sättet att skriva vetenskaplig litteratur på. Tillvägagångssättet är inte ett unikum för detta verk. Skrivsättet förekommer numera internationellt. Biografier tenderar att bli skrivna i romanens prosaform även om noter och källhänvisningar förekommer.


Visserligen var Johan Bure en litterärt produktiv man under sin livstid, men han var inte kung eller riksråd vilket gör att det är lätt att utifrån biografiska uppgifter ringa in hans intresseområden och förhålla sig utifrån dem. Problemet med att redogöra för relativt stillsamma liv är att materialet kanske inte räcker till. Därför är det bra att som i detta fall ta vara på idéhistoriska tankeströmningar och historiska händelser samt redogöra för dem. Tyvärr har resultatet av denna möda blivit ganska spretigt i detta fall. Man bör i vissa fall fråga sig hur representativt urvalet är åtminstone för svensk 1600-talshistoria. Det hade också varit bra med ett personindex. Då hade jag enkelt kunnat kolla upp de sidor där Johan Bures namn förekommer och läsa vad som skrivs om honom. Det rör sig nämligen om relativt långa textstycken och sidor där hans namn inte förekommer överhuvudtaget. Tyvärr försvinner lite av personen Bure under läsningens gång. Någon direkt vetenskaplig reflektion och genomgång av hans skrifter förekommer inte heller. Åtminstone inte i någon traditionell bemärkelse även om titlarna finns snyggt uppställda längst bak i tillsammans med källor och litteratur.

Boken är uppdelad i åtta kapitel, samt inleds och avslutas med en prolog och epilog. Inför varje avsnitt finns etsningar och citat ur Uppenbarelseboken från Martin Luthers Bibel, 1534. Det är stämningsfullt att inleda med etsningarna och skulle säkert uppskattats av Bure som själv sysslade med etsningar och koppartryck. Citaten ur Uppenbarelseboken som avslutar Nya Testamentet fångar mycket av det tankemönster som var aktuell för 1500-1600 talets människor. Den presenterar den apokalyps och pånyttfödelse av världen som starkt upptog en tänkare som Johan Bure.

Första kapitlet handlar om den värld som Johan Bure föddes till. Håkansson skriver om Stockholms stadsbild och om slottet Tre Kronor. Johan Bure var prästson och hade under hela sitt liv ett starkt och levande intresse för teologi och mystik. Han uttryckte senare i livet en önskan om att få studera till präst, men det tycks ha stoppats av Karl IX som ville nyttja Bure till andra tjänster. Det blir några intressanta speglingar av svenskt kyrkoliv och hur det kunde te sig ute i församlingarna. Prästerna hade fullt upp att hålla koll. Det var många gånger inte fråga om något kuvat kyrkofolk. Det påföljande kapitlet "Svanens sång" handlar nästan enbart om Martin Luther och kuriosa inslag i reformationens historia. Att redogöra för protestantisk teologi och dess politiska konsekvenser tycks inte ha intresserat författaren. Istället för läsaren nöja sig med fördjupning i protestantiskt propagandakrig med genomgång av luthersk "under-bältet humor" med illustrationer, som mest blir tröttsam.

I det tredje kapitlet "änglar och demoner" skrivs det om Bures anställning hos Johan III för att sedan gå in på demonisk magi inspirerad av den lilla skriften Arbatel. De Magica Veterum (1575). Bure hade ett starkt intresse för handböcker i magi och köpte förmodligen dessa av tyska handelsresande i Stockholm. Flera av dem var kopior av medeltida handskrifter som cirkulerade ute i Europa och var tydligen populära. I detta kapitel finns även en redogörelse av häxprocesserna i Europa och några enskilda fall och rättegångar tas upp. I det fjärde kapitlet "Naturens hemligheter" handlar det i stora drag om medicinens historia under 1600-talet. Det förekommer också redogörelser för hur man behandlade olika sjukdomar, hur man såg på kroppen och själen. Det blir även djupdykningar i olika kuriosakabinett som fanns ute i Europa.


Det femte kapitlet "Runorna och visdomen" går in på Bures arbete med runalfabetet och runmystiken. I Bures svenska samtid fanns två dominerande tankeströmningar om kulturen och människans plats i den. Kristendomen skulle sammankopplas med göticismen och den svenska forntidens historia. Förutom Johan Bure själv var Olof Rudbeck d.ä (1630-1702) en tidig förespråkare som försökte övertyga sina landsmän att svenskarna var minsann besläktade med Adam och Eva! Det är lätt att idag le åt dessa män uppfattning om tiden och sin plats i historien. Bakom dessa föreställningar låg förstås politiska ambitioner. Sverige var ju trots allt under denna tiden en stormakt i norra och Europa och kungligheter hade ett intresse av att använda sig av dylik historierevisionism.

Det sjätte kapitlet "Profeterna" handlar mer om Bures egna uppenbarelser och gudomliga visioner. I sin dagbok skriver han 1613 hur han hört Guds röst där i Stora Tuna. Den kristna föreställningen om världen präglades även starkt av andra mystiska traditioner. Kyrkan har som bekant alltid haft fullt upp med att hålla efter och motarbeta heresier. Johan Bure var i grunden en kristen man och uppvuxen med Martin Luthers definition av kristendom. Ändå intresserade han sig för ockulta vetenskaper, alkemi, astrologi och skrev själv in sig i en profetisk tradition som förargade biskoparna. Han är mer att likna vid ett original och en drömmare. Bure tycks även ha pratat lite hursomhelst om sina drömmar och gudomliga syner vilket fick kung Gustaf II Adolf att dra på munnen. Flera gånger tillfrågas Bure av kungen om han inte har lugnat ner sig lite. Kungen ville inte ha något "buller" och det blir tydligt herr Bure med sina drömmar och visioner skapade viss oro i leden. Johan Bure kom även i kontakt med rosencreutzarnas skrifter och publicerade själv tre pamfletter i deras namn trots att det inte finns några konkreta bevis på att han var medlem i organisationen, än mindre att han själv varit i direkt kontakt med personer som identifierat sig som rosencreutzare.

Det sjunde kapitlet "undret i Kumla" handlar delvis om Margareta som var dotter till en kyrkoherde i Kumla. Efter en form av vision eller gudomlig uppenbarelse fick flickan Margaretas familj problem med ett poltergeistliknande fenomen i prästgården. Det blev otäck stämning i hemmet. Margareta började visa tecken på besatthet och for ut i hädelser med mera. Efter ett tag vände allt och hon började istället få uppenbarelser och började predika Guds ord för folket i Kumla. Johan Bure blev mycket intresserad av fallet och började anteckna Margaretas uppenbarelser. Hon talade till folk som ville höra på och varnade för pest och annan olycka. Ortsborna kunde notera märkliga fenomen i bygden och snart spred sig historien om Margareta till Stockholm. Gustaf II Adolf var inte speciellt imponerad och beordrade sin ståthållare att få folk sluta åka och lyssna på pigans predikningar. Förutom detta svenska fall av så kallad besatthet går Håkansson in på exorcismens historia i kristendomen.  Det åttonde och avslutande kapitlet "och världen stod i lågor" går in på krigets historia under 1600-talet. Det blir förstås några nedslag i det trettioåriga krigets historia, men även regalskeppet Wasas förlisning nämns och det tolkades förstås som ett dåligt tecken i samtiden. Boken är ganska ojämn till innehåll, men trots detta kommer jag ändå återvända till boken närhelst andan faller på och jag vill läsa om svenskt 1600-tal. Att boken är såpass lättillgänglig i sin framställning av flera ämnen inom tidsepoken gör att den säkert kan inspirera sin läsares historieintresse att vilja att söka vidare i facklitteraturen. Vill gärna rekommendera läsaren att ta sig tid att bläddra i bokens notkapitel.

Recension: Richard III - Almeida Theatre, London

Jag har tidigare på bloggen uppmärksammat genom recensioner och inlägg att 2016 är det stora Shakespeareåret. Ikväll fick jag äntligen uppleva Shakespeares Richard III via LIVE-teater direkt från London (Almeida Theatre). Jag har aldrig sett dramat tidigare. Än mindre har jag läst pjäsen. Innan jag köpte biljett var jag besluten om att inte öppna min Shakespeare app, inte läsa i Shakespeares biografi, inte googla eller söka någon info om själva pjäsen. Jag ville komma till salongen utan någon förhandsinformation om vad jag skulle få uppleva. Detta tror jag är väldigt effektivt sätt att ta till sig en teaterpjäs på. I rollen som Richard III sågs Ralph Fiennes.

Shakespeares drama skildrar Richard III:s blodiga väg till makten. Döden är ett centralt tema i denna produktion. Vi påminns om den i scenväggarna och i rekvisitan. Det är ett mörkt och våldsamt drama och innan pjäsen började gjordes en intervju med regissören. Det drogs flera paralleller till dagens Storbritannien och politik i allmänhet. Politik är förstås det centrala temat i dramat. Shakespeares Richard III når makten genom en rad politiska mord i sann machiavellistisk anda. Han dödar också sina närmaste och de som står i vägen. Hans eget slut på slagfältet är lika våldsamt. Det är i detta drama de berömda orden: 'Min häst, min häst - mitt kungarike för en häst', yttras medan en förvirrad och omringad Richard III irrar runt bland fiendesoldaterna. Det är förstås en modern produktion, men inte sämre för det. Särskilt tydligt i rekvisitan. Gamla tider blandas med vår tid inte minst i klädvalet. Biskopen ser ut som vilken modern biskop som helst i sin lila skjorta, kors och kostym. Och förekommer minsann inte mobiltelefon vid två tillfällen!

Det har skrivits mycket om kung Richard III (1452-1485) de senaste åren. Han var den siste kungen av huset York och regerade England mellan 1483-1485. Mycket av skriverierna handlar om att kvarlevorna efter honom återfunnits på en parkeringsplats. Denna historiska händelse finns medtagen i produktionen på ett mycket effektivt sätt som lyckas sy ihop dåtid och nutid. Eftersom jag själv sett en dokumentär om gravöppningen kring Richard III förstod jag verkligen hur man tänkt kring upplägget här. Det finns flera dokumentärer om Richard III på Youtube och inspelade föreläsningar. Lyssna gärna på BBC Radio och avsnittet Great Lives med Philippa Langely som berättar om Richard III. Hon berättar både om hans liv och utgrävningen.

Shakespeares stora drama om Richard III tillhör förstås fiktionen och det imaginära, men barden hade emellertid tillgång till de historiska källorna om kung Richards liv. Däribland Thomas Moores bok The history of King Richard III. Historikern James Gairdner menade att både Moore och Shakespeare var mer eller mindre korrekta i sina tolkningar av Richard III även om vissa överdrifter har påpekats. Jag tyckte verkligen denna uppsättning var sevärdig!

Produktionens teaterregissör:

Rupert Goold

Medverkande skådespelare:

David Annen

Joseph Arkley

Tom Canton

Daniel Cerqueira 

Simon Coates

Susan Engel

Ralph Fiennes

James Garnon

Mark Hadfield

Scott Handy

Finbar Lynch

Aislín McGuckin

Joseph Mydell

Vanessa Redgrave

Joshua Riley

Joanna Vanderham

Benedict Barker

Lukas Rolfe

Baxter Westby 

Oliver Whitehouse