Visserligen var Johan Bure en litterärt produktiv man under sin livstid, men han var inte kung eller riksråd vilket gör att det är lätt att utifrån biografiska uppgifter ringa in hans intresseområden och förhålla sig utifrån dem. Problemet med att redogöra för relativt stillsamma liv är att materialet kanske inte räcker till. Därför är det bra att som i detta fall ta vara på idéhistoriska tankeströmningar och historiska händelser samt redogöra för dem. Tyvärr har resultatet av denna möda blivit ganska spretigt i detta fall. Man bör i vissa fall fråga sig hur representativt urvalet är åtminstone för svensk 1600-talshistoria. Det hade också varit bra med ett personindex. Då hade jag enkelt kunnat kolla upp de sidor där Johan Bures namn förekommer och läsa vad som skrivs om honom. Det rör sig nämligen om relativt långa textstycken och sidor där hans namn inte förekommer överhuvudtaget. Tyvärr försvinner lite av personen Bure under läsningens gång. Någon direkt vetenskaplig reflektion och genomgång av hans skrifter förekommer inte heller. Åtminstone inte i någon traditionell bemärkelse även om titlarna finns snyggt uppställda längst bak i tillsammans med källor och litteratur.
Boken är uppdelad i åtta kapitel, samt inleds och avslutas med en prolog och epilog. Inför varje avsnitt finns etsningar och citat ur Uppenbarelseboken från Martin Luthers Bibel, 1534. Det är stämningsfullt att inleda med etsningarna och skulle säkert uppskattats av Bure som själv sysslade med etsningar och koppartryck. Citaten ur Uppenbarelseboken som avslutar Nya Testamentet fångar mycket av det tankemönster som var aktuell för 1500-1600 talets människor. Den presenterar den apokalyps och pånyttfödelse av världen som starkt upptog en tänkare som Johan Bure.
Första kapitlet handlar om den värld som Johan Bure föddes till. Håkansson skriver om Stockholms stadsbild och om slottet Tre Kronor. Johan Bure var prästson och hade under hela sitt liv ett starkt och levande intresse för teologi och mystik. Han uttryckte senare i livet en önskan om att få studera till präst, men det tycks ha stoppats av Karl IX som ville nyttja Bure till andra tjänster. Det blir några intressanta speglingar av svenskt kyrkoliv och hur det kunde te sig ute i församlingarna. Prästerna hade fullt upp att hålla koll. Det var många gånger inte fråga om något kuvat kyrkofolk. Det påföljande kapitlet "Svanens sång" handlar nästan enbart om Martin Luther och kuriosa inslag i reformationens historia. Att redogöra för protestantisk teologi och dess politiska konsekvenser tycks inte ha intresserat författaren. Istället för läsaren nöja sig med fördjupning i protestantiskt propagandakrig med genomgång av luthersk "under-bältet humor" med illustrationer, som mest blir tröttsam.
I det tredje kapitlet "änglar och demoner" skrivs det om Bures anställning hos Johan III för att sedan gå in på demonisk magi inspirerad av den lilla skriften Arbatel. De Magica Veterum (1575). Bure hade ett starkt intresse för handböcker i magi och köpte förmodligen dessa av tyska handelsresande i Stockholm. Flera av dem var kopior av medeltida handskrifter som cirkulerade ute i Europa och var tydligen populära. I detta kapitel finns även en redogörelse av häxprocesserna i Europa och några enskilda fall och rättegångar tas upp. I det fjärde kapitlet "Naturens hemligheter" handlar det i stora drag om medicinens historia under 1600-talet. Det förekommer också redogörelser för hur man behandlade olika sjukdomar, hur man såg på kroppen och själen. Det blir även djupdykningar i olika kuriosakabinett som fanns ute i Europa.
Det femte kapitlet "Runorna och visdomen" går in på Bures arbete med runalfabetet och runmystiken. I Bures svenska samtid fanns två dominerande tankeströmningar om kulturen och människans plats i den. Kristendomen skulle sammankopplas med göticismen och den svenska forntidens historia. Förutom Johan Bure själv var Olof Rudbeck d.ä (1630-1702) en tidig förespråkare som försökte övertyga sina landsmän att svenskarna var minsann besläktade med Adam och Eva! Det är lätt att idag le åt dessa män uppfattning om tiden och sin plats i historien. Bakom dessa föreställningar låg förstås politiska ambitioner. Sverige var ju trots allt under denna tiden en stormakt i norra och Europa och kungligheter hade ett intresse av att använda sig av dylik historierevisionism.
Det sjätte kapitlet "Profeterna" handlar mer om Bures egna uppenbarelser och gudomliga visioner. I sin dagbok skriver han 1613 hur han hört Guds röst där i Stora Tuna. Den kristna föreställningen om världen präglades även starkt av andra mystiska traditioner. Kyrkan har som bekant alltid haft fullt upp med att hålla efter och motarbeta heresier. Johan Bure var i grunden en kristen man och uppvuxen med Martin Luthers definition av kristendom. Ändå intresserade han sig för ockulta vetenskaper, alkemi, astrologi och skrev själv in sig i en profetisk tradition som förargade biskoparna. Han är mer att likna vid ett original och en drömmare. Bure tycks även ha pratat lite hursomhelst om sina drömmar och gudomliga syner vilket fick kung Gustaf II Adolf att dra på munnen. Flera gånger tillfrågas Bure av kungen om han inte har lugnat ner sig lite. Kungen ville inte ha något "buller" och det blir tydligt herr Bure med sina drömmar och visioner skapade viss oro i leden. Johan Bure kom även i kontakt med rosencreutzarnas skrifter och publicerade själv tre pamfletter i deras namn trots att det inte finns några konkreta bevis på att han var medlem i organisationen, än mindre att han själv varit i direkt kontakt med personer som identifierat sig som rosencreutzare.
Det sjunde kapitlet "undret i Kumla" handlar delvis om Margareta som var dotter till en kyrkoherde i Kumla. Efter en form av vision eller gudomlig uppenbarelse fick flickan Margaretas familj problem med ett poltergeistliknande fenomen i prästgården. Det blev otäck stämning i hemmet. Margareta började visa tecken på besatthet och for ut i hädelser med mera. Efter ett tag vände allt och hon började istället få uppenbarelser och började predika Guds ord för folket i Kumla. Johan Bure blev mycket intresserad av fallet och började anteckna Margaretas uppenbarelser. Hon talade till folk som ville höra på och varnade för pest och annan olycka. Ortsborna kunde notera märkliga fenomen i bygden och snart spred sig historien om Margareta till Stockholm. Gustaf II Adolf var inte speciellt imponerad och beordrade sin ståthållare att få folk sluta åka och lyssna på pigans predikningar. Förutom detta svenska fall av så kallad besatthet går Håkansson in på exorcismens historia i kristendomen. Det åttonde och avslutande kapitlet "och världen stod i lågor" går in på krigets historia under 1600-talet. Det blir förstås några nedslag i det trettioåriga krigets historia, men även regalskeppet Wasas förlisning nämns och det tolkades förstås som ett dåligt tecken i samtiden. Boken är ganska ojämn till innehåll, men trots detta kommer jag ändå återvända till boken närhelst andan faller på och jag vill läsa om svenskt 1600-tal. Att boken är såpass lättillgänglig i sin framställning av flera ämnen inom tidsepoken gör att den säkert kan inspirera sin läsares historieintresse att vilja att söka vidare i facklitteraturen. Vill gärna rekommendera läsaren att ta sig tid att bläddra i bokens notkapitel.
