Boktips: "Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen"

Är du sugen på lite skräck i sensommaren? Det finns förstås massor av boktips och om du befinner dig i kungliga Hufvudstaden kanske du vågar dig ut på en egen spökvandring? I så fall rekommenderar jag boken Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen (1994), av Stig Linnell. Där kan du själv göra lite bakgrundsresearch på de platser du är nyfiken på. Jag gillar denna typ av böcker därför att det gärna blir fokus på lokalhistoria. Dessutom finns ju även den fysiska platsen kvar i någon bemärkelse trots tidens rand och omgivningens förändring.

Spöken och annat övernaturligt

Boken har 8 kapitel och börjar lämpligt nog med Gamla stan som har en del spännande historiska händelser. Linnell presenterar Gideon som Stockholms äldsta spöke. Han tar även upp mordet i Gråmunkekyrkan, 1382. Vidare presenteras här några historier relaterade till Stockholms blodbad. Vita frun och den Grå mannen är vålnader förknippade med Stockholms slott. Det är tvära kast genom historens gång. Det andra kapitlet går igenom Söders platser, däribland Södra Stadshuset där många dödsdömda väntade på sin avrättning uppe på Stigberget. I Södra Stadshuset huserades även många kvinnor som dömts till döden för häxeri. Ganska många sidor ägnas åt 1600-talets häxprocesser. I närbelägna Schönborgska huset eller Ebba Brahes palats på Götgatan 16 sägs kung Gustav II Adolf spöka.


I kvarteret Mullvaden/Hornsgatan 45 sägs mystikern Emanuel Swedenborg spöka i sin egen trädgård. Några andra ruskiga gator på Söder är Bödelsbacken, Slemgränden, Fyllbacken och Näsbultarbacken. Norrmalm och Vasastan tar upp spöken som finns på kyrkogården vid Johannes kyrka. Träsktorget vid nuvarande Eriksbergsplan var inget bra område under 1800-talet då Stockholmarna hade sin sopstation där. Bostäderna kring Träsktorget var usla och 1810 tillkom spöpålen på torget med Kopparmatte på toppen. Idag är Träsktorget med omgivande gator som t ex Birgerjarlsgatan "fina områden", men under 1700/1800-talet var det fattigt folk som bodde där. Träsktorget var också pudrettdamernas tillhåll. En pudrettdam eller "pudrettkärring" var en viktig del i stadens sophantering. De tömde stadens skittunnor och kallades även för skitbärarkärringar. Oftast var det tidigare straffade kvinnor som innehade detta olyckliga jobb. Inte hade de 60,000kr i månadslön som dagens sophämtare kan komma upp i, men ofta fick de gratis sprit och kunde vara ganska så fulla när de kom för att bära iväg med tunnorna. Sedan 1830-talet använde kvinnorna en trappa som ledde ned mot Träsket och ibland var de såpass fulla, både tunnor och kvinnor, att de tappade allt. Under 1900-talet var de flesta kåkstäderna omkring Träsktorget rivna. Linnell går igenom samtliga stadsdelar inom tullarna.

Några kända Stockholmsmord genom historien

Linnell använder sig av essäskrivandets upplägg när han beskriver Stockholms spökplatser. Därtill finns även många intressanta bilder. Även några kända och ibland mindre kända svenska mordfall finns medtagna. Linnell tar upp det s.k vampyrmordet i Atlasområdet vid Sankt Eriksplan 11 där en prostituerad kvinna vid namn Lilly bodde i en liten etta. Hennes lägenhet hade även telefon. Detta var tidigt 1930-tal och det var ovanligt att det fanns telefoner i folks lägenheter. Med tanke på Lillys jobb var det säkert en fördel då hon lätt kunde komma i kontakt med sina kunder och väninnor som förmodligen jobbade i samma branch. 1932 hittades Lilly brutalt mördad i sin lägenhet och mördaren togs aldrig fast. Det uppstod ett rykte om att han kan ha druckit offrets blod eftersom en rödfärgad soppslev senare hittades. Hade mördaren druckit offrets blod? Förmodligen är vampyr-delen i mordgåtan endast en myt som uppstått tidigt. Dessutom hade många svenskar 1932 sett premiären av en ny Draculafilm och associerat fritt utifrån detta när sleven hittades. Däremot var mördaren högst troligt en så kallad sexualsadist som tog god tid på sig att städa upp i lägenheten. Mellan offrets ben fanns också en använd kondom kastad, en så kallad mördarsignatur. Detta var på trettiotalet långt före DNA-teknikens genombrott. Idag hade Lillys mördare inte kunnat gå fri. Mera om detta mordfall kan ni läsa om på sajten Stockholmskällan.

Recension: "Kung Leopolds vålnad - Om girighet, terror och hjältemod idet koloniala Afrika"

Denna bok handlar om landet Kongo och dess västerländska historia. Det är ingen vacker historia för den historiska period som ligger i fokus är kolonialismens tid. Kongo blev särskilt hårt drabbat av kolonialismen när västvärldens länder under 1800-talet började dela upp den afrikanska kontinenten mellan sig. Där i Kongo skedde nämligen ett omfattande folkmord på dess ursprungsbefolkning! Samtidigt plundras landets tillgångar när Belgiens kung lägger beslag på naturtillgångarna gummi och elfenben. Det blev kung Leopold av Belgien som lade beslag på det enorma landsområdet som fanns omkring den stora Kongofloden. Adam Hochschild lyckas fånga många delar av en komplicerad historia och föra dem samman i en resonabel och intressant handling. Inte bara det omfattande folkmordet dokumenteras och diskuteras, utan även den motståndsrörelse som växte sig stark. Man lär sig mycket om afrikansk historia tack vare denna bok. Väldigt allmänbildande och engagerande! Adam Hochschild påpekar tidigt i boken att även om Europa idag har glömt offren i Leopolds Kongo så har han återfunnit och rekonstruerat en stor mängd råmaterial. Dessa består av gamla anteckningar från resanden i området, forskare, fartygskaptener, militärer, missionärer och resande gentlemens berättelser (ibland någon dams) om besök på olika platser och deras synintryck. Han påpekar dock att den västerländska "blicken" har varit dominerande, men det kan ha en förklaring eftersom det inte brukades något skriftspråk i Kongo när européerna kom dit. Det värsta blodbadet i landets historia ägde rum mellan 1890-1910. Tilläggas bör att många koloniala tjänstemän inte hade några moraliska betänkligheter över det skoningslösa mördandet som de antingen bevittnade passivt- eller aktivt tog del av.

Originalets titel: King Leopold's Ghost (1998)

Översättning: Hans Björkegren

Förlag: Ordfront

Tryckår: 2007 [pocket]

Sidantal: 447

Recension: "Det lyckliga Arabien : En forskningsfärd 1761-1767"

Innan jag börjar min recension av Det lyckliga Arabien, tänkte jag presentera dess författare litet närmare. Thorkild Hansen (1927-1989) var en dansk författare med flera litterära prisutmärkelser i bagaget. Hansen studerade litteraturhistoria vid Köpenhamns universitet och debuterade 1947, men det egentliga genombrottet kom först på 1960-talet. Han bodde och arbetade i Paris 1947–1952 och verkade som utrikeskorrespondent för flertalet danska tidningar. Senare arbetade Thorkild Hansen som recensent och kulturjournalist vid tidningen Informator. 1960–1961 deltog han i arkeologiska expeditioner till Persiska viken och Egypten. Kanske var det just dessa expeditioner som inspirerade Hansen till att skriva om 1760-talets olycksaliga danska expedition till det fjärran Arabien. För denna bok fick han ta emot Sören Gyldendals litteraturpris 1963. Den trycktes på flertalet språk och översattes till svenska 1964.

Hansen fick även Nordiska rådets litteraturpris 1971 för sin romantriologi om den danska slavhandeln. Han skrev även en biografi i tre delar om norske författaren Knut Hamsun, Processen mod Hamsun I-III (1978) uppmärksammades stort i Norge. Ett citat ur biografin gav upphov till en visa: "vil du se idioter, så tag til Norge." Jan Troells film om Knut Hamsun från 1996 med Max von Sydow i huvudrollen, bygger på Hansens biografi. Efter turerna med boken slutade Hansen att skriva historiska böcker och flyttade till Frankrike.

Den danska forskningsresan till Arabien 1761-1767

Bokens titel kommer från latinets Arabia felix ( "[det]lyckliga Arabien") som var de antika grekiska författarnas namn på sydvästra delen av Arabiska halvön som ansågs vara den klimatiskt mest gynnade delen. Hansen orienterar sig efter frasen genom hela boken eftersom en av äventyrarna, Peter Forsskål återkom till frasen i ett av sina brev hem: "hvarföre skulle Lycklige Arabien heta lyckelig" vilket också ger en antydan om de många svårigheter som drabbade männen under resans gång. Expeditionen hade tillsist bara en överlevare, dansken Carsten Niebuhr och han slutade under resans gång att använda frasen helt i sina brev. 

I detta avsnitt tänkte jag berätta lite mer ingående om den danska forskningsexpeditionen, 1761-1767 och dess deltagare. 2011 firades i Danmark 250 års jubiléet av resan så den är verkligen inte någon okänd företeelse i den danska historien! Det var 1761 som kung Fredrik V av Danmark skickade ut en grupp män på en lång och farofylld resa där de kom att besöka Turkiet, Egypten, Jemen, Indien, Iran och Irak; men endast en av dem kom levandes tillbaka. Trots alla svårigheter och motgångar i form av sjukdomar och kommunikationsproblem åstadkom de även betydelsefulla forskningsresultat inom botanik, kartografi, kulturantropologi och språkvetenskap. Med tiden kom dock deras samlingar att vanvårdas.

Georg Baurenfeind (1728-1763)

Baurenfeind kom ursprungligen från Tyskland, men var verksam i Danmark som kopparstickare där han utbildat sig till konstnär vid Köpenhamns universitet. Under några år var han även verksam som lärare vid universitet. Som konstmålare var han uppskattad och vann två prestigefyllda priser, bland annat för sin tolkning av Moses inför den brinnande törnbusken. Han kom att anställas år 1760 i expeditionen som kopparstickare och blev den siste av dem att avlida. Han dog ute till havs på den Indiska oceanen, någonstans mellan Mokka och Bombay. Han blev 34 år. Efter Baurenfeinds frånfälle blev Carsten Niebuhr den enda överlevande i expeditionen och måste ensam fortsätta hem mot Danmark.

Georg Baurenfeind (Bild: Wikipedia)

Baurenfeind emottog ett stipendium av danska konstakademin för åren 1761-1763 och dessa pengar skulle täcka hans kostnader under resan. Den 19 mars fick han ett respass som skulle gälla turen från franska Marseille, mellan Konstantinopel och Kairo, Röda havet och sedan tillbaka till Köpenhamn. På wikipedia commons kan du se hans illustration av ett kaffeplantage i Jemen. Baurenfeind avbildade även många andra kulturella företeelser och platser; samt ett flertalet botaniska alster. Det var också meningen att Baurenfeind skulle hjälpa expeditionens teolog von Haven att göra teckningar av olika inskriptioner vid berget Djebel el-Mokateb i Egypten, men konstprofessorn var alldeles för sjuk för att kunna delta i projektet. Idag vet vi att deras sjukdomar var orsakade av malaria.

Frederik Christian von Haven (1728-1763)

Von Haven var en dansk prästson som kom i kontakt med expeditionsplanerna tack vare sin karismatiske lärare i klassiska språk, Johann David Michaelis (1717-1791) vid Göttingens universitet. Tysken Michaelis blev en av hjärnorna bakom skapandet av expeditionen i första hand. Michaelis blev den som övertygade danske kungen att skapa en expedition till Orienten. Först ville Michaelis ha någon form av mission i samband med expeditionen, men han ändrade sig och ville istället se ett fokus på orientaliska handskrifter som kunde hjälpa forskningen förstå Bibelns språkliga historia och tillkomst.¹ Von Haven blev tillsist på Michaelis ingripande expeditionens teolog och filolog med syfte att skaffa information om gamla orientaliska handskrifter. Till detta ändamål hade han även pengar att införskaffa gamla textmanuskript. Han blev även utnämnd till professor kort före resan. Von Haven verkar ha varit en ganska komplicerad person och när resesällskapet befunnit sig i Konstantinopel kommer det fram att von Haven varit ute ock köpt flera påsar med arsenik. Detta oroar de övriga resenärerna såpass mycket att de vill von Haven ska lämna dem. Vad ska han ha detta arsenik till? Ska han försöka förgifta sina kamrater? Ingen vet. Von Haven berör inte epiosoden alls i sina bevarade reseanteckningar, men det är tydligt att inköpet förfärade deltagarna och gjorde dem osäkra. Redan på båten till Alexandria blev han osams med svensken Peter Forsskål.

Expeditionen befinner sig ett helt år i Kairo och von Haven tillsammans med Carsten Niebuhr beger sig ut till Sinai för att besöka det berömda Sanka Katharina-klostret. Där i det berömda biblioteket finns många manuskript som kan vara av intresse för deras forskning. Men det blir problem då de arabiska guiderna sätter dem på villovägar. Väl framme vägrar abotten att släppa in dem i klostret eftersom de inte har med sig något skriftligt tillstånd från den grekisk-ortodoxe patriarken. Van Haven skriver i brev hem och klagar bittert över deras situation. Kontakten med egyptierna är långt ifrån god. Enligt breven hem skriker, sparkar och spottar de efter västerlänningarna. Von Haven får inte ens plocka blommor i fred. Som läsare bör man ha i åtanke att Hansen fokuserat på det negativa kring personen Fredrik von Haven när han efterforskat brev skrivna av Niebuhr och Forsskål.

Genom hela Thorkild Hansens bok beskrivs von Haven i negativa ordalag och vi får i Hansens tolkning möta en självisk, feg och lat personlighet. Tyvärr kommer detta synsätt i vägen i beskrivningarna av von Havens forskningsresultat. Han införskaffade nämligen inte mindre än 116 olika manuskript som än idag förvaras av Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. Skrifterna omfattar historiska, geografiska och lingvistiska texter samt en mängd hebreisk- och arabisk poesi.  Sju hebreiska handskrifter införskaffades tack vare von Haven. Dessa användes av den brittiske teologen Benjamin Kennicott (1718-1783) i hans historisk-kritiska arbete över Bibelns tillkomst. Att Peter Forsskål inte gillade Fredrik von Haven framkommer i ett brev som beskriver filologens bortgång:

"En af wårt sällskap, Professor von Haven, dog här d. 25 Maj sistena och gjorde med sin afgång för oss öfriga en ogement lättare resa. Hans sinnelag var rätt beswärligt." (Hansen, 2000 s. 215)

I sin omfattande och utförliga resedagbok kände von Haven på sig att döden var nära. Han gjorde sin sista anteckning i dagboken samma dag han avled. Den kortfattade meningen lyder: "d.25 Maj 1763 form: efter Middag gav Gud mig, som ieg troer, en Salig ende. Ieg var fød d 26 Iunii 1728." En jemenitisk fjäril Lepidochrysops haveni, har blivit uppkallad efter von Haven. Han ligger ännu begraven på den kristna kyrkogården i Mokka även om gravplatsen saknar en märkning.

Peter Forsskål (1732-1763)

Niebuhr sade om finlandssvensken Peter Forsskål: "Hade han kommit levande tillbaka skulle han kanske ha varit den lärdaste i hela Europa”. Forsskål blev känd för sitt hetsiga temprament, men tycks ändå blivit uppskattad av de övriga resenärerna på grund av sin lärdom och sociala personlighet. Han var inte rädd för att ta kontakt med invånarna under resans gång och åstadkom även en del forskning. Han föddes i Helsingfors 1732 och var son till en kyrkoherde. 

Peter Forsskål blev redan 1742 student vid Uppsala universitet men fortsatte senare studierna för fadern, som 1748 blivit kyrkoherde i Stockholm. Sedan han 1751 erhållit det Guthermuthska stipendiet återvände han till Uppsala för fortsatta studier med Carl von Linné som en av sina lärare och sedan vid universitetet i Göttingen från 1753. Officiellt studerade han teologi men filosofi och orientalisk filologi ingick bland de ämnen han studerade. År 1756 blev han filosofie magister där och sedan han återvänt till Sverige docent i ekonomi vid Uppsala universitet.

Carsten Niebuhr (1732-1815)

Precis som Baurenfeind hade Carsten Niebuhr tyskt ursprung. Niebuhr antogs 1758 av danska regeringen som medlem av den vetenskapliga expeditionen till Arabien. Som dansk ingenjörlöjtnant med uppgift att utföra geografiska uppmätningar avreste han tillsammans med fyra vetenskapsmän 1761 till Egypten och vistades senare åtta månader i Jemen. De tog sig med båt till Jemen via Röda havet. Det var i samband med ankomsten till Mokka som expeditionen fick ordentliga problem med flertalet sjukdomsfall bland de resande.

År 1763 avseglade Niebuhr till Bombay och återvände 1764 via Persien, Syrien och Turkiet; samt återkom 1767 till Danmark. I Persien undersökte han Persepolis ruiner och gjorde noggranna kopior av kilskriftinskrifterna. Detta intesiva arbete i starkt solljus sägs ha förstört hans syn. Niebuhr utgav 1772 Beschreibung von Arabien och 1774-1778 den mera vidlyftiga Reisebeschreibung (två band; band 3 1837; översatt till franska, engelska, nederländska och danska). Därjämte utgav han sin svenske reskamrat Forsskåls arbeten (1775–1776). Niebuhr invaldes 1776 som utländsk ledamot nummer 99 av Kungliga Vetenskapsakademien.

 Det lyckliga Arabien - Om den recenserade utgåvan

Originalets danska titel: Det Lykkelige Arabien

Svensk titel: Det lyckliga Arabien - En forskningsfärd 1761-1767

Sidantal: 321

Förlag: En Bok för Alla

Tryckår: 2000 [Första svenska utgåvan 1964 av Bokförlaget Forum]

Illustrationer: 27 reproduktioner av samtida kopparstick och sex kartor efter expeditionsdeltagarnas teckningar.

Carsten Niebuhr

 Övriga källor

Dansk Biografisk Leksikon - Faksimil över den första utgåvan, 19 band.  Gyldendalske Boghandels Forlag (F. Hegel & Søn). Græbes Bogtrykkeri. 1887 - 1905.

Peter Forsskål - Information och biografiska data från Svenskt Biografiskt Lexikon; artikel tillgänglig via Riksarkivet.se urn:sbl:14380

Nordisk familjebok - Tillgänglig via Projekt Runeberg

wikipedia commons [olika inlägg; bilder]

wikipedia.org [olika inlägg]

---

1. Till exegetiken hör de flesta av Michaelis 82 skrifter, bland vilka må nämnas Einleitung in die göttlichen Schriften des Neuen Bundes i 2 band (1750; 4:e upplagan (med polemik mot Johann Gottfried Eichhorn 1788), Einleitung in das Alte Testament (ofullbordad, 1:a delen 1787) och Übersetzung des Alten Testaments mit Anmerkungen (13 band, 1769-86).[Källa: wikipedia] ↩

Boktips -"Eftertankar om Strindberg" (1980)

I ett tidigare inlägg på bloggen recencerade jag Olof Lagercrantzs Strindsbergsbiografi som gått i nytryck ett flertal gånger genom åren. Jag tipsar även om hans bok Eftertankar om Strindberg (1980). Det är en hyfsad liten skrift på 128 sidor och innehåller Lagercrantz egna reflexioner kring Strindberg och även om arbetet med biografin. Boken är uppbyggd av ett tjugotal mindre essäer. Bland annat försöker han besvara frågan huruvida Strindberg var en ensam människa. Lagercrantz konstaterar vidare att vi vet mycket om Strindbergs själsliv, men kanske mindre om hans fysik och utseende. Om du inte vill läsa den i bokform, så finns Eftertankar om Strindberg publicerad som faksimil av Litteraturbanken.se. Besök gärna deras hemsida. 

Recension: "August Strindberg" av Olof Lagercrantz

I tidigare inlägg på bloggen har jag recenserat några litterära biografier skrivna av litteraturkritikern Olof Lagercrantz (1911-2002). Tilläggas bör att Lagercrantz hade avlagt akademisk examen inom ämnet litteraturvetenskap och blev fil.dr 1951 med avhandlingen om Agnes von Krusenstjerna; som han även var släkt med. Han var även chefredaktör på tidningen DN mellan 1950-1975.
När Lagercrantz gav ut boken "August Strindberg" 1979, fick den ändå blandad kritik. Några röster gjorde gällande att Lagercrantz bok inte tillförde så mycket nytt och att han använt sig för mycket av redan kända fakta om Strindbergs liv. Sven Deblanc, Sven Stolpe och Ingvar Holm var några kända litteraturvetare med invändningar. Det finns ingen djupodlande psykologisk försök till tolkning av Strindbergs personlighet och frågan om han eventuellt kan ha haft någon form av psykisk sjukdom förnekar Lagercrantz. Biografin sägs inte heller bidra med någon större förståelse av den så kallade Inferno-krisen som getts stort utrymme i biografi- och litteraturforskningen om Strindberg.¹
Den har också översatts till ett flertal språk och utkom i Kina med 40,000 exemplar. I Sverige har biografin tryckts ett flertal gånger så det märks att Lagercrantz ändå nått en bredare, folklig publik med sina böcker. Jag recenserar här en pocketutgåva från 1990 då utgiven av bokförlaget Whalström & Widstrand. Den har kvar samma förord sedan 1979. Biografin har ett klassiskt upplägg med Barndomen som första inledande kapitel och Döden som det avslutande artonde kapitlet. Lagercrantz har ett enkelt språkbruk och biografin är återberättande i sin framställning. Den är tidvis "pratig" men innehåller förstås Lagercrantz egna uppfattningar och tolkningar av Strindbergs litteratur. Jag har inte sett att boken numera finns till försäljning i de stora nätbokhandlarna och det är kanske lika bra?

---

1. 
   Forskning kring Strindbergs Inferno-period 1894-1896 har gjorts av Gunnar Brandell i Strindbergs infernokris. Stockholm 1950, Bonniers. ↩
   

Recension: "Unspeakable love: Gay and Lesbian Life in the Middle East"

Idag är det Prideparadens dag i Stockholm så jag uppmärksammar Pride i detta blogginlägg genom att ta upp boken "Unspeakable love: Gay and Lesbian Life in the Middle East" (i sv. övers. 2007). Även om Prideparaden är mest fest så är Prideveckan ett sätt att uppmärksamma HBTQ-personers sociala villkor genom olika seminarier, teman och föreläsningar. Det finns många viktiga frågor att ta hänsyn till och debatten om t.ex hedersförtryck brukar vara synlig i svensk media. Vi har också många duktiga politiker och debattörer som för fram frågan! Kvinnors röster i förorten måste få höras och inte glömmas bort. HBTQ-personer i Sverige är också många gånger drabbade av en form av hedersförtryck som liknar kvinnors situation om de kommer från patriarkala kulturer. Det offentliga samtalet om just deras situation kan jag tycka är osynlig och borde uppmärksammas mer under t.ex Pride. Homosexualitet i arabvärlden är ett starkt tabu. Människor från Mellanöstern som är HBTQ har det inte lätt alla gånger med sina familjer i väst även om inte staten dödar dem. Whitakers bok handlar dock inte om muslimska HBTQ personer i västvärlden. Han beskriver bögars och lesbiskas situation i länder som Egypten, Libanon och Saudiarabien. I många av dessa länder är homosexualitet belagt med dödsstraff. De stränga lagarna bygger i sin tur på religionen islam där imamerna har en mycket traditionell och intolerant syn. En konservativ tolkning av texterna i Koranen och Profetens Sunna innebär ett tydligt nej till samkönat sex.  Det är t.o.m belagt med dödsstraff att ha samkönat sex och detta tillämpas också idag av flera arabiska länder. Jag tycker att Brian Whitaker som är en känd journalist från tidningen The Guardian förhåller sig nyanserat till sitt studieområde och boken belyser flera sociala problem och svårigheter som HBTQ-personer i Mellanöstern måste leva med idag. De måste leva "undanskymda" i garderoben i rädsla för både familjen och staten. Whitaker hittar dock några ljusglimtar även om läget är svårt och på sikt tror han även att förändring kan ske i synen på HBTQ personer även i Mellanöstern. Överlag är boken ändå ett mycket litet bidrag till ett stort område och som läsare vill man gärna veta mera.



Tryckår: 2006 [jag recenserar den engelska utgåvan]

Sidantal: 264

Förlag: University of California Press

Nyckelord: islam, sociologi, queer, gender studies

Besök gärna Brian Whitakers hemsida Al-Bab: An open door to the Arab World! Den har många intressanta artiklar och kommenterar fortlöpande arabiska nyheter. Uppmärksammar även hbtq.

Recension: "Madame de Breyves melankoliska sommar"

I detta inlägg recenserar jag en kortnovell av Marcel Proust. Det är en nyöversättning från franskan gjord av Alan Asaid och publicerad av Novellix. Madame de Breyves melankoliska sommar från 1896 är en utmaning. Detta blev fjärde eller femte försöket från min sida att verkligen ta mig igenom de 29 sidorna utan att ge upp. Jo, jag har gett upp många gånger med denna titel. Kanske är det något med franskan som gör att det blir en utmaning. Jag har även märkt samma sak med andra franska översättningar, men då engelska sådana. Det är något med språket som gör att det tar emot och jag sitter fast. Ytterligare ett exempel får bli Violet Leducs Thérèse et Isabelle (1966) som jag försökte läsa i engelsk översättning. Men låt oss återgå till Prousts kortnovell. Den är faktiskt vad man kan förvänta sig av hans penna och man känner som läsare igen både stilen och miljöerna. Den skulle kunna vara ett kapitel i På spaning efter den tid som flytt. Fransk överklass, fin de siècle och en mening kan pågå upp till tio, tolv rader på en sida innan han äntligen sätter punkt. Här blir Marcel Proust åter den finstämt inkännande psykologen. Som titeln avslöjar är novellens protagonist den unga änkan Madame de Breyves och hon har blivit intresserad av en viss herr de Laléande. Temat är förälskelse och förälskelsens olika förstadier. Vi möter även ett av Prousts litterära kännemärken, minnet, melankolin och längtan efter att få återuppleva den där särskilda känslan i ett ögonblick fastfruset i det förgångna.