Läsning : The Brontës (2010)

Jag har i dagarna påbörjat ett stort läsäventyr. Juliet Barkers monumentala biografi över familjen Brontë lär ta ett bra tag att läsa färdigt. Biografin innehåller förmodligen den mest omfattande forskningen kring Brontës idag. Den har fått utmärkta omdömen i Literary Review, Independent och i Daily Mail. Denna utgåva är den andra i ordningen och är utökad till 1158 sidor läsfest! Notkapitlet omfattar mer än ett hundratal sidor och Barker skriver själv i förordet att biografin betraktades som en revolutionerade bok när den utkom 1994.

 



Hon nämner också att  forskningen om familjen Brontë gjort framsteg sedan 1990-talet. Hon nämner särskilt utgivningen av The Letters of Charlotte Brontë samt The Works of Patrick Brownwell Brontë som särskilt banbrytande. Fysiskt material, såsom nyupptäckta brev eller andra skrifter, har det dock varit dåligt med. Det mesta finns redan att tillgå i arkiven. Juliet Barkers mångåriga arbete har gett ett intressant resultat! I Acknowledgments tackar hon särskilt sin familj och sin gynekolog (!) och det är många som tackas för synpunkter på manuskriptet. Det är tydligt att boken är en historisk biografi och sysslar inte med litteraturvetenskaplig tolkning.

Recension : Charlotte Brontë - A Passionate Life

Här följer en recension av Lyndall Gordons biografi Charlotte Brontë - A Passionate Life. Den publicerades första gången 1995, men har sedan dess utkommit i uppdaterade utgåvor. Den utgåva som jag recencerar är från 2008. Boken har emottagit positiva omdömen i både Observer samt Independent. Gordon fick ta emot The Cheltenham Prize for Literature för sitt arbete med biografin. Här på bloggen har jag tidigare recencerat en biografi om amerikanska poeten Emily Dickinson som är skriven av Lyndall Gordon. Jag tycker Gordon har skapat en fin och välskriven biografi över Charlottes liv.

Charlotte Brontë (1816-1855) växte upp i västra Yorkshire tillsammans med sina tre systrar och en bror. Fadern, som var präst gav dem adekvat utbildning och det påpekas gärna i biografier hur det ödsliga landskapet påverkade barnens fantasi och kreativitet. Hemmet var inte och rikt och barnen miste sin mor i tidiga år. Medan brodern var konstnärligt intresserad var systrarna desto mer intresserade av eget skrivande. Mellan 1846-1853 publicerade systrarna Brontë under manliga pseudonymer ett flertal dikter, men även ett stort antal romaner som än idag klassas som några av främsta verken inom brittisk litteratur (Agnes Grey, Jane Eyre, Wuthering Heights, The Tenant of Wildfell Hall, Shirley, Vilette).



Charlottes finaste bidrag är berättelsen om Jane Eyre - den föräldralösa från Lowood. Här kommer den biografiska läsningen av romen till stor nytta för Gordon. Olika jämförelsen mellan Charlottes liv och handlingen i romanen görs. Charlotte lät dedicera boken till författaren William M. Thackeray (1811-1863) [Vanity Fair, Barry London] som också röjde pseudonymen bakom boken. Ofta framhåller man gärna Charlottes frihetslängtan och önskan att vara obunden. Hon gifte sig dock tillsist, 1854 med en kollega till fadern och blev prästfru. Charlotte hade dålig hälsa och fadern direkt emot äktenskapet av denna anledningen. Han menade att dotterns svaga hälsa skulle vara det största hindret. Tyvärr fick pappan sina misstankar bekräftade. Äktenskapet blev mycket kort eftersom hon dog i samband med den första graviditeten.Bara några månader efter bröllopet. Biografin är rikligt försedd med källhänvisningar till tidigare biografiker, litteraturvetare och Brontë-kännare. Gordon använt sig av World's Classics utgivning av Charlotte Brontës romaner. Dessa bygger i sin tur på kritiska utgåvor. Hon redovisar också annan sekundär litteratur kring Charlottes liv och hur dessa har använts.

Kommande recensioner

Framöver blir det fler recensioner och blogginlägg om främst brittisk litteratur. Jag kommer att uppmärksamma klassiker och det lovas litteratur och fördjupningar kring #Jane Austen, systrarna #Brontë och förmodligen #Oscar Wilde. Det finns även intressant och bra efterkrigslitteratur, men jag vill försöka ha en djupdykning kring 1800-tal fram till fin de siècle. Just nu läser jag en biografi om #charlotte brontë så håll utkik efter en kommande recension.

Recension : 'Låt den rätte komma in' av John Ajvide Lindqvist

Romanen Låt den rätte komma in (2004) belönades med Selma Lagerlöfs Litteraturpris 2008. Motiveringen till priset lyder: ”För ett författarskap som rymmer ett mästerligt berättande och en känsla för skräckens och inbillningens djupa krafter.” Lindqvist beskrivs som en förnyare inom genren skräckromantik och det är inte svårt att förstå efter ha läst Låt den rätte komma in. Många har även sett filmen, men en film kan inte täcka alla aspekter av en roman. Jag skrev tidigare här i bloggen att jag ville lägga fram två exempel på modernt sätt att skriva en vampyrhistoria på och nämnde då Låt den rätte komma in tillsammans med The Moth Diaries. Romanerna kommer med förnyande perspektiv och tolkar om den klassiska vampyrnovellen helt enkelt genom att tillföra något nytt. Framförallt bryts traditionen genom att låta ett barn inneha rollen som vampyren. Det finns också andra skillnader.

Huvudpersonerna i romanen är Oskar och hans nyfunne vän Eli. Oskar är tolv år och bor i Blackeberg tillsammans med sin ensamstående mamma. Flera av er känner säkert redan igen er i de förortsmiljöer handlingen skildrar. Till Blackeberg flyttar också den jämnårige Eli den 18 oktober 1981. Eli kommer från Norrköping tillsammans med en medelålders man som alla verkar tro är Elis pappa. Oskar har problem i skolan, men det är inget som han berättar om hemma. Han får stryk och mobbas varje dag under skolåret. Han lider också av en obehandlad inkontinens. Romanen har en extern berättare som redogör för både platser, miljöer och dialoger genom hela handlingen. Den är indelad i fem delar med underordnade kapitel arrangerade efter datum. Detta ger en snygg ram till själva berättelsen.

Första kapitlet inleds med citat, bl a från en låttext. Användandet av just citat från låttexter kan antyda att författaren varit inspirerad av Stephen Kings sätt att öppna upp sina romaner på. Detta minns jag tydligt av mina egna läsningar av King i tonåren. Oftast var det citaten som satte stämningen för resten av läsupplevelsen. Förutom att Oskar är ett mobboffer har karaktären en mörkare sida. Oskar kompenserar en dålig dag i skolan genom att snatta godis inne på Konsum. Vid ett tillfälle tas han på bar gärning och Polismyndigheten skickar hem ett brev; Oskar hinner öppna och skickar tillbaka brevet med en förfalskad ’målsmans underskrift’. Karaktären Oskar har allt som passar in på en blivande ersättare för Håkan Bengtsson. Vampyren kommer med förförelsen och Oskar blir den som tar över rollen som Elis framtida beskyddare. Oskar och Eli träffas ute på gården där Oskar gärna befinner sig eftersom det inte bor några klasskamrater i närheten. Eli ger Oskar modet att kunna hämnas på sina mobbare. Tillsist uppstår det förtroende som avslöjar Elis verkliga identitet och de blir ett par. Oskar röjer sin fascination över åldersskillnaden; och att det i Eli i själva verket bor en uråldrig människa. Något som ofta missas i diskussioner om boken är kopplingen mellan Oskar och hans tidigare föregångare Håkan. Det framkommer på ett kusligt sätt mellan raderna hur Oskar tar platsen som vampyrens slav och ”älskare”. Vampyrens sexualitet kan tyckas övernaturlig och en magisk upplevelse (i denna handling i form av beröring) för den mänskliga motparten. Eli tycks använda den som ett vapen att förtrolla eller förföra en människa. För Eli lever i en kämpande existens och måste ha en människas hjälp för att kunna klara av tillvaron. Oskar blir insatt i dessa regler och är snart en frivillig adept. Vad romanen inte avslöjar är att Oskar förmodligen kommer att tröttas ut, bli oförsiktig och sluta som som sina föregångare.

Eli uppfattas ofta i diskussioner kring boken som en transgender person, någon som ger ett odefinierbart intryck. I boken finns litterära kopplingar till detta, bl a till Carl Johan Love Almquists kända roman Drottningens juvelsmycke. Könsneutrala vampyrer och vampyrer med en oklar sexualitet finns det gott om ur ett litteraturhistoriskt perspektiv. Det som utmanar i denna historia är dock faktum att vampyren Eli är ett barn. Oskar har problem med inkontinens, men romanen är tydlig med att Eli har förlorat sina manliga könsdelar. Den skadade kroppen och de genomgående beskrivningarna av vad som platsar som ’gore’ kännetecknar denna roman. Går det att problematisera ytterligare varför just queer, eller transgender ges plats i den moderna vampyrromanen?

Recension: 'The Moth Diaries' av Rachel Klein

Bokbloggen rör sig vidare i vampyrens tecken och vampyrlitteraturen. I ett tidigare inlägg skrev jag om en gotisk föregångare i genren, nämligen Sheridan Le Fanus kortnovell Carmilla (1872). Bram Stokers Dracula (1897) tog starkt intryck av Carmilla. I detta inlägg kommer jag att rekommendera en modern tolkning av kortnovellen. För läsaren är det helt klart att Rachel Kleins tonårsroman The Moth Diaries (2002) i hög grad bygger på Le Fanus bok. Klein gör det dessutom mycket bra vilket jag hoppas blir tydligt i min recension av hennes bok. Säkert finns här nu många läsare av bloggen som redan sett en filmatisering av The Moth Diaries (2011) med Sarah Gadon och Sarah Bolger i huvudrollerna (tyvärr bara 38 i Metascore/critics reviews). I detta fall såg jag filmen innan jag läste boken. Båda har sin lilla charm.

Romanen har ett dagboksupplägg. Ett berättargrepp som jag själv gillar mycket. Inledningen låter läsaren få veta att berättaren är en anonym kvinna som ser tillbaka på sitt liv och sin tonårstid. Hon gör detta med hjälp av sin dagbok från denna tiden. I förordet får vi genom berättaren veta att det är hennes läkare som först kommit med förslaget att publicera tonårsdagboken. Det ska tilläggas att det är en oberäknelig berättare läsaren har att göra med eftersom det inte går att ifrågasätta hennes berättelse. Klein leker skickligt med detta berättargrepp genom hela berättelsen. Vad är fantasi och vad är verklighet? Det finns också tillfällen när berättaren tvivlar på sina egna ord:

My journal is being ruined by lies. I should go back and cross out everything I wrote about Ernessa last friday.

Läkaren som gett henne diagnosen borderline har haft tillgång till dagböckerna i trettio år, men har aldrig tagit om dem till diskussion förrän nu. Berättaren har även en dotter (16)  som hon önskar skydda, men ger ändå efter för läkarens önskan. Han övertygar henne dock och lovar anonymitet. Namn på personer och platser byts ut. Berättaren låter oss få veta vilken syn hon har på dagböckerna idag. Att hon ser det som en resa tillbaka till sitt 16-åriga ’jag’:

I have always been intrigued by the journals that girls keep. They are like dollhouses. Once you look inside of them, the rest of the world seems very far away, even unbelievable.

Hon låter oss få veta att hon skickats till ett internat efter faderns självmord. Miljön är ett gammalt amerikanskt internat med det brittiskt klingande namnet Brangwyn Hall och Rachel Kleins roman utspelar sig i USA under 1960-talet. De flesta av hennes klasskamrater har frånvarande föräldrar. Berättarjaget redogör i sina dagboksanteckningar sin längtan och fascination för klasskamraten Lucy Blake.

Till klassen kommer en ny elev, Ernessa Bloch. Berättaren låter läsaren ta del av sina iakttagelser. Ernessas ankomst förstör relationen till vännen Lucy som alieneras från berättaren. Fler märkligheter kring Ernessa rapporteras notoriskt i dagboken. Biter hon inte Lucy i halsen? Är hon en vampyr?

Fantiserar berättaren och hur mycket blir det i så fall kvar av sanningen? Hur frisk är vår berättare? Är hon själv plågad av sin psykiska ohälsa till den grad att hon inte längre förmår skilja mellan fantasi och verklighet? Klein har också arbetat med tonårsperspektivet på ett övertygande sätt. Identitetssökande, eskapism, vänskap och rivalitet är centrala teman. Berättaren beskriver sina klasskamrater, t ex plugghästen Dora som skriver en essä om Friedrich Nietzsches Sålunda talade Zarathustra och Johannes Brahms. Doras personlighet tilltalar protagonisten till den grad att hon själv skaffar sig ett exemplar av boken. Nietzsches filosofi kommer att passa berättarjaget som bitvis förtärs av svartsjuka gentemot vampyren Ernessas avancemang i relationen till Lucy.

Precis som i Le Fanus Carmilla är berättelsen fylld av lesbiska undertoner. Protagonisterna i båda berättelserna har frånvarande eller döda föräldrar - ett berättargrepp som förstäker inte enbart utsattheten utan möjliggör också vampyrens entré.

Recension : Death by Shakespeare

I detta inlägg kommer jag att rekommendera ett seriealbum om William Shakespeare. Året ut tänker jag via bloggen särskilt fokusera på hur litteratur, konst och kultur uppmärksammar att det 2016 är 400 år sedan Shakespeare dog. För några månader sedan startade användaren Squirm & Learn en insamling via Kickstarter (crowdfunding) där några serietecknare bad om hjälp för att kunna realisera ett projekt om Shakespeare. Crowdfunding är ett mycket smart och demokratiskt sätt för författare m fl yrkesgrupper att kunna genomföra sina idéer med hjälp av den breda allmänheten som kan bidra med en valfri summa. Nästan 500 personer bidrog med dryga 13,000 pund till att realisera seriealbumet Death by Shakespeare (Dead Canary Comics). Målet för insamlingen var 8,000 pund.



Temat för albumet är som titeln antyder döden och kända dödsfall i Shakespeares dramer. Inte oväntat visar olika sammanställningar att giftmord och knivhugg är det vanligaste sättet för en rollkaraktär i ett Shakespearedrama att gå hädan på. Den som önskar fördjupa sig i temat ond bråd död hos Shakespeare kan läsa följande artikel publicerad i nätmagasinet ’Open Culture’: 74 Ways Characters Die in Shakespeare’s Plays Shown in a Handy Infographic: From Snakebites to Lack of Sleep (2016). Seriealbumet går förstås inte igenom varenda mord hos Shakespeare och det är en fråga om urval.

Det finns som sagt en del kända, för att inte säga makabra dödsfall i dramerna, Titus Andronicus är troligtvis det blodigaste av tragedierna. Skribenten Alice Vincent påpekar i sin artikel (The Telegraph) att innehållet i Titus Andronicus är mer blodigare än våra dagars Game of Thrones. Med tanke handlingen tror jag inte skulle våga se en uppsättning av den. Upplägget för seriealbumet är vad jag skulle vilja beskriva som överskådligt. Ett tjugotal illustrationer har försetts med titel på dramat som bilden anknyter till samt ett citat ur nämnda verket. That’s it!

Recension : 'Carmilla' av Sheridan Le Fanu

I detta inlägg recenserar jag en klassiker från 1872 som inspirerat och fortsätter att inspirera inom genren skräck. Nämligen kortnovellen Carmilla av irländaren Sheridan Le Fanu (1814-1873). Jag kommer att rekommendera en svensk översättning (Typ Förlag) och förstås det engelska originalet. Men denna gång blir det i form av en ljudbok, nämligen Tracy Childs inläsning av texten! Det är väl ytterst lämpligt att höra en kvinnlig röst läsa in Carmilla och nog tycker jag inläsningen är enigmatisk och ger liv åt handlingen. Ljudboken går att hitta på audible och på Spotify. Den svenska texten återfinns som e-bok via bokus eller itunes. Se till att hitta rätt e-bok då det finns många utgåvor.

Den svenska översättning som jag har valt är Sam J.Lundwalls översättning från 1992. Den finns dock en nyare utgåva, översatt av Charlotte Hjukström. Själv berömmer jag Sam J. Lundwalls fina inledning och kommentar till Carmilla (Typ Förlag) där han bjuder läsaren på en kortfattad litteraturhistorisk översikt kring vampyrgenren. Vampyren som litterärt tema uppfanns dock inte av den gotiska litteraturen utan fanns närvarande i litteraturen långt tidigare. Lundwall nämner även Goethes dikt Bruden från Korinth (1797) som ingår i Goethes ballader som en tidig föregångare [Översatt till svenska av Carl Snoilsky, min anm.]. Sheridan le Fanu var född i Dublin 1814 och han studerade i sin ungdom juridik vid Trinity College, men övergav senare juridiken för journalistiskt arbete. Le Fanu var bl a verksam på tidningen All the Year Round, en viktoriansk långkörare och veckomagasin som grundandes av Charles Dickens. Han debuterade relativt sent, men debutromanen, en deckare med titeln Uncle Silas blev en succé.

Carmilla trycktes första gången i tidskriften ”The Dark Blue” som gavs ut mellan 1871-1873. Rossetti Archive tillhandahåller idag inskanningar från tidningen via sin hemsida. Le Fanu publicerade Carmilla som en fristående novell i In a Glass Darkly (titel efter 1 Kor. 12:13) tillsammans med fyra andra noveller. Den innehåller också en prolog där en viss Dr. Martin Hesselius ger sig till känna. Dr. Hesselius är doktor i de ockulta vetenskaperna och har förstås vissa gemensamma drag med Van Helsing-karaktären i Bram Stokers Dracula. Stokers stora vampyrroman utgavs nästan trettio år efter Carmilla och han tros ha inspirerats av novellen. Tilläggas bör att prologen är utlämnad i de flesta fristående publiceringar av Carmilla jag varit i kontakt med. Prologen låter oss veta genom dr Hesselius’ att den som författat Carmilla  är död och att han själv ombesörjt offentliggörandet av manuskriptet.

Handlingens huvudperson är Laura som också är berättarrösten och därtill en berättare i första person. Hon lämnar ingående beskrivningar om sin familjebakgrund och det österrikiska slott ('the schloss', som det står i originalet) hon växt upp på. Hon lever där tillsammans med sin far och tjänstefolk och försäkrar läsaren att hennes liv “har varit ensamt”. Slottet ligger nära en liten by men är ändå belägen på en enslig plats där naturen alltid tycks ödslig. Redan i mycket unga år erfar hon ett möte med en vampyr som hon långt senare i livet kommer att identifiera som Carmilla. Här märks de typiska dragen hos den gotiska litteraturen. Det är ingående beskrivningar av hur naturfenomenen inverkar på den mänskliga naturen och adjektiven tycks aldrig ta slut när det gäller att beskriva månen, hur dess faser inverkar på den mänskliga temperamentet eller hur ensliga omgivningarna är. När Laura läst färdigt generalens brev och berörts av dotterns plötsliga död under kvällspromenaden har solen hunnit gå ner. Laura sörjer kort den avlidna, men hennes längtan efter en vän kommer snart att uppfyllas i samband med vampyrens ankomst. Trots att Laura känner igen Carmilla från sin barndoms nattliga mardrömmar byts snart denna erfarenhet ut mot en växande besatthet. Förförelsen låter inte vänta på sig. Carmilla svarar nästan omgående med fysisk kontakt. 


Namnet Carmilla är dessutom ett anagram som till sist avslöjar vampyrens verkliga identitet. Trots att intensiteten i deras vänskap ökar vägrar Carmilla lämna några detaljer om sig själv eller sin familj. Istället blir hon irriterad över Lauras frågor. Laura noterar fler märkligheter. Carmilla deltar aldrig i de gemensamma bönerna på slottet och tycks sova hela dagarna. Under tiden bryter en oförklarlig sjukdom ut i byarna omkring, men det är bara unga kvinnor som insjuknar och dör. Laura börjar få tillbaka sina nattliga mardrömmar och i en dröm visar sig hennes döda mor och varnar henne. Till sist insjuknar även Laura.  Vad som därefter händer kommer inte att avslöjas i denna recension.


Den som vill fördjupa sig ytterligare i skräckdramat Carmilla kan Googla David Henry Friston och Michael Fitzgerald, som gjort flera illustrationer till romantexten. Dessa bilder kan säkert försätta läsaren iden rätta stämningen. Jag lägger upp en här på bloggen eftersom de numera är under “Public Domain”.



Mycket tolkning har tillskrivits relationen mellan protagonisterna Laura och Carmilla. Hur uppfattades relationenunder den viktorianska perioden och kan le Fanu rent av ha varit en tidig feministisk föregångare? Även om drottning Viktoria kan ha utropat att sex mellan kvinnor inte existerade så var viktorianerna inte främmande inför företeelsen. Tvärtom. Det är också i den kontexten man måste placera romanen. I dess egen tidsanda. Tyvärr har kulturpersonligheter som Lytton Strachey och Virginia Woolf hjälpt till att sprida de anti-viktorianska myterna om tidsandans uppfattning kring sexualitet överlag. Dagens forskning är desto mer objektiv kring dessa frågor.