Recension : 'Karin Boye och människorna omkring henne' (2011)

Återigen blev det tid att söka igenom bokhyllorna efter lite nostalgikickar. Jag hittade titeln Karin Boye och människorna omkring henne (2011), utgiven av bokförlaget ellerströms och skriven av Pia-Kristina Garde. Den är en fotobok där bilderna har främsta utrymmet och talan. Den inleds med ett kortfattat förord där författaren beskriver en dröm som hon hade för många år sedan medan hon bodde i USA. I drömmen framgick det att hon skulle skriva tre böcker om författaren och diktaren Karin Boye (1900-1941). Garde tog drömmen på allvar och ett genuint intresse för Boyes liv och verk utvecklades därefter. Hon var inte särskilt intresserad av författaren innan drömmen. Hon skrev till sin mamma som var journalist och kanske kunde förmedla litterära kontakter kring människor som känt Karin Boye. 1976 verkar Garde på allvar kommit igång med sina efterforskningar, ihopsamlandet av foton, kontakter, intervjuer.  Jag tycker boken i sig är läsvärd då den innehåller flera ihopsamlade fakta om Boye som jag inte kände till sedan tidigare. På ett sätt kan man ju även betrakta den som en mindre biografi! Jag gillar starkt sammankopplingen mellan text och valda bilder. Jag är mycket nöjd med bildurvalet och rekommenderar den till alla nya och gamla läsare av Boyes verk!

Lär känna Carl Jonas Love Almqvist!

Just nu sänds i SVT via programmet K-Special en intressant dokumentär om författaren Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866). Jag vill gärna rekommendera dokumentären som lyckas visa många sidor hos honom. Den är gjord av Astrid Ohlsén, Håkan Pieniowski och Lasse Summanen. Ur ett litterärt perspektiv finns det ett tydligt fokus på Drottningens juvelsmycke. Almqvist är en av våra mest spännande skalder och levde dessutom ett ganska så kringflackande liv. Han var starkt påverkad av romantiken med Rosseau som förebild. Trots att han levde för väldigt länge sedan ger hans verk ändå ifrån sig ekon intill vår tid. Som författare var han verksam mellan åren 1814-1864 men hade även andra yrken han var verksam inom. Almqvist var också lärare och prästutbildad. Han skrev också i den liberala pressen så ett visst journalistiskt intresse präglade hans liv från 1839 då han började skriva artiklar i Aftonbladet. Större delen av Almqvists verk samlades i Törnrosens Bok. Där återfinns titlar som Amorina, Songes, Drottningens Juvelsmycke och Det går an.

• Besök gärna Almqvistsällskapets hemsida.


• Litteraturbanken tillhandhåller Almqvists verk och är helt gratis för nedladdning.

Recension: 'Agnes von Krusenstjerna' av Olof Lagercrantz

Olof Lagercrantz biografi Agnes von Krusenstjerna (1980) var under många år min enda referens till hennes liv och jag läste den första gången under gymnasiet. När jag återkom till boken i tjugoårsåldern tyckte jag han varit återhållsam i sin tolkning av henne. Det var i slutet av 1930-talet som Lagercrantz lärde känna Agnes något bättre och hon bjöd honom personligen till lägenheten på Karlavägen. Förmodligen fick hon då även höra en del nyheter om sin egen familj och föräldrarna. Lagercrantz var ju trots allt en nära släkting till Agnes och det kan förklara hans återhållsamhet i boken, samt faktum att många andra släktingar till Agnes och David faktiskt var i livet under den tiden Lagercrantz författade sin biografi. Den gavs ut 1951 och jag recenserar en utgåva från 1980. Ibland glider den nästan över i ett vänskapsporträtt eftersom han träffade både Agnes och David flera gånger mellan 1937-1940 i deras lägenhet på Karlavägen i Stockholm. Men jag tycker ända biografin håller än idag och är förstås läsvärd. Biografin är samtidigt en bra introduktion till hennes författarskap och Lagercrantz var ju själv litteraturvetare!

Uppväxten i Gävle

Agnes föddes i Växjö 1894 och familjen flyttade kort tid därefter till Visby där pappan avancerat i graderna till överstelöjtnad. Hon växte upp i Gävle där flera av familjens släktingar bodde. Agnes föräldrar var överste Ernst von Krusenstjerna (1846-1931) och hennes mor var Eva Hamilton (1859-1945). Båda kom från gamla svenskadliga familjer. På mammans sida var Agnes barnbarnsbarn till den store värmländske skalden Erik Gustaf Geijer. Detta påpekade även Bonniers 1922 när de gjorde reklam för boken Tony växer upp. Pappans släkt tycks ha varit gammal knektsadel och det militära dominerade; medan mammans släkt hade politiskt inriktade figurer och någon satt visst i första kammaren.  Hennes pappa invigde Gävle regemente vars byggnad numera tillhör Högskolan i Gävle. Agnes hade även flera bröder och kom att använda erfarenheterna av sin familjs släkthistoria i sitt författarskap även om händelser från förr och Agnes egen barndomsår blivit starkt litterärt bearbetade. Trots att Agnes bytte ut namn på karaktärer och platser kunde ändå många familjemedlemmar, både Krustenstjernas och Hamiltons, känna igen sig i beskrivningarna! I romansviten Fattigadel ska flera miljöer gå att jämföra med den tiden Gävle. Mycket av Agnes von Krusenstjernas tid i Gävle lever enligt denna artikel numera kvar i Högskolan i Gävles bibliotek. Tyvärr har det litterära Agnes von Krusenstjerna-sällskapet upphört nyligen (2016), men förmodligen kan Högskolan i Gävle fortsätta dess viktiga arv genom att bevara litteratur och brev i sina samlingar. Lagercrantz beskriver hennes tid i staden och hennes skolår där som relativt lyckliga. När hon var femton pensionerades fadern, då 63 år och familjen flyttade till Stockholm.

Debuten 1917

Von Krusenstjerna började som student vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium, men kom aldrig att själv bedriva någon undervisning. Debuten kom 1917 med flickboksromanen Ninas dagbok. Det stora litterära genombrottet blev dock böckerna om Tony:

• Tony växer upp (1922)


• Tonys läroår (1924)


• Tonys sista läroår (1926)

Böckerna om Tony fick stor uppmärksamhet eftersom de skildrade sexualitet och de är delvis självbiografiska då Agnes skriver om Solna sjukhem. Solna sjukhem var mellan 1893-1940 en anstalt för personer med psykisk ohälsa.

Hösten 1920 mötte hon David Åkerblom som blev hennes livkramrat och ett år senare gifte hon sig med honom mot familjens vilja. Officiellt var han känd som David Sprengler och han hade precis som Agnes litteraturen som livspassion. David blev hennes främste beundrare och stöttepelare. Under 1930-talet hade Agnes ingen kontakt alls med sin familj och det berodde dels på hennes författarskap och dels på hennes val av man. Agnes skrev under hela sitt produktiva författarliv om ämnen som var starkt tabubelagda under den egna samtiden. Mycket handlade om frigörelse, sexualitet, och förbjuden kärlek. Hon fick många fiender, men även många beundrare. Mellan 1917-1937 skrev hon flera romaner, ofta med självbiografiska inslag. Eftersom hon ansågs kontroversiell uppstod ett cirka två år långt "kulturkrig" som fördes i tidningarna och kallades för Krusenstjernafejden (1933-1935).

Livet med David och skrivandet

David Sprengel var inte omtyckt av familjen Krusenstjerna och det ansågs att han hade en dålig inverkan på Agnes hälsa. Inom kultureliten var det inte heller många som uppskattade David Sprengler som verkar ha varit en svår person att ha att göra med och kunde säkert upplevas som osympatisk. Han hade dock bildning även om han avslutade sina Uppsalastudier innan examen. Under 1880-talet blev han bekant med den främsta kulturpersonligheterna i Sverige och Bonniers intresserade sig för honom.

Agnes och David gifte sig 1921 men redan 1923 vill hon ha skilsmässa från honom. Hennes släkt som tycker det verkar vara ett mycket bra beslut skaffade henne en familjeadvokat. Men någon skilsmässa blev det aldrig. Ett år senare blev Agnes gravid. Tyvärr miste hon tvillingparet och blev mycket svårt sjuk efter missfallet.

Som jag redan nämnt hade Agnes redan i tonåren symptom på psykisk ohälsa som förvärrades när hon blev vuxen. Hon var också diagnosticerad som psykiskt sjuk och hade många sjukhusvistelser på grund av det. Det är nog svårt att idag kunna avgöra vilken diagnos hon kan ha haft. Hon hade det tidvis jobbigt och prövade gärna rusmedel i form av olika tabletter, etersprutor och morfin. Dock utan att utveckla något verkligt beroende även om alkohol kan ha tärt på hennes allmäntillstånd i slutet av hennes liv. Idéhistorikern Karin Johannisson har skrivit om Agnes och hennes många sjukhusvistelser i boken Den sårade divan - Om psykets estetik (2016). Hon har också haft tillgång till hennes patientjournaler. I detta inlägg skriver jag bara utifrån Olof Lagercrantz och hans tolkning av Agnes sjukdom genom åren. Ibland tycker jag att Lagercrantz har ett något nedlåtande sätt att skriva om Agnes för han borde i alla lägen valt att överväga orden lite bättre:

Männen drar sig för denna egendomliga kvinna, hälften prydlig adelsdam, hälften erotiskt besatt hysterika (Lagercrantz 1986, s. 184)

Sprengler hjälpte också till att skriva en del avsnitt i Agnes böcker. Hans penna ska ha varit närvarande i romansviten Fröknarna von Phalen. David Sprengler beskrivs ibland som hennes 'onda genius' eftersom han anses ha skrivit de homofobiska avsnitten (= sex mellan män) i böckerna. I biografin citerar Lagercrantz ett brev av Agnes där hon faktiskt antyder att David Sprengel influerar hennes romaner på fler än bara ett sätt (Lagercrantz 1986, s. 151). Orden är också direkt riktade till litteraturvetare som hon vet kommer försöka tolka allt som hon skrivit:

Under åratal skola kanske små petiga litteraturprofessorer med näsorna i vädret eller trynen som snörvla böka upp vem den och vem den och vem den där personen kan vara i mina romaner. Men ni kommer bara att finna att, utom mitt, ett enda namn står skrivet över mina böckers blad, liksom med en osynlig skrift som i stark belysning kan lockas fram, och det är namnet David Sprengel.

Agnes von Krusenstjerna skrev frimodigt i sina romaner om frigörelse, sexualitet och ämnen som betraktades som ytterst kontroversiella under hennes samtid. Bonnierförlaget som gav ut Agnes fick också problem på grund av publikationerna och i en alltmer hotande omvärld, där antisemitismen bredde ut sig genom Nazitysklands inflytande, gav Bonniers tillsist efter för det hårda debattklimatet och Agnes två sista böcker i serien Fröknarna von Phalen gavs aldrig ut av Bonniers. Istället blev det nystartade förlaget Spektrum som tryckte Bröllop på Ekered och Av samma blod. Båda titlarna utgivna 1935. David och Agnes kom att strida med Spektrum, förmodligen lika hårt som de stred med Bonniers om censurfrågor  och arvode. Agnes hävdade ofta att hon var förbisedd av Bonniers och skrev många gånger och bad direkt om pengar. Både David och Agnes verkar haft en ansvarslös syn på pengar och när pengar tog slut skrev de rätt så oförskämda brev till Bonniers eller så skrev de till Agnes familj och bad om mera.

Biblioteksbladets lektörsomdöme ger Krusenstjerna negativ kritik

Någon på tidningen Biblioteksbladet gav Krusenstjernas två sista delar av Fröknarna von Phalen ett negativt omdöme. Recensionen speglar delvis den allmänna opinionen och vad vissa tyckte och tänkte om Agnes von Krusenstjerna. Jag har förkortat referatet något:

De två sista delarna av denna stora roman — ett slags blandning av familjehistoria och sedeskildring — [...] Men man måste beklaga, att den starka tonvikt, som förf. redan tidigare lagt på skildringen av det sinnligas allmakt, här utvecklats till en häxdans av erotiska förvecklingar. Det normala och det onormala förekommer sida vid sida, än genomlyst av skir poesi, än skildrat med så frän realism, att läsaren förlorar intresset för den degenererade fänad, som utgör föremålet för författarinnans analyseringskonst. En sjuk roman med delvis glänsande partier, men i sitt nuvarande skick oläsbar för en större allmänhet. H. K.

Agnes' sista tid

1937 är det år Agnes fortfarande är någorlunda frisk och hon reser även till Frankrike där hon träffade författaren André Gide. Han hjälpte henne med de litterära kontakter som kunde få romanserien Fröknarna von Phalen översatt till franska. Sommaren och hösten blev Agnes hälsa sämre, men läkarna kunde inte ställa någon särskild diagnos. Hon fick vitaminsprutor, men var ändå kroppsligt svag.

I slutet av januari månad 1940 började Agnes visa symptom på hjärnskada. Hon började att tappa saker i golvet, saker som hon försökte hålla i med vänster hand. I februari samma år lades hon in på Serafimersjukhuset. Det blev genast konstaterat att hon var svårt sjuk och att en hjärntumör var orsaken. Den 9 mars opererades hon, men den visade sig vara inoperabel tumör. I samband med ingreppet avled Agnes bara några timmar efter att operationen avslutats. Obduktionen visade att hon även led av äggstockscancer som spritt sig i hela kroppen.

Gravsättningen följde delvis den judiska begravningsriten och David Sprengel överlevde henne bara med ett år. De vilar tillsammans på Norra kyrkogården i Solna.

Se, mitt hjärta jag gömde

en afton härförleden

som ett fågelbo i säden,

och därnäst jag glömde
att räkna stegen som ledde

fram till min stuga,

där träden sig buga

och ödmjukt sig beredde

att hylla . . .

("Glömska" ur novellen Vivi, flicka med melodi (1936)

Källor

Lagercrantz, O. G. H. (1986). Agnes von Krusenstjerna. Stockholm: Bonnier.

'Venerid är min sol som vederkvicker allt' : Om 1600-talspoeten Skogekär Bergbo

Vem var Skogekär Bergbo?

I detta blogginlägg skriver jag om juristen Gustaf Rosenhane (1619-1684) som var samtida med drottning Kristina (1626-1689). Det är högst troligt att Gustaf Rosenhane ligger bakom pseudonymen Skogekär Bergbo även om det till 100% inte går att fastställa att det var denna adelsman som författade 100 sonetter i den italienska poeten Petrarcas anda. Titeln på samlingen är Wenerid : För mer än trettio åhr sedan skrifwin, Nu mehra tryckt i Stockholm 1680. Om det förhåller sig så som den tryckta upplagan upplyser oss om, så skrevs dikterna omkring 1650 dvs under drottning Kristinas regering. Hon abdikerade i juni 1654. Eftersom det efterlämnade manuskriptet är såpass anonymt så är vi utlämnade till våra fantasier om vem som skrev sonetterna och vem som är den besjungna och efterlängtade Venerid. Min bokblogg tar sig därför friheten att spekulera vidare. Pseudonymen Skogekär Bergbo ligger bakom följande verk:

• Thet Swenska Språketz Klagemål, At thet, som sigh borde, icke ährat blifwer Tryckt i Stockholm, hoos Henrich Keyser, Åhr 1658


• Wenerid. För mehr än trettio åhr sedan skrifwin, Nu mehra tryckt i Stockholm 1680


• Fyratijo små Wijsor, Til Swänska Språketz öfningh, för 30. Åhr sädan skrifwin Aff Skogekiär Bärgbo 1682

Den som önskar fördjupa sig i frågan om diktverkets upphovsman och dess innehåll hänvisar jag till Lars Burmans inledning till diktsamlingen Wenerid som återfinns hos Litteraturbanken. Burman redogör för både författarfrågan, efterforskningen och inte minst diktens innehåll. Detta på ett mycket tydligt sätt, för den som önskar stå stadigare, bland de många alternativen.

I sammanhanget kan det vara värt att nämna några texter som vi idag vet vi bär Gustaf Rosenhanes namn. Han är upphovsman till Res publica glacialis och en text som handlar om det svenska vinterfisket, De hyberna piscatione apud Svecos. Han är också författare till ett mindre teologiskt arbete - Förklaring öfver den 103:dje konung Davids psalm (1666).

Gustaf Rosenhane : En man med många talanger

Gustaf Rosenhane var bördig från Husby-Oppunda socken i Nyköpings kommun. Han var son till ståthållaren på Nyköpings slott, Johan Rosenhane och föddes 1619 på Torpa egendom. Han utbildades vid Strängnäs gymnasium där han fick undervisning av den berömde orientalisten Ludolph och studerade sedan vid Uppsala Universitet. Som hovman gjorde han intryck på den unga drottningen tack vare sin allmänbildning och många resor ute i Europa däribland Frankrike och Italien. Förmodligen var det i dessa länder han inhämtade den kulturella och litterära allmänbildning drottningen eftersökte till sitt hov. Kristina själv var starkt orienterad mot franskan och franska var det språk hon behärskade som bäst efter svenska och tyska.

Även Rosenhane var språkkunnig vilket imponerade på Kristina. Detta gav honom många förmåner vid Kristinahovet och han blev till sist 1650 president för Svea Hovrätt. Fyra år senare upphöjdes han tillsammans med sina bröder till friherre.

Tillsammans med läkaren Urban Hjärne (1641-1724) blev Gustaf Rosenhane en av de frontfigurer som lyckades få slut på de så kallade häxprocesserna i Sverige. Rosenhane hade själv ordförandeposten i kommisionen över Hälsningland där många miste livet på rund av häxeri. Både Rosenhane och Hjärne ansåg att detta var ett utbrott av masshysteri, men det var samtidigt svårt att lugna ner allmänheten. Bönderna var särskilt uppretade när det inte blev fällande dödsdomar över häxorna. Gustaf Rosenhane gjorde säkert sitt yttersta men det gick inte att stoppa samtliga dödsdomar över häxorna. Främst lyckades han fria dem som ihärdigt förnekade häxeri och det var i Hälsingland man på allvar började ifrågasätta barnens berättelser om resor till Blåkulla.

Svenskt Biografiskt Lexikon beskriver Gustaf Rosenhane som en konservativ person i juridiska frågor. Han förblev ogift och barnlös. Bertil Sundberg ger i sin bok om Venerid (1951) ingen smickrande bild av bröderna Rosenhane. Landshövdingen Schering Rosenhane (1609-1663) beskrivs som en intrigant med riktigt dåligt humör och därtill en opålitlig ämbetsman som mer eller mindre öppet misskötte sin tjänst som ambassadör i Paris där han hamnade i gräl med den berömde kardinalen Mazarin (1602-1661). Han kallades även hem från denna tjänst, men tjänstgjorde fortsättningsvis som riksråd. Bröderna hade också en syster, Märta Rosenhane som blev gravid med en lycksökare och bedragare vid namn Per Andersson. Familjen fick stora problem med bedragaren. Denna intressanta familjehistoria har efterforskats av Bertil Sundborg och presenteras i sin helhet i boken "'Den skiten Per Andersson' : En lycksökare från Christinas tid" (1967).

Jag tyckte det var intressant att Lars Burman hänvisar till Peter Englunds bok Det hotade huset: Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden i den omfattande inledningen till Wenerid (Litteraturbankens elektroniska utgåva). Englunds bok bygger på hans avhandling och är ett fint komplement för alla som av olika anledningar vill bekanta sig med svensk stormaktstid och kanske framförallt 1600-talsmänniskan. Burmans egen avhandling behandlar sonetten under den svenska stormaktstiden (1990).

Wenerid: Om textens tillkomst och sociala kontext

Om diktsamlingen Wenerid har det sagts att om den publicerats när den var färdigsskriven så hade Skogekär Bergbo och inte Georg Stiernhielm (1598-1672) kallats den svenska diktkonstens fader. Detta omdöme ger diktsamlingen den finaste litterära legitimitet som kan fås.

I. Den fysiska texten

Den första tryckningen innehåller ett kort förord på en sida där signaturen Skogekär Bärgbo (stavning enligt tryckningen) riktar sig direkt till läsaren och motiverar dikternas tillkomst. Wenerid består av 100 sonetter, ett versmått som användes av den italienske skalden Petrarca, men som här modifierats något. Variationen vad gäller stavning av särskilda ord påpekas hos Burmans inledning. Det korta förordet följs direkt av sonetterna.

II. Varför skrevs diktsamlingen Wenerid?

I det korta förordet motiveras något kring varför dikterna skrivits. Författaren uttrycker sin mening om att det svenska språket i likhet med de gamla latinska språket visst kan uttrycka sig med hjälp av poesin. Mycket av Skogekär Bergbos skrifter handlar just om det svenska språkets ställning under hans samtid. Han ville också verka för en förnyelse av det svenska språket.

Hos Latinerna Virgilius Horatius/ och så många flera hafwa låtit see i första påseende dömes om Swänskan thet är ett grofft/ ofatt/ oböyligt Språk särdeles til rijmande des infinitiva lychtas inthet alla på are, ere, ire, uthan ähra nästan terminationes infinitae.

Samlingen trycktes i ett begränsat antal och det går att fundera över vem som är adressaten. En del av dessa frågor kan besvaras av dikten själv. Huvudtemat är förstås kärleken till Venerid som diktaren går och längtar efter. Namnet har förstås en koppling till kärleksgudinnan, Venus.


III. Versmåttet

Lars Gustafsson beskriver i boken Strandhugg i svensk poesi : Femton diktanalyser (1976) sonettens utformning i Wenerid. Han menar att sonetterna i dikten följer samma upplägg som hos den italienska sonetten med det rimmande mönstret ABBA-ABBA. Gustafsson påpekar även att renässansidealet bakom sonetten också kräver att oktaven (de 2 första grupperna av 4:a raderna ska motsägas av sextetten, de 2 grupper av 3 rader som avslutar sonetten):

SÅ snart the swarta moln med dimman tiok förswina

Och lemna luffter reen och Himmelen all klar

Då frögdas thet igen som för bedröfwat war

När inthet Solsens lius them kunde stängia hinna
Så mycket mehra täckt och gladt the skenen brinna

Then tijdh emellan migh och then iagh älskat har

Thet hennes ögons skeen förhindrad något war

Då war och så alt mörkt och skumt uthi mitt sinne
Så war iagh och medh Sorg och ängzlan så beswärad

Och för thet mörkret så aff all min hugh förfärad,

At iagh had’ inthet mehr til önsk’ än få igen
The sköne ögons sken/ uthaf min bäste wän/

Ty Venerid är min Sool som wederqwecker alt

Lijf gifwer / wärmer/ röör/ thet watnat är/ och kalt.

Vem var Venerid?

Det är fullt rimligt att det var den vid Kristinahovet firade skönheten Ebba Sparre som var föremål för Gustaf Rosenhanes hemliga längtan i sonetterna. Denna teori lades fram av Bertil Sundborg, 1951 där han försökte dra flera paralleller mellan dikten Venerid och Ebba Sparres liv. Mellan familjerna Rosenhane och Sparre af Rossvik fanns redan äktenskapsband. Ebba Sparre var troligen ingen främling för honom. Ebba Larsdotter Sparre af Rossvik var född 1629 i Stockholm, död 19 mars 1662. Hon var en svensk grevinna och hovfröken vid Kristinas hov.

Hon kallades "la belle comtesse". I breven från drottning Kristina, enbart Belle.  Sparre var vida berömd för sin skönhet och spelade ofta Venus i hovets många baletter. Sven Stolpe beskriver henne som en förfinad, om än något nervös dam. Detta utifrån iakttagelser han gjort genom att läsa bevarade brev skrivna av Sparre. Breven från drottning Kristina till Sparre kallar Stolpe för 'veritabla kärleksbrev'. Förmodligen det närmaste vi kommer ett homosexuellt erkännande av relationen från den konservative historikern Sven Stolpe (1905-1996). Sparre är också omnämnd i den brittiske ambassadören i Stockholms skrifter. Han beskriver henne som drottning Kristinas "bedfellow". I brev från Rom framkommer det att Sparre var någon som Kristina verkligen saknade från Sverige. Hon gjorde också ett försök att få träffa henne igen, men det gick om intet. Förmodligen därför att makens familj förbjöd det eller att Ebba själv var för sjuk att kunna närvara i Hamburg. Relationen mellan Ebba Sparre och drottning Kristina förtjänar en egen text och det finns anledning att fördjupa sig i den, men då i ett annat inlägg. Ebba Sparre gifte sig 1652 med greve Jakob Kasimir De la Gardie (1629-1658). De fick tre barn men ingen överlevande till vuxen ålder.

Källförteckning:

Burman, L. (1990). Den svenska stormaktstidens sonett. Uppsala: Uppsala universitet.

Englund, P. (1989). Det hotade huset: Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden. Stockholm: Atlantis.

Gustafsson, L. (1976). Strandhugg i svensk poesi: Femton diktanalyser. Stockholm: FIB:s lyrikklubb.

Skogekär, B., & Burman, L. (1993). Wenerid. Stockholm: Svenska vitterhetssamf. (SVS.

Skogekär, B., & In Sundborg, B. (1951). Venerid. Stockholm: Sällskapet Bokvännerna.

Skogekär, B. (1680). Wenerid för mehr än trettio åhr sedan skrifwin, nu mera tryckt i Stockholm anno 1680 [Elektronisk resurs]. Stockh.[Litteraturbanken.se]

Stolpe, S. (1960). Drottning Kristina, den svenska tiden. Stockholm: Bonnier.

Sundborg, B. (1967). Den skiten Per Andersson: En lycksökare från Christinas tid. Stockholm: Bonnier.

Svenskt Biografiskt Handlexikon : - Detta verk finns numera tillgänglig som app och utges av Riksarkivet.

Kommande inlägg: Svensk 1600-tals poesi i fokus

SÅ snart the swarta moln med dimman tiok förswina

Och lemna luffter reen och Himmelen all klar

Då frögdas thet igen som för bedröfwat war

När inthet Solsens lius them kunde stängia hinna
Så mycket mehra täckt och gladt the skenen brinna

Then tijdh emellan migh och then iagh älskat har

Thet hennes ögons skeen förhindrad något war

Då war och så alt mörkt och skumt uthi mitt sinne
Så war iagh och medh Sorg och ängzlan så beswärad

Och för thet mörkret så aff all min hugh förfärad,

At iagh had’ inthet mehr til önsk’ än få igen
The sköne ögons sken/ uthaf min bäste wän/

Ty Venerid är min Sool som wederqwecker alt

Lijf gifwer / wärmer/ röör/ thet watnat är/ och kalt.